Bloggarkiv

Enastående bildsamling från Apolloprojektet

AS11-40-5872

Månlandningen, en av människans mest imponerande bedrifter, är idag historia.

Det var den 20 juli 1969 kl. 21:18 (svensk tid) som astronauterna Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin under Apollo 11-expeditionen som första människor landade på månen. Några timmar senare, den 21 juli 1969 kl. 3:56, tog Neil Armstrong det första steget på månens yta.

Apolloprojektet dokumenterades bl a med tusentals bilder, tagna med Hasselblad-kamera. Många av dessa foton har än idag bara setts av ett fåtal personer.

Nu har ca inte mindre än 8.400 högupplösta foton från Apolloprojektet lagts ut på bildlagringsplatsen Flickr.com.
Detta är bilder av häpnadsväckande hög kvalitet, i rejäl högupplösning (1800 dpi).

De som ligger bakom denna stora uppladdning är The Project Apollo Archive och The Apollo Lunar Surface Journal.

Här finns bilder från flera olika Apollo-expeditioner, dock ej alla. Enligt uppgift ska det läggas till mera bilder så småningom. Men 8.400 bilder, sorterade i olika album, är en fantastisk upplevelse att sitta och bläddra i.
Detta är ett exempel på mycket framstående digitaliseringsarbete.

Flickr.com – Project Apollo Archive

Källa: The Public Domain Review

 

Navigatören James Cook

Kapten Cook - Navigatören

James Cook (1728-1779) var en av världens mest kända upptäcktsresande.
Han utforskade Stilla havet under tre olika expeditioner. Cook besökte Nya Zeeland, Australiens östkust och Nordamerikas västkust. Han var dessutom en av sin tids främsta navigatörer och kartografer.
Han deltog också i det globala forskningsprojektet om Venuspassagen 1769 och befann sig då på Tahiti.
Cook sökte dessutom efter den mytomspunna ”södra kontinenten” som många antog skulle existera.

I Kunskapskanalen sänds just nu en bra dramadokumentärserie om James Cook: Kapten Cook: Navigatören”, producerad av australisk tv. Serien är uppdelad i fyra avsnitt och hittills har två sänts.
Programmen sänds på torsdagkvällar i Kunskapskanalen, och de kan även ses i SVT Play.

SVT Play : Kapten Cook – Navigatören

Andrées expedition

Ballongen Örnen

Sommaren 1897 begav sig ingenjör Salomon August Andrées polarexpedition iväg från Spetsbergen i en vätgasballong med sikte på Nordpolen. Det var en våghalsig idé, men expeditionen var dödsdömd redan från början. De två andra deltagarna var fysikern Nils Strindberg och väg- och vatteningenjören Knut Frænkel.

Sedan ballongen först blivit omöjlig att styra och sedan kraschat, befann sig de tre männen i Andrées grupp i en snövit mardrömssituation. Deras kunskaper om arktiska förhållanden var paradoxalt nog minimala.

Först 1930 hittades männens kvarlevor av en ren slump på den lilla ön Vitön. Deras infrusna dagbok och fotografier vittnade om deras strapatser. Slädarna de drog vägde hundratals kilo, och till sist insåg de att de måste planera för övervintring. På Vitön upphörde sedan alla anteckningar.
Fyndet av resterna efter Andrées expedition blev en världssensation. De tre männen fick en ståtlig nationalistisk paradbegravning.

Denna olycksaliga expedition har under åren intresserat många. Per Olof Sundman skrev på 1960-talet flera böcker om expeditionen. Den mest kända är ”Ingenjör Andrées luftfärd” som senare även filmatiserades i regi av Jan Troell. I Gränna ligger Andréemuseet, där man idag kan se flera av fynden från Vitön. Även de har utgivit flera böcker om expeditionen. Så det är ingen brist på litteratur i ämnet.

Det finns dock fortfarande olösta frågor. Vad hände egentligen på Vitön? Varför dog de tre männen trots att de hade stora mängder proviant, ammunition och tre fungerande gevär?

Expeditionen

Läkaren och författaren Bea Uusma har fascinerats av Andrée-expeditionens öde i ca 15 år. Resultatet är hennes bok ”Expeditionen : min kärlekshistoria. Illustrerad utgåva” (Norstedts, 2013).

Boken är en berättelse som löper parallellt över flera plan. Vi får följa Uusmas mödosamma försök att ta reda på vad som egentligen hände. Hon besöker arkiv, reser till Nordpolen med isbrytare, över packisen med helikopter, och till sist kommer hon fram till den lilla ön Vitön.

Undertiteln ”Min kärlekshistoria” är central. Uusmas egen kärlek till berättelsen och till driften att lösa gåtan om hur de tre männen dog, och den nyförlovade Nils Strindbergs kärlek till sin fästmö Anna Charlier.
I ”Expeditionen” berättas växelvis historien om Uusmas eget sökande och om expeditionens öde, bit för bit. Vi får läsa Nils Strindbergs brev till sin Anna och citat ur Andrées dagbok.

Uusma försöker ta reda på vad de tre expeditionsmedlemmarna dog av. Hon går tillbaka till källorna, undersöker och kommenterar alla dödsorsaker och kan avfärda en del vanliga teorier som exempelvis trikinförgiftning. Uusma kommer dessutom med en del nya intressanta uppgifter som ingen lagt fram tidigare. Boken ger inte något slutligt svar (vilket troligen inte heller är möjligt), men beskriver ett troligt händelseförlopp. Läsaren kan t o m följa expeditionen dag för dag i ett spännande avsnitt, uppställt i tabellform.

Expeditionen” finns i två versioner, men det är den illustrerade utgåvan du bör läsa. Den här utgåvan är fantastiskt snygg och ett exempel på mycket framstående bokformgivning. Bokens hela layout med text, färger, kartor och foton gör den till ett allkonstverk och en läsupplevelse på flera plan.

Bea Uusmas ”Expeditionen : min kärlekshistoria” belönades med Augustpriset för Årets svenska fackbok 2013.

Expeditionen i bibliotekets katalog

Evig ungdom i Florida

Juan Ponce de Léon

I april 1513, för 500 år sedan, landsteg den spanske conquistadoren Juan Ponce de Léon i Florida. Han ledde den första europeiska expeditionen dit.

Traditionell historieskrivning hävdar att Ponce de Léon ska ha varit ute efter att finna Den eviga ungdomens källa, som enligt legenden skulle finnas i ett mytologiskt land sdom kallades Bimini.

Den eviga ungdomens källa beskrevs redan av den grekiske historieskrivaren Herodotos, och dök sedan upp i olika legender och myter. Den som drack ur källan, eller badade i den, skulle återfå sin ungdom. Under 1500-talet stötte de spanska erövrarna på dessa legender hos de amerikanska och karibiska folkslag man mötte.

Juan Ponce de Léon (1474-1521) var Puerto Ricos förste spanske guvernör. Möjligen kan han dessförinnan ha varit med på Columbus resor. Han har alltid varit förknippad med den här legenden om ungdomens källa.

Ponce de Léon fick i uppdrag av kung Ferdinand att kolonisera nytt land. Tre skepp med ca 200 mans besättning seglade ut från Puerto Rico i mars 1513. När man siktade land i början av april valde Ponce de Léon att kalla det ”La Florida” (”Blomsterlandet”). Det var påsktid, och i Spanien har man en blomsterfestival vid denna tid som kallas ”Pasqua Florida”.

Exakt var i Florida Ponce de Léon sedan landsteg är omdiskuterat. I St. Augustine kan man besöka ”Fountain of Youth Archaeological Park”. Där finns en källa, men några rapporter om dramatiska föryngringar bland parkbesökarna har hittills inte förekommit.

Flera nutida bedömare menar att uppgiften att Ponce de Léon skulle ha sökt efter ungdomens källa är felaktig och tillagd av andra i efterhand. I uppdraget han fick av kung Ferdinand står ingenting om någon källa, och rimligen bör guld, rikedomar och handelsmöjligheter ha varit viktigare.

För dig som vill läsa mera om detta kan jag tipsa om denna artikel:
Douglas T Peck: ”Misconceptions and Myths Related to the Fountain of Youth and Juan Ponce de Leon’s 1513 Exploration Voyage”. New World Explorers, Inc. (22 sidor, nedladdningsbar pdf)

Olika sidor av David Livingstone

David Livingstone

Idag uppmärksammas 200-årsminnet av David Livingstones födelse.
David Livingstone (1813-1873) var en skotsk missionär och upptäcktsresande. Idag minns vi honom kanske främst för det historiska mötet 1871 med Henry Morton Stanley (1841-1904), som efter att ha funnit honom vid Tanganyikasjön ställde frågan ”Dr. Livingstone, I presume?” (i alla fall enligt Stanleys egen version av händelsen, publicerad av honom i bokform långt senare)

Tim Jeal skriver om Livingstone i en intressant artikel i The Telegraph.
Tidvis hyllades Livingstone som en fantastisk hjältefigur, men i själva verket var han en grym man som inte förtjänade det goda rykte som media gav honom. Dagspressens expansion i mitten av 1800-talet gjorde honom till en tidig kändis, och vars bild publicerades i alla tidningar.

Livingstones stora prestation var att han 1855 blev den förste europé som nådde Victoriafallen, som han även namngav. Detta gav honom berömmelse. Hans bok om resan sålde i över 70.000 exemplar. Sedan ledde han flera expeditioner som försökte öppna handelsvägar till Afrikas inre med flodbåtar, vilket dock misslyckades. Hans tredje reseperiod ägde rum 1865-73, då han ville hitta Nilens källa.
Ett tag var Livingstone spårlöst borta, och det var då Stanley bestämde sig för att göra ett journalistiskt scoop genom att söka rätt på honom.

Jeal påpekar att samtiden inte insåg Livingstones största förtjänst, nämligen att han faktiskt gillade afrikanerna och förstod flera av deras sedvänjor utan att vilja ändra på dem.
Däremot behandlade han sin egen familj illa. Hans fru Mary och de fyra barnen fick leva i fattigdom hemma i Storbritannien medan David var ute på äventyrsresor.
När Stanley mötte Livingstone upptäckte han att denne egentligen var en bitter och tämligen osympatisk figur. Men det kunde han inte gärna skriva i sin bok.

Artikelförfattaren Tim Jeal har även skrivit en biografi om Livingstone. I den avslöjar han att man bara känner till en enda person som Livingstone ska ha omvänt till kristendomen, att han övergav sin fru och att hans son bytte namn och emigrerade till USA. Dessutom var Livingstones geografiska observationer felaktiga och vilseledande. Men han var onekligen modig och ibland våghalsig.
Livingstones helgonliknande eftermäle fortlever dock, och han ligger begravd i Westminster Abbey.

Det finns inga färska biografier på svenska enbart om David Livingstone, men väl en bok av Martin Dugard: ”Mot Afrikas hjärta : Stanley & Livingstone” (Prisma, 2003).

Mot Afrikas hjärta i bibliotekets katalog

Kartornas historia

On the map

Visst är det något alldeles speciellt att få veckla ut en stor fin karta och börja studera den. Det kan vara en stadskarta, en världskarta eller varför inte en skattkarta? Kartor har alltid fascinerat människan.

Den brittiske journalisten och skribenten Simon Garfield berättar om kartornas historia i sin trivsamma bok ”On the map : why the world looks the way it does” (Profile Books, 2012).

Garfields berättelse tar sin början i forntiden och antiken. Vi möter greker som Erastothenes och Ptolemaios. Läs om hur Erastothenes redan på 200-talet f.Kr. räknade ut jordens omkrets.

Garfields bok är fylld av intressanta och underhållande kapitel.
På 1400-talet blev italienarna bäst i världen på att framställa kartor. Sedan var det holländarna.
Varför fick kontinenten Amerika namn efter Amerigo Vespucci och inte efter Christopher Columbus? Svaret finns i ”On the map”.
Vi träffar kända kartografer som Mercator, Ortelius och Blaeu, och får också den spännande historien om Vinlandskartan, som man fortfarande inte vet om den är äkta eller ej.

Ett särskilt kul kapitel handlar om bergskedjan Kong i Afrika, som aldrig har existerat men som ändå fanns i kartböckerna i ca 100 år.
Garfield berättar också om de första utgivarna av stadskartor över London och hur de byggde upp sin affärsverksamhet. Han tar också upp den klassiska skattkartan, vars främsta exempel är den i Robert Louis Stevensons bok ”Skattkammarön”.
Läs också om kanalerna på planeten Mars, som man länge trodde fanns där. En annan sorts karta är kartläggningen av den mänskliga hjärnan, som även får ett kapitel i boken.

Boken avrundas med ett avsnitt om GPS-navigering och en blick in i framtiden. Kommer vi att sluta använda tryckta kartor för att helt förlita oss på satellitnavigering? Är det bra? Vilka konsekvenser kommer det i så fall att få?

En välskriven och mycket underhållande bok. Här finns mängder av kul och överraskande kapitel. Rekommenderas.
Ett extra plus för det roliga omslaget, som utgörs av en fantasikarta med bokens omskrivna personer och namn.

On the map i bibliotekets katalog

Berättelser från Ekvatorn

Latitude zero

Ekvatorn har egentligen ingen särskild betydelse förutom att vara en markering på kartor och glober. Men den har alltid haft en egen, inneboende mytbildning.

I Gianni Guadalupis & Anthony Shugaars intressanta bok ”Latitude zero : Tales of the Equator” (Robinson, 2002) samlas berättelser kring Ekvatorn från flera olika sekler och tidsepoker.

Ekvatorn delar jordklotet i två lika delar och är jordens längsta omkrets. För seglare, navigatörer och andra resenärer har den haft stor symbolisk betydelse. Det har t ex varit vanligt att genomföra speciella ceremonier och ritualer ombord på fartyg där någon ombord för första gången passerar Ekvatorn.

”Latitude zero” är indelad i olika kapitel efter världsdelar. Läs om de spanska conquistadorerna på 1500-talet, t ex Francisco de Orellana, som inte var lika lyckosam som sina mer kända landsmän Pizarro och Cortes. (Numera är Orellana mer känd för att vara en figur i den fjärde Indiana Jones-filmen).

Läs om hur man på 1700-talet ville mäta jordens exakta omkrets, och om alla försök på 1800-talet att finna de afrikanska flodernas källor.  Här finns även historien om Magellan och Kryddöarna.

En spännande och inspirerande bok. Väldigt synd att den inte översatts till svenska. Tyvärr saknar den illustrationer, men berättelserna är välskrivna. Resenärerna förr i tiden hade verkligen dramatiska historier att förmedla när och om de väl kom hem.

Latitude zero i bibliotekets katalog

Venuspassagen

Jakten på Venus

Den 6 juni 2012 var det senaste datumet för en sällsynt astronomisk händelse – Venuspassagen. Planeten Venus passerade då över solskivan och syntes som en liten prick. Eftersom jordens och Venus planetbanor inte ligger i samma plan kan man inte ens se Venuspassagen varje sekel. Passagerna äger rum i par med åtta års mellanrum, men det är mellan 105 och 121 år mellan varje tillfälle.

På 1760-talet var observationerna av Venuspassagerna 1761 och 1769 det första globala vetenskapliga samarbetet. Genom att vid olika platser på jordklotet noggrant observera tidpunkten för Venus färd över solskivan ville man kunna beräkna avståndet mellan jorden och Solen.

Andrea Wulfs bok ”Jakten på Venus” (Leopard, 2012) berättar historien om dessa entusiastiska och engagerade vetenskapsmän och deras äventyr för att nå sitt mål.

1760-talet var inte den bästa tidpunkten för att skicka iväg astronomer till svårtillgängliga platser – sjuårskriget rasade och resor både till sjöss och till lands var farliga även i fredstid. Dessutom var observationerna helt beroende av att man hade exakt longitud för den plats man befann sig på, och flera års förberedelser och resande kunde spolieras av molnigt väder under Venuspassagens dag.

Det var astronomen Edmond Halley som först lade fram idén om gemensamma observationer av Venuspassagen, på utvalda platser på jorden. Halley hann själv avlida innan det blev dags, men vetenskapsakademierna i London, Paris, St Petersburg och Stockholm inledde ett samarbete. Här var Pehr Wilhelm Wargentin en viktig person, och han ledde planeringen av de svenska observationerna. Britterna och fransmännen ville använda sig av sina kolonier som lämpliga platser dit de sände sina astronomer. Helst skulle platserna ligga så långt norrut respektive söderut som möjligt. Nationell prestige medverkade till att man inte ville visa sig ”sämre” än kollegorna i andra länder.

Venuspassagen den 6 juni 1761 observerades sålunda av ett stort antal astronomer på olika platser: Tobolsk i Sibirien, Godahoppsudden, Kajaani i Finland, S:t Helena, Newfoundland, m fl. Vissa av astronomerna hade fått vara med om svåra strapatser innan de nått sina resmål, och ändå visste de inte om det skulle vara soligt eller molnigt på den aktuella dagen.

Erfarenheterna från 1761 användes vid planerandet av nästa tillfälle, den 3 juni 1769. Denna gång skickades James Cook iväg med sitt skepp Endeavour ända till Tahiti i Söderhavet. Den franske astronomen Chappe lyckades efter många äventyrliga turer ta sig till det då spanska Baja California och se Venuspassagen där, bara för att strax efteråt avlida i fläcktyfus. Men han var den ende som hade lyckats se båda Venuspassagerna i sin helhet. Den jesuitiske astronomen Hell såg 1769 års passage på den nordnorska ön Vardö.

Andra hade inte samma tur, exempelvis den franske astronomen Le Gentil. Under nio år reste han kors och tvärs i tusentals mil över oceaner, trotsade många faror, riskerade sitt liv flera gånger, men lyckades ändå missa båda Venuspassagerna på grund av molnigt väder. När han äntligen kom hem till Frankrike igen 1771 upptäckte han att hans arvingar hade dödförklarat honom, och att han hade mist sin plats i vetenskapsakademien.

Det här är en fascinerade och dessutom underhållande bok. Det vetenskapliga samarbete som vi idag ser som självklart tog sin början med dessa Venusprojekt. Dessutom förde resorna med sig andra bieffekter. Astronomerna hade åtföljts av andra vetenskapsmän på resorna, t ex botaniker och kartografer. Kartor över dittills outforskade områden och kuster togs fram. Kapten Cook hade ombord på Endeavour med sig över 3600 arter av torkade växter, som hemma i Storbritannien sedan studerades av botaniker. Väldiga delar av det stora Ryssland utforskades för första gången.
Det var nu som de stora geografiska upptäcktsresorna också började inkludera vetenskapsmän.

Av alla dessa vinklar och siffror hade det kunnat bli en torr text, men Andrea Wulf lyckas på ett mycket bra sätt göra materialet både lättillgängligt och spännande. ”Jakten på Venus” är en trivsam, lärorik och intressant bok i ämnet vetenskapshistoria.

2012 var Venuspassagen fortfarande föremål för vetenskapliga studier, men i mer specialiserad form. Nästa gång Venus passerar solskivan är i december 2117.

Jakten på Venus i bibliotekets katalog

Att bara gå ut en stund

I dagarna är det 100 år sedan Roald Amundsen vid en pressträff i Hobart, Tasmanien, tillkännagav att han besökt Sydpolen i december 1911. Han hade haft en kapplöpning till polen med britten Robert Scott, och Amundsen hade kommit först.
Här i bloggen har jag tidigare tagit upp några boktips om Scott och Amundsen.

Samtidigt, utan Amundsens vetskap, gick Scotts expedition under på Antarktis på väg tillbaka från polen, dit de hade anlänt som tvåa.

En av de mer kända medlemmarna i Scotts grupp var kapten Lawrence Oates.
Under hela resan hade han haft problem med sina fötter, och under återfärden från polen drabbades han av kallbrand i tån. Det var uppenbart att han inte kunde följa med i samma tempo som de fyra andra. Oates insåg att han sinkade gruppen. Han föreslog att de skulle lämna honom kvar i hans sovsäck, men de övriga vägrade.

Dagen därpå, den 16 mars 1912, vaknade Oates tidigt. Han tog av sig skorna.
Innan han lämnade tältet för att gå ut i snöstormen sade han till Scott och de andra:
”I am just going outside and may be some time.”

BBC News tecknar Lawrence Oates biografi i en minnesartikel.
Antarctic mission: Who was Captain Lawrence Oates?

Amundsen på Sydpolen

Scott & Amundsen Amundsens bilder

Idag är det exakt 100 år sedan Roald Amundsen (1872-1928) blev den förste att besöka Sydpolen på Antarktis.

Kapplöpningen mot Sydpolen är välkänd. Amundsen tävlade med britten Robert Scott (1868-1912) och hann före Scott till polen med ungefär en månad. Amundsen döpte sitt läger till Polheim.
Scott och hans fyra följeslagare omkom på återresan.
Amundsens bedrift att ha nått Sydpolen tillkännagavs i mars 1912, då han nått Tasmanien och kunde skicka telegram därifrån.

Det finns flera böcker om kapplöpningen mot Sydpolen och om Amundsen.

Roland Huntfords ”Scott och Amundsen” (Bonniers, 1980) skildrar på nästan 500 sidor hela den dramatiska historien. Många bilder och kartor.
Scott och Amundsen i bibliotekets katalog

Under expeditionerna togs många fotografier. Fler av dessa har utgivits i bokform, t ex i ”Amundsens bilder” (Bonniers, 1988). Här finns foton från flera av Amundsens expeditioner och resor, och givetvis från färden till Sydpolen. I boken kommer man nära polarresenärernas vardag.
Amundsens bilder i bibliotekets katalog

En isbyst föreställande Amundsen har idag avtäckts på Sydpolen av Norges statsminister Jens Stoltenberg.
DN 111214

Men trots dagens moderna hjälpmedel var det inte lätt att ta sig dit.
DN 111213

Lästips på internet:
The race to the Pole (BBC History)

Fridtjof Nansen 150 år

Kring sekelskiftet 1900 var norrmannen Fridtjof Nansen en av världens mest berömda personer.  Han föddes utanför Kristiania (som numera heter Oslo) år 1861, för 150 år sedan.

Nansen blev 1888 den förste som korsade Grönlands inlandsis på skidor. Om detta berättade han i böckerna ”På skidor över Grönland” (1890) och ”Eskimåliv” (1891).
Men allra mest berömd blev Nansen för sin expedition till Arktis med sitt skepp ”Fram” 1893-1897.

Fram över Polarhavet: Fridtjof Nansen 150 år
Läs mera om Nansen: Jag har nu satt ihop en ny artikel med boktips på BibliotekMitt.

Upptäcktsresor

Med egna ögon

Gillar du att läsa om historiska upptäcktsresor? Då ska du kolla in den här praktfulla boken. ”Med egna ögon : 300 år av upptäcktsresor och äventyr” (Bonniers, 2007).

Boken, som är i stort format, är en samling av dagboksutdrag och andra egenhändigt skrivna berättelser och ögonvittnesskildringar från historiska upptäcktsfärder.
Här kan du läsa egna texter av James Cook, Charles Darwin, David Livingstone, Fridtjof Nansen, Sven Hedin, Thor Heyerdahl och många fler.

Alexander von Humboldt, som kartlade Sydamerika i början av 1800-talet, skriver om hur han brände sig i en vulkankrater. ”Vilket fantastiskt ställe! Vad roligt vi hade!”

När Robert Scott sitter insnöad i en stuga vid Sydpolen, med svåra köldskador, fortsätter han skriva så länge han kan, ända tills han avslutar: ”Jag tror inte att jag kan skriva mer.”

Boken innehåller mängder av vackra illustrationer. En stilig och äventyrlig bok. Inledning av Michael Palin.

Med egna ögon i bibliotekets katalog

Magellan

Magellans världsomsegling

Idag är det 490 år sedan den portugisiske sjöfararen Ferdinand Magellan (Fernão de Magalhães) blev ihjälslagen på Filippinerna. Detta inträffade den 27 april 1521.

Magellans expedition var den första som lyckades segla runt hela jordklotet. Det var en otrolig prestation.
237 män, på fem skepp, seglade ut 1519 men endast 18 av dessa, på ett skepp, överlevde hela resan och kunde komma hem igen 1522. Magellan själv var som sagt inte en av dem.

Böcker på svenska om Magellans expedition är tyvärr få. Mest känd är Stefan Zweigs Magellans världsomsegling (senaste upplaga 1977). Sedan finns det en del gamla samlingsverk över historiska upptäcktsfärder. De flesta av dessa böcker är numera placerade i magasinet.

Magellans världsomsegling i bibliotekets katalog

The seventy great journeys in history

En bra och nyare bok om historiska upptäcktsfärder och resor är The seventy great journeys in history (Thames & Hudson, 2006).

The seventy great journeys in history i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: