Bloggarkiv

Möbler på Gripsholm

Möbelhistoria på Gripsholm

Gripsholms slott ligger utanför Mariefred. Slottet är idag historiskt museum och inrymmer Statens porträttsamling. Här finns några av Sveriges bäst bevarade 1500-talsmiljöer, främst ”Hertig Karls kammare”. Slottet är också känt för Gustav III:s slottsteater.

På Gripsholm finns en hel del intressant inredning från skilda sekler. I boken ”Möbelhistoria på Gripsholm” (Skrifter från Kungliga husgerådskammaren, nr 4, 1986) kan vi läsa om en stor del av alla möbler som finns på slottet.

Gustav III såg Gripsholm som ett slott där han kunde uppleva atmosfären från Gustav Vasas tid och knyta andliga band med Vasaregenterna.
En av slottets mest legendariska stolar är den fällstol av järn och mässing som är tillverkad på 1500-talet. Man känner inte till dess härkomst, men Gustav III ansåg att den hade tillhört Gustav Vasa. Han hade den som audiensstol.

Det är inte bara påkostade högreståndsmöbler som är rariteter. Här finns t ex en förvandlingsmöbel för tjänstefolket. Det är ett skåp som kan vikas ut till en säng. Endast en sådan möbel, tillverkad i slutet av 1600-talet, har bevarats på alla de kungliga slotten, och den finns alltså på Gripsholm.

Boken för oss genom salonger och sängkammare, salar och rum. Möbler från olika epoker och med helt skilda uttryck passerar förbi. Om varje föremål finns det intressanta upplysningar att ta del av. En balja som tillverkats för drottning Hedvig Eleonora kan ha använts som fotbalja.

Oväntade föremål ger oss en vink från 1700-talets vardagsliv på slottet. Läderklädda korgar användes för att på ett praktiskt sätt transportera porslinsserviser i trappor och korridorer.

Det som är så fascinerande med denna bok är att praktmöbler som divaner och konstskåp blandas med trästolar och uppläggningsbord. Allt är en del av samma helhet.
Ska man klaga över något så är det väl att de flesta möbelfotona är i svartvitt. Men boken innehåller även ett antal färgbilder av vissa utvalda möbler.

En intressant och spännande bok om en del av vårt kulturarv på Gripsholms slott.

Möbelhistoria på Gripsholm i bibliotekets katalog

Anna Maria Lenngren

Anna Maria Lenngren

Vid sidan av Carl Michael Bellman är Anna Maria Lenngren (1754-1817) den av våra 1700-talspoeter som har blivit mest läst och beundrad av eftervärlden. Torkel Stålmarck har nu skrivit en biografi över henne, ”Anna Maria Lenngren : granris och blåklint” (Carlsson, 2011). Det är den första biografi om Lenngren som utgivits på evigheter.
Varför undertiteln? Jo, Stålmarck säger i förordet att Lenngrens poesi liknar granris och blåklint genom att ”den doftar, den fägnar ögat, men den även sticks” (ett citat från 1844).

Anna Maria Lenngren ville inte synas. Under hennes livstid utgavs aldrig någon bok med hennes texter under öppet författarnamn. Inte heller i Stockholms Posten, tidens ledande tidning, där hon var en ledande skribent främst under 1790-talet, publicerades hennes dikter med författarnamn. Trots detta var det många i Stockholm som förstod vem författaren var.

Lenngrens kvickhet, ironi, medkänsla och humor har fångat läsare i över 200 år. Hennes dikter är än idag fortfarande osedvanligt fräscha, vilket är mer än man kan säga om många andra under 1700-talet upphöjda poeters verk.
Lenngren kom från Uppsala. Hemmet var fattigt men intellektuellt vitalt, skriver Stålmarck. Hon började sin karriär som översättare för hovteatern och som leverantör av tidningsvers. Sedan slog hon igenom 1775 med ”Thé-Conseillen”. Året därpå blev hon medlem i det lärda sällskapet Utile Dulci. 1780 gifte hon sig med Carl Peter Lenngren och valde sedan att specialisera sig på satiren och den anekdotiska och epigrammatiska dikten. Hon ville inte idealisera i sin diktning, utan ville skildra vardagen.

Hon levde i brytningstiden mellan den gustavianska och den romantiska tiden, och hon var mycket bra på att driva med adeln, med hyckleri och dubbelmoral. Hon hade dock inget till övers för de unga romantikerna, som hon också kritiserade i sin diktning.

Efter hennes död gav maken ut hennes dikter under den märkliga titeln ”Skalde-försök” (1819), en titel som Svenska Akademien genast vände sig emot. Lenngren hade flera gånger varit på tal att väljas in i Akademien, vilket dock ej hade skett.

Anna Maria Lenngren

Några av hennes mest kända dikter:
”Pojkarne” (med sin välbekanta öppningsrad ”Jag mins den ljufva tiden, jag mins den som i går”) (1797)

”Porträtterne” (en fenomenal satir över adeln) (1796)

”Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon” (1798)
Här manar hon den unga kvinnan att inte ägna alltför mycket tid åt läsning på det ”at saucen ej må fräsa öfwer.” Eftervärlden har funderat på om detta var ironiskt menat eller ej.

Läs Anna Maria Lenngrens dikter i Litteraturbanken

Det här är en trivsam biografi om en av våra mest omtyckta historiska författare. Här får vi också en god bild av den tid Lenngren levde och verkade i. Dessutom blir man sugen på att läsa mera av hennes texter. Vilken tur att de så enkelt finns att få tag i online via Litteraturbanken!

Anna Maria Lenngren : granris och blåklint i bibliotekets katalog

Ur regnskogens skugga

Ur regnskogens skugga

Idag vill bloggen rekommendera en av 2012 års finaste fackböcker, ”Ur regnskogens skugga : Daniel Rolander och resan till Surinam” (Max Ström, 2012) av James Dobreff, Helene Schmitz och Arne Jönsson. Den nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Boken handlar om Daniel Rolander (1723/25-1793), en av Carl von Linnés mest begåvade lärjungar. 1754 begav han sig ut på en nästan ofattbart strapatsrik resa till Sydamerika och urskogarna i Surinam, ett land som då var en del av Holländska Guyana. Rolanders uppdrag var att samla in växter, studera djurlivet och att beskriva landet. Resan varade i två år och Rolander dokumenterade den i en omfattande dagbok, Diarium Surinamicum, skriven på latin.

Rolander var skarpsynt, orädd och egensinnig. När han kommit hem från Surinam vägrade han att dela med sig av sitt material till Linné. Endast han själv skulle få äran av arbetet.
Resultatet blev att Rolander blev helt utfrusen och tvingades lämna Sverige. Han hamnade i Danmark, där han tidvis levde i svår armod. Under en treveckorsperiod hade han endast en låda äpplen att leva på. Han lyckades få några uppdrag, bl a uppordningen av ett naturaliekabinett och författandet av en naturalhistoria för ön Ven. Den sista tiden tillbringade han i Lund, där han dog 1793.

Hans stora livsverk, dagboken från Surinam, gavs aldrig ut. Rolander hade velat ge ut allting samlat. Om han hade delat upp materialet och t ex publicerat ett flertal artiklar tillsammans med en lagom lång reseskildring, hade detta givit honom stor akademisk ryktbarhet. Istället hände ingenting med det, och manuskriptet finns än idag i Botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn.

Ända fram till 1990-talet trodde man att Rolanders resa till Surinam i stort sett hade varit ett misslyckande, och att det intressanta i hans reserapporter redan hade presenterats av en dansk medicinprofessor på 1770-talet. Arne Jönsson, professor vid Lunds universitet, återupptäckte då manuskriptet och insåg dess värde och omfattning. Han har nu översatt Rolanders dagbok till svenska, vilket gör att texten för första gången ges ut i bokform, efter 250 år.

”Ur regnskogens skugga” är en magnifik bok som består av flera olika delar. Tillsammans bildar de ett verk som ger en stor läsupplevelse. James Dobreff inleder med en mycket intressant essä om Daniel Rolander, och sedan följer Rolanders egen resedagbok från Surinam, åtföljd av helt enastående vackra foton, tagna av naturfotografen Helene Schmitz.
Rolanders reseskildring är välskriven. Han är inte bara intresserad av växter och djur, utan också av de folk han möter längs vägen. Resan till Surinam på 1750-talet var sanslöst krävande. Läs reseberättelsen, förundras över upplysningstidens kunskapstörst och fundera på hur Rolanders liv kunde ha sett ut om han hade fattat en del andra beslut.

En fascinerande och tankeväckande bok, och dessutom ett framstående exempel på bästa sortens bokformgivning.
Om du inte tänker läsa själva dagboken (men jag törs lova att du kommer att fastna i den ganska snabbt), läs åtminstone essän om Rolander och se alla fantastiska foton.

Ur regnskogens skugga i bibliotekets katalog

Then Swänska Argus

Then Swänska Argus

En av de viktigaste tidningarna i Sveriges historia är Then Swänska Argus, som utgavs av författaren och historikern Olof von Dalin (1708-63). Then Swänska Argus utgavs under endast två år, 1732-34, men fick en banbrytande inverkan, särskilt på det svenska språket.

Dalin hade de brittiska tidningarna The Tatler och The Spectator som inspiration. Tidningen utgavs anonymt. Det var inte förrän 1735 som det blev känt att det var Dalin som var ”herr Argus”.

En del av artiklarna i Argus var rena översättningar av texter från Tatler, Spectator och även andra utländska titlar. Annars skrev Dalin det mesta av materialet själv. I Argus kunde man läsa artiklar som behandlade moraliska, politiska, religiösa och ekonomiska frågor på ett spirituellt och ofta underhållande vis. Här fanns exempelvis satirer och kåserier.

Dalins språk var enkelt och tydligt, och i flera avseenden nyskapande. Språkligt brukar man säga att Then Swänska Argus inleder den yngre nysvenska perioden.

Under våren 1733 blev Then Swänska Argus förbjuden av Kanslikollegium, på grund av vissa angrepp på religionen, staten och en del annat. Efter fyra dagar upphävdes förbudet. Vissa tror att drottning Ulrika Eleonora kan ha påverkat beslutet, eftersom hon var en av de som uppskattade Dalins tidning.

Nyligen har samtliga 52 nummer, samt de register som finns, av Then Swänska Argus digitaliserats och lagts ut på webbplatsen Litteraturbanken.
Passa på att kolla in denna klassiska tidning. Sidorna ser väldigt tjusiga ut på t ex en surfplatta.

Litteraturbanken: Then Swänska Argus

Abraham Bäck

Abraham Bäck

Idag är det inte så många som vet vem Abraham Bäck var. Han är en av många viktiga personer i den svenska historien som med tiden har fallit i glömska. Därför är det trevligt att se en nyskriven biografi om honom.

Thomas Ihre har skrivit boken ”Abraham Bäck : mannen som reformerade den svenska sjukvården” (Atlantis, 2012).

Den framstående läkaren Abraham Bäck (1713-95) var under mer än 40 år chef för Collegium medicum, som var en föregångare till våra dagars Socialstyrelsen. Tack vare Bäcks insatser förbättrades sjukvården i Sverige rejält, både administrativt och kunskapsmässigt. Han såg till att Sverige fick ett fungerande system med provinsialläkare och införde kirurgi som ett studieämne i medicinarutbildningen.
Bäck gjorde viktiga insatser på många områden inom den svenska medicinen och värnade även om de fattigas hälsa. Dessutom var han god vän med Carl von Linné.

I början av 1700-talet fanns det egentligen ingen sjukvård i Sverige och i hela landet fanns endast ett fåtal läkare. De flesta av dessa kom från andra länder och var anställda vid hovet eller hos storgodsägare. Vanligt folk hade bara fältskärer, barberare och ”kloka gummor” att anlita. Under 1700-talet skulle det sedan komma att hända mycket på detta område, och Bäck var en central person i det avseendet.

Författaren Thomas Ihre är medicine doktor och tidigare ordförande i Svenska läkarsällskapet. Abraham Bäck var hans farfarsfarfarsmorfar.
I den här boken får vi en intressant skildring av hur läkarna arbetade på 1700-talet.
Vi får också följa Bäcks utbildning och karriär. Han fick flera framstående positioner, bl a som kunglig livmedikus från 1749. Han var också en av de som låg bakom Serafimerlasarettets tillkomst, och blev också dess förste överläkare. Det var Sveriges första sjukvårdsinrättning där man hade organiserad medicinsk utbildning. Han skapade också den första moderna farmakopén. (En farmakopé är en läkemedelsförteckning som även innehåller anvisningar för dosering m m).

Detta är en bra och välskriven biografi som lyfter fram en viktig person i svensk 1700-talshistoria. Läs gärna denna bok, som ger oss nyttigt perspektiv på sjukvårdens historia.
Om 1700-talsmänniskorna skulle veta att vi i dagens Sverige slipper oroa oss för t ex smittkoppsepidemier, skulle de nog tycka att det vore en drömtillvaro. Nästa gång vi träffar en läkare kan vi ju skänka en tanke till Abraham Bäck.

Abraham Bäck i bibliotekets katalog

Venuspassagen

Jakten på Venus

Den 6 juni 2012 var det senaste datumet för en sällsynt astronomisk händelse – Venuspassagen. Planeten Venus passerade då över solskivan och syntes som en liten prick. Eftersom jordens och Venus planetbanor inte ligger i samma plan kan man inte ens se Venuspassagen varje sekel. Passagerna äger rum i par med åtta års mellanrum, men det är mellan 105 och 121 år mellan varje tillfälle.

På 1760-talet var observationerna av Venuspassagerna 1761 och 1769 det första globala vetenskapliga samarbetet. Genom att vid olika platser på jordklotet noggrant observera tidpunkten för Venus färd över solskivan ville man kunna beräkna avståndet mellan jorden och Solen.

Andrea Wulfs bok ”Jakten på Venus” (Leopard, 2012) berättar historien om dessa entusiastiska och engagerade vetenskapsmän och deras äventyr för att nå sitt mål.

1760-talet var inte den bästa tidpunkten för att skicka iväg astronomer till svårtillgängliga platser – sjuårskriget rasade och resor både till sjöss och till lands var farliga även i fredstid. Dessutom var observationerna helt beroende av att man hade exakt longitud för den plats man befann sig på, och flera års förberedelser och resande kunde spolieras av molnigt väder under Venuspassagens dag.

Det var astronomen Edmond Halley som först lade fram idén om gemensamma observationer av Venuspassagen, på utvalda platser på jorden. Halley hann själv avlida innan det blev dags, men vetenskapsakademierna i London, Paris, St Petersburg och Stockholm inledde ett samarbete. Här var Pehr Wilhelm Wargentin en viktig person, och han ledde planeringen av de svenska observationerna. Britterna och fransmännen ville använda sig av sina kolonier som lämpliga platser dit de sände sina astronomer. Helst skulle platserna ligga så långt norrut respektive söderut som möjligt. Nationell prestige medverkade till att man inte ville visa sig ”sämre” än kollegorna i andra länder.

Venuspassagen den 6 juni 1761 observerades sålunda av ett stort antal astronomer på olika platser: Tobolsk i Sibirien, Godahoppsudden, Kajaani i Finland, S:t Helena, Newfoundland, m fl. Vissa av astronomerna hade fått vara med om svåra strapatser innan de nått sina resmål, och ändå visste de inte om det skulle vara soligt eller molnigt på den aktuella dagen.

Erfarenheterna från 1761 användes vid planerandet av nästa tillfälle, den 3 juni 1769. Denna gång skickades James Cook iväg med sitt skepp Endeavour ända till Tahiti i Söderhavet. Den franske astronomen Chappe lyckades efter många äventyrliga turer ta sig till det då spanska Baja California och se Venuspassagen där, bara för att strax efteråt avlida i fläcktyfus. Men han var den ende som hade lyckats se båda Venuspassagerna i sin helhet. Den jesuitiske astronomen Hell såg 1769 års passage på den nordnorska ön Vardö.

Andra hade inte samma tur, exempelvis den franske astronomen Le Gentil. Under nio år reste han kors och tvärs i tusentals mil över oceaner, trotsade många faror, riskerade sitt liv flera gånger, men lyckades ändå missa båda Venuspassagerna på grund av molnigt väder. När han äntligen kom hem till Frankrike igen 1771 upptäckte han att hans arvingar hade dödförklarat honom, och att han hade mist sin plats i vetenskapsakademien.

Det här är en fascinerade och dessutom underhållande bok. Det vetenskapliga samarbete som vi idag ser som självklart tog sin början med dessa Venusprojekt. Dessutom förde resorna med sig andra bieffekter. Astronomerna hade åtföljts av andra vetenskapsmän på resorna, t ex botaniker och kartografer. Kartor över dittills outforskade områden och kuster togs fram. Kapten Cook hade ombord på Endeavour med sig över 3600 arter av torkade växter, som hemma i Storbritannien sedan studerades av botaniker. Väldiga delar av det stora Ryssland utforskades för första gången.
Det var nu som de stora geografiska upptäcktsresorna också började inkludera vetenskapsmän.

Av alla dessa vinklar och siffror hade det kunnat bli en torr text, men Andrea Wulf lyckas på ett mycket bra sätt göra materialet både lättillgängligt och spännande. ”Jakten på Venus” är en trivsam, lärorik och intressant bok i ämnet vetenskapshistoria.

2012 var Venuspassagen fortfarande föremål för vetenskapliga studier, men i mer specialiserad form. Nästa gång Venus passerar solskivan är i december 2117.

Jakten på Venus i bibliotekets katalog

Tsunamin i Lissabon

Tsunamin i Lissabon

Den 1 november 1755, på Alla helgons dag, drabbades Lissabon av en enorm jordbävning med en efterföljande flodvåg. Dagens seismologer uppskattar att jordbävningens styrka låg mellan 8.5 och 9.0 på Richterskalan. Detta placerar jordbävningen i Lissabon på plats 10-11 över de största jordbävningarna någonsin.

Lissabon var en av Europas stora huvudstäder, en mäktig stad som sedan de stora sjöfararnas tid hade legat i centrum för världshandeln. Staden hade en befolkning på ca 250 000.
Lissabons nästan totala förstörelse genom katastrofen – på en religiös helgdag – gjorde ett mycket stort intryck på samtiden. 85% av husen raserades. Stora mängder konstverk och arkivhandlingar förstördes. Voltaire skrev sin roman ”Candide” som en direkt följd av katastrofen.

Gunnar Broberg är professor i idé- och lärdomshistoria i Lund. I boken ”Tsunamin i Lissabon” (2005) beskriver han hur omvärlden tolkade och reagerade på jordbävningskatastrofen.

Flodvågen märktes i flera länder, också uppe i Skandinavien. Kraftiga svallningar i vattendrag och älvar rapporteras från Alla helgons dag 1755.  Man har bedömt svallningarna i det inre av Dalarna till ca tre meter. Här kan vi läsa ögonvittnesskildringar, samtida brev m m.

Broberg drar paralleller till vår egen tid och ser på hur vi idag hanterar nyheter om katastrofer. I sin bok vill han visa hur historien vidgar vår uppfattning av nutiden, på samma sätt som nutiden belyser det förflutna. En intressant och välskriven bok som ger läsaren nya perspektiv.

Tsunamin i Lissabon i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: