Bloggarkiv

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Från kungliga sängkammare

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor

Historiska kungligheters kärleksliv upphör aldrig att fascinera. Den här genren skulle man (kanske lite orättvist) kunna kalla ”kungligt skvaller”. En av de senaste böckerna i ämnet är riktigt bra: ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor : konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd” av Margareta Beckman (Fischer & Co, 2012).

Bland kungligheterna var skälen till äktenskap i allmänhet politiska. Ofta var ett giftermål ett praktiskt sätt att skapa eller bygga goda relationer och allianser med olika länder och ätter.

De makar som giftes bort var i de flesta fall ganska unga, kanske i tonåren. De hade sällan sett varandra tidigare, förutom i avbildad form på förskönande porträtt. Sedan förväntades de nygifta snabbt producera nya arvingar. Det förekom ibland att de fick ömma känslor för varandra, men det var betydligt vanligare att båda blev uttråkade och istället sökte sexuella förbindelser på andra håll. Det var så pass vanligt att det inte ansågs vara särskilt moraliskt uppseendeväckande.

Beckmans bok inleds med ett citat som tillskrivs Benjamin Franklin: ”Eftersom det finns äktenskap utan kärlek kommer det att finnas kärlek utan äktenskap”.

I den här boken får vi möta intressanta människoöden och spännande profiler från främst 1600- och 1700-talet. Den är indelad efter länder. De flesta kapitlen handlar om regenter i Frankrike, England och Sverige, men här finns också avsnitt om August II den starke av Polen, om de ryska kejsarinnorna Elisabet I och Katarina den stora och om Fredrik Vilhelm II av Preussen.

En kunglig älskarinna kunde få både makt och inflytande, men steget från att vara upphöjd till att hamna ute i kylan kunde vara mycket kort. Om kungen plötsligt avled kunde älskarinnan rentav sväva i livsfara.
De här människoödena är intressanta, både dramatiska och emellanåt sorgliga.

”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor” är välskriven och lättläst. Det är definitivt en av de bättre böckerna i den kungliga sängkammargenren. Det finns en del svenska profiler i boken. Förutom regenterna kan vi t ex läsa om Aurora von Königsmarck, som av en del samtida manliga skribenter ansågs vara den fulländade skönheten personifierad.
En underhållande och läsvärd bok, som säkert kan intressera en stor läsekrets.

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor i bibliotekets katalog

 

Tyska orden

Tyska orden

”Jag lovar att vara kysk till kroppen och att leva i fattigdom samt vara lydig mot Gud, Sankta Maria och er, mästare av Tyska orden, och era efterträdare enligt ordens regler och sedvänjor, lydig intill döden.”
Så löd den ed som en riddare fick avlägga när han inträdde i Tyska orden.

Vi tänker kanske att medeltidens korsriddare mest höll till nere i det heliga landet. De flesta sätter nog likhetstecken mellan korsriddarna och tempelherreorden. Men det fanns ju fler riddarordnar, t ex Tyska orden, som under lång tid var en viktig maktfaktor i vårt eget närområde. I William Urbans bok ”Tyska orden : Nordens korsriddare” (Prisma, 2006) får vi hela berättelsen om Tyska orden. Jan Guillous böcker om Arn har medfört ett ökat intresse för korstågstiden och för medeltidens riddarordnar.

Tyska orden har vid olika tillfällen i historien dragits fram av nationalister som utnyttjat dess namn och symboler för egen vinning, varför det finns ett behov av att berätta dess historia från början, för en nutida läsekrets.

Författaren William Urban är professor i historia vid Monmouth College, Illinois, USA, och expert på baltisk historia. I boken berättas hela historien om Tyska orden, från dess instiftande i Palestina på 1100-talet till dess nedgång och militära fall på 1500-talet. Vi får en intressant skildring av en tidsålder och ett tänkesätt som skiljer sig kraftfullt från vår tid. Dessutom kan du läsa om tuffa tag bland riddare, borgar och slaviska kungar.

Orden erövrade ett område vid södra Östersjökusten och hade under lång tid Marienburg som sitt högkvarter. Storhetstiden för Tyska orden var 1300-talet och den bröts med det berömda slaget vid Tannenberg 1410. Det får ett stort utrymme i boken, men Urban kommer inte fram dit förrän efter 230 sidor.

Det finns ingen annan nyskriven, heltäckande översikt över Tyska orden på svenska. Ibland förvandlas Urbans text till ett myller av (kanske alltför) många namn på personer, orter, områden och borgar, men han tappar aldrig den röda tråden och han skriver ofta en mycket underhållande prosa. Boken lider dock av en viss brist på bra illustrationer. Rekommenderas till alla som är intresserade av korsriddare och nordisk historia.

Tyska orden i bibliotekets katalog

Helt vanliga män

Helt vanliga män

”Helt vanliga män” är en av de viktigaste böcker som skrivits om Förintelsen. Den beskriver hur vanliga tyskar skolades till yrkesmördare, och hur detta kunde ske.

Den amerikanske historikern Christopher R. Browning är mest känd för just denna bok, ”Helt vanliga män : Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen” (Norstedts, 1998).
Den handlar om Reservpolisbataljon 101, som bestod av ca 500 ordningsmän. Det var inga tyska yrkessoldater, utan vanliga tjänstemän från trakten kring Hamburg som ansågs vara för gamla för att kallas in till militärtjänst. Nästan ingen av dem hade någon tidigare militär erfarenhet. De sorterade under ordningspolisen (och alltså inte Wehrmacht eller Gestapo). De flesta av dem hade familj, många hade barn.

Reservpolisbataljon 101 fick i uppdrag att deportera judar i Polen 1942. Hela byar skulle utrymmas och invånarna skjutas. Nazisterna hade då ännu inte hunnit upprätta sina läger, så bataljonen fick avrätta många tusentals människor.

Brownings bok är baserad på autentiska vittnesmål. En av de mest centrala egenskaperna med hans bok är att den inte demoniserar tyskarna och framställer förövarna som fanatiska nazister. Istället betonar han männens ”vanlighet” och visar hur de fick valmöjligheter.
Inför det första massmordet fick de ett val. De som kände att de inte skulle klara av uppdraget kunde avstå. Ungefär 10% valde då att avstå. Men när en liknande valmöjlighet uppstod några månader senare var det inte lika många som gjorde samma val.

Vilka motiv drev männen att delta i massakrerna? Browning visar i boken på ett kusligt sätt hur människor påverkas av grupptryck, och hur männen i bataljonen efter hand vande sig vid sina fruktansvärda morduppdrag. De som valde att delta ville inte svika sina kamrater och ”dumpa” arbetet på dem, och det fanns också en rädsla för bestraffningar (även om sådana sällan förekom, enligt Browning). Den extrema vardagssituationen för Reservpolisbataljon 101 blev ändå någon sorts tillskruvad norm.

Från början blev männen starkt berörda av att ha deltagit i massmordet. De ville inte prata om händelserna med andra och kände olust. Men för varje nytt uppdrag som genomfördes avtrubbades männen. Browning beskriver hur de uppmanades att anmäla sig som frivilliga till ”judejakt” (dvs att spåra upp judar som gömt sig). Ofta var det så många frivilliga att det blev folk över.
Det stora antalet avrättade som redovisas i boken är nästan svårt att ta till sig. Allting finns dessutom dokumenterat, så man vet hur många det var.

”Helt vanliga män” är en bok som du garanterat bär med dig för alltid sedan du läst den. Boken väcker frågor. Det är uppenbart att människan påverkas mycket starkt av grupptryck. Betyder det att vem som helst, i en viss situation, kan bli en massmördare? Skulle läsaren själv kunna bli det?
En viktig, välskriven och omskakande bok.

Helt vanliga män i bibliotekets katalog

Tåget över Bält

1658 - tåget över Bält

Det finns tillfällen i historien då allting hänger på en skör tråd, då allting står och väger. Ett av dessa tillfällen i svensk historia är Karl X Gustavs fälttåg mot Danmark 1658 och tåget över Bält. Det var ett extremt våghalsigt beslut, men som gick hem.

Om dessa dramatiska händelser berättar Lars Ericson Wolke i boken ”1658 : tåget över Bält” (Historiska media, 2008).

Det som hände 1658, för 355 år sedan, har gått till historien som Sveriges mest framgångsrika fälttåg. Det slutade med freden i Roskilde, då Danmark förlorade en tredjedel av sitt territorium till Sverige – Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän.

Lars Ericson Wolke är en av våra främsta militärhistoriker och författare till ett flertal böcker. ”1658” inleds med en kort bakgrund innan berättelsen om 1650-talets fälttåg tar sin början.

Karl X Gustav var kung av Sverige i bara sex år, 1654-1660, men den mest krigiske av alla, sett till antalet regeringsår.

Sverige förklarade 1655 krig mot Polen, som då var Europas till ytan största stat. Tillfället sågs av flera skäl som strategiskt viktigt. Läget var dock osäkert eftersom man inte visste hur andra europeiska stater skulle reagera. Warszawa intogs av svenskarna, som tog mängder av krigsbyte. Under det svensk-polska kriget blev Polen så pass hårt drabbat att man i polsk historieskrivning kallar åren 1655-1660 för ”Den stora syndafloden”. Detta beredde sedan väg för Polens delning under 1700-talet.

Kung Fredrik III av Danmark såg sin chans. Danskarna hade i freden i Brömsebro 1645 förlorat stora landområden till Sverige och ville återta dessa. Medan svenskarna var upptagna i Polen, och ryssarna angrep de svenska baltiska områdena, såg de sin chans. Sommaren 1657 förklarade Danmark krig mot Sverige. Detta var gynnsamt för svenskarna, eftersom de i egenskap av försvarare därmed kunde använda sig av marschvägen genom flera nordtyska stater och anfalla Danmark söderifrån. Dessutom kunde inte danskarna räkna med nederländskt stöd eftersom de själva var angripare.

Swedish crossing of the Great Belt on 5 February

Svenskarna korsar Stora Bält i februari 1658.

När svenskarna marscherat upp genom Jylland behövde man ta sig över till de danska öarna. Kungen hade inte hunnit få tillgång till någon flotta. Men vädret var extremt gynnsamt. I den stränga vinterkylan i februari 1658 fattades det djärva beslutet att låta hela den svenska armén tåga först över Lilla Bält, och sedan över Stora Bält och vidare mot Själland. Detta var extremt våghalsigt och hela fälttåget kunde gå fel. Risken var inte bara att isen inte skulle hålla, utan också att vädret kunde slå om och bli mildare. Då skulle de svenska trupperna stå isolerade på någon av de danska öarna.

Danskarna blev helt överrumplade och hann inte förbereda någon organiserat försvar. Först i ett sent skede gick det upp för Fredrik III att Köpenhamn hotades, och i förlängningen hela det danska riket.

Nästan i panik gick danskarna med på freden i Roskilde 1658, under hårda villkor. Ändå fick inte svenskarna igenom alla sina krav, mycket för att man ville ha en snabb fred utan inblandning från andra stater.

Hela detta oerhört dramatiska händelseförlopp skildras i boken, i vilken vi också får möta olika personer, både på den svenska och den danska sidan. Här finns också ett bra kapitel där du kan läsa om hur eftervärlden under olika tidsperioder sett på Karl X Gustavs fälttåg.

Det är spännande att läsa skildringen, trots att man vet hur det gick. Men tänk hur mycket som kunde gått annorlunda. Hur hade vi då idag sett på dessa händelser?
Ericson Wolke är bra på att levandegöra sin berättelse, och jag tror att den här boken kan tilltala även de läsare som vanligtvis inte läser militärhistorisk litteratur. En bra och läsvärd bok.

1658 – tåget över Bält i bibliotekets katalog

Fynd-extra

Dagligen görs det nya fynd som påminner oss om historien och om händelser som ägde rum för länge sedan.
I det senaste nyhetsflödet noteras några intressanta fyndrapporter:

I Borensberg i Östergötland har man i samband med ett motorvägsbygge funnit rester av en 5000 år gammal gård från stenåldern. Huset beräknas ha varit ca 9 x 5 meter stort.
”Det är inte Pompeji, men så nära man kan komma”,  säger en förtjust arkeolog.

Corren: Unik stenåldersboplats funnen i Borensberg

Samtidigt har man i Warszawa hittat spår av svenska arméernas plundringar där på 1650-talet.
Vattnet i floden Wisla, som rinner genom staden, står rekordlågt. Delar av flodbottnen har kommit fram. Där återfanns delar av husornament och annat som svenskarna tagit med sig. Man tror att vissa skepp var så tungt lastade med byte att de förliste.

SR: Rester efter svensk plundring i Warszawa

En extra fyndrapport, men av nyare datum:
I Birmingham har man upptäckt en brevlåda som av misstag inte tömts på 23 år.
Brevlådan flyttades till sin nuvarande plats 1989 och sedan dess har brev och kort samlats i lådan, täckta av ett tjockt dammlager. Det märkliga är att postlådan har stått tydligt och synligt placerad nära New Street Station, och ändå inte tömts.

The Telegraph: Postbox neglected by postmen for 23 years

Katyn

Stalins mord i Katyn

Polen är just nu EU:s ordförandeland.
En av de händelser som påverkat Polen mest under efterkrigstiden är morden i Katyn.

Under några vårveckor 1940 lät Stalin avrätta nästan 22.000 polska officerare, underofficerare och andra tjänstemän som tillfångatagits. Detta skedde i skogsområdet Katyn.
1943 hittade tyskarna de första massgravarna i Katyn. Sovjetunionen hävdade att det var nazisterna  som avrättat polackerna, och det blev också den officiella version som lades fast vid krigsslutet.
Det var inte förrän 50 år senare som ryssarnas skuld till morden blev helt klarlagd.

Historikern och journalisten Peter Johnsson har skrivit den första svenska boken om Katyn, ”Stalins mord i Katyn och dess historiska efterspel 1940-2010” (Carlssons, 2010) baserad på de faktiska källorna. Nu kan forskarna studera den stora mängd dokument som finns bevarade om dessa händelser. Beslutet om morden fattades på ett möte i det sovjetiska kommunistpartiets politbyrå den 5 mars 1940.

I Polen var det under efterkrigstiden helt förbjudet att skriva eller offentligt tala om sanningen bakom morden i Katyn. Till sist blev ordet ”Katyn” också förbjudet. Det plockades bort ur uppslagsverk och annan litteratur.
1990 publicerade även sovjetisk press nya dokument som bekräftade säkerhetstjänstens skuld, men något officiellt sovjetiskt erkännande kom aldrig.

En intressant bok i ett kusligt ämne.

Stalins mord i Katyn i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: