Bloggarkiv

Barockpoeten Jacob Frese

Avsked från världen

Det fanns en tid då barockskalden Jacob Frese var en av de mest lästa svenskspråkiga poeterna från första halvan av 1700-talet, men idag är han nog ganska bortglömd.
Nu presenteras han för dagens publik med den lilla trevliga samlingsboken ”Avsked från världen” (Ellerströms, Lilla serien, nr 47, 2012).

Jacob Frese (1691-1729) kom från Viborg i Finland. I samband med sina studier i Åbo började han skriva tillfällesdikter. Sedan ryssarna erövrat Viborg 1710 flyttade Frese till Stockholm. Där blev han kanslist vid det kungliga kansliet. 1715 firades på Riddarhuset Karl XII:s hemkomst. Då hade Frese fått uppdraget att vara festskald.

Under större delen av sitt liv led Frese av dålig hälsa. 1712 drabbades han av ”skälvesot”, en häftig frossa som sedan återkom varje vår resten av hans liv. Han brukade då årligen skriva en ny dikt om sjukdomen. Dessa samlades sedan i en svit: ”Verser i sjukdom vid åtskilliga vårtider”
Frese skrev både andliga och världsliga dikter. Ofta är de präglade av vemod och resignation. Han har en personlig stil och här finns också en del naturlyrik.

Men döden var ständigt närvarande för den här tidens människor. 1710 drabbades Stockholm av ett stort pestutbrott och stora delar av stadens befolkning dog. Samtidigt stupade många i Karl XII:s ryska krigståg. Nederlaget vid Poltava 1709 var ett hårt slag.

Urvalet i ”Avsked från världen” har gjorts av Daniel Möller, fil.dr i litteraturvetenskap och forskare i barockens poesi. Han har också skrivit en utmärkt presentation av Frese, som inleder boken.
Frese blev en inspirationskälla för flera av romantikerna 100 år senare, t ex Atterbom och Stagnelius.

I dikten ”Över oförfarna läkare” klagar Frese över den medicinska behandling han fick.

O usla hjälpare, som lärt om intet mera,
Dock patientens pung och hälsa att purgera,
Som knappast veten vart ens sjukdom välva vill,
Förrän den sjuke satt båd’ liv och hälsa till!

Läs gärna Jacob Frese – en personlig röst från ett Sverige för 300 år sedan.

Avsked från världen i bibliotekets katalog

Andelige Och Werldslige Dikter

Jacob Freses verk finns givetvis även att läsa online som gratis e-böcker hos Litteraturbanken, och då i faksimil.
Här finns fem diktsamlingar av Frese, alla utgivna under 1720-talet.

Du gamla, du fria

Du gamla, du friska

Sveriges nationalsång heter Du gamla, du fria och texten sjungs till en gammal folkvisa. Det vet vi. Sedan finns det dessutom en mängd påståenden om sången. Det menas exempelvis att titeln från början var Du gamla, du friska och att det även ska finnas fler verser, som numera är bortcensurerade. Andra menar att det egentligen är fel att ha den som nationalsång eftersom den inte är officiellt antagen.
Behov finns alltså att reda ut alla dessa frågor en gång för alla, så att vi får veta mera om vår nationalsång.

Eva Danielson & Märta Ramsten har skrivit boken ”Du gamla, du friska : från folkvisa till nationalsång” (Atlantis, 2013). Detta är verkligen en bra bok, som ger svar på alla de frågor man kan tänkas ha kring sången, dess historia och användning.

Författarna har varit verksamma vid Svenskt Visarkiv och konstaterade att en sådan här bok behövdes, eftersom de i sitt dagliga arbete fick massor av frågor om ”Du gamla, du fria”.
Deras bok är trevligt skriven, med olika infallsvinklar på ämnet.

Att ”Du gamla, du fria” skulle bli Sveriges nationalsång kunde varken textförfattaren Richard Dybeck eller hans samtida ana. Det tog lång tid innan sången slog igenom, och det fanns motstånd mot dess upphöjelse till nationalsång.

Boken slår fast några tydliga faktauppgifter. Sången framfördes för första gången den 18 november 1844 vid en konsert på Kirsteinska huset i Stockholm. Detta hus låg på tomten mittemot nuvarande Centralstationen. Folk- och fornminnesforskaren Richard Dybeck (1811-1877) hade skrivit en ny text till en, som han trodde, västmanländsk folkmelodi. Titeln var ”Sång till Norden” och första textraden löd ”Du gamla, du friska”. Dybeck ändrade sedan detta till ”Du gamla, du fria” 1857 eller 1858, men sången hade då redan blivit så pass spridd att ändringen inte slog igenom förrän 1905.

Ett vanligt argument mot ”Du gamla, du fria” som nationalsång har varit att Sverige inte nämns i texten. Flera har skrivit alternativa texter, extrastrofer m m och en del av dessa har även publicerats. Följden har blivit att det uppstått rykten om att sången från början skulle ha haft flera strofer, som senare strukits. Men Dybecks text hade från början endast två strofer, och det är de som sjungs idag. Alla andra strofer som finns har skrivits av andra personer. Danielson & Ramsten går igenom alla dessa varianter i sin bok, så den som är intresserad av denna fråga har mycket spännande att hämta här.

Ett annat faktum är att ”Du gamla, du fria” aldrig officiellt antagits som Sveriges nationalsång. Det är dock inget ovanligt, eftersom samma sak gäller för många andra länders nationalsånger, exempelvis Norge, Finland och Danmark. En sång behöver dock inte vara officiellt antagen för att fungera som nationalsång, det räcker med att det finns en gemensam praxis och sedvana. Då finns inget behov av att officiellt stadfästa det hela.

I boken finns också ett kapitel om de försök som gjorts att härleda melodin. Varifrån kommer den? Dybeck trodde själv att den var västmanländsk. Men den är en av ett 20-tal olika varianter på samma melodi som upptecknats i Sverige, från Norrland till Skåne. Vissa menar att melodin kan ha tyskt ursprung. Att melodin var mycket spridd i sina skilda versioner är dock helt klart.

Den här boken är bra, välskriven och kommer att kunna fungera som referensverk under lång tid framåt. Boken beskriver sakligt allt som är känt om ”Du gamla, du fria”, beskriver debatten om den både förr och nu, och det allra bästa är att den skingrar massor av myter och missuppfattningar om vår nationalsång. Dessutom är den väldigt underhållande och presenterar en hel del nya spännande fakta i ämnet. Rekommenderas!

Du gamla, du friska i bibliotekets katalog

Sagerska huset

Sagerska huset

Sagerska huset vid Norrström i Stockholm är sedan 1995 Sveriges första officiella statsministerbostad. Ändå är nog huset ganska okänt för de flesta. Om du vill veta mera om denna intressanta byggnad kan du läsa boken ”Sagerska huset” av Rebecka Millhagen och Per Wästberg (Byggförlaget, 1995).

Byggnaden var länge känd under namnet Sagerska palatset. Det var diplomaten Robert Sager (1850-1919) som tillsammans med sin bror Edvard köpte palatset 1880. Byggnaden hade uppförts på 1700-talet. Robert löste sedan ut sin bror och lät under 1880- och 1890-talen bygga om palatset i fransk stil. Han lät även utrusta palatset med en mycket påkostad inredning, samt ett sinnrikt värme- och ventilationssystem.

1988 var Sagerska palatset det sista bebodda privatpalatset i Stockholms innerstad. Samma år dog Vera Sager, änka efter Roberts son Leo. Riksantikvarieämbetet yttrade sig mycket kraftfullt för ett bevarande av palatset, med hänvisning till dess stora kulturhistoriska värde.
1989 köptes Sagerska palatset av Byggnadsstyrelsen. Sedan blev det en ny ombyggnad 1990-95 innan fastigheten bytte namn till Sagerska huset och blev officiell tjänstebostad för statsministern.

I den här fina boken kan du läsa Rebecka Millhagens texter om den här ombyggnaden och renoveringen, och se massor av bilder av de olika rummen. Per Wästberg tecknar ett intressant porträtt av medlemmarna i familjen Sager, som givit huset dess namn.

Även vi som inte varit på middag hos statsministern kan här se bilder av hur det ser ut inne i huset. Här finns också bilder från huset före renoveringen.

En spännande bok om en av våra mest framträdande officiella byggnader.

Sagerska huset i bibliotekets katalog

Stockholms hyrkusktaxa 1909

Hyrkusktaxa 1909 by Historiskt
Hyrkusktaxa 1909, a photo by Historiskt on Flickr.

Idag kikar vi på Stockholms hyrkusktaxa från 1909. Tydligen hade priserna då inte höjts på nio år.
Taxan omfattar tre sidor med relativt detaljerade beskrivningar.

Avgiften 4 kr per timme motsvarar ungefär 187 kr i 2010 års penningvärde.
(Källa: Kgl Myntkabinettets tjänst ”Räkna ut penningvärdet”).

Två bilder till från hyrkusk- och drosktaxan, med bl a priser för ”begrafningskörningar” finns i bloggens bildgalleri på Flickr.

Hög status på 1700-talet

Ett ståndsmässigt liv

Vår tids statuskonsumtion för lånade pengar är ingenting nytt. På 1700-talet var det adeln som förväntades leva ståndsmässigt. Om livsstilen hos en högadlig familj vid denna tid kan du läsa i Johanna Ilmakunnas omfångsrika bok ”Ett ståndsmässigt liv : familjen von Fersens livsstil på 1700-talet” (Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis, 2012).

Adeln i Sverige (som ju inkluderade Finland) under 1700-talet var verkligen inte stor. Man tror att den uppgick till ca 10.000. Ändå var det adeln som hade störst samhällsinflytande. Denna position skulle alltså manifesteras och visas upp. Adelns livsstil var en viktig ståndsmarkör. Som adelsman förväntades man ha ett förfinat uppträdande och konsumera den tidens lyxvaror. Dessutom förväntades man vara måttfull. Samtidigt var det långt ifrån säkert att de faktiska inkomsterna svarade mot den konsumtionsnivå man ville visa upp. Många adelsfamiljer blev djupt skuldsatta.

Johanna Ilmakunnas har doktorerat på detta ämne, och den här boken är en bearbetad och utökad version av hennes avhandling. Som exempelfamilj har hon valt familjen von Fersen, och det är tre generationer von Fersen som står i fokus för skildringen.

Greve Hans von Fersen (1683-1736) var officer och ämbetsman. Hans söner Carl von Fersen (1716-1786) och Axel von Fersen d.ä. (1719-1794) var hovmän och statsmän, och den sistnämndes son Axel von Fersen d.y. (1755-1810) var militär och diplomat. Han är den mest kände av alla von Fersen.

För en adelsman fanns det i huvudsak tre tänkbara karriärer: officer, civil ämbetsman eller hovman. Att arbeta vid hovet ansågs finast. Störst trygghet hade de familjer med en stor andel ärvd jord. Hade man många slott och herrgårdar gav det en bra ekonomi. Det gick också att få inkomster genom uthyrning. Sönerna försörjdes i allmänhet av fadern. Ogifta kvinnor var dock omyndiga.

Den konsumtion man förväntades hålla krävde mycket pengar. Det helst talrika tjänstefolket skulle ha lön (åtminstone de utbildade – pigor och drängar fick nöja sig med kost och logi), man skulle resa ståndsmässigt med vagn och hästar, klä sig i det senaste modet, göra utbildningsresor, kunna konversera och helt enkelt svara mot den bild man hade byggt upp åt sig själv. Inom adeln förekom dessutom en frekvent låneverksamhet. Det kunde vara stora summor som lånades. Mer än 6% ränta fick man dock inte ta ut.

Här finns intressanta kapitel om äktenskapets sociala betydelse, hur man uppfostrade sina adliga barn, vilka livsnjutningar en adelsman tilläts ägna sig åt (snusandet var t ex på modet under 1700-talet), hur adelsdamerna förväntades leva, hur palatsen planerades och sköttes, vilket tjänstefolk man hade, och ett rejält avsnitt om finansieringen av hela denna extravaganta livsstil.

I boken finns en beskrivning av Axel von Fersen d.ä.:s begravning 1794, som var extremt överdådigt påkostad. Det var en ceremoni som skulle manifestera makten och inflytandet.

”Ett ståndsmässigt liv” är en rejäl bok som bitvis är något tungläst, men den innehåller en hel del intressanta och spännande skildringar av de här privilegierade personernas livsstil, med mängder av detaljer. Att revolutionens tidevarv skulle komma så småningom är inte så konstigt när man läser denna bok.

En fascinerande bok om tre generationer von Fersen. Rekommenderas till dig som är intresserad av svenskt 1700-tal och av historisk lyxkonsumtion.

Ett ståndsmässigt liv i bibliotekets katalog

Anna Maria Lenngren

Anna Maria Lenngren

Vid sidan av Carl Michael Bellman är Anna Maria Lenngren (1754-1817) den av våra 1700-talspoeter som har blivit mest läst och beundrad av eftervärlden. Torkel Stålmarck har nu skrivit en biografi över henne, ”Anna Maria Lenngren : granris och blåklint” (Carlsson, 2011). Det är den första biografi om Lenngren som utgivits på evigheter.
Varför undertiteln? Jo, Stålmarck säger i förordet att Lenngrens poesi liknar granris och blåklint genom att ”den doftar, den fägnar ögat, men den även sticks” (ett citat från 1844).

Anna Maria Lenngren ville inte synas. Under hennes livstid utgavs aldrig någon bok med hennes texter under öppet författarnamn. Inte heller i Stockholms Posten, tidens ledande tidning, där hon var en ledande skribent främst under 1790-talet, publicerades hennes dikter med författarnamn. Trots detta var det många i Stockholm som förstod vem författaren var.

Lenngrens kvickhet, ironi, medkänsla och humor har fångat läsare i över 200 år. Hennes dikter är än idag fortfarande osedvanligt fräscha, vilket är mer än man kan säga om många andra under 1700-talet upphöjda poeters verk.
Lenngren kom från Uppsala. Hemmet var fattigt men intellektuellt vitalt, skriver Stålmarck. Hon började sin karriär som översättare för hovteatern och som leverantör av tidningsvers. Sedan slog hon igenom 1775 med ”Thé-Conseillen”. Året därpå blev hon medlem i det lärda sällskapet Utile Dulci. 1780 gifte hon sig med Carl Peter Lenngren och valde sedan att specialisera sig på satiren och den anekdotiska och epigrammatiska dikten. Hon ville inte idealisera i sin diktning, utan ville skildra vardagen.

Hon levde i brytningstiden mellan den gustavianska och den romantiska tiden, och hon var mycket bra på att driva med adeln, med hyckleri och dubbelmoral. Hon hade dock inget till övers för de unga romantikerna, som hon också kritiserade i sin diktning.

Efter hennes död gav maken ut hennes dikter under den märkliga titeln ”Skalde-försök” (1819), en titel som Svenska Akademien genast vände sig emot. Lenngren hade flera gånger varit på tal att väljas in i Akademien, vilket dock ej hade skett.

Anna Maria Lenngren

Några av hennes mest kända dikter:
”Pojkarne” (med sin välbekanta öppningsrad ”Jag mins den ljufva tiden, jag mins den som i går”) (1797)

”Porträtterne” (en fenomenal satir över adeln) (1796)

”Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon” (1798)
Här manar hon den unga kvinnan att inte ägna alltför mycket tid åt läsning på det ”at saucen ej må fräsa öfwer.” Eftervärlden har funderat på om detta var ironiskt menat eller ej.

Läs Anna Maria Lenngrens dikter i Litteraturbanken

Det här är en trivsam biografi om en av våra mest omtyckta historiska författare. Här får vi också en god bild av den tid Lenngren levde och verkade i. Dessutom blir man sugen på att läsa mera av hennes texter. Vilken tur att de så enkelt finns att få tag i online via Litteraturbanken!

Anna Maria Lenngren : granris och blåklint i bibliotekets katalog

Gatuliv i Stockholm 1909

Brefven från Stockholm, sommaren 1909

Stockholmskällans samarbete med Kungliga Biblioteket gör att äldre journal- och andra filmer läggs ut online.
Det senaste tillskottet är den fascinerande filmen Brefven från Stockholm – en film om sommaren 1909”. Den sattes ihop av Gardar Sahlberg 1964, och då använde han sig av autentiskt filmmaterial. En berättarröst läser upp ett fiktivt brev.

Den här 17 minuter långa filmen är väldigt intressant, inte minst för att man får en sådan bra bild av den tidens gatuliv i Stockholm. Kameran följer med på flera spårvagnsturer, och upp i den gamla Katarinahissen. Här finns många spännande detaljer att lägga märke till. Även strejkande arbetare finns med i filmen (1909 var Storstrejkens år).
Så nära, men ändå så långt borta.

Sveriges äldsta film

Komiska scener på Djurgården 1896

Stockholmskällan har inlett ett samarbete med Kungliga Biblioteket. Det betyder att journalfilmer och andra historiska filmpärlor inom kort kommer att börja dyka upp online.

Till att börja med har Sveriges äldsta bevarade film lagts ut. Det är en 32 sekunder lång filmsnutt som visar komiska scener på Djurgården 1896. Filmen är regisserad av tysken Max Skladanowsky.
En cyklist kör omkull, det är lite slagsmål, några till synes berusade vinglar förbi. Ursprunglig humor, på något sätt.

Stockholmskällan: Äldsta filmen inspelad i Sverige

Kristina och Descartes

Drottningen och filosofen

Stockholm, 1649. På Sveriges tron sitter drottning Kristina, 23 år. Hon är ung, intelligent och ledare för den unga svenska stormakten. Till Stockholm anländer, på hennes inbjudan, den berömde franske filosofen och matematikern René Descartes, 53 år. Det är meningen att han ska bli hennes lärare och rådgivare. Descartes anländer till Sverige en kylig oktoberdag 1649. Efter bara några få månader insjuknar han i lunginflammation och avlider. Detta ger sedan upphov till rykten över hela Europa. Vad var det egentligen som hände?

Om Kristinas möte med Descartes handlar Svante Nordins senaste bok ”Drottningen och filosofen : mötet mellan Christina och Descartes” (Atlantis, 2012).
Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och har tidigare skrivit flera andra böcker, särskilt om filosofi- och idéhistoria.

Den här boken är ett riktigt bra läsäventyr och ett utmärkt exempel på hur en bra författare kan förmedla lärdom och bildning på ett lättillgängligt och intressant sätt.

Till att börja med är boken väldisponerad. Nordin börjar med att presentera personerna: Kristina, Descartes och den franske ambassadören Chanut. Sedan lyckas Nordin sammanfatta 1600-talets filosofiska tänkande på bara nio sidor.

Kristina och Descartes, som vid denna tid bodde i Nederländerna, förde en lång brevväxling innan inbjudan till Stockholm kom. Den här brevväxlingen beskrivs i ett längre avsnitt.
Descartes kom alltså till Stockholm under hösten 1649. Snart inleddes hans regelbundna möten med drottningen. Lektionerna började klockan fem på morgonen, vilket var en praktisk tid för Kristina. Det var en bra tid för studier innan dagens regeringsbestyr inleddes. De möttes i hennes bibliotek. Det var dock utkylt vintertid och låg flera trappor upp i slottet. Under vintern fick Descartes även i uppdrag att planera för den lärda akademi som Kristina tänkte grunda i Stockholm.
I början av februari 1650 insjuknade Descartes i lunginflammation och avled. Dödsfallet kom oväntat och rykten började snart spridas. Han hade ju nyss anlänt till Sverige, och nu var han redan död. Var det kölden i Stockholm som orsakade filosofens plötsliga död? Blev han förgiftad? Descartes var en mycket inflytelserik person i 1600-talets lärdomsvärld, men han hade också gott om fiender, även kring det svenska hovet. Nordin visar i boken att det knappast var fallet. Det var tyvärr inget ovanligt att duka under för sådana sjukdomar.

I boken kan vi också läsa om teorierna att Descartes skulle ha haft inflytande på drottningens senare omvändelse till katolicismen.

Denna berättelse är tillräckligt dramatisk, men den slutar inte där. Descartes äventyr fortsatte även sedan han avlidit. Han begravdes i Sverige, men flyttades senare till Frankrike, varvid huvudet kom på avvägar men senare återfördes till sin ursprunglige ägare. Det är i alla fall vad man tror, för helt säkert är det inte.

Det är fascinerande att läsa om vilka ämnen och frågor som Kristina och Descartes diskuterade. Bl a funderade de över om det finns liv i rymden.
I slutet av boken finns flera brev och andra dokument med som bilagor.
”Drottningen och filosofen” är en mycket intressant och välskriven bok som förtjänar en stor läsekrets.

Drottningen och filosofen i bibliotekets katalog

Den 19 april öppnar Livrustkammaren i Stockholm en stor utställning om drottning Kristina – ”Bilder av Kristina”. Det är den största utställningen om drottningen som visats i Sverige på 50 år.

Handritade Stockholmskartor

Karta över Djurgården, 1736

Hos Stockholms stadsarkiv kan du se digitaliserade versioner av ca 160 handritade Stockholmskartor, skapade från 1600-talet fram till 1900-talet. En del av kartorna är mycket vackert färgsatta.
Totalt finns ca 300 handritade kartor på Stockholms stadsarkiv.
Stockholms stadsarkiv – Handritade kartor

Evert Taubes värld

Evert Taubes värld

Det har skrivits mängder av böcker om Evert Taube. Ofta har det varit rena biografiska skildringar, andra gånger mer akademiska verk.
En av de bästa böckerna på senare år som utgivits om Taube är David Anthins ”Evert Taubes värld : boken” (Atlantis, 2012).

Evert Taube borde kanske inte behöva någon närmare presentation, kan man tycka. Han är en nationalskald, den svenska sommarens store skildrare, den personifierade synonymen för sjömansvisan, osv. Men tiden går. Den som är i medelåldern och uppåt har i allmänhet egna minnen av och egna relationer till Taubes verk och framträdanden. Man kan kanske även många av vistexterna utantill. Men för yngre personer är kanske Taube bara ett namn. Då är den här boken en alldeles utmärkt guide till Taube och hans värld.

Författaren David Anthin disputerade 2007 med en omfattande avhandling som handlade om Taube som scenartist. ”Evert Taubes värld” är en mycket mer populärvetenskaplig bok, som fokuserar på Taubes litterära verk och som presenterar dem i sitt sammanhang. Du kan här också läsa om de roller som diktaren och estradören Taube skapade åt sig själv.
Boken är en följeslagare till en utställning med samma namn, som visats på Liseberg i Göteborg.

”Evert Taubes värld” är utmärkt disponerad. Den är uppdelad i åtta olika kapitel.
Det biografiska kapitlet ”Så länge skutan kan gå” sammanfattar Evert Taubes liv på 44 sidor och är en perfekt introduktion till honom.

Mitt favoritkapitel i boken är ”På gott och ont”, där Anthin tar itu med de fördomar och felaktiga uppfattningar om Taube som ibland sprids. Det påstås emellanåt att Taube var manschauvinist, att han egentligen var en landkrabba som tillbringade liten tid till sjöss, att han ”stal” sin musik och att hans verk skulle vara passé. Alla dessa fördomar bemöts på ett sakligt och lysande sätt i detta kapitel.

Här finns ett helt kapitel bara om ”Möte i monsunen”, ett om Taubes sjömansromantik, ett om hustrun Astris roll som sångmö och ett om Taube som skildrare av den svenska sommaren.

Trevlig och intressant läsning i en väldigt användbar, balanserad och bra bok. Dessutom är den fint formgiven med många illustrationer och foton, och inte minst lagom lång. Jag tycker dessutom om Anthins språk och tilltal. Rekommenderas.

Evert Taubes värld i bibliotekets katalog

Kan tillägga att även David Anthins tjocka avhandling om Taube som scenartist, Evert Taubes scener” (Ellerström, 2007), finns att låna på biblioteket. Den boken är dock mer akademisk och omfattar över 800 sidor.

En resa i Sverige på 1670-talet

Sverige under år 1674

Dagens tips är en spännande och underhållande reseskildring från 1670-talets Sverige – ”Sverige under år 1674” av Lorenzo Magalotti (Rediviva, 1986).

Lorenzo Magalotti (1637-1712) var italiensk vetenskapsman och diplomat. Han besökte Sverige under år 1674 och hade tidigare skrivit rapporter från andra europeiska länder.

Magalottis reseberättelse från Sverige är mångsidig och mycket intressant. Han berättar om ekonomi och samhällsförhållanden, om kungafamiljen, om maktstrider inom adeln, handelsfrågor och mycket annat.
Det är fascinerande att läsa denna reseberättelse från ett Sverige som fanns för snart 350 år sedan. Texten är dessutom ofta väldigt underhållande.

Magalottis reseskildring är berömd och gavs ut på svenska 1912. En faksimilutgåva utkom 1986. Den är illustrerad med samtida laveringar, flera av dem i färg.
Magalottis beskrivningar av stormaktstidens svenskar kan vara dråpliga och riktigt kul att läsa.

Exempel på ett citat ur boken:
”Förutom att svenskarna äro lättrogna, äro de också tungrodda, misstänksamma och högdragna samt kunna icke bevara en hemlighet. De äro ock lata samt långsamma i att fatta beslut om det, som de böra göra. (…)
Allt detta hindrar dock icke, att det i Sverige finnes män av klokt och upplyst omdöme. (…)
Nu för tiden äro svenskarna icke blott tappra och hyfsade, egenskaper som man förr icke mötte norr om den 50:e breddgraden, utan man finner bland dem sådana, som erkännes vara artiga, snillrika, lärda, och som ha, jag kan nästan säga, högst förfinade umgängesformer.”

Sverige under år 1674 i bibliotekets katalog

Biskop Brasks jubileumsår

Biskop Brasks jubileumsår

I Östergötland har man just invigt biskop Hans Brasks jubileumsår.
Det är nämligen 500 år sedan Hans Brask (1464-1538) blev biskop i Linköping. Under året anordnas därför diverse Brask-relaterade program i form av utställningar, föredrag m m.
Biskop Brask 1513 – 2013

Vem var då Hans Brask? Idag förknippar vi honom enbart med den berömda brasklappen, på vilken det enligt legenden stod ”Härtill är jag nödd och tvungen” (eller snarare ”Til thenna besegling är jach nödd och twingat”, åtminstone enligt Olaus Petris krönika). Det tråkiga är att denna så berömda lapp kanske aldrig har existerat i verkligheten. Men berättelsen i vilken den förekommer är god.

Här kan du läsa en biografisk artikel om Brask, där episoden med brasklappen självklart ingår:
Vem var Hans Brask?


Hans Brask

Faktum är att det finns en relativt nyskriven biografi – ”Hans Brask : en senmedeltida biskop och hans tankevärld” av Per Stobaeus (Artos & Norma, 2008). Detta är egentligen en avhandling i historia vid Lunds universitet, som även utgivits som ”vanlig bok”.

Det intressanta med Brask är att han levde och verkade i brytningstiden mellan den katolska och protestantiska tiden i vårt land. Det var en dramatisk tid i flera avseenden: Kalmarunionen hade upplösts och Gustav Vasa förändrade Sverige. Kampen mellan kungamakt och kyrka pågick.
Det finns faktiskt en hel del brev bevarade som Brask skrivit. Detta gör att Stobeaus har möjlighet att i sin bok beskriva biskopsrollen i 1500-talets Sverige. Just tankevärlden hos en 1500-talsmänniska som Brask står i fokus för denna bok. Stobaeus framställer Brask som den siste portalfiguren för den en gång så mäktiga och självständiga senmedeltida kyrkan i Sverige.

Boken är givetvis akademisk, och den innehåller påtagligt mycket diskussioner om kristen ideologi. Samtidigt har den en bra och överskådlig kapitelindelning, samt ett användbart register. Eftersom det är en avhandling ingår en stor notapparat och en lång litteraturlista.

Stobaeus Brask-biografi passar kanske främst dig som är intresserad av kyrkohistoria och idéhistoria.

Hans Brask i bibliotekets katalog

Pesten i Stockholm 1710

Om pesten i Stockholm 1710

Pesten var ett återkommande gissel för de som levde före oss. Den sista stora pestepidemin hemsökte Stockholm under hösten och vintern 1710. Ca 18.000 av stadens invånare dog, vilket var en mycket stor andel.
Om detta pestutbrott finns en intressant skrift, ”Om pesten i Stockholm 1710” av J.V. Broberg (Norstedts, 1879).

Denna lilla bok har nu digitaliserats och finns tillgänglig via den utmärkta webbplatsen Stockholmskällan, som är ett samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer.

Här kan du läsa dels om tidigare pestepidemier i Sverige som dokumenterats, och dels samtida beskrivningar av livet i Stockholm under pestmånaderna.
Läs t ex om hur man försökte skingra pestsmittan, som man ansåg fanns i dålig luft. Läs om hur man hanterade den plötsliga anhopningen av avlidna, och vilka regler och föreskrifter som myndigheterna försökte införa.
En nyttig påminnelse om vad vi som lever i Sverige idag slipper uppleva.
Läs ”Om pesten i Stockholm 1710” som e-bok (pdf)

Stockholmsliv 1913

Stockholm 1913

Via Svenska Filminstitutets webbplats Filmarkivet kan man hitta många fascinerande filmer.
En kategori filmer som kan vara särskilt intressanta är de s k stadsfilmerna. Det är filmer som visar gatulivet och trafiken i städerna.
Flest filmer finns givetvis från Stockholm.  En av dessa heter ”Kinografen” och är från 1913. Den skildrar folklivet vid Slussen och Kornhamns torg. Även på den tiden var Slussen en viktig knutpunkt för trafiken.
Filmen är ca 3 minuter lång och saknar ljud. Se den och notera hur nära vi kommer de enskilda människorna som levde för 100 år sedan.

Filmarkivet: Kinografen (1913)

%d bloggare gillar detta: