Bloggarkiv
Vilka var germanerna?
Begreppet ”germaner” stöter man på lite då och då. Finns det germaner nu? Om inte, fanns de förr, i forntiden? Vilka var de i så fall? Kan man säga att svenskar är germaner? Sådana här frågor är faktiskt svårare än man tror att besvara.
Tore Janson har skrivit den mycket intressanta och läsvärda boken ”Germanerna : myten – historien – språken” (Norstedts, 2013). Janson har varit professor i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet och har tidigare skrivit flera andra uppmärksammade böcker, bl a en framstående bok om latinet.
Man kan säga att ”Germanerna” är en utredande bok. Janson vill helt enkelt reda ut och förklara alla begrepp, alla missförstånd och klargöra vad forskningen säger oss.
Boken ”Germanerna” är uppdelad i tre delar. Den första heter ”Myten” och beskriver hur man i samband med det tyska rikets enande ville ge det tyska folket en egen historia. Den romerske historieförfattaren Tacitus verk ”Germania” (som återupptäcktes på 1400-talet) blev här den viktigaste källan till skapandet av bilden av ”germanerna” som det tyska folkets förfäder. För de tyska nationalisterna på 1800-talet var Tacitus verk en sorts ”helig skrift”.
Som lingvist tar Janson särskilt upp de språkliga benämningarna på folkgrupper och länder, och härleder dem bakåt. I detta avsnitt kan vi också läsa om hur nazisterna använde begreppet germaner, och hur man efter andra världskriget försökt avnazifiera detta begrepp.
Bokens andra avsnitt heter ”Historien”. Här får vi veta vad som faktiskt är känt om de germanska folkgrupperna, de som romarna mötte. Läs om hur dessa levde, hur deras samhällen kan ha sett ut och vilka spår de lämnat efter sig.
Det tredje avsnittet är ”Språken” och här går Janson igenom vad germanska språk egentligen är för en grupp, hur dessa är släkt med varandra, och vilka språk som kan ha föregått våra moderna. Hur kom exempelvis engelskan och tyskan till? Framför allt sätter han allt detta i sitt sammanhang.
”Germanerna” är en väldigt bra bok, inte minst tack vare Tore Jansons utmärkta berättarstil. Boken är skriven på ett tillgängligt och levande språk och författaren har valt ett bra sätt att presentera och dela upp detta (emellanåt ganska snåriga) faktamaterial. På så vis hålls boken ihop på ett utmärkt sätt. Författaren är dessutom väldigt kunnig i sitt ämne.
Under läsningen får vi lära oss både det ena och det andra, Det framgår tydligt hur historiskt stoff om germanska folkgrupper lever vidare än idag i skilda sammanhang.
Boken är även utrustad med ett bra bildmaterial, samt kartor.
En både bildande och underhållande bok. God läsning, helt enkelt.
Min enda invändning är omslagsbilden, som utgörs av en detalj ur Rembrandts konstverk ”Batavernas trohetsed”. Även om många har sett denna tavla på Nationalmuseum har den bland allmänheten knappast en självklar koppling till germaner, och är formodligen därför inte helt lättbegriplig. Troligen skulle boken nå ut till fler läsare med en ”tydligare” omslagsbild, kanske en scen ur en Wagneropera.
Tore Jansons ”Germanerna” var en av sex titlar som 2013 nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.
Germanerna i bibliotekets katalog
Silverbibeln
Silverbibeln, Codex Argenteus, som förvaras i Uppsala universitetsbibliotek (Carolina Rediviva), är skriven på 500-talet och är därmed ca 1500 år gammal. Den är en av världens mest berömda handskrifter och dessutom den mest dyrbara bokskatt som finns i Sverige. 2011 tog Unesco med den på sin lista över världsminnen (Memory of the World).
Silverbibeln är en nedteckning av Bibelns fyra evangelier på gotiska. Översättningen till gotiska är ett verk från 300-talet av Wulfila, som också anses ha skapat den gotiska skriften. Troligen tillkom Silverbibeln i Ravenna, skapad för Theoderik den store (454-526). Texten är skriven med guld- och silverbläck på purpurfärgade blad. Från början har boken omfattat 336 blad. I Uppsala finns 187 blad bevarade, samt ett blad i Speyer, vilket upptäcktes 1970.
I boken ”Silverbibeln : Theoderiks bok” (Carlsson, 1998) berättar bibliotekarien Lars Munkhammar om Silverbibelns äventyrliga historia, om bokbandet, bladen, skriften, alla olika utgåvor osv.
Boken är indelad i åtta olika huvudkapitel. En hel del handlar om goterna, om deras språk och om det gotisk-romerska Italien.
Silverbibeln tillkom på 500-talet, men sedan vet man inte var den befann sig under de följande 1000 åren. Den dyker upp igen i Werdens klosterbibliotek vid floden Ruhr i mitten av 1500-talet. Den kan ha funnits där sedan 700-talet, men man vet inte säkert. Sedan hamnade den hos kejsaren Rudolf II i Prag, där den sedan blev svenskarnas krigsbyte 1648 i trettioåriga krigets slutskede. Drottning Kristina lät den därefter ingå i en löneutbetalning till sin hovbibliotekarie Isaac Vossius. Sedan köptes den tillbaka till Sverige av Magnus Gabriel de la Gardie, som 1669 överlämnade den till Uppsala universitet som gåva, iförd ett nytillverkat silverband. Så Silverbibelns nuvarande status kan inte gärna sägas vara ett krigsbyte. Dessutom finns det egentligen ingen tydlig ursprunglig ägare, förutom goterna då, och de har man inte sett till på ganska många sekler.
En bra bok om Silverbibeln, som dessutom är rikt illustrerad. Att läsa om Silverbibelns äventyr genom historien är ibland riktigt spännande. Du som gillar Dan Browns böcker kan här få ett litterärt och språkligt äventyr, fast ”på riktigt”.
Silverbibeln : Theoderiks bok i bibliotekets katalog
Uppsala universitet har lagt ut en onlineversion av Silverbibeln, i flera olika editioner.
Codex Argenteus online
Tyska orden
”Jag lovar att vara kysk till kroppen och att leva i fattigdom samt vara lydig mot Gud, Sankta Maria och er, mästare av Tyska orden, och era efterträdare enligt ordens regler och sedvänjor, lydig intill döden.”
Så löd den ed som en riddare fick avlägga när han inträdde i Tyska orden.
Vi tänker kanske att medeltidens korsriddare mest höll till nere i det heliga landet. De flesta sätter nog likhetstecken mellan korsriddarna och tempelherreorden. Men det fanns ju fler riddarordnar, t ex Tyska orden, som under lång tid var en viktig maktfaktor i vårt eget närområde. I William Urbans bok ”Tyska orden : Nordens korsriddare” (Prisma, 2006) får vi hela berättelsen om Tyska orden. Jan Guillous böcker om Arn har medfört ett ökat intresse för korstågstiden och för medeltidens riddarordnar.
Tyska orden har vid olika tillfällen i historien dragits fram av nationalister som utnyttjat dess namn och symboler för egen vinning, varför det finns ett behov av att berätta dess historia från början, för en nutida läsekrets.
Författaren William Urban är professor i historia vid Monmouth College, Illinois, USA, och expert på baltisk historia. I boken berättas hela historien om Tyska orden, från dess instiftande i Palestina på 1100-talet till dess nedgång och militära fall på 1500-talet. Vi får en intressant skildring av en tidsålder och ett tänkesätt som skiljer sig kraftfullt från vår tid. Dessutom kan du läsa om tuffa tag bland riddare, borgar och slaviska kungar.
Orden erövrade ett område vid södra Östersjökusten och hade under lång tid Marienburg som sitt högkvarter. Storhetstiden för Tyska orden var 1300-talet och den bröts med det berömda slaget vid Tannenberg 1410. Det får ett stort utrymme i boken, men Urban kommer inte fram dit förrän efter 230 sidor.
Det finns ingen annan nyskriven, heltäckande översikt över Tyska orden på svenska. Ibland förvandlas Urbans text till ett myller av (kanske alltför) många namn på personer, orter, områden och borgar, men han tappar aldrig den röda tråden och han skriver ofta en mycket underhållande prosa. Boken lider dock av en viss brist på bra illustrationer. Rekommenderas till alla som är intresserade av korsriddare och nordisk historia.
Helt vanliga män
”Helt vanliga män” är en av de viktigaste böcker som skrivits om Förintelsen. Den beskriver hur vanliga tyskar skolades till yrkesmördare, och hur detta kunde ske.
Den amerikanske historikern Christopher R. Browning är mest känd för just denna bok, ”Helt vanliga män : Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen” (Norstedts, 1998).
Den handlar om Reservpolisbataljon 101, som bestod av ca 500 ordningsmän. Det var inga tyska yrkessoldater, utan vanliga tjänstemän från trakten kring Hamburg som ansågs vara för gamla för att kallas in till militärtjänst. Nästan ingen av dem hade någon tidigare militär erfarenhet. De sorterade under ordningspolisen (och alltså inte Wehrmacht eller Gestapo). De flesta av dem hade familj, många hade barn.
Reservpolisbataljon 101 fick i uppdrag att deportera judar i Polen 1942. Hela byar skulle utrymmas och invånarna skjutas. Nazisterna hade då ännu inte hunnit upprätta sina läger, så bataljonen fick avrätta många tusentals människor.
Brownings bok är baserad på autentiska vittnesmål. En av de mest centrala egenskaperna med hans bok är att den inte demoniserar tyskarna och framställer förövarna som fanatiska nazister. Istället betonar han männens ”vanlighet” och visar hur de fick valmöjligheter.
Inför det första massmordet fick de ett val. De som kände att de inte skulle klara av uppdraget kunde avstå. Ungefär 10% valde då att avstå. Men när en liknande valmöjlighet uppstod några månader senare var det inte lika många som gjorde samma val.
Vilka motiv drev männen att delta i massakrerna? Browning visar i boken på ett kusligt sätt hur människor påverkas av grupptryck, och hur männen i bataljonen efter hand vande sig vid sina fruktansvärda morduppdrag. De som valde att delta ville inte svika sina kamrater och ”dumpa” arbetet på dem, och det fanns också en rädsla för bestraffningar (även om sådana sällan förekom, enligt Browning). Den extrema vardagssituationen för Reservpolisbataljon 101 blev ändå någon sorts tillskruvad norm.
Från början blev männen starkt berörda av att ha deltagit i massmordet. De ville inte prata om händelserna med andra och kände olust. Men för varje nytt uppdrag som genomfördes avtrubbades männen. Browning beskriver hur de uppmanades att anmäla sig som frivilliga till ”judejakt” (dvs att spåra upp judar som gömt sig). Ofta var det så många frivilliga att det blev folk över.
Det stora antalet avrättade som redovisas i boken är nästan svårt att ta till sig. Allting finns dessutom dokumenterat, så man vet hur många det var.
”Helt vanliga män” är en bok som du garanterat bär med dig för alltid sedan du läst den. Boken väcker frågor. Det är uppenbart att människan påverkas mycket starkt av grupptryck. Betyder det att vem som helst, i en viss situation, kan bli en massmördare? Skulle läsaren själv kunna bli det?
En viktig, välskriven och omskakande bok.
En lärd tidskrift från 1600-talet
Här på biblioteket i Östersund har vi en fin äldre boksamling, Zetterströmska biblioteket. Den är uppkallad efter bibliotekets grundare Carl Zetterström.
På en av hyllorna faller blicken på ett antal rejäla luntor med typisk 1600-talsinbindning. Det är stora och tunga band, som gör dem något svårhanterliga att läsa. Detta är några inbundna årgångar av tidskriften Acta Eruditorum, som en gång i tiden var ett stort namn bland Europas lärda.
Acta Eruditorum är latin och betyder ungefär ”De lärdas förhandlingar”. Den var det tyska områdets första lärda vetenskapliga tidskrift och utgavs i ca 100 år, från 1682 till 1782.
Tidskriften grundades i Leipzig 1682 av Otto Mencke och Gottfried Leibniz.
Filosofen Otto Mencke var professor i moral och politik vid Leipzigs universitet. Menckes son och sonson skulle sedan komma att fortsätta redaktörskapet för Acta Eruditorum. Tre generationer Mencke drev alltså tidskriften i totalt 72 år.
Från 1732 utgavs tidskriften under namnet Nova acta eruditorum.
I Acta Eruditorum, som var en månadstidskrift, medverkade några av tidens mest ansedda lärda män. Tidskriften utgavs på latin och hade stort anseende. Dominerande ämnen var naturvetenskap och matematik.
Gottfried Leibniz
Den mest kände av Acta Eruditorums medarbetare var filosofen och matematikern Gottfried Leibniz (1646-1716), som ju även var en av dess grundare. Leibniz var en man med verkligt bred bildning och med många intressen. Idag är han mest ihågkommen för sina insatser inom filosofi och matematik, men han var även verksam inom t ex arkeologi, historia och mekanik. Under lång tid försökte Leibniz skapa en sorts universalvetenskap.
Leibniz var samtida med Isaac Newton (1642-1727). I slutet av 1600-talet utvecklade Leibniz och Newton, oberoende av varandra, infinitesimalkalkylen. En infinitesimalkalkyl behandlar beräknandet av oändligt små tal samt oändligt stora tal. Det handlar om de matematiska förhållandenas förändringar när en variabel närmar sig en gräns.
Att kalkylen dök upp samtidigt hos dessa båda herrar orsakade ett stort vetenskapligt gräl. Newton anklagade Leibniz för att ha stulit idén och fick med sig Royal Society i London. Den här tvisten startade genom en artikel i Acta Eruditorum 1697. Tidskriften agerade sedan som förespråkare för Leibniz argument i denna tvist.
Men det finns ingenting som tyder på att någon idéstöld förekom – både Newton och Leibniz kom helt enkelt fram till liknande slutsatser ungefär samtidigt.
Bilaga i Acta Eruditorum, maj 1697. Det var med denna artikel av Leibniz som det stora grälet med Newton tog sin början.
I Zetterströmska biblioteket finns en fin samling årgångar av Acta Eruditorum. Sviten 1682-1731 är komplett och inkluderar både index- och supplementband. Nova Acta Eruditorum finns från 1732 fram till 1775, inklusive supplementband.
Acta Eruditorum håller på att digitaliseras och många årgångar finns tillgängliga online via Bibliothèque Nationale de France i Paris, i databasen Gallica.
Intresserad av att läsa mera om Acta Eruditorum? Då kan du ladda ned den här skriften som gratis e-bok (pdf):
H. Laeven, The ”Acta Eruditorum” under the Editorship of Otto Mencke: The History of an International Learned Journal between 1682 and 1707, Amsterdam 1990. Pdf (38 MB), 217 sidor plus noter.
Egentligen är det ganska fantastiskt att denna historiska lärda tidskrift finns i 87 årgångar här på biblioteket i Östersund. Det är professor Carl Zetterströms förtjänst. Han testamenterade sin stora boksamling till ”ett bibliothek för Jemtland” 1816.
Richard Wagner 200 år
Den 22 maj är det 200 år sedan kompositören Richard Wagner föddes.
När vi idag tänker på Wagner, vad är då det första vi kommer att tänka på? Kanske långa och tunga operor, storbystade, hjälmprydda valkyrior som med sina höga toner kan spräcka speglar, och så Wagners antisemitism. Än idag vägrar orkestrar i Israel att spela Wagners verk.
Faktum är att Wagner redan under sin livstid var en i högsta grad kontroversiell person. Han hade fanatiska beundrare och oförsonliga fiender. Men det går inte att komma förbi honom när 1800-talets musikhistoria ska skrivas. Hans verk var oerhört nydanande och inflytelserika – det wagnerska musikdramat påverkade hela operahistorien.
Den senaste biografin om Wagner som utgivits på svenska är ”Trollkarlen från Bayreuth : en biografi över Richard Wagner” av Ingvar Lundevall (Sveriges Radios förlag, 1989). Lundevall har även nyöversatt Wagners operor.
Ibland sägs det att kulturpersonligheter kan vara svåra att ha att göra med. Detta är snarast att ta till i underkant när det gäller Richard Wagner. Han framstår som en av 1800-talets mest besvärliga och osympatiska personer.
Richard Wagner (1813-1883) kom från Leipzig. Han var inte lätt att ha att göra med. Hela sitt liv avskydde han skolor och lärare, och hans ego var enormt. Som ung vanskötte han sina studier, vägrade följa regler och normer och tänkte först bli författare. Han kom in på musikens bana via sin äldre bror Albert, som var operasångare. Richard Wagner var dessutom en stor kvinnokarl under hela livet, konstant otrogen mot sin hustru. Han var arrogant, egocentrisk och ekonomiskt fullständigt oansvarig. När han slog igenom som kompositör med operan Rienzi, som den kungliga teaterns hovkapellmästare i Dresden 1842, fick han svårt att få några konstnärsvänner. Wagner ansågs obehaglig att umgås med.
Han lyfte fram Beethovens nionde symfoni, som vid denna tid ansågs alltför modern, och konserten blev en framgång. Wagner hade dock utan problem bestämt sig för att ändra i Beethovens partitur, både beträffande instrumentering och tempobeteckningar. Wagner-versionen av Beethovens nia kom sedan att bli förhärskande långt in i modern tid.
Man förstår att Wagner inte var någon bra chef över orkestermusikerna. Till sist krävde de hans avgång. Samtidigt fångades Wagner av tidens revolutionära ideal och eftersöktes av polisen. Han fick fly till Zürich.
Wagner använde sig av tyska folksagor som underlag för sina stora, nydanande och framgångsrika operaverk. Tannhäuser och Nibelungens ring är de mest kända av dessa. Andra motiv är de germanska riddarsagorna om Lohengrin, Tristan & Isolde och Parsifal. Välkänt är Wagners användande av ledmotiv i sina operor, något som inspirerat moderna filmmusikkompositörer.
Redan 1850 utgav Richard Wagner en antisemitisk skrift ”Judendomen i musiken”. Trots att den publicerades under pseudonym var det tydligt att Wagner var upphovsmannen. Här hävdade Wagner att det var judarna som låg bakom den moderna materialismen, och att det var nödvändigt att rensa ut det judiska från Tyskland. Även senare i livet gav Wagner uttryck för aggressivt antisemitiska åsikter.
Wagners kroniska brist på både pengar och empati, ”omättliga njutningslystnad”, i kombination med ett bitvis kaotiskt privatliv, var ett stort problem. Han räddades av att den unge kung Ludwig II av Bayern bjöd in honom till München. Den gamle revolutionären blev alltså en kunglig gunstling.
Så småningom förvärvade Wagner en bit mark i Bayreuth norr om Nürnberg, där han lät bygga en teater. Festspelen i Bayreuth startade 1876 och leds fortfarande av medlemmar i familjen Wagner. Mot slutet av sitt liv blev Wagner djurrättsvän och vegetarian. Kanske inte så konstigt att Wagner senare blev Adolf Hitlers favoritkompositör.
Trollkarlen från Bayreuth i bibliotekets katalog
Trots sina negativa sidor blev alltså Richard Wagner en av musikhistoriens storheter. Om man vill läsa en röst från Richard Wagners samtid så finns exempelvis Charles Baudelaires ”Tannhäuser i Paris” (Ellerströms essäserie, 2008) att låna. Den franske författaren Baudelaire (1821-1867) var med vid det kaotiska uppförandet av operan Tannhäuser i Paris 1861. Dessa konserter orsakade publikupplopp, protester och skandalskriverier. Hans långa essä ”Tannhäuser i Paris” ingår i Ellerströms utgivning av Baudelaire-texter. Översättaren Lars Nyberg har även skrivit förord och kommentarer. Baudelaire (mest känd för ”Ondskans blommor/Det ondas blommor”) fångades av tidens dualism: det nya mot det gamla, det tyska och det franska, det moderna och det klassiska.
Tannhäuser i Paris i bibliotekets katalog
De flesta av Wagners operor finns att låna som musik-cd på biblioteket. Flera av operorna finns även att låna som musik-DVD.
I juli sänder Sveriges Radio P2 flera operaföreställningar från Bayreuth.
Operaföreställningar i P2 – Wagner 200 år
75 år sedan Anschluss
Det är 75 år sedan ”Anschluss”, Nazitysklands annektering av Österrrike.
Det var den 12 mars 1938 som tyska trupper marscherade in över gränsen, och dagen därpå förkunnade Hitler att Österrike ”återförenats” med det tyska riket.
I samband med detta har den berömda österrikiska orkestern Wiener Philharmoniker medgivit att många av deras musiker var medlemmar i nazistpartiet. Två var t o m medlemmar i SS. Sju judiska orkestermedlemmar mördades i dödsläger och nio andra drevs i landsflykt.
Denna mindre smickrande orkesterhistoria har länge varit känd av forskare, men orkesterns talesmän har tidigare inte velat gå ut offentligt med dessa uppgifter. Nu publicerar man dock källmaterial på sin webbplats.
TT: Nazistiskt förflutet klarläggs i Wien
Die Wiener Philharmoniker in der NS-Zeit (ännu endast på tyska, men översättningar till engelska är på gång)
Europas trädgårdar
Trädgårdsarkitektur är en konstform som många uppskattar. Under olika tidsepoker har stilidealen varierat. På många håll försöker man aktivt vårda och restaurera sina historiska trädgårdar.
Monika Björk presenterar 100 olika trädgårdar i boken ”Vandra i Europas trädgårdar” (Prisma, 2003). Det är en personligt skriven guide till trädgårdar i ett flertal länder: Italien, Nederländerna, Belgien, Frankrike, England, Norge, Sverige, Danmark, Ungern och Tyskland. Trädgårdarna presenteras på 2-3 sidor vardera, och avsnitten är sorterade efter land. I mitten av boken finns en samling färgfoton.
Detta är en bok för dig som gillar anekdoter och spännande berättelser. Läs om Chawton, trädgården vid Jane Austens hus. Eller om franska Vaux-le-Vicomte, Versailles föregångare, och varför inte om familjen Medicis Boboliträdgårdar i Florens. Författaren berättar om klosterträdgårdar, om rosor i Sydtyskland, om drottning Eleonoras medeltida örtagård och mycket annat.
Författaren vore en perfekt guide att ha med sig när man besöker någon av dessa fina trädgårdar. Bild- och kartmaterialet hade dock gärna fått vara större i boken. Varje enskilt textavsnitt är kanske lite kort, men fördjupad information kan man alltid inhämta på annat håll.
En bok som ger reslust och många bra besökstips. Här hittar du garanterat intressanta besöksmål att se på din nästa Europaresa.
Sven Hedin och Adolf Hitler
För 60 år sedan dog Sven Hedin (1865-1952). Han var en av Sveriges främsta upptäcktsresande och äventyrare kring förra sekelskiftet, och dessutom en mycket framstående tecknare och kartograf. Han satt även i Svenska Akademien och var dessutom den siste i Sverige som adlades.
Men idag är Sven Hedin främst förknippad med nazismen. Han hade starkt konservativa värderingar och var en stor beundrare av Adolf Hitler. Inte ens efter krigsslutet ändrade Hedin uppfattning. Hur kunde det bli så?
Axel Odelberg är journalist och författare. I boken ”Äventyr på riktigt” (Norstedts, 2008) berättade han historien om Sven Hedins forskningsexpeditioner och äventyrliga strapatser i Asien.
I sin nya bok ”Vi som beundrade varandra så mycket : Sven Hedin och Adolf Hitler” (Norstedts, 2012) fokuserar han helt på Hedins kontakter med Nazityskland. Resultatet har blivit en mycket intressant och läsvärd bok.
Sven Hedins forskningsresor och äventyr resulterade i många böcker, som översattes till alla de stora språken. En av många som läste böckerna och fascinerades av Hedin var den unge Adolf Hitler. När nazisterna tagit makten tog Hitler kontakt med Hedin. De beundrade varandra och Odelberg beskriver målande hur de överöste varandra med smicker. Samtidigt tog allt fler personer i Sverige avstånd från Sven Hedin. Vilhelm Moberg ansåg att Hedin borde lämna Svenska Akademien.
Odelberg beskriver i boken hur Hedin även fungerade som en informatör åt den svenska regeringen. Eftersom Hedin kunde röra sig i de högsta tyska kretsarna var han en av de som kunde meddela hur man i Tyskland tänkte i olika frågor. Hedin sände sina rapporter med kurirpost till svenska UD.
Hedin försvarade nästan allt Hitler tog sig för, utom judeförföljelserna. Den hyllningsbok om Tredje riket han skrev fick därför inte ges ut i Tyskland. Men det påverkade inte Hedins omdöme om Führern. Inte ens vid krigsslutet ändrade han sig.
Hur förklarade han då avslöjandena om koncentrationslägren? Bildbevisen publicerades i alla tidningar vid krigsslutet. Hedin kunde inte tro att hans fina vänner i den tyska ledningen kunde ha gjort sig skyldiga till detta. Han ansåg att det måste ha varit folk längre ned i hierarkin som var ansvariga, och att de blivit ”provocerade”.
Efter Hitlers död skrev Hedin hans dödsruna i DN. Där skrev han att Hitler var ”en av de största män världshistorien ägt”. Hans beundran av Hitler stod Hedin dyrt. Han blev alltmer isolerad och vännerna färre och färre. Men han gjorde aldrig avbön.
Detta är en välskriven och tankeväckande bok. Det är lätt för oss som lever idag och har alla svar att fördöma de som stod på tyskarnas sida. Vår dom över de som sympatiserade med nazisterna är idag hård. Men hur tänkte en sådan människa? Hur kunde en sådan framstående person som Sven Hedin vara så okritisk? Det är också viktigt att minnas att Sverige i början av 1900-talet var starkt tyskinfluerat. Axel Odelbergs bok är intressant läsning för oss alla.
Vi som beundrade varandra så mycket i bibliotekets katalog
Kan tillägga att i princip alla utgivna böcker av Sven Hedin finns att låna på biblioteket, både hans reseskildringar, forskningstitlar och politiska böcker. De är dock placerade i magasinet.
Hitlers granne berättar
Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inträffade Kristallnatten. Det var en omfattande judepogrom som var iscensatt av de nazityska myndigheterna. Judiska affärer och synagogor förstördes över hela Tyskland och i Österrike. Ca 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, och ca 1 500 föll offer för förföljelser under de följande dagarna.
BBC News har träffat och intervjuat Edgar Feuchtwanger, idag 88 år. Som barn upplevde han när Adolf Hitler flyttade in på den gata i Múnchen där han bodde. Hitler hyrde på Prinzregentenplatz 16 en niorummare på 300 kvadratmeter.
”Hitler brukade komma till München på helgerna” berättar Feuchtwanger. ”Man kunde se att han var hemma eftersom det stod så många bilar utanför”.
Tysk video om skrifthistoria
Dagens videoklipp: Deutsche Nationalbibliothek (som i år fyller 100 år) har gjort en riktigt tjusig videofilm om bok- och skrifthistoria. Definitivt sevärd, inte minst för de kreativa animationerna. Tyskan är inte särskilt svår.
Wilhelm II & Hindenburg
Vi som arbetar på bibliotek är vana vid att hitta saker i böcker. Låntagare glömmer ofta kvar bokmärken (eller saker som använts som bokmärken) i återlämnade böcker. Ibland hittar vi dock gamla saker i gamla böcker, och då kan fyndet vara av historiskt intresse.
Igår hittade jag i en bok från 1910-talet tre tyska vykort från första världskriget. De är i färg och avbildar kejsaren Wilhelm II (två olika motiv), samt Paul von Hindenburg.
Vykorten är oskrivna och i mycket gott skick. Förmodligen var det tänkt att tyska soldater skulle använda patriotiska vykort som dessa när de skrev hem från sin tjänstgöring. På vykortens baksida står ”Feldpostkarte”.
Wilhelm II (1859-1941) var Tysklands siste kejsare, som tvingades avgå efter första världskriget 1918.
Den senaste biografin om honom på svenska är ”Kejsaren : en bok om Wilhelm II” av Ragnar Svanström (1978). Det finns givetvis även äldre böcker med tidsfärg, t ex ”Var allt förfelat? : kejsar Wilhelm II : en levnadsteckning” av Joachim von Kürenberg (1941). Ex-kejsaren gav även ut sina egna minnen i bokform. De översattes till svenska på 1920-talet.
Paul von Hindenburg (1847-1934) var generalfältmarskalk under första världskriget och blev senare president. Hans självbiografi ”Ur mitt liv” utkom i svenska upplagor både 1920 och 1934.
Tidigare i bloggen har jag tipsat om ”Kungen, kejsaren, tsaren” – boken om de tre kungliga kusinerna som störtade världen in i första världskriget.
För den som själv vill fördjupa sig i litteratur om dessa båda herrar finns diverse intressant litteratur på biblioteket, inte minst de äldre böckerna i magasinet.
Sök i bibliotekets katalog
Ragnar Svanström: Kejsaren : en bok om Wilhelm II (1978)
Joachim von Kürenberg : Var allt förfelat? : kejsar Wilhelm II : en levnadsteckning (1941)
Wilhelm II: Gestalter och händelser från åren 1878-1918 (1922)
Wilhelm II: Wilhelm II:s ungdomsminnen (1926)
Paul von Hindenburg: Ur mitt liv (1920)
Berlin i krig
Vid andra världskrigets slut var Berlin, den en gång så ståtliga tyska huvudstaden, bombad sönder och samman. Tredje riket hade gått under och staden var en enda grushög. I detta inferno levde vanliga människor och försökte överleva. Det var en brutal kontrast mot optimismen i krigets inledning.
Den brittiske historikern Roger Moorhouse skildrar berlinarnas vardag i ”Berlin i krig : liv och död i Hitlers huvudstad 1939-1945” (Fischer & Co, 2011).
I den här boken får man en bra uppfattning om hur det var att leva i Berlin under kriget. Enskilda människoöden träder fram. Författaren har använt sig av arkivmaterial, memoarer och intervjuer och resultatet är en mycket levande skildring, särskilt genom de många citaten ur samtida texter.
Moorhouse tar inte bara upp ”rikstyskarnas” upplevelser utan även gästarbetare, judar och andra grupper.
Det här är en levande bok som ger läsaren något som kan vara svårt i böcker om andra världskriget, nämligen en känsla av hur det faktiskt kan ha varit att vara en berlinare i början av 1940-talet. Hur var det egentligen att leva i en diktatur i Europa? Det är de vanliga människornas berättelser och vittnesmål som skildras här. Rekommenderas.
Berlin i krig i bibliotekets katalog
Minnet av Lützen
1632 är det mest berömda årtalet i svensk historia. Alla känner till slaget vid Lützen och att Gustav II Adolf stupade där. Lützendimman har blivit ett eget begrepp. Sedan tar dock ofta kunskaperna slut, men händelsen och årtalet lever vidare.
Under lång tid tvingades många barn och unga i skolorna högtidlighålla minnet av Gustav II Adolf och av Lützen, vare sig de ville det eller inte. Numera är det som bekant inte lika stor tonvikt som läggs vid att uppmärksamma den 6 november varje år.
Historikern Inger Schuberth har skrivit en hel bok om Lützenminnet: ”Lützen : på spaning efter ett minne” (Atlantis, 2007).
Boken handlar alltså inte om själva slaget, utan om minnet av slaget och hur man hanterat detta helt olika under olika tidsepoker. Ibland har det förekommit en ren Lützenkult, andra gånger har man varit helt likgiltig inför minnet av slaget.
Boken belyser också hur de totalitära regimerna i Tyskland under 1900-talet på olika sätt försökt utnyttja Lützenminnet för att förbättra sina respektive relationer till Sverige.
Detta är en mycket intressant bok. Schuberth har bedrivit omfattande pionjärforskning i tyska och svenska arkiv och intervjuat nyckelpersoner. Resultatet har blivit den första skildringen i bokform av Lützenminnet genom tiderna.
Man skulle kunna tro att detta vore ett smalt ämne att berätta om, men det är det inte alls. Alla turer kring mark, monumentbygge, kapell och jubileer är fascinerande att ta del av.
Som författaren själv nämner så finns det en egendomlig kraft i Lützenminnet.
”Minnet har genom historien tillhört de som tagit sig an det” skriver hon.
Boken beskriver hur en historisk händelse kan skildras olika i skilda tidsepoker, och den ställer intressanta frågor som får läsaren att fundera.
Lützen i bibliotekets katalog
Krigsplaner som aldrig blev av
Det finns väldigt många böcker om andra världskriget. Just när man tror att det inte går att hitta på nya vinklar för böcker i detta ämne så överbevisas man om att det visst är möjligt.
”Andra världskriget: Hemliga krigsplaner som aldrig blev av” av Michael Kerrigan (Fischer & co, 2012) är en bok med en samling av alla fantastiska och ibland galna planer som planerades under kriget.
Operationerna, både allierade, tyska och japanska, presenteras i ungefärlig kronologisk ordning. Varje operation beskrivs på 2-3 sidor, några mer omfattande får längre beskrivningar.
En del av planerna kunde verkligen ha ändrat krigets förlopp. Tyskarna hade långt gångna planer på att destabilisera den brittiska och amerikanska ekonomin med hjälp av förfalskade pengar.
Här kan vi också läsa om allehanda invasionsplaner som aldrig förverkligades. Skandinavien, Sardinien, Madagaskar, Panamakanalen och många andra platser skulle invaderas.
Vi kan också läsa om de mordplaner som fanns beträffande alla ledarna på båda sidor. Det fanns tyska planer på att kidnappa påven. I boken läser vi också om alla supervapen som man på båda sidor planerade att ta fram. En del av dessa vapen var helt orealistiska.
Boken är rikt illustrerad och har ett praktiskt register. Extra intressant är att se bilder av de autentiska dokument som rör de olika planerna. Lättillgänglig och intressant, inte bara för andra världskrigs-fantaster.
Andra världskriget: Hemliga krigsplaner som aldrig blev av i bibliotekets katalog
Historiskt 