Bloggarkiv

Februari för 370 år sedan

Februari 1647

Tiden lider, och vi med den, sägs det ibland.
En titt i en gammal kalender kan ge oss en bild av hur tidigare generationer tänkte sig en månadsöversikt.

I Zetterströmska biblioteket, Östersunds biblioteks äldre samling, finns kalendrar från 1640 och framåt. Jag tog fram 1647 års kalender, som alltså är exakt 370 år gammal, och slog upp februari månad.

Högst upp anges månadens äldre folkliga namn, Göjemånad. Solens upp- och nedgång anges, liksom dagens och nattens längd.
För varje dag anges namnsdag och himlakropparnas positioner. Vi känner igen symbolerna för planeterna och stjärntecknen.

På den högra delen av sidan finns en allmän text om väderleken under februari. Texten är uppdelad i olika bitar, men lyder så här:
”Thet I. Quart. hafwer starke Tekn  til Sniö och förwirrat wäder. Fullmånen wijser ock på obeständigh winterwäder såsom sniö, kiöld och blijda fuchtigheter. Sidste Quart. klarnar up igen, wil sedan åter igen wara mulit, kalt och olustigt. Efftermid. holler kall blåst oc obequemlig lufft.”

De röda dagarna är sön- och helgdagar. För söndagarna anges också den aktuella kyrkosöndagens tema, t ex ”Om Wijngårdsmannen” den 13 februari.
Den 9 februari är även den stora marknaden i Uppsala angiven: ”Distingen”.

Månadens uppslag avrundas med ett par historiska händelser som ägt rum i februari under tidigare år.

Vissa saker som vi idag tycker är viktigt att ha i våra kalendrar, t ex veckonummer, finns inte alls i den här kalendern. Annat är sig likt, t ex namnen på kyrkosöndagarna, och Kyndelsmässodagen den 2 februari. Man har dock inte tyckt att det har varit viktigt att lämna plats för egna anteckningar.

Människan har alltid följt tidens gång, men på olika sätt. En sådan här tryckt kalender i fickformat är inte längre lika vanlig som förr. Idag är det många som använder digitala kalendrar, t ex i mobiltelefonen. Den lilla kalendern ger oss en liten glimt av 1600-talet, samtidigt som den påminner oss om tidens ständiga gång.
Februari 1647 var inte en månad som lämnade några djupare avtryck i historien, men uppslaget i den gamla kalendern gör att denna månad ändå på sitt sätt är litet fascinerande.

 

Människan och kalendern

Kalendern

Vår tid är kanske den mest tidsfixerade av alla historiska epoker. Tid och klockslag mäts och noteras hela tiden, ibland ned till minsta nanosekund. Våra förfäder skulle ha blivit förvånade över detta, eftersom deras tidsuppfattning var helt annorlunda än vår. Om tideräkningen genom historien finns det mycket intressant att läsa.

”Kalendern : människans 5000-åriga kamp att rätta klockan efter himlen – och vart de tio försvunna dagarna tog vägen” av David Ewing Duncan (W&W, 1999) handlar om tideräkningens historia.

I förordet spekulerar Duncan om huruvida vår besatthet av tidmätning kan ha att göra med att vi är medvetna om vår egen dödlighet och vår utmätta tid.

Under 5000 år har människan försökt mäta tiden på olika sätt. Läs om hur man genom seklerna försökt fastslå solårets längd. Det har varit en utmaning att försöka fastställa det så exakt som möjligt.

Här finns många kul historier och anekdoter. Läs denna bok om du vill veta varför t ex februari är den kalendermånad som har minst antal dagar… eller om du vill veta varför munken Dionysios Exiguus felräkning år 532 fortfarande påverkar vår dagliga tillvaro.

Den här boken är oavbrutet fascinerande. Hur kunde världen någonsin enas om vilken dag det var? Och hur kunde man konstruera en så bra tidmätare som möjligt? Här kan du läsa om den mekaniska klockan.

I boken finns givetvis ett eget kapitel om införandet av den gregorianska kalendern i Europa. Ett antal dagar försvann ur kalendern och många krävde tillbaka dessa ”försvunna dagar”.

En sådan här bok kan lätt fastna i den västerländska historien, men Duncan tar också upp kulturerna i Asien och Mellanöstern. Minns t ex att det var indierna som konstruerade decimalsystemet med en liten ring som tecken för noll.

Spännande läsning som sträcker sig över en period av tusentals år.

Kalendern i bibliotekets katalog

Tidens historia

Tidfens historia

Idag är det många som uppmärksammar att det är den 12/12 2012. Man kan skriva datumet 121212 och roa sig med att göra något skoj just kl 12:12.
Något av det som mest kännetecknar vår egen tidsålder är vår starka fixering vid och beroende av tiden. Så var det inte under andra tidsepoker.

Om tidsuppfattnngar genom historien kan du läsa i den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens bok ”Tidens historia” (Atlantis, 2000).

Faktum är att det är svårt att ens definiera tiden. Vad är egentligen tid? Ordet kan betyda både varaktighet och tidpunkt. Man kan vinna eller förlora tid. Man vad är det man vinner? Tiden är det som mäts av tidmätarna. Utan tidmätare skulle det inte finnas någon tid i mera bestämd mening.
Människan observerade tidigt naturens och universums egna kretslopp.

Eriksen beskriver tiden ur flera vinklar: kulturhistoriskt, socialt, filosofiskt. I boken kan du läsa om hur man uppfattat tiden under skilda epoker.
Antikens filosofer funderade över tidsbegreppet. I ”Fysiken” slår Aristoteles fast att tid dels är något som har funnits men inte längre finns, dels något som kommer att finnas men som ännu inte finns. Kan man säga att tiden i sig finns, när de delar den består av ännu inte finns?

I ”Tidens historia” får vi t ex veta hur den kristna tideräkningen förändrade människors tidsuppfattning i västvärlden.
Eriksen påpekar också att det var den moderna tidsålderns inträde och sekulariseringen som gjorde tiden till ett problem. När tron på evigheten och yttersta domen försvann förlorade tiden sin bestämda mening.
Här finns också kapitel om tidmätarna, om bilden av urverket som en universalmodell och hur klockor och ur så småningom blev en massmarknadsvara. Järnvägen med sitt krav på tabellers exakthet var en viktig anledning till införandet av enhetstid i Sverige och andra länder.

Eriksen visar också på skillnaden mellan cyklisk tid och lineär tid. Extra intressant med tanke på alla vanföreställningar om att Mayakalendern ”ska ta slut” senare denna månad, och att världen därför ska gå under. Mayaindianernas cykliska tidsuppfattning är en helt annan än t ex kristendomens linjära (dvs att tiden har en början och ett slut). Föreställningar om tidens slut är långt ifrån nya. Kristendomen har en förkärlek för talet 1000, och begreppet ”tusenårsrike” är välkänt. Allt detta kan du läsa mera om i Trond Berg Eriksens intressanta bok. Jag rekommenderar att du ger den en del av din tid.

Tidens historia i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: