Längtan till landet

Herman Sätherberg

En av våra mest omtyckta vårsånger heter ”Längtan till landet”, men är mer känd under namnet ”Vintern rasat ut” eftersom sången inleds med de orden.

”Längtan till landet” är en dikt som skrevs av Herman Sätherberg (1812-1897). Han var egentligen läkare med ortopedi som specialitet. Sätherberg blev internationellt känd för sina insatser som ortoped och sjukgymnast. Han räddade bl a Ortopediska institutet från nedläggning.

Sätherberg skrev även dikter, ofta präglade av naturlyrik. ”Längtan till landet” ingår i samlingen ”Jägarens hvila” (1838).
Förutom denna dikt finns två andra Sätherberg-sånger som lever kvar än idag: ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln”) och”Studentsång”, båda tonsatta av prins Gustaf.
”Längtan till landet” tonsattes av Otto Lindblad, som även komponerade ”Kungssången”.

Sätherberg skrev dessutom en stor diktcykel om Carl von Linné, ”Blomsterkonungen : bilder ur Linnés lif” (1879, 25 sånger), reseskildringar, lustspel och skådespel.

Läs Jägarens hvila som gratis e-bok i Litteraturbanken


LÄNGTAN TILL LANDET av Herman Sätherberg

Wintern rasat ut bland våra fjällar;
Drifvans blommor smälta ned och dö;
Himlen ler i vårens ljusa qvällar;
Solen kysser lif i skog och sjö.
Snart är sommarn här; i purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande,
Ligga ängarne i dagens lågor,
Och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! helsen glada vindar
Ut till landet, ut till fåglarne,
Att jag älskar dem; till björk till lindar,
Sjö och berg, jag vill dem återse;
Se dem än, som i min barndoms stunder;
Följa bäckens dans till klarnad sjö,
Trastens sång i furuskogens lunder,
Vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Lyssna vill jag huru vinden susar
Uti halfutspruckna björkars lund,
Spegla mig i sjön der Anden krusar
Med sin köl det månbeglänsta sund,
Och i famnen af naturen drömma
Wårens dröm, som ingen tröttat än,
Och min sorg i jagtens lund förglömma ,
Fri, som skyn der uppå himmelen. –

Forsen kastar sig i hafvets sköte:
Se hur vild! med hvilken stämmas dån!
Är det ej som hela Mälarn göte
Åter, på en gång, sitt rika lån? –
Och han är likväl så hög om qvällen,
Som om morgonen, och tusen år
Fylla honom kanske än, från fjällen,
Lika rik och herrlig hvarje vår.

Och med hvarje Maj hans holmar gunga
Sina kronor i dess klara våg,
Och i hvarje vår hans fåglar sjunga
Lika ömt, med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela verlden svärmar,
Sköna Vår! blott jag ej le med dig?
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
Var dock fordom nog att locka mig.

Nej, åt landet Bröder! Tjädern knäpper
Nu hvar morgon i sin furulund.
Hvad, om jägarn kopplet varsamt släpper,
Blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade:
Friskt och herrligt hornens toner gå!
Den som hjerta nu att jaga hade,
Endast på en timma eller två!

Annonser

Om Thomas

Bibliotekarie vid Östersunds bibliotek.

Publicerat på 24 april, 2013, i Litteratur, Musik och märkt , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: