Bloggarkiv

Den tatuerade mannen

James O'Connell - den tatuerade mannen- dansar sin jigg

Under första halvan av 1830-talet anlände irländaren James F O’Connell till New York. Han fick arbete på cirkusar och gjorde sig snart känd som ”The Tattooed Man”, Den tatuerade mannen.

O’Connell var nämligen tatuerad över hela kroppen. Han var den första tatuerade person som förevisades offentligt i USA.

Tatueringar var vid denna tid mycket tabubelagda. Få västerlänningar hade någon tatuering. De ansågs vara ett av de tydligaste kännetecknen för ”primitiva” kulturer.

Hur hade O’Connell fått sina tatueringar?

Irländaren var sjöman ombord på valfångaren ”John Bull” som var på väg från Australien till Nya Zeeland. I en svår storm gick fartyget på ett rev och förliste. I en livbåt lyckades O’Connell och fem andra ur besättningen rädda sig. De anlände till (den idag mikronesiska) ön Ponape och tillfångatogs där av lokalbefolkningen. O’Connell lyckades då, enligt sin egen berättelse, rädda sitt och sina kamraters liv genom att dansa en irländsk jigg. De infödda blev intresserade av hans jiggande och valde att införliva honom i sin stam. Detta krävde dock att han tatuerades.

O’Connells egen berättelse om hur den långa och smärtsamma tatueringen gick till är dramatisk och fylld av detaljer. Tatuerandet pågick i åtta dagar och utfördes av ”yppiga oskulder”. O’Connell giftes sedan bort med en av de unga kvinnorna.

Han ska sedan ha varit hos ponapeanerna i ca fem-sex år innan han 1833 lyckades rymma med ett förbipasserande fartyg.

Framme i USA fick alltså O’Connell jobb på cirkus. Efter några år reste han runt med den berömde P T Barnums show, där han blev en av huvudattraktionerna. Han visade sina tatueringar, dansade sin jigg och berättade om sina äventyr. Publiken kunde också köpa hans bok ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845).

The life and times of James T O'Connell - the tattooed man

Denna bok kan du nu läsa som gratis nedladdningsbar e-bok, via Public Domain Review.
Ladda ned James F O’Connell: ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845) som gratis e-bok

Man kan väl misstänka att O’Connell bättrade på sin historia en hel del i efterhand. Nutida bedömare har exempelvis påpekat att lokalbefolkningen på Ponape inte brukar tatuera hela kroppen, utan endast valda ställen. Så den dansande irländaren skaffade sig kanske en del av sina tatueringar någon annanstans.
Han avled 1854. Det berättas att en sjöman vid begravningen dansade en hornpipe till O’Connells ära.

Samtiden fascinerades av den tatuerade mannen. Kanske såg de honom som ”den vite vilden”, ett mellanting mellan den så prydlige vite mannen och män ur den ”primitiva” urbefolkningen. Helkroppstatuerade människor var mycket populära attraktioner under 1800-talet.
Det berättas att P T Barnum senare rekryterade en ännu mer tatuerad alban vid namn Konstantin, och 1898 kunde han t o m vara först med att för den amerikanska showpubliken presentera en tatuerad kvinna!

Idag behöver vi inte besöka en cirkus för att se en tatuering. Faktum är att det idag nästan är mer ovanligt att vara utan tatuering än att ha en. Kanske du själv eller någon i din omgivning har ett antal?

Sitting Bull

En dödsvind för mitt folk

Lakotahövdingen Sitting Bull är den mest berömde indianhövdingen av alla. Han är dessutom den mest fotograferade. På flera porträttfoton möter vi hans starka och intensiva blick. Troligen är det honom vi först associerar till när vi tänker på de nordamerikanska indianerna. Ändå är hans person nog ändå ganska obekant för många.
Hittills har det inte funnits någon ordentlig biografi över Sitting Bull på svenska. Men nu har Tommy Eriksson, dokumentärförfattare och indianexpert, skrivit ”En dödsvind för mitt folk : Sitting Bull : livet, komplotten, mordet” (Agerings, 2013).
Låt mig redan från början säga att detta är en fenomenalt välskriven bok.

Sitting Bull (ca 1831-1890), vars indianska namn var Ytatanka Iyotake, var hövding bland hunkpapa lakota, en gren av siouxerna. Redan som ung utmärkte han sig som en stor krigare, och senare i livet blev han även en andlig ledare för sin stam. Sitting Bull var en karismatisk och stark ledare. Han var en av de hövdingar som aldrig skrev på något avtal med de vita som innebar några landavträdelser. För de vita blev Sitting Bull mest känd i och med segern över Custer vid slaget vid Little Big Horn 1876, ett slag som dock Sitting Bull inte själv aktivt deltog i på samma sätt som t ex Crazy Horse. I den här boken ges dock det slaget ett ganska litet utrymme, vilket är klokt eftersom det lätt kan ta för stort fokus.

Den vite mannens utbredning och kolonisering gjorde indianernas traditionella livsföring svår. De vita bröt ständigt mot sina egna fördrag, begick fruktansvärda övergrepp mot indianerna (ofta mot obeväpnade kvinnor och barn) och spelade ut rivaliserade indianstammar och grupper mot varandra. Genom att utrota buffeln framkallades svältkatastrofer och indianska flyktingströmmar mot nya områden. Sitting Bull och hans folk tvingades att dra sig in i Kanada 1877. Till sist fanns det ingen annan lösning för honom än att gå i fångenskap.
Eriksson belyser i sin bok hur de vita kände sig hotade av Sitting Bulls karisma och ledaregenskaper. Många ögonvittnesskildringar berättar om hövdingens starka utstrålning.
Som fånge i reservatet fick Sitting Bull en svår motståndare i indianagenten James McLaughlin. Efter att Sitting Bull rest med William ”Buffalo Bill” Cody på en populär och uppskattad cirkusturné förbjöd McLaughlin fler sådana utflykter.

De vita kände sig särskilt hotade av indianernas andedans (ghost dance), som man ville förbjuda. Eriksson lägger fram indicier som tyder på att McLaughlin kan ha varit ansvarig för det skamliga mordet på Sitting Bull 1890. Man var dock noga med att se till att det var andra indianer som stod för själva handlingen.

Monument vid Sitting Bulls grav i South Dakota
Monument vid Sitting Bulls grav i Mobridge, South Dakota.

”En dödsvind för mitt folk” är en stark bok med stor närvarokänsla. Eriksson låter hövdingen själv komma till tals genom talrika citat, och boken är oerhört väldokumenterad. Enbart litteraturförteckningen i slutet av boken omfattar 35 sidor!
Jag tycker om Erikssons språk. Den stora faktamängden som ligger till grund för boken förmedlas på ett lättillgängligt sätt, och det här är en bok man gärna sträckläser (trots att man vet hur det ska gå på slutet).

Läsningen är ibland omskakande. Den traditionella bilden av den hjältemodige vite västernhjälten som angrips av fientliga indianer har under de senaste decennierna verkligen nyanserats, men jag tror att många fortfarande är omedvetna om hur amerikanerna faktiskt behandlade indianerna på 1800-talet. Detta är en viktig bok som många borde läsa. Illustrerad med foton och kartor.

Tommy Eriksson har tidigare skrivit flera andra böcker om Nordamerikas indianer. Senast utkomCusters sista strid 2011. Även den är mycket bra och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.

En dödsvind för mitt folk i bibliotekets katalog

Fånge hos indianerna

Jewitt - Narrative...

Dagens äventyrare som skriver böcker kan egentligen inte mäta sig erfarenhetsmässigt med sina historiska föregångare. Det finns äventyrsskildringar som är sanslöst dramatiska.
En av dessa är John R Jewitts ”Narrative of the adventures and sufferings of John R. Jewitt : only survivor of the crew of the ship Boston, during a captivity of nearly three years among the savages of Nootka Sound” (Galleon Press, 1967), ursprungligen utgiven 1815.

Detta är en beryktad fångenskapsskildring. Sjömannen Jewitt var fånge hos Nuu-chah-nulth (Nootka)-indianerna i 28 månader under 1803-1805.

John R Jewitt (1783-1821) kom från Boston i Lincolnshire, England och var vapensmed. Han mönstrade på fartyget Boston för att följa med på en lång handelsresa till den nordamerikanska västkusten, sedan till Kina och tillbaka igen. I mars 1803 lade man till vid Nootka-sundet (utanför Vancouver Island i nuvarande Kanada) för att proviantera. Kapten Salter mötte indianhövdingen Maquinna. Denne bestämde sig för att ge igen för tidigare oförrätter begångna av europeer i området. Nootka-indianerna anföll skeppet och dödade alla i besättningen utom två personer: Jewitt och segelmakaren Thompson. Jewitt lyckades rädda Thompsons liv genom att påstå att denne var hans far.

boston_nootka

Maquinna insåg att en vapensmed var bra att ha tillgång till. Jewitt blev således indianernas fånge, och lärde sig gradvis alltmera om deras kultur. Maquinna kallade Jewitt och Thompson för sina ”vita slavar”. Hövdingen ville behålla Jewitt och nobbade flera anbud från andra stammar som önskade köpa honom. Jewitt giftes bort med en av hövdingens döttrar för att ytterligare inlemma honom i stammen.
Jewitts skildring är en av de viktigaste källorna till Nootka-indianernas dagliga liv och sedvänjor.

I juli 1805 blev Jewitt räddad genom en fångutväxling som organiserades av kapten Hill på briggen Lydia, som då anlöpte Nootka-sundet.
När Jewitt kommit till USA gav han ut sin bok, ”Narrative…”, där han berättar som sin tid som indianernas fånge. Han tillbringade resten av sitt liv i New England.

Den här boken har utgivits i flera olika upplagor, men den är extremt sällsynt på svenska bibliotek. Faktum är att jag tror att vårt exemplar här i Östersund kan vara det enda biblioteks-exemplaret i Sverige.
Orsaken till att vi har titeln är att den ingår i en stor donation av litteratur om Kanada, som biblioteket fick under 1960-talet (Jag kommer att här i bloggen skriva mera om denna samling vid ett senare tillfälle).

Jewitts Narrative… i bibliotekets katalog

Jewitts ”Narrative…” finns även att läsa online som gratis e-bok.

Australien och aboriginerna

Blood on the wattle

Förintelsen av judar och andra folkgrupper under andra världskriget är välkänd.
Tyvärr är historien fylld av andra övergrepp mot folkgrupper. Australiens övergrepp mot den aboriginska urbefolkningen är inte lika känd hos oss i Skandinavien, kanske för att den ägde rum på andra sidan jordklotet. Det finns heller ingen riktigt bra sammanställning på svenska i ämnet.

Sydney-journalisten Bruce Elders bok ”Blood on the wattle : massacres and maltreatment of Aboriginal Australians since 1788” (New Holland, 1999) är den kanske mest informativa och heltäckande beskrivningen av det vita Australiens övergrepp mot aboriginerna genom historien.
Elder tänkte sig skriva en australisk motsvarighet till Dee Browns ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee” som ju handlar om Nordamerikas indianer.

Förmodligen är detta ingen bok man läser rakt igenom. Den består av en kronologisk genomgång av alla kända massakrer och andra brott som aboriginerna råkat ut för under mer än 200 år.
Det är fruktansvärda historier som berättas. Hela stammar blev praktiskt taget utplånade. Ändå är det bra att ha läst åtminstone en del av bokens berättelser för att förstå hur den australiska urbefolkningen behandlats.
2008 bad den australiska regeringen officiellt aboriginerna om ursäkt för alla övergrepp de utsatts för.
Ordet ”wattle” i bokens titel betyder flätning eller flätverk.

Blood on the wattle i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: