Bloggarkiv

Den tatuerade mannen

James O'Connell - den tatuerade mannen- dansar sin jigg

Under första halvan av 1830-talet anlände irländaren James F O’Connell till New York. Han fick arbete på cirkusar och gjorde sig snart känd som ”The Tattooed Man”, Den tatuerade mannen.

O’Connell var nämligen tatuerad över hela kroppen. Han var den första tatuerade person som förevisades offentligt i USA.

Tatueringar var vid denna tid mycket tabubelagda. Få västerlänningar hade någon tatuering. De ansågs vara ett av de tydligaste kännetecknen för ”primitiva” kulturer.

Hur hade O’Connell fått sina tatueringar?

Irländaren var sjöman ombord på valfångaren ”John Bull” som var på väg från Australien till Nya Zeeland. I en svår storm gick fartyget på ett rev och förliste. I en livbåt lyckades O’Connell och fem andra ur besättningen rädda sig. De anlände till (den idag mikronesiska) ön Ponape och tillfångatogs där av lokalbefolkningen. O’Connell lyckades då, enligt sin egen berättelse, rädda sitt och sina kamraters liv genom att dansa en irländsk jigg. De infödda blev intresserade av hans jiggande och valde att införliva honom i sin stam. Detta krävde dock att han tatuerades.

O’Connells egen berättelse om hur den långa och smärtsamma tatueringen gick till är dramatisk och fylld av detaljer. Tatuerandet pågick i åtta dagar och utfördes av ”yppiga oskulder”. O’Connell giftes sedan bort med en av de unga kvinnorna.

Han ska sedan ha varit hos ponapeanerna i ca fem-sex år innan han 1833 lyckades rymma med ett förbipasserande fartyg.

Framme i USA fick alltså O’Connell jobb på cirkus. Efter några år reste han runt med den berömde P T Barnums show, där han blev en av huvudattraktionerna. Han visade sina tatueringar, dansade sin jigg och berättade om sina äventyr. Publiken kunde också köpa hans bok ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845).

The life and times of James T O'Connell - the tattooed man

Denna bok kan du nu läsa som gratis nedladdningsbar e-bok, via Public Domain Review.
Ladda ned James F O’Connell: ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845) som gratis e-bok

Man kan väl misstänka att O’Connell bättrade på sin historia en hel del i efterhand. Nutida bedömare har exempelvis påpekat att lokalbefolkningen på Ponape inte brukar tatuera hela kroppen, utan endast valda ställen. Så den dansande irländaren skaffade sig kanske en del av sina tatueringar någon annanstans.
Han avled 1854. Det berättas att en sjöman vid begravningen dansade en hornpipe till O’Connells ära.

Samtiden fascinerades av den tatuerade mannen. Kanske såg de honom som ”den vite vilden”, ett mellanting mellan den så prydlige vite mannen och män ur den ”primitiva” urbefolkningen. Helkroppstatuerade människor var mycket populära attraktioner under 1800-talet.
Det berättas att P T Barnum senare rekryterade en ännu mer tatuerad alban vid namn Konstantin, och 1898 kunde han t o m vara först med att för den amerikanska showpubliken presentera en tatuerad kvinna!

Idag behöver vi inte besöka en cirkus för att se en tatuering. Faktum är att det idag nästan är mer ovanligt att vara utan tatuering än att ha en. Kanske du själv eller någon i din omgivning har ett antal?

Evig ungdom i Florida

Juan Ponce de Léon

I april 1513, för 500 år sedan, landsteg den spanske conquistadoren Juan Ponce de Léon i Florida. Han ledde den första europeiska expeditionen dit.

Traditionell historieskrivning hävdar att Ponce de Léon ska ha varit ute efter att finna Den eviga ungdomens källa, som enligt legenden skulle finnas i ett mytologiskt land sdom kallades Bimini.

Den eviga ungdomens källa beskrevs redan av den grekiske historieskrivaren Herodotos, och dök sedan upp i olika legender och myter. Den som drack ur källan, eller badade i den, skulle återfå sin ungdom. Under 1500-talet stötte de spanska erövrarna på dessa legender hos de amerikanska och karibiska folkslag man mötte.

Juan Ponce de Léon (1474-1521) var Puerto Ricos förste spanske guvernör. Möjligen kan han dessförinnan ha varit med på Columbus resor. Han har alltid varit förknippad med den här legenden om ungdomens källa.

Ponce de Léon fick i uppdrag av kung Ferdinand att kolonisera nytt land. Tre skepp med ca 200 mans besättning seglade ut från Puerto Rico i mars 1513. När man siktade land i början av april valde Ponce de Léon att kalla det ”La Florida” (”Blomsterlandet”). Det var påsktid, och i Spanien har man en blomsterfestival vid denna tid som kallas ”Pasqua Florida”.

Exakt var i Florida Ponce de Léon sedan landsteg är omdiskuterat. I St. Augustine kan man besöka ”Fountain of Youth Archaeological Park”. Där finns en källa, men några rapporter om dramatiska föryngringar bland parkbesökarna har hittills inte förekommit.

Flera nutida bedömare menar att uppgiften att Ponce de Léon skulle ha sökt efter ungdomens källa är felaktig och tillagd av andra i efterhand. I uppdraget han fick av kung Ferdinand står ingenting om någon källa, och rimligen bör guld, rikedomar och handelsmöjligheter ha varit viktigare.

För dig som vill läsa mera om detta kan jag tipsa om denna artikel:
Douglas T Peck: ”Misconceptions and Myths Related to the Fountain of Youth and Juan Ponce de Leon’s 1513 Exploration Voyage”. New World Explorers, Inc. (22 sidor, nedladdningsbar pdf)

Fånge hos indianerna

Jewitt - Narrative...

Dagens äventyrare som skriver böcker kan egentligen inte mäta sig erfarenhetsmässigt med sina historiska föregångare. Det finns äventyrsskildringar som är sanslöst dramatiska.
En av dessa är John R Jewitts ”Narrative of the adventures and sufferings of John R. Jewitt : only survivor of the crew of the ship Boston, during a captivity of nearly three years among the savages of Nootka Sound” (Galleon Press, 1967), ursprungligen utgiven 1815.

Detta är en beryktad fångenskapsskildring. Sjömannen Jewitt var fånge hos Nuu-chah-nulth (Nootka)-indianerna i 28 månader under 1803-1805.

John R Jewitt (1783-1821) kom från Boston i Lincolnshire, England och var vapensmed. Han mönstrade på fartyget Boston för att följa med på en lång handelsresa till den nordamerikanska västkusten, sedan till Kina och tillbaka igen. I mars 1803 lade man till vid Nootka-sundet (utanför Vancouver Island i nuvarande Kanada) för att proviantera. Kapten Salter mötte indianhövdingen Maquinna. Denne bestämde sig för att ge igen för tidigare oförrätter begångna av europeer i området. Nootka-indianerna anföll skeppet och dödade alla i besättningen utom två personer: Jewitt och segelmakaren Thompson. Jewitt lyckades rädda Thompsons liv genom att påstå att denne var hans far.

boston_nootka

Maquinna insåg att en vapensmed var bra att ha tillgång till. Jewitt blev således indianernas fånge, och lärde sig gradvis alltmera om deras kultur. Maquinna kallade Jewitt och Thompson för sina ”vita slavar”. Hövdingen ville behålla Jewitt och nobbade flera anbud från andra stammar som önskade köpa honom. Jewitt giftes bort med en av hövdingens döttrar för att ytterligare inlemma honom i stammen.
Jewitts skildring är en av de viktigaste källorna till Nootka-indianernas dagliga liv och sedvänjor.

I juli 1805 blev Jewitt räddad genom en fångutväxling som organiserades av kapten Hill på briggen Lydia, som då anlöpte Nootka-sundet.
När Jewitt kommit till USA gav han ut sin bok, ”Narrative…”, där han berättar som sin tid som indianernas fånge. Han tillbringade resten av sitt liv i New England.

Den här boken har utgivits i flera olika upplagor, men den är extremt sällsynt på svenska bibliotek. Faktum är att jag tror att vårt exemplar här i Östersund kan vara det enda biblioteks-exemplaret i Sverige.
Orsaken till att vi har titeln är att den ingår i en stor donation av litteratur om Kanada, som biblioteket fick under 1960-talet (Jag kommer att här i bloggen skriva mera om denna samling vid ett senare tillfälle).

Jewitts Narrative… i bibliotekets katalog

Jewitts ”Narrative…” finns även att läsa online som gratis e-bok.

Tycho Brahes Ven

Historien om en ö

I veckan sände SVT:s Vetenskapens värld ett danskt reportage om forskare som försökt ta reda på vad astronomen Tycho Brahe (1546-1601) dog av.

Tycho Brahe är en av historiens mest kända skåningar, och han förknippas framför allt med ön Ven i Öresund, 4.5 km utanför den skånska kusten.

Brahe föddes på Knutstorp under Skånes danska tid. Han slog igenom som astronom 1572 då han upptäckte en supernova i stjärnbilden Cassiopeja.
1576 erbjöds Tycho Brahe Ven som förläning av den danske kungen Fredrik II. Där lät han uppföra slottet Uraniborg och ett stort observatoriekomplex, Stjärneborg.
Sedan Fredrik II avlidit uppstod en konflikt mellan Tycho Brahe och den nya danska regimen. Brahe hade misskött en del av sina tjänster som länsherre. 1597 lämnade han Ven och reste till Prag, där han dog 1601.

Ön Ven blev svensk i samband med Roskildefreden 1658, trots att dess äganderätt inte reglerades i fredstraktaten. Den var strategiskt viktig och Sveriges äganderätt till ön klargjordes i Köpenhamnsfreden 1660.

Ven har en intressant historia. En av de senare böckerna om ön är Åke Jönssons ”Historien om en ö : Hven : från sagornas ö till turisternas” (Arena, 1999).
Ven är endast 7.5 kvadratkm stor och bebos av ca 360 personer. Ön domineras av en ca 45 m hög platå av moränlera. Det pågår en ständig nedbrytning av öns branta stup.
Här ligger en gammal kyrka, St Ibb, med en magnifik utsikt över Öresund. Den har fungerat som landmärke för generationer av sjömän. Den är idag en populär bröllopskyrka.
Tycho Brahe-museet på Ven

Stjärneborg idag

Tycho Brahes byggnader revs troligen i början av 1600-talet och det som finns kvar idag är främst kryptorna. Dessa kan man besöka idag. Noggrant rekonstruerade kopior av Tycho Brahes instrument har satts upp där.

Tycho Brahe-museet : Stjärneborg

Åke Jönssons ”Historien om en ö” är en trivsam bok som inte bara handlar om Tycho Brahe, även om flera kapitel givetvis berör Uraniborg och Stjärneborg.
Öns strategiska läge gjorde att den i början av 1800-talet blev föremål för vidlyftiga militära byggnadsplaner. Men det blev inget av med dessa.

Här finns ett intressant kapitel om öns s k ”frihetspelare” Det är en minnessten som rests till minne av en kunglig resolution från 1848 som slog fast att bönderna på Ven slapp skattskyldighet.

Läs också om kungliga harjakter, om fisket, om fartygen, båtarna och den begynnande turistnäringen, och givetvis om öns signaturmelodi ”Flicka från Backafall” av Gabriel Jönsson.
Ven har även varit konstnärernas och författarnas ö. Alice Lyttkens bodde t ex på Ven under ett antal år och har skrivit två böcker om Ven.

Historien om en ö i bibliotekets katalog

Evert Taubes värld

Evert Taubes värld

Det har skrivits mängder av böcker om Evert Taube. Ofta har det varit rena biografiska skildringar, andra gånger mer akademiska verk.
En av de bästa böckerna på senare år som utgivits om Taube är David Anthins ”Evert Taubes värld : boken” (Atlantis, 2012).

Evert Taube borde kanske inte behöva någon närmare presentation, kan man tycka. Han är en nationalskald, den svenska sommarens store skildrare, den personifierade synonymen för sjömansvisan, osv. Men tiden går. Den som är i medelåldern och uppåt har i allmänhet egna minnen av och egna relationer till Taubes verk och framträdanden. Man kan kanske även många av vistexterna utantill. Men för yngre personer är kanske Taube bara ett namn. Då är den här boken en alldeles utmärkt guide till Taube och hans värld.

Författaren David Anthin disputerade 2007 med en omfattande avhandling som handlade om Taube som scenartist. ”Evert Taubes värld” är en mycket mer populärvetenskaplig bok, som fokuserar på Taubes litterära verk och som presenterar dem i sitt sammanhang. Du kan här också läsa om de roller som diktaren och estradören Taube skapade åt sig själv.
Boken är en följeslagare till en utställning med samma namn, som visats på Liseberg i Göteborg.

”Evert Taubes värld” är utmärkt disponerad. Den är uppdelad i åtta olika kapitel.
Det biografiska kapitlet ”Så länge skutan kan gå” sammanfattar Evert Taubes liv på 44 sidor och är en perfekt introduktion till honom.

Mitt favoritkapitel i boken är ”På gott och ont”, där Anthin tar itu med de fördomar och felaktiga uppfattningar om Taube som ibland sprids. Det påstås emellanåt att Taube var manschauvinist, att han egentligen var en landkrabba som tillbringade liten tid till sjöss, att han ”stal” sin musik och att hans verk skulle vara passé. Alla dessa fördomar bemöts på ett sakligt och lysande sätt i detta kapitel.

Här finns ett helt kapitel bara om ”Möte i monsunen”, ett om Taubes sjömansromantik, ett om hustrun Astris roll som sångmö och ett om Taube som skildrare av den svenska sommaren.

Trevlig och intressant läsning i en väldigt användbar, balanserad och bra bok. Dessutom är den fint formgiven med många illustrationer och foton, och inte minst lagom lång. Jag tycker dessutom om Anthins språk och tilltal. Rekommenderas.

Evert Taubes värld i bibliotekets katalog

Kan tillägga att även David Anthins tjocka avhandling om Taube som scenartist, Evert Taubes scener” (Ellerström, 2007), finns att låna på biblioteket. Den boken är dock mer akademisk och omfattar över 800 sidor.

Berättelser från Ekvatorn

Latitude zero

Ekvatorn har egentligen ingen särskild betydelse förutom att vara en markering på kartor och glober. Men den har alltid haft en egen, inneboende mytbildning.

I Gianni Guadalupis & Anthony Shugaars intressanta bok ”Latitude zero : Tales of the Equator” (Robinson, 2002) samlas berättelser kring Ekvatorn från flera olika sekler och tidsepoker.

Ekvatorn delar jordklotet i två lika delar och är jordens längsta omkrets. För seglare, navigatörer och andra resenärer har den haft stor symbolisk betydelse. Det har t ex varit vanligt att genomföra speciella ceremonier och ritualer ombord på fartyg där någon ombord för första gången passerar Ekvatorn.

”Latitude zero” är indelad i olika kapitel efter världsdelar. Läs om de spanska conquistadorerna på 1500-talet, t ex Francisco de Orellana, som inte var lika lyckosam som sina mer kända landsmän Pizarro och Cortes. (Numera är Orellana mer känd för att vara en figur i den fjärde Indiana Jones-filmen).

Läs om hur man på 1700-talet ville mäta jordens exakta omkrets, och om alla försök på 1800-talet att finna de afrikanska flodernas källor.  Här finns även historien om Magellan och Kryddöarna.

En spännande och inspirerande bok. Väldigt synd att den inte översatts till svenska. Tyvärr saknar den illustrationer, men berättelserna är välskrivna. Resenärerna förr i tiden hade verkligen dramatiska historier att förmedla när och om de väl kom hem.

Latitude zero i bibliotekets katalog

Stora hamnfynd i Birka

Just nu pågår arkeologiska utgrävningar i viken utanför Birka på Björkön i Mälaren.
Nu har marinarkeologerna gjort stora fynd som visar att staden Birka var mycket större än vad man hittills trott. En hittills okänd och stor del av staden har upptäckts. Den kända stadsytan har därigenom ökat med ca en tredjedel.

Det man funnit är ett stort hamnområde som sträcker sig mer än 100 meter ut från land. Det rör sig om en mycket stor hamnanläggning, som har varit välbyggd, bl a med stenkistor. Pålar har slagits ned på ca åtta meters djup. Det visar vilken framstående teknik Birkas invånare använde. Tidigare har man trott att hamnen endast bestod av mindre bryggor.

DN 120821: Nya fynd revolutionerar bilden av vikingastaden Birka

Kapten Morgans skeppsvrak

Kapten Henry Morgan var en av 1600-talets mest kända pirater, och han har bl a givit namn åt en romsort. Utanför Panamas kust har man hittat vraket efter hans skepp Satisfaction, och för något år sedan rapporterades det att man funnit och bärgat sex kanoner från skeppet.

Sedan dess har man även plockat upp svärd, kistor och diverse annat gods. Dessa fynd kommer nu att ställas ut i Panama City.
Eftersom det finns ännu fler vrak i närheten hoppas arkeologerna hitta ännu mer piratgods.

CNN: Captain Morgan’s treasure unearthed in Panama

Venuspassagen

Jakten på Venus

Den 6 juni 2012 var det senaste datumet för en sällsynt astronomisk händelse – Venuspassagen. Planeten Venus passerade då över solskivan och syntes som en liten prick. Eftersom jordens och Venus planetbanor inte ligger i samma plan kan man inte ens se Venuspassagen varje sekel. Passagerna äger rum i par med åtta års mellanrum, men det är mellan 105 och 121 år mellan varje tillfälle.

På 1760-talet var observationerna av Venuspassagerna 1761 och 1769 det första globala vetenskapliga samarbetet. Genom att vid olika platser på jordklotet noggrant observera tidpunkten för Venus färd över solskivan ville man kunna beräkna avståndet mellan jorden och Solen.

Andrea Wulfs bok ”Jakten på Venus” (Leopard, 2012) berättar historien om dessa entusiastiska och engagerade vetenskapsmän och deras äventyr för att nå sitt mål.

1760-talet var inte den bästa tidpunkten för att skicka iväg astronomer till svårtillgängliga platser – sjuårskriget rasade och resor både till sjöss och till lands var farliga även i fredstid. Dessutom var observationerna helt beroende av att man hade exakt longitud för den plats man befann sig på, och flera års förberedelser och resande kunde spolieras av molnigt väder under Venuspassagens dag.

Det var astronomen Edmond Halley som först lade fram idén om gemensamma observationer av Venuspassagen, på utvalda platser på jorden. Halley hann själv avlida innan det blev dags, men vetenskapsakademierna i London, Paris, St Petersburg och Stockholm inledde ett samarbete. Här var Pehr Wilhelm Wargentin en viktig person, och han ledde planeringen av de svenska observationerna. Britterna och fransmännen ville använda sig av sina kolonier som lämpliga platser dit de sände sina astronomer. Helst skulle platserna ligga så långt norrut respektive söderut som möjligt. Nationell prestige medverkade till att man inte ville visa sig ”sämre” än kollegorna i andra länder.

Venuspassagen den 6 juni 1761 observerades sålunda av ett stort antal astronomer på olika platser: Tobolsk i Sibirien, Godahoppsudden, Kajaani i Finland, S:t Helena, Newfoundland, m fl. Vissa av astronomerna hade fått vara med om svåra strapatser innan de nått sina resmål, och ändå visste de inte om det skulle vara soligt eller molnigt på den aktuella dagen.

Erfarenheterna från 1761 användes vid planerandet av nästa tillfälle, den 3 juni 1769. Denna gång skickades James Cook iväg med sitt skepp Endeavour ända till Tahiti i Söderhavet. Den franske astronomen Chappe lyckades efter många äventyrliga turer ta sig till det då spanska Baja California och se Venuspassagen där, bara för att strax efteråt avlida i fläcktyfus. Men han var den ende som hade lyckats se båda Venuspassagerna i sin helhet. Den jesuitiske astronomen Hell såg 1769 års passage på den nordnorska ön Vardö.

Andra hade inte samma tur, exempelvis den franske astronomen Le Gentil. Under nio år reste han kors och tvärs i tusentals mil över oceaner, trotsade många faror, riskerade sitt liv flera gånger, men lyckades ändå missa båda Venuspassagerna på grund av molnigt väder. När han äntligen kom hem till Frankrike igen 1771 upptäckte han att hans arvingar hade dödförklarat honom, och att han hade mist sin plats i vetenskapsakademien.

Det här är en fascinerade och dessutom underhållande bok. Det vetenskapliga samarbete som vi idag ser som självklart tog sin början med dessa Venusprojekt. Dessutom förde resorna med sig andra bieffekter. Astronomerna hade åtföljts av andra vetenskapsmän på resorna, t ex botaniker och kartografer. Kartor över dittills outforskade områden och kuster togs fram. Kapten Cook hade ombord på Endeavour med sig över 3600 arter av torkade växter, som hemma i Storbritannien sedan studerades av botaniker. Väldiga delar av det stora Ryssland utforskades för första gången.
Det var nu som de stora geografiska upptäcktsresorna också började inkludera vetenskapsmän.

Av alla dessa vinklar och siffror hade det kunnat bli en torr text, men Andrea Wulf lyckas på ett mycket bra sätt göra materialet både lättillgängligt och spännande. ”Jakten på Venus” är en trivsam, lärorik och intressant bok i ämnet vetenskapshistoria.

2012 var Venuspassagen fortfarande föremål för vetenskapliga studier, men i mer specialiserad form. Nästa gång Venus passerar solskivan är i december 2117.

Jakten på Venus i bibliotekets katalog

Vrakfynd kan vara Resande man

Ett av de mest legendariska vraken i Stockholms skärgård är det efter fartyget Resande man, som förliste i en storm 1660.
Resande man
var på väg till Polen för att förhandla om en eventuell gemensam allians Sverige-Polen mot Ryssland. Det var fel tid på året för resor till havs, men frågan kunde inte vänta. Ombord fanns dessutom värdefulla gåvor till det polska hovet.
Resande man gick under, 37 personer omkom, och man lyckades aldrig bärga allt av värde från vraket. Man vet att exempelvis flera kanoner blev kvar på havsbotten.

Nu tror dykare att man i Stockholms yttre skärgård äntligen funnit vraket efter Resande man. Vasa-upptäckaren Anders Franzén var mycket angelägen om att hitta även detta vrak, men lyckades aldrig.
Nu vill dykarna söka tillstånd till att bärga daterbara föremål från vraket. Förmodligen får vi anledning att återkomma till detta.

SvD 120529: Vrakfynd kan vara legendariskt skepp

Wikipedia: Resande man

Musiken på Titanic

Det är mycket Titanic nu i dagarna, när det har gått 100 år sedan katastrofen inträffade.
En fråga som regelbundet dyker upp är vilken melodi eller sång som var den sista som spelades ombord på Titanic innan fartyget sjönk. Vittnesuppgifterna skiljer sig åt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på kaoset den natten. Ett vanligt påstående är att Titanics orkester skulle ha spelat psalmen ”Närmare Gud till dig”. I ett flertal filmer har man också tagit fasta på detta. Men ”Närmare Gud till dig” finns i flera tonsättningar.
Vi kommer aldrig att få veta exakt. Orkestern kan ha delat upp sig i grupper och spelat olika melodier.

Ett väldigt trovärdigt vittne, radiotelegrafisten Harold Bride, som sköljdes överbord innan Titanic sjönk och som var en av de sista att räddas upp i en livbåt, hävdar att orkestern spelade ”Autumn”. Den melodi som han då menade bör ha varit ”Songe d’Automne” av Archibald Joyce (1873-1963), ibland kallad ”Englands valskung”.

”Songe d’Automne” är en vals från 1908 som var mycket populär i Europa under denna tid. I England gick den under namnet ”Autumn”. Man vet att melodin spelades flera gånger under Titanics olycksaliga jungfruresa. Valsen är vacker och lite sorgsen. Det är inte alls omöjligt att detta kan ha varit den sista melodin som spelades ombord. I den paniksituation som rådde kan orkestern ha valt att spela ett populärt stycke som folk kände igen och tyckte om.

Vi spelar ”Songe d’Automne” och tänker på alla de ca 1500 människor som miste sina liv natten mellan den 14 och 15 april 1912, i det kalla vattnet 0.6 km utanför Newfoundlands kust.

Titanic

Titanic

Natten mellan den 14 och 15 april är det exakt 100 år sedan lyxkryssaren RMS Titanic gick under i Atlanten efter att ha kolliderat med ett isberg. Två och en halv timme efter kollisionen sjönk fartyget. Det är världens mest kända fartygskatastrof och har skildrats i mängder av böcker och filmer. Över 1500 människor omkom. Ca 130 svenskar fanns med ombord, men bara ca 40 av dem överlevde.

Den senaste Titanic-boken som utgivits på svenska är Philip Wilkinsons ”Titanic : katastrof till havs” (Tukan, 2011). Boken är i stort format och främst tänkt för unga läsare, men den är verkligen en allåldersbok.

Boken har en stark tyngdpunkt på bilder och illustrationer, och innehåller även en utvikningsbar plansch med en bild av hela fartyget i genomskärning. Man får en bra uppfattning om hur stor Titanic verkligen var 1912. Hon var 269 meter lång och 28 meter bred.

I Wilkinsons bok finns bra och sammanfattande information om hur Titanic byggdes, vilka det var som arbetade i dockan, hur livet var ombord för både besättning och passagerare. De skilda förutsättningarna för passagerarna i första, andra och tredje klass skildras också. Bildmaterialet är genomgående mycket fint och på bara 64 sidor i stort format lyckas författaren och illustratörerna få in en hel del viktig information.

Här kan du också läsa om sökandet efter Titanics vrak, och hur katastrofen skildrats på film.

En intresseväckande bok, mycket bra som introduktion till den omfattande Titaniclitteraturen. Sedan finns det mängder med annan litteratur i ämnet för dig som vill gå på djupet i detta ämne.

Titanic i bibliotekets katalog

Döda vikingar i Dorset

En uppföljning till gårdagens boktips om ”Tre gälder i England”:
SVT:s ”Vetenskapens värld” sände igår ett långt reportage om skelettfynden i en massgrav i Dorset i södra England.

Fyndet gjordes 2009. Graven innehöll kvarlevorna av 54 halshuggna män. Först trodde arkeologerna att det var lokalbefolkning som dödats av vikingar, men senare insåg man att de döda snarare var nordbor. Massakern ägde rum för ca 1000 år sedan, då vikingar rövade och härjade längs de brittiska kusterna.
BBC News (100312): Skeletons ‘Scandinavian Vikings’
BBC News (100312): In pictures: Burial pit

Vilka var då de avrättade männen i gropen? Skeletten visar inga spår av äldre stridsskador.
Flera teorier kring gravfyndet har lanserats. En forskare vid Cambridge University tror att männen i graven tillhörde Jomsvikingarna.
BBC News (120125): ‘Skeletons found in Dorset mass grave were mercenaries’

SVT:  Vetenskapens värld (120227): En ovanlig mordutredning
Se hela reportaget i SVT Play (längd 49:19)

Tre gälder i England

Tre gälder i England

Våra runstenar berättar om vikingarnas härjningståg i England för 1000 år sedan.
Mats G Larsson är docent i arkeologi och specialist på vikingatiden.  Han har skrivit ett tiotal böcker i ämnet.

”Tre gälder i England : i vikingars kölvatten över Nordsjön” (Atlantis, 2008) är en spännande berättelse om hur nordborna för 1000 år sedan plundrade och rövade i England. Britterna betalade då vikingarna stora mängder silver för att de skulle upphöra med plundringarna. Detta var en bra affär för vikingarna, som återkom flera gånger för att få byte och gäld i silver. Larsson berättar om runstenar som rests till minne av personer som var med på dessa resor.

Berättelsen utgår från runstenarna och hämtar också bakgrundsfakta från isländska och anglosaxiska historiekrönikor.
En av runstenarna restes över en man som hela tre gånger fick gäld i England, härav bokens titel.

Mats G Larssons böcker är alla lättlästa och intressanta. Rekommenderas för alla som är nyfikna på vikingatiden.

Tre gälder i England i bibliotekets katalog

Monitor 150 år

Propellerns pionjär

30 januari 1862, för 150 år sedan, sjösattes fartyget USS Monitor, konstruerat av ingenjören och uppfinnaren John Ericsson (1803-1889), en av 1800-talets stora svenska innovatörer. Amerikanska inbördeskriget hade inletts 1861 och Monitor var ett beställningsarbete från nordstaterna.

Om Monitor, och om andra smarta och kreativa uppfinningar och projekt av John Ericsson, kan du läsa i boken ”Propellerns pionjär och Monitors mästare : glimtar av John Ericssons liv och verk” av Björn Hallerdt (Tekniska museet, 2003). Boken innehåller många fina bilder av Ericssons ritningar och konstruktioner. Han var en skicklig tecknare och gravör.

Monitor var byggt av järnplåt och pansarplåt och var det första egentliga moderna krigsfartyget. Dess utseende gick på tvärs mot hur alla ansåg att ett örlogsfartyg skulle se ut. John Ericssons huvudidé bakom konstruktionen var att fartygets överkropp skulle vara så låg som möjligt, och att centrala delar som motor och roder skulle ligga under vattenlinjen.
Monitor var bara 52 meter långt och 12 meter brett, och var alltså ett ganska litet fartyg. Djupgåendet var bara 2 meter för att man skulle kunna navigera i floder och i grunda kustvatten.

9 mars 1862 besegrade Monitor sydstaternas Merrimac i ett berömt sjöslag vid Hampton Roads. John Ericsson blev berömd över hela världen.
I december samma år sjönk Monitor i en storm. Flera vrakdelar från Monitor har numera bärgats och finns idag att se på ett marinmuseum i Newport News, Virginia.

Om John Ericsson har det skrivits mängder av litteratur. Hallerdts bok utkom till 200-årsjubileet av hans födelse 2003 och fokuserar mest på tekniska konstruktioner. Här finns också en kort biografi. Visste du att John Ericsson i sin ungdom var löjtnant på Frösö läger? Han var dessutom lantmätare och tjänstgjorde i socknarna kring södra delen av Storsjön. Han lämnade dock Jämtland tidigt, redan 1826.

Propellerns pionjär och Monitors mästare i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: