Bloggarkiv

Djurens nordiska kulturhistoria

Bernströms bestiarium

Det stora samnordiska uppslagsverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid utgavs i 22 band under åren 1956-1978 och finns på alla större bibliotek. En av medarbetarna i detta verk var zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Han skrev artiklarna om djur.

I boken ”Bernströms bestiarium : en djurens nordiska kulturhistoria” (Atlantis, 2008) samlas hans artiklar i en egen uppslagsbok, omfattande över 600 sidor.

Bernström var otroligt lärd och extremt kunnig. När han skrev sina artiklar hade han först gått igenom ett enormt källmaterial: Bibelöversättningar, isländska krönikor, riddarromaner, läkeböcker, medeltida ordböcker, listor över slottsinventarier, lokala jaktindex och mycket annat. Resultatet blev mängder av läsvärda och dessutom underhållande texter om djur.

I ”Bernströms bestiarium” kan man slå upp en artikel om valfritt djur och få veta intressanta saker.

Alla grodor ansågs på medeltiden vara giftiga och var föremål för nordbornas avsky och skräck. Heliga Birgitta var bara en av de som skrev om hur förfärlig grodan var. Troligen hade denna föreställning sin grund i förkristen europeisk folktro.

Om ekorren får vi veta att den var fridlyst under stora delar av året, när inte ekorrjakten pågick. Men det var bara ekorrens grå vinterskinn som ansågs fullvärdigt. Ekorrskinn kunde användas som betalningsmedel. Tidvis sågs gråskinn som en lyxvara. Gråskinn hörde tillsammans med hermelin till de material som Stockholms råd 1486 förbjöd en dömd lösaktig kvinna att bära.

Kräftor har sedan lång tid ätits i Norden, men det äldsta hittills funna skriftliga belägget för detta är ett inköp av kräftor i Lübeck 1504 för Danmarks drottning.

Björnkött troddes under medeltiden vara ett botemedel mot malaria. Björnister kunde man använda mot ryggvärk, och särskilt mot håravfall.

Här finns också texter om fabeldjur som enhörning och grip, som man på medeltiden trodde var verkliga djur.

Man märker tydligt hur spränglärd Bernström var. Han beskriver djurnamnens etymologi, nämner nästan i förbigående detaljer som man förstår att det måste ha tagit lång tid att leta fram, och missar inte heller att ta med rolig kuriosa.

Redaktören Henrik Otterberg tecknar i bokens inledning ett intressant personporträtt av John Bernström. I slutet finns en förteckning över en del av de källor Bernström använt.

Denna underhållande och bildande bok finns nu även tillgänglig som gratis e-bok via Litteraturbanken. Verkligen bra att kulturhistoriskt viktiga verk som detta tillgängliggörs online. Ett utmärkt initiativ!

Bernströms bestiarium i bibliotekets katalog

Linnés lärjungar

Linneaner

Carl von Linné (1707-1778) var en av Sveriges största vetenskapsmän genom tiderna. Hans många lärjungar har kommit att kallas linneanerna. Många av dem reste runt världen och gjorde viktiga forskningsinsatser, t ex Daniel Rolander (se Ur regnskogens skugga). Andra kända namn i denna krets var Peter Forsskål, Anders Sparrman och Carl Peter Thunberg. Men de flesta av lärjungarna hade ingen möjlighet att göra sådana påkostade resor. I bästa fall reste de inom det svenska riket, eller så levde de, ibland litet obemärkt, som sockenpräster och provinsialläkare. Men de fortsatte så ofta de kunde att i Linnés stil utforska djur och natur.

Ingvar Svanberg, lärare i etnobiologi vid Uppsala universitet, berättar om dessa lärjungar i ”Linneaner : Carl von Linnés lärjungar i Sverige” (W&W, 2006).
Det som är så bra med den här boken är att den lyfter fram alla de Linné-lärjungar som inte blev världskända, men som ändå gjorde insatser. Ibland publicerade de sina rön i samtida tidningar och tidskrifter. Samtidigt beskriver ”Linneaner” tidens tänkesätt, som ofta utgick från nyttoaspekten.

Ofta var det folklig kunskap som genom Linné och lärjungarna fördes vidare. Vissa av dem undersökte vilka buskar som var bra att använda till häckar, vilka medel som kunde brukas mot ormbett eller tog reda på vilka örter som var användbara som färgämnen. Andra var mer intresserade av nya djurarter och vilken nytta man kunde ha av diverse smådjur. Och fanns det några vilda djur i Sverige som kanske kunde tämjas och användas för hushållsnyttan?

Förutom lärjungarnas publicerade artiklar finns även en stor korrespondens med Linné själv bevarad. Svanberg har dessutom tagit del av en del hittills opublicerat material.

1700-talets stora intresse för kunskap och forskning är fascinerande. Svanbergs bok bjuder på en hel del spännande läsning. Den är dessutom logiskt uppdelad. Först beskrivs utlandsresenärerna, sedan de som reste inom landet. Sedan följer ett långt avsnitt om zoologi och ett annat om botanik.

Boken är rikligt försedd med citat och andra utdrag ur samtida texter, vilket ger en bra närvarokänsla och även prov på ett ibland mustigt underhållande 1700-talsspråk.
En del av alla observationer kan vi idag betrakta som obetydliga medan andra var viktiga. Men allt skulle undersökas och avhandlas. I ”Linneaner” finns också diverse kuriosa, vilket gör läsningen ännu roligare. Och en del observationer var rena misstag.

Underhållande och intressant läsning om det nyfikna 1700-talet. Boken kunde dock gärna ha fått innehålla fler illustrationer.

Linneaner i bibliotekets katalog

Ur regnskogens skugga

Ur regnskogens skugga

Idag vill bloggen rekommendera en av 2012 års finaste fackböcker, ”Ur regnskogens skugga : Daniel Rolander och resan till Surinam” (Max Ström, 2012) av James Dobreff, Helene Schmitz och Arne Jönsson. Den nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Boken handlar om Daniel Rolander (1723/25-1793), en av Carl von Linnés mest begåvade lärjungar. 1754 begav han sig ut på en nästan ofattbart strapatsrik resa till Sydamerika och urskogarna i Surinam, ett land som då var en del av Holländska Guyana. Rolanders uppdrag var att samla in växter, studera djurlivet och att beskriva landet. Resan varade i två år och Rolander dokumenterade den i en omfattande dagbok, Diarium Surinamicum, skriven på latin.

Rolander var skarpsynt, orädd och egensinnig. När han kommit hem från Surinam vägrade han att dela med sig av sitt material till Linné. Endast han själv skulle få äran av arbetet.
Resultatet blev att Rolander blev helt utfrusen och tvingades lämna Sverige. Han hamnade i Danmark, där han tidvis levde i svår armod. Under en treveckorsperiod hade han endast en låda äpplen att leva på. Han lyckades få några uppdrag, bl a uppordningen av ett naturaliekabinett och författandet av en naturalhistoria för ön Ven. Den sista tiden tillbringade han i Lund, där han dog 1793.

Hans stora livsverk, dagboken från Surinam, gavs aldrig ut. Rolander hade velat ge ut allting samlat. Om han hade delat upp materialet och t ex publicerat ett flertal artiklar tillsammans med en lagom lång reseskildring, hade detta givit honom stor akademisk ryktbarhet. Istället hände ingenting med det, och manuskriptet finns än idag i Botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn.

Ända fram till 1990-talet trodde man att Rolanders resa till Surinam i stort sett hade varit ett misslyckande, och att det intressanta i hans reserapporter redan hade presenterats av en dansk medicinprofessor på 1770-talet. Arne Jönsson, professor vid Lunds universitet, återupptäckte då manuskriptet och insåg dess värde och omfattning. Han har nu översatt Rolanders dagbok till svenska, vilket gör att texten för första gången ges ut i bokform, efter 250 år.

”Ur regnskogens skugga” är en magnifik bok som består av flera olika delar. Tillsammans bildar de ett verk som ger en stor läsupplevelse. James Dobreff inleder med en mycket intressant essä om Daniel Rolander, och sedan följer Rolanders egen resedagbok från Surinam, åtföljd av helt enastående vackra foton, tagna av naturfotografen Helene Schmitz.
Rolanders reseskildring är välskriven. Han är inte bara intresserad av växter och djur, utan också av de folk han möter längs vägen. Resan till Surinam på 1750-talet var sanslöst krävande. Läs reseberättelsen, förundras över upplysningstidens kunskapstörst och fundera på hur Rolanders liv kunde ha sett ut om han hade fattat en del andra beslut.

En fascinerande och tankeväckande bok, och dessutom ett framstående exempel på bästa sortens bokformgivning.
Om du inte tänker läsa själva dagboken (men jag törs lova att du kommer att fastna i den ganska snabbt), läs åtminstone essän om Rolander och se alla fantastiska foton.

Ur regnskogens skugga i bibliotekets katalog

Medeltida djur

Bestiarium

Listiga vargar och dumma åsnor – ”Bestiarium : en medeltida djurbok” av Bo Eriksson (Dialogos, 2009) är boken som beskriver medeltidens underhållande djurberättelser.

Vad är då ett bestiarium?
Det var en typ av djurbok som hade sin storhetstid under medeltiden.
Dessa djurböcker var inte rena arthandböcker som beskrev världens alla djur, utan syftet var att förklara vad de olika djuren symboliserade. För medeltidens människor var dessutom fabeldjur som drakar, enhörningar och gripar lika verkliga som hundar och katter. Historierna kring djuren var ofta sedelärande.

I Bo Erikssons bok om bestiarierna har han samlat de bästa historierna och citaten om djuren. Varje djur beskrivs som det kunde låta i originaltexterna, och Eriksson beskriver på ett underhållande sätt hur man såg på djuren.

Boken är mycket vackert formgiven och illustrerad med samtida bilder. Den innehåller många kul anekdoter och berättelser.

Några citat:
”Räven är ett svekfullt och listigt djur som lurar andra med sin falskhet. När den behöver föda spelar den död: efter att ha vältrat sig i rödfärgad jord så att den tycks vara dränkt i blod, tar den fåglarna som kommer för att beskåda liket.”

”Skorpionen är en mask som lever på land och som ger giftiga sting med sin gaddförsedda svans. Om en människa blir stungen blir hon hydrofob, rädd för vatten. Djuret hugger aldrig mot en öppen handflata.”

Bestiarium i bibliotekets katalog

Provläs boken online

%d bloggare gillar detta: