Bloggarkiv

Februari för 370 år sedan

Februari 1647

Tiden lider, och vi med den, sägs det ibland.
En titt i en gammal kalender kan ge oss en bild av hur tidigare generationer tänkte sig en månadsöversikt.

I Zetterströmska biblioteket, Östersunds biblioteks äldre samling, finns kalendrar från 1640 och framåt. Jag tog fram 1647 års kalender, som alltså är exakt 370 år gammal, och slog upp februari månad.

Högst upp anges månadens äldre folkliga namn, Göjemånad. Solens upp- och nedgång anges, liksom dagens och nattens längd.
För varje dag anges namnsdag och himlakropparnas positioner. Vi känner igen symbolerna för planeterna och stjärntecknen.

På den högra delen av sidan finns en allmän text om väderleken under februari. Texten är uppdelad i olika bitar, men lyder så här:
”Thet I. Quart. hafwer starke Tekn  til Sniö och förwirrat wäder. Fullmånen wijser ock på obeständigh winterwäder såsom sniö, kiöld och blijda fuchtigheter. Sidste Quart. klarnar up igen, wil sedan åter igen wara mulit, kalt och olustigt. Efftermid. holler kall blåst oc obequemlig lufft.”

De röda dagarna är sön- och helgdagar. För söndagarna anges också den aktuella kyrkosöndagens tema, t ex ”Om Wijngårdsmannen” den 13 februari.
Den 9 februari är även den stora marknaden i Uppsala angiven: ”Distingen”.

Månadens uppslag avrundas med ett par historiska händelser som ägt rum i februari under tidigare år.

Vissa saker som vi idag tycker är viktigt att ha i våra kalendrar, t ex veckonummer, finns inte alls i den här kalendern. Annat är sig likt, t ex namnen på kyrkosöndagarna, och Kyndelsmässodagen den 2 februari. Man har dock inte tyckt att det har varit viktigt att lämna plats för egna anteckningar.

Människan har alltid följt tidens gång, men på olika sätt. En sådan här tryckt kalender i fickformat är inte längre lika vanlig som förr. Idag är det många som använder digitala kalendrar, t ex i mobiltelefonen. Den lilla kalendern ger oss en liten glimt av 1600-talet, samtidigt som den påminner oss om tidens ständiga gång.
Februari 1647 var inte en månad som lämnade några djupare avtryck i historien, men uppslaget i den gamla kalendern gör att denna månad ändå på sitt sätt är litet fascinerande.

 

Vårdagjämningen

Vårdagjämningen

Idag infaller vårdagjämningen. Vi noterar kanske detta lite förstrött i vår kalender och funderar över hur mycket ljusare det blivit den senaste tiden.
Men förr i världen var vårdagjämningen en av årets viktigaste dagar, och den låg till grund för flera kalenderreformer.

Rent definitionsmässigt är vårdagjämningen en tidpunkt, ingen dag. Solen passerar himmelsekvatorn från söder mot norr. Detta brukar alltid inträffa 20 eller 21 mars.

Vårdagjämningen har traditionellt setts inte bara som den första vårdagen, utan även som en generell nystart. De flesta äldre solkalendrar räknade vårdagjämningen som start på det nya året. Det persiska nyåret firas fortfarande vid denna tidpunkt, liksom kurdernas Newroz-fest.

Det finns många äldre folkliga traditioner kring vårdagjämningen. Innan klockan och almanackan blev allmängods var det årstidernas naturliga växlingar som styrde bondens arbete. Länge nöjde man sig med att dela in året i ett sommar- och ett vinterhalvår, och detta gjordes vid vår- och höstdagjämningarna.

Det finns ett par intressanta böcker om detta för dig som vill veta mera.
Först har vi ”Folktraditioner kring vårdagjämningen : med särskild hänsyn till kontinentala traditioner”, en akademisk avhandling av Karin Danver (Gleerup, 1943).
Denna bok omarbetades sedan och gavs ut i en ny version mer än 30 år senare: ”Då allt var jemnskiftadt : något om äldre folklig tideräkning : seder och bruk kring dagjämningstiderna” av Karin Johansson (LT, 1975).
(OBS att författaren hade hunnit byta efternamn under tiden mellan bokens två utgåvor)
Karin Danver/Johansson (1902-1975) var fil. dr. i folklivsforskning.

Det var vårdagjämningens felaktiga placering i kalendern som var ett av de viktigaste skälen till den gregorianska kalenderreformen. När Julius Caesar lät inrätta den julianska kalendern med en skottdag vart fjärde år tänkte ingen på att kalendern gradvis ”drog sig” eftersom årets längd inte är exakt lika långt som kalendern.

När påven Gregorius XIII lät införa den gregorianska kalendern 1582 togs 10 dagar bort ur kalendern för att den åter skulle hamna i fas med årstiderna. (Den gregorianska kalendern drar sig bara ca ett dygn på 3000 år).
Det dröjde dock innan de protestantiska länderna införde denna katolska nymodighet. På 1700-talet hade vårdagjämningen dragit sig ännu längre tillbaka i kalendern. Redan på 1500-talet låg den kring Gregorius-dagen den 12 mars. På grund av detta är många äldre folkliga traditioner kring vårdagjämningen knutna till just Gregorius.
”Gregori tid – dag och natt lika vid” säger ett gammalt ordstäv som även finns i Bondepraktikan.

I Danmark skulle plogen sättas i jorden på Gregoriedagen, medan man i Sverige hellre såg Bengt-dagen 21 mars som plogens dag.

(Vän av ordning påpekar kanske nu att det är Viktoria som har namnsdag den 12 mars, men det är unikt för Sverige. Gregorius flyttades 1882 i kalendern till den 13 mars, och knuffades då bort av namnet Viktoria, som istället infördes den 12 mars. Victoria av Baden hade förlovat sig med kronprins Gustaf – den blivande kung Gustaf V – just detta datum. Övriga länder har kvar Gregorius den 12 mars i sina kalendrar).

Det var 1753 som den gregorianska kalendern infördes även i Sverige. Vid det laget hade kalendern hamnat så pass mycket fel att man fick ta bort hela 11 dagar. Sedan hade man länge två parallella kalenderserier i almanackorna: ”Gamla stilen” och ”Nya stilen”.

Det finns många intressanta berättelser i folkminnesarkiven, och en hel del av dem finns återgivna i Karin Johanssons böcker. Den senare utgåvan är utökad och reviderad, så det är den man helst bör börja med. Den gamla har dock också sin charm. I den gick hon bl a i polemik med den klassiska synen att se många folkiga sedvänjor som rester av gamla fruktbarhetskulter.

”Då allt var jemnskiftadt” och ”Folktraditioner kring vårdagjämningen” är underhållande och tänkvärda böcker som hjälper oss att minnas kopplingarna till våra förfäder och hur de uppfattade sin tid.

Då allt var jemnskiftadt i bibliotekets katalog

Folktraditioner kring vårdagjämningen i bibliotekets katalog

Unika Maya-fynd

Arkeologer i Guatemala har gjort överraskande fynd. Man har hittat väggmålningar från mayaindianerna, vilket i sig är extremt ovanligt.

Men ännu mer intressant är att man här nu har hittat de äldsta kända astronomiska tabeller som mayaindianerna tog fram. De härstammar från tidigt 800-tal. Rummet där man fann målningarna tros ha varit ett skrivrum för lärda, ett sorts skriptorium. Den astronomiska kalendern användes för att förutse kommande månförmörkelser.

Fyndet gjordes i staden Xultuns ruiner. Detta är första gången man funnit mayaindianernas alla astronomiska cykler samlade på ett enda ställe. Tillsammans täcker de en period ca 7000 år in i framtiden.

Under senare år har det utkommit böcker och annat som hävdar att mayaindianernas kalender tar slut i december 2012 och att världens undergång därför skulle vara nära förestående. Denna teori bygger på ett missförstånd vid tolkning av mayaindianernas tidscykler. I och med det färska fyndet kan undergångsteorierna därmed vara desarmerade för gott, åtminstone för några tusental år framåt.

Dr William Saturno vid Bostons universitet är expert på mayaindianerna. Han citeras av BBC News:

”The ancient Maya predicted the world would continue, that 7,000 years from now, things would be exactly like this.” 

”We keep looking for endings. The Maya were looking for a guarantee that nothing would change. It’s an entirely different mindset.”

BBC News: Mayan art and calendar at Xultun stun arcaeologists

Telegraph: The world may not end soon predicts newly found Mayan calendar

%d bloggare gillar detta: