Bloggarkiv

Arvet från Mesopotamien

Arvet och arvtagarna

Det område som en gång kallades Mesopotamien är idag krigshärjat.
Här uppkom mänsklighetens äldsta högkulturer, vars rön och uppfinningar än idag är en naturlig del av vår vardag.

Det finns dock märkligt få nyare böcker på svenska om Mesopotamiens högkulturer.
Det är därför mycket glädjande att läsa ”Arvet och arvtagarna : fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola & Lennart Warring (Natur & Kultur, 2015). Den här fina boken är ett bra exempel på hur även böcker i litet format kan ha ett stort innehåll.

Författarna Kantola och Warring har tidigare tagit fram nyöversättningar av klassiker som Gilgamesh-eposet och ”Inanna – skymningens drottning(tidigare rekommenderad här i bloggen).

I Mesopotamien har många civilisationer avlöst varandra.
Sumererna uppfann skrivkonsten ca 4000 f.Kr, och tog fram den första skönlitteraturen. De skapade också en statsförvaltning. Babylonierna utvecklade astronomi och juridik. Deras huvudstad Babylon blev den första internationella metropolen, en multikulturell storstad med kanske 150.000 invånare.

Allt detta förvaltades och vidareutvecklades av assyrier, perser, araber och andra.
Den vetenskapliga revolutionen som startats i Babylonien och Assyrien blev en viktig drivkraft för uppkomsten av den grekiska filosofin och vetenskapen.

Mesopotamiens femtusenåriga lärdomstradition är den längsta som någonsin funnits på jorden. Den gick under först med mongolernas invasion på 1200-talet.

Araberna erövrade det mesopotamiska området under 600-talet. De upptäckte en rik lärdom i form av filosofi, vetenskap och läkekonst, och satte igång ett stort översättningsarbete, då verk på grekiska, syriska och andra språk översattes till arabiska. I ”Arvet och arvtagarna” påminns vi om att det var genom de arabiska översättningarna av den grekiska vetenskapliga litteraturen som medeltidens européer kunde ta del av det grekiska arvet. Dessutom påpekar författarna att det var assyriska intellektuella som utförde detta översättningsarbete. De kommenterade och förklarade de klassiska verken, och bidrog med egna texter.

Ett flertal stora forskningsprojekt pågår idag, i vilka man vill sätta in de tolkade kilskriftstexterna i sitt historiska sammanhang. En hel del av detta består i digitalisering av de antika källtexterna.

Arvet och arvtagarna” är en mycket bra och välskriven bok. Den är både lättläst och allmänbildande. Ett av författarnas syften med boken är att visa hur antikens filosofi inte började i Grekland, utan hade sin föregångare i Mesopotamien. Dessutom visar man hur de filosofiska frågor man funderade över för så länge sedan än idag har sin aktualitet.
Boken är också utmärkt disponerad. Efter en introduktion följer separerade avsnitt om folkslagen, om deras gudar, om litteraturen, om vetenskapen och om filosofin.

Här finns ett riktigt bra avsnitt om det sumeriska Gilgamesh-eposet, som vi idag ser som människans äldsta skönlitterära verk. Vi får veta att dagens forskare anser att Gilgamesh troligen var en verklig historisk person, som levde ca 2800-2700 f.Kr.
Här kan du också läsa om babyloniernas Enuma Elish, den viktigaste skapelseberättelsen från Mesopotamien. Den har tidigare tagits upp här i bloggen.

I avsnittet om vetenskap kan du läsa om tidig matematik, om de äldsta horoskopen, om sfärernas musik, om läkekonst och medicin. Författarna betonar utvecklingslinjer och samband mellan olika civilisationers upptäckter.

Läs om världens äldsta filosofiska text, en sumerisk skrift som innehåller levnadsråd från ca 2500 f.Kr. I avsnittet om filosofi blommar ”Arvet och arvtagarna” ut på allvar. Här får vi ta del av forntida tankar som ibland känns förvånansvärt moderna., t ex ”Du skall inte tjäna tingen, tingen ska tjäna dig.”

I västerlandet har ofta grekernas kultur setts som startpunkten för det mesta. I boken lägger författarna fram tre möjliga förklaringar till varför de mesopotamiska kulturerna ibland glömts bort i sammanhanget.
Grekland låg närmare Europa i både tid och rum. Den kulturen fanns kvar till skillnad från de i Mesopotamien, som utplånades. De grekiska filosoferna och författarna är kända till namnet, medan de enskilda mesopotamiska författarna förblivit anonyma.

Fortfarande saknar mycket av denna tids litteratur moderna översättningar. Det tycks således finnas mycket kvar att upptäcka.

Läs gärna denna fina och folkbildande bok, som ger oss en ökad insikt och förståelse för de enorma kulturella och historiska värden som finns i det mesopotamiska området, och gör att vi förstår hur viktigt det är att dessa bevaras. Detta är allas vår gemensamma kulturhistoria.

Arvet och arvtagarna i bibliotekets katalog

Anabasis av Xenofon

Anabasis

Xenofon (ca 428 – 354 f.Kr.) var en athensk militär och författare. Han deltog i ett fälttåg som den persiske prinsen Kyros ledde mot sin egen bror, Artaxerxes II. Men den grekiska hären av legosoldater drabbades av ett bakslag då deras härförare mördades. Hela hären fick sedan göra en dramatisk reträtt från Babylonien till Svarta havets sydkust.

Det är denna reträtt som Xenofon skildrar i sitt mest berömda verk ”Anabasis : Kyrosexpeditionen eller De tiotusens återtåg” som den svenska titeln lyder i Norstedts fräscha nyöversättning (2014). Boken ingår i serien ”Norstedts klassiker”.

Den nya översättningen har gjorts av Ingemar Lagerström. Han är en av Sveriges främsta kännare och översättare av antikens litteratur och har tidigare översatt andra nyutgåvor av klassiska verk från denna tid (t ex verk av Plutarchos, Suetonius och Julius Caesar).

Anabasis” har levt vidare genom århundradena tack vare sin dramatiska berättarnerv och Xenofons sinne för livfulla detaljer. En del har kallat boken för en av de första självbiografierna.
Och faktum är att detta kanske är själva arketypen för Den Stora Äventyrsberättelsen. Här finns hjältar, skurkar, ond bråd död, förräderi, otroliga strapatser, slagfärdiga repliker och mycket mera.

Någonstans anar jag att Frans G Bengtsson hade ”Anabasis” med sig när han skrev ”Röde Orm” (som ju utspelar sig i en helt annan tidsepok, men som har en liknande äventyrlig stil). Och talrika är de äventyrsberättelser som kan sägas vara inspirerade från Xenofons välkända verk.

På Östersunds bibliotek har vi flera olika översättningar av Xenofons ”Anabasis”. En är från 1916 och en annan från 1972. Dessutom har vi i vår äldsta samling flera utgåvor från 1800-talet.

Xenofons ”Anabasis” är en riktigt underhållande bok och det är mycket trivsamt att ha en fräsch nyöversättning till hands av den.

Xenofon hade varit Atens fiende under det Peloponnesiska kriget, så han blev landsförvisad och återvände till Aten först 365 f.Kr. Han har skrivit ett flertal andra verk, men inget av dem är lika berömt som ”Anabasis”.

Anabasis (2014) i bibliotekets katalog

Anabasis finns även tillgänglig online som gratis nedladdningsbar e-bok, fast på engelska (hos Project Gutenberg)

 

Sparta

Sparta

”This is Sparta!” är idag ett känt citat från filmen ”300”. Det är Spartas kung Leonidas, spelad av Gerard Butler, som säger detta i filmen samtidigt som han sparkar ned en persisk budbärare i en djup brunn.

Den grekiska stadsstaten Sparta har alltid omgivits av ett mytiskt skimmer. I vårt språk har vi uttrycket ”spartansk” som betyder ungefär ”med en enkel livsföring”. Sparta var huvudort i Lakonien. Härifrån kommer ordet ”lakonisk”, som betyder kortfattad, träffande.

Om antikens Sparta finns nu en läsvärd och intressant bok, ”Sparta : en odödlig historia” av Paul Cartledge (Santérus, 2012). Författaren är professor i grekisk historia vid universitetet i Cambridge.

Sparta var på många sätt motsägelsefullt. Ingen av de andra grekiska stadsstaterna påminde om Sparta. Det var en brutal och krigisk kultur som byggde på en konservativ slavekonomi. Staten styrdes av en liten grupp fria spartaner, med stenhård disciplin och med enkla vanor (härav uttrycket ”spartansk”). Man hade ett jämlikt samhälle för de fria männen som mål, men det gällde alltså inte alla invånare. Spartanerna levde av jordlotter som brukades av de livegna heloterna. Ordet helot betyder ”fånge”. Dessutom var spartanerna främlingsfientliga.

De unga pojkarna i Sparta sattes i militära lag redan från sju års ålder och utsattes för en fruktansvärt hård uppfostran. De piskades och hotades, för att lära sig utstå smärta. En sann spartan fick inte visa svaghet. Männen fostrades till krigsmaskiner.
Manliga spartanska medborgare fick inte ägna sig åt jordbruk, affärsverksamhet eller hantverk. Sådant fick heloterna hålla på med. Spartanerna måste vara krigare.

I princip rådde permanent krigstillstånd i Sparta. Eftersom männen var ute i fält fick kvinnorna en unikt stark ställning jämfört med i t ex Aten. Kvinnor tränades även i idrott på samma villkor som män. De kunde äga egendom, inklusive jord, men de hade inte rösträtt i folkförsamlingen. För samtiden framstod dock kvinnornas fria ställning i Sparta som något oerhört ovanligt.
Spartanernas lojalitet gällde gruppen, särskilt staten – inte familj och vänner.

Sparta blev den starkaste militärmakten i den antika grekiska världen, och spelade en avgörande roll under krigen mot perserna. Slagen vid Marathon och Thermopyle är välkända.

Striden vid Thermopyle 480 f.Kr. var egentligen ett nederlag, som dock i efterhand har setts som en seger. Under kung Leonidas kämpade 300 spartaner tillsammans med grekiska hopliter mot en förkrossande stor persisk armé. Spartanernas motstånd var heroiskt, och mycket av mytbildningen kring Sparta kommer härifrån. Denna mytbildning har visat sig ha en otrolig kraft och kvarstår än idag.

Under lång tid stred spartanerna även i ett grekiskt inbördeskrig mot bl a Aten, det Peloponnesiska kriget under 400-talet f.Kr., och det beskrivs ingående i boken.

Det finns många historier om Sparta. De flesta av dem kommer från grekiska historieskrivare som Herodotos. En typisk historia om Sparta är t ex att svaga spädbarn i Sparta tilläts dö, medan andra barn som visade aggressivitet fick desto mer uppmärksamhet och vårdnad.

Cartledges bok är uppdelad i flera delar. Han beskriver dels det historiska förloppet och dels själva myten om Sparta och om Leonidas. Det är mycket intressant att läsa. Eftersom det är Sparta som står i centrum för boken så växlar skildringen mellan storpolitiska världshändelser och lokal stadshistoria. Så det är inte en bok som ger en heltäckande bild av grekisk antik historia. Men det är en lättläst och allmänbildande bok som skiljer fakta från legend, och som dessutom gör det på ett intresseväckande sätt.

Sparta – en odödlig historia i bibliotekets katalog

Forntida riken

Svunna riken

Många är de forntida riken och civilisationer som blomstrat men gått under. En del av dem är mytomspunna. Dessa gamla civilisationer präglade vår utveckling.
Ibland kan det kanske vara svårt att hålla reda på alla gamla civilisationer. Var och när levde maya, inka och aztekerna? Och sumerer, assyrier och babylonierna, hur var det nu med dem?

Den tyske författaren Markus Hattstein beskriver de allra flesta av dessa forntida civilisationer i sin bok ”Svunna riken : mytomspunna folk och kulturer” (Parragon, 2011).

Boken är geografiskt indelad. Hattstein börjar således med Mesopotamien, det forntida Arabien och Persien. I det avsnittet går han igenom alla riken i tur och ordning. Kapitlet om varje civilisation inleds med en tydlig och överskådlig tidslinje. Varje rike avhandlas sedan på fem-sex sidor.

Det är emellanåt lite snuttifierat, men väldigt överskådligt och tydligt. Andra geografiska områden vars civilisationer beskrivs i ”Svunna riken” är Medelhavsområdet, Central- och Nordeuropa, Centralasien, Syd- och Östasien, Nord-, Central- och Sydamerika, Afrika och till sist Australien och Polynesien. Varje kapitel kan läsas helt fristående, vilket gör boken användbar som uppslagsbok. Vill man ha en kortfattad beskrivning av exempelvis Karthago, så är det bara att slå upp de sidorna och läsa.

Bokens förtjänst är det stora formatet och det enormt rika bildmaterialet. ”Svunna riken” är överdådigt illustrerad med stiliga foton och upplysande kartor. Resultatet är en bra och bläddervänlig bok. Ibland är det nästan så att det rika bildmaterialet tränger ut texten. Men fördjupningar går alltid att inhämta i andra böcker.
Detta är en bra, lättillgänglig, snygg och översiktlig uppslagsbok om forntida riken.

Svunna riken i bibliotekets katalog

Lyriska idrottshyllningar

Solglitter över svarta djup

Idrott och sport värderas mycket högt i vårt samhälle. Den är ständigt närvarande och stora idrottsprestationer hyllas mer än något annat. Våra dagars idrottsrörelse är dock ett sent påfund. Hur såg man på idrott i forna dagar? Före 1900-talet var det i antikens Grekland som idrotten hade en motsvarande stark ställning. Även då hyllade man sina segrare, men på ett helt annat sätt – genom lyrik och poesi.

Sture Linnérs ”Solglitter över svarta djup : Pindaros segerdikter – idrottspoesi om liv och död” (Norstedts, 2010) handlar om poeten Pindaros, en av antikens mest uppskattade diktare.

Sture Linnér (1917-2010) var professor i litteratur och grekiska, och har skrivit många böcker om antikens Grekland. Han var under 1950-talet dessutom biträdande generalsekreterare i FN och Dag Hammarskjölds personlige representant. Detta blev en av hans sista böcker.

Pindaros (ca 518-438 f.Kr.) kom från Thebe. Han var antikens störste författare av hyllningslyrik i de panhellenska idrottstävlingarna och anses vara en av världslitteraturens allra största lyriker.
När Alexander den store lät skövla Thebe skonade han endast ett hus: Pindaros hem.
Pindaros tillhör de antika grekiska författare vars verk är bevarade till väldigt stor del. Hela 45 av hans oden finns kvar. Det är betydligt mera än vad som finns bevarat av andra samtida lyriker.

Som Linnér visar i denna briljanta bok handlar Pindaros dikter inte bara om segrarnas idrottsliga prestationer. För honom visade tävlingarna personliga egenskaper hos vinnaren, både fysiska och själsliga. Pindaros länkar samman den faktiska segern med gudarnas tidlösa värld. Det är livets yttersta frågor som han skriver om: lidandet, åldrandet, döden.
Pindaros har en mörk och fatalistisk livssyn. Människan drivs hjälplöst av ödet. Men då gudarna skänker henne ära och ljus kan hon känna ögonblick av lycka. Boktiteln ”Solglitter över svarta djup” är välfunnen.

Om Pindaros eget liv vet vi ytterst litet. Vi vet mera om idrotten. Linnér inleder boken med en detaljerad och mycket intressant beskrivning av de antika idrottstävlingarna. De gamla olympiska spelen var de viktigaste tävlingarna, men inte de enda. Löpning, brottning och boxning var tidiga grenar, liksom mångkamp och kappkörning med vagn. I de panhellenska spelen tävlade man även i musik.

Det här över 60 sidor långa avsnittet om hur spelen gick till är bland det bästa jag läst om antikens idrott. Det ger en bra bakgrund och ökad förståelse av Pindaros dikter.

Det är en fröjd att läsa Sture Linnér. Inte många författare kan visa upp en sådan lärdom kombinerad med berättarglädje. Visst är det en fördel om man som läsare känner till åtminstone grunderna i grekisk mytologi, men Linnérs språk och associationer genom tid och rum är en njutning i sig att läsa.

Man vet inte hur odena framfördes. Sjöngs och dansades de fram av kören på scenen? Eller sjöngs de av diktaren till ackompanjemang? Vi saknar den dimensionen, men vi har texterna, som är fascinerande att läsa.

Hur skulle en hyllningsdikt till t ex Usain Bolt se ut idag? Svårt att svara på, men den skulle nästan säkert vara sponsrad.

Eftersom den här boken utgår från Pindaros segerdikter är den på biblioteket placerad på hyllan för litteraturhistoria, vilket är lite synd eftersom den som är intresserad av idrottshistoria då lätt kan missa den. Men sådant är klassifikationssystemet.

Detta är en mycket bra bok som jag varmt kan rekommendera.

Solglitter över svarta djup i bibliotekets katalog

Olympiska och pythiska oden

Vill du läsa Pindaros hyllningsoden i sin helhet så finns de i rätt färsk nyöversättning av Ingvar Björkeson: ”Olympiska och pythiska oden” (Natur & kulturs klassikerserie, 2008).
Det är den första kompletta utgivningen på svenska av Pindaros samtliga olympiska och pythiska oden (Det finns även andra färska utgåvor av Pindaros verk, men just de olympiska odena återfinns här).

Olympiska och pythiska oden i bibliotekets katalog

Alexandria

Alexandria

Alexandria är en av medelhavsområdets mest mytomspunna städer. Under den hellenistiska tiden var Alexandria världens största stad, sin tids metropol och en verklig kulturell smältdegel.

I den lilla men innehållsrika boken ”Alexandria : musernas stad : sju essäer om Alexandria i historia och nutid” (Rubicon, 1997) kan du läsa mera om denna spännande stad.

Boken består av sju separata artiklar, skrivna av olika författare. Det går alltså att välja fritt bland dessa. Man kan läsa alla, eller bara vissa om man vill. Tillsammans bildar de en intressant helhet.

Alexandria grundades av Alexander den store, och staden var först en självständig grekisk stadsstat, en polis. I början av 200-talet f.Kr. grundades forskningsinstitutet Mouseion, som tillsammans med det stora alexandrinska biblioteket blev ett centrum för den hellenistiska kulturen. Många kända vetenskapsmän och forskare under antiken verkade här.

Det finns många myter och legender kring själva biblioteket. Man vet inte exakt hur många bokrullar som förvarades här. Antika grekiska författare nämner siffran 400.000, medan senare romerska uppgifter säger 700.000. Inte heller vet vi när det förstördes eller av vem eller vilka. Det finns motstridiga uppgifter.

Utanför Alexandria stod ett av antikens sju underverk, fyrtornet på ön Faros. Tornet var mycket högt, mellan 120 och 140 m. Efter pyramiderna vid Gizeh var fyrtornet den antika världens högsta byggnad.

Alexandrias befolkning växte snabbt och staden blev en viktig handelsstad. Dess betydelse minskade dock efter den arabiska erövringen 642, och tyngdpunkten försköts till den nya huvudstaden al-Fustat (numera Kairo).

Harry Järv skriver om det alexandrinska biblioteket. Jerker Blomqvist skriver om vetenskapen i staden. Sture Linnér skriver om staden som den skildras av författaren Konstantinos Kavafis. Här finns flera intressanta texter att läsa.

Förutom Kavafis är Alexandrias främste moderne skönlitteräre skildrare Lawrence Durrell med sin ”Alexandriakvartetten”. Även han får ett eget kapitel i denna bok.
Välskrivet, bildande och intresseväckande.

Alexandria: musernas stad i bibliotekets katalog

År 2002, några år efter att denna bok utkommit, öppnades det nya, moderna alexandrinska biblioteket: Bibliotheca Alexandrina. Det ligger ca 200 m från platsen för det antika biblioteket. Syftet med det nya biblioteket är att även detta skall vara ett internationellt centrum för kultur, utbildning och vetenskap och fungera som en bro mellan den arabiska och den västliga världen.

Bibliotheca Alexandrina

Antika rekordboken

Antika rekordboken

Tänk om det hade funnits en rekordbok av Guinness-stil redan under antiken. Hur hade den sett ut?
Det är grundidén bakom en lite udda men väldigt underhållande bok: ”Antika rekordboken” av Allan & Cecilia Klynne (W&W, 2003).

Boken består av en stor mängd notiser och historier, hämtade ur antika historiekrönikor och klassiska böcker: Suetonius, Tacitus, Herodotos, Plutarchos och många andra.

Allting är indelat i tematiska kapitel, t ex ”Litteratur & teater”, ”Katastrofer & sjukdomar”, ”Lyx & flärd”, ”Mat & dryck” och varför inte ”Laster & lustar”?

Här kan du får svar på frågor som ”Vad bestod den dyrbaraste måltiden av?”, ”Hur stort var antikens största skepp?” eller ”Vad tjänade den mest välavlönade gladiatorn?”.

Detta är givetvis ingen bok man sitter och sträckläser, den läses bäst lite åt gången, precis som för andra titlar i den här listboksgenren.
Det finns en markant romersk dominans, vilket beror på att källorna helt enkelt är fler från den perioden. Samtidigt kan man inte låta bli att fundera över sanningshalten i en del av historierna och rekorden. Men historieskrivningen på den här tiden var just en konst i att kunna berätta historia. Detta problem belyser författarna även i förordet. Samtidigt får man som läsare en bild av antikens ryktesspridning. Vilka historier var det som man förde vidare?

Detta är en av de roligare böckerna i listboksgenren. Den som ska hålla ett middagstal och behöver en anekdot kan ta en titt i ”Antika rekordboken”. Kul och underhållande.

Antika rekordboken i bibliotekets katalog

Alexander enligt perserna

I västerländsk historieskrivning beskrivs Alexander den store (356-323 f. Kr.) som en av tidernas största militära härförare och taktiker. Han besegrade persernas rike och tågade in i  deras huvudstad Persepolis.
Men ur persernas perspektiv är det annorlunda. Han lät bränna ned Persepolis och förstöra andra kulturella minnesmärken. Men samtidigt hade perserna två gånger försökt invadera grekernas riken, så Alexanders revanschkrig mot dem var inte omotiverat.

I BBC News Magazine finns en intressant artikel om detta, skriven av professor Ali Ansari, en av världens främsta experter på iransk och persisk historia. Här finns också länkar till flera radioprogram i ämnet som man kan lyssna på online.

BBC News Magazine: Alexander the not so Great

Antikens yrken

Från IX till V

Vad jobbade egentligen antikens greker och romare med? De hade yrken precis som vi. Redan på den tiden kunde man bli barberare, skomakare eller bonde. Men det fanns också yrken som vi nutida människor finner mer ovanliga.

”Från IX till V : orgiefixare, begravningsclowner och andra ädla antika yrken” av Vicki Leon (Schibsted, 2007) handlar om dessa antika yrken.

Man kunde exempelvis bli dröminkubator. Då var man en skicklig präst som tjänstgjorde vid den grekiska läkedomsguden Asklepios tempel och som botade sjuka medan de sov.

Eller varför inte bli armhålsplockare? De arbetade vid de romerska badhusen. Då behövdes starka armar och en pincett.

Barndmän fanns redan under antiken. Romerska brandmän kallades vigiler.

”Från IX till V” är fylld med roliga detaljer (Den något anakronistiska boktiteln syftar på det moderna uttrycket ”Från 9 till 5”).
Denna bok har en ganska skämtsam och raljerande ton. Den innehåller gott om lustigheter och anekdoter och är väldigt lättsam.

Från IX till V i bibliotekets katalog

Allt flyter

Vatten

”Allt har sitt ursprung i vatten” sa den grekiske filosofen Thales på 500-talet f.Kr. Många byggnadsverk från antiken har med vatten att göra: akvedukter, fontäner och badhus.

Staffan Michelsons bok ”Vatten” (2007) handlar om vattnets historiska betydelse i antikens Grekland och Rom. Michelson är advokat, så vi får också läsa om rättshistoria kring vatten.
Vem hade egentligen rätt till vattnet? Hur löste man konflikter? Kanske de antika lösningarna på dessa problem rentav skulle kunna tillämpas även idag.

Grekerna hade många filosofiska tankar kring vattnet. Romarna hade ett avancerat vattensystem för både dricksvatten och avlopp.

Tankeväckande läsning. Dessutom är boken fint illustrerad med mängder av färgfoton.

%d bloggare gillar detta: