Bloggarkiv

Kungliga släktband

Kungliga släktband

Sveriges historia är dess konungars, har det ibland sagts. Men det är också dess drottningars och deras barns, och inte minst deras utomäktenskapliga barns historia.

Ulf Sundbergs bok ”Kungliga släktband : kungar, drottningar, frillor och deras barn” (Historiska media, 2004) är en bra sammanställning över Sveriges kungliga familjer, från Gustav Vasas tid fram till våra dagar. Man kan slå upp en regent och få en lättöverskådlig bild av vem eller vilka denne var gift med, och vilka barn de fick. För alla personer får vi dessutom en minibiografi. Hur gick det egentligen för Erik XIV:s och Karin Månsdotters son Gustav? Eller för Fredrik Adolf, Gustav III:s mindre kände bror? Det kan vi läsa om i denna bok. Det finns en hel del ”doldisar” i de kungliga familjerna som inte alla känner till. Flera av dem hade spännande livsöden.

Sundbergs bok är dessutom den första fullständiga redogörelsen över kungliga älskarinnor och utomäktenskapliga barn. Källkritiken är givetvis viktig i detta sammanhang, men i många fall erkände kungarna sina faderskap. Synen på moral har varierat under seklernas lopp.

Författaren konstaterar att det finns diverse amorösa rykten om alla svenska regenter utom Gustav Vasa, Sigismund och Karl XII. Efter Oscar I, som hade ett välkänt förhållande med skådespelerskan Emelie Högqvist, finns det inga säkra uppgifter om kungliga utomäktenskapliga barn.
Det mest kända av alla frillobarnen är riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm (1574-1650), utomäktenskaplig son till Karl IX. Han lät bygga Karlbergs slott och gav det även sitt namn.

Här finns också uppgifter om de svenska kungligheternas släktskap med andra furstehus, samt porträtt och släktträd. Omslaget avbildar Lovisa Ulrika, Gustav III:s mor.

”Kungliga släktband” är en bra bok för dig som är intresserad av historiska kungligheter. Den kan också användas som uppslagsbok och referensverk.

Kungliga släktband i bibliotekets katalog

Hög status på 1700-talet

Ett ståndsmässigt liv

Vår tids statuskonsumtion för lånade pengar är ingenting nytt. På 1700-talet var det adeln som förväntades leva ståndsmässigt. Om livsstilen hos en högadlig familj vid denna tid kan du läsa i Johanna Ilmakunnas omfångsrika bok ”Ett ståndsmässigt liv : familjen von Fersens livsstil på 1700-talet” (Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis, 2012).

Adeln i Sverige (som ju inkluderade Finland) under 1700-talet var verkligen inte stor. Man tror att den uppgick till ca 10.000. Ändå var det adeln som hade störst samhällsinflytande. Denna position skulle alltså manifesteras och visas upp. Adelns livsstil var en viktig ståndsmarkör. Som adelsman förväntades man ha ett förfinat uppträdande och konsumera den tidens lyxvaror. Dessutom förväntades man vara måttfull. Samtidigt var det långt ifrån säkert att de faktiska inkomsterna svarade mot den konsumtionsnivå man ville visa upp. Många adelsfamiljer blev djupt skuldsatta.

Johanna Ilmakunnas har doktorerat på detta ämne, och den här boken är en bearbetad och utökad version av hennes avhandling. Som exempelfamilj har hon valt familjen von Fersen, och det är tre generationer von Fersen som står i fokus för skildringen.

Greve Hans von Fersen (1683-1736) var officer och ämbetsman. Hans söner Carl von Fersen (1716-1786) och Axel von Fersen d.ä. (1719-1794) var hovmän och statsmän, och den sistnämndes son Axel von Fersen d.y. (1755-1810) var militär och diplomat. Han är den mest kände av alla von Fersen.

För en adelsman fanns det i huvudsak tre tänkbara karriärer: officer, civil ämbetsman eller hovman. Att arbeta vid hovet ansågs finast. Störst trygghet hade de familjer med en stor andel ärvd jord. Hade man många slott och herrgårdar gav det en bra ekonomi. Det gick också att få inkomster genom uthyrning. Sönerna försörjdes i allmänhet av fadern. Ogifta kvinnor var dock omyndiga.

Den konsumtion man förväntades hålla krävde mycket pengar. Det helst talrika tjänstefolket skulle ha lön (åtminstone de utbildade – pigor och drängar fick nöja sig med kost och logi), man skulle resa ståndsmässigt med vagn och hästar, klä sig i det senaste modet, göra utbildningsresor, kunna konversera och helt enkelt svara mot den bild man hade byggt upp åt sig själv. Inom adeln förekom dessutom en frekvent låneverksamhet. Det kunde vara stora summor som lånades. Mer än 6% ränta fick man dock inte ta ut.

Här finns intressanta kapitel om äktenskapets sociala betydelse, hur man uppfostrade sina adliga barn, vilka livsnjutningar en adelsman tilläts ägna sig åt (snusandet var t ex på modet under 1700-talet), hur adelsdamerna förväntades leva, hur palatsen planerades och sköttes, vilket tjänstefolk man hade, och ett rejält avsnitt om finansieringen av hela denna extravaganta livsstil.

I boken finns en beskrivning av Axel von Fersen d.ä.:s begravning 1794, som var extremt överdådigt påkostad. Det var en ceremoni som skulle manifestera makten och inflytandet.

”Ett ståndsmässigt liv” är en rejäl bok som bitvis är något tungläst, men den innehåller en hel del intressanta och spännande skildringar av de här privilegierade personernas livsstil, med mängder av detaljer. Att revolutionens tidevarv skulle komma så småningom är inte så konstigt när man läser denna bok.

En fascinerande bok om tre generationer von Fersen. Rekommenderas till dig som är intresserad av svenskt 1700-tal och av historisk lyxkonsumtion.

Ett ståndsmässigt liv i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: