Bloggarkiv

Vinter-OS genom tiderna

Ringar av is

Vinter-OS i Sotji är nr 22 i ordningen av olympiska vinterspel.
Det var för 90 år sedan som de första olympiska vinterspelen arrangerades, då i Chamonix, Frankrike.
När Pierre de Coubertin väckte liv i den gamla olympiska tanken i slutet av 1800-talet och fick till stånd de första olympiska spelen i Aten 1896 tänkte han sig inte att man även kunde utöva idrott på vintern. Han var till och med direkt motståndare till idén om vinterspel när förslaget senare väcktes. De första vinterspelen i Chamonix fick dessutom olympisk status först i efterhand.

Journalisten Åke Stolt berättar vinterolympiadernas spännande historia i boken ”Ringar av is : en olympisk vinterkrönika” (Bonniers, 2010). Han har tidigare skrivit en motsvarande bok om sommarspelen: ”Ingen lek utan eld” (2004).

Detta är en bra idrottshistorisk bok, fylld av dramatik och anekdoter. Här möter vi också starka profiler bland både ledare och tävlande. De olika spelen sätts in i sitt sammanhang.

Den första vintersport som släpptes in i den olympiska familjen var konståkningen, som gjorde sin premiär i London 1908. Det sågs då inte som en vintersport utan som en kultiverad form av gymnastik eller balett.
Något annat som knappast är allmänt känt är att de svenska idrottsledarna var kompakta motståndare till att lansera olympiska vinterspel. De första vinterspelen hade kunnat lanseras i Sverige 1912 (där ju sommar-OS gick i Stockholm samma år), om inte de svenska ledarna hade varit så totalt avvisande.
Även Norge var motståndare till idén. Man ville inte ha någon konkurrent till sina egna lokala vintertävlingar.

Åke Stolt berättar historien om vinter-OS i kronologisk ordning. Varje vinterspel har alltså ett eget kapitel i boken, som sträcker sig från Chamonix 1924 till Turin 2006.

Här får du underhållande läsning om klassiska vintersportstjärnor som Sonia Henie och Toini Gustafsson, skidhjältar som Assar Rönnlund och Kiruna-Lasse, men också om bortglömda människoöden, ibland dråpliga historier om vinster och förluster, personporträtt av starka OS-ledare som Avery Brundage, och mycket mera. Författaren är mycket kunnig inom idrottshistoria.

Ibland har olympiader använts som propagandanummer för en totalitär regim, t ex i Garmisch-Partenkirchen 1936. Andra vinterspel har anordnats i kalla krigets och storpolitikens skugga.

En rapp, välskriven och läsvärd bok om vinterolympiader, inte bara för hängivet sportintresserade utan för alla som vill läsa mera om idrottens och olympiadernas roll och betydelse i vårt samhälle. Sparsamt illustrerad med svartvita foton.

Ringar av is i bibliotekets katalog

Lyriska idrottshyllningar

Solglitter över svarta djup

Idrott och sport värderas mycket högt i vårt samhälle. Den är ständigt närvarande och stora idrottsprestationer hyllas mer än något annat. Våra dagars idrottsrörelse är dock ett sent påfund. Hur såg man på idrott i forna dagar? Före 1900-talet var det i antikens Grekland som idrotten hade en motsvarande stark ställning. Även då hyllade man sina segrare, men på ett helt annat sätt – genom lyrik och poesi.

Sture Linnérs ”Solglitter över svarta djup : Pindaros segerdikter – idrottspoesi om liv och död” (Norstedts, 2010) handlar om poeten Pindaros, en av antikens mest uppskattade diktare.

Sture Linnér (1917-2010) var professor i litteratur och grekiska, och har skrivit många böcker om antikens Grekland. Han var under 1950-talet dessutom biträdande generalsekreterare i FN och Dag Hammarskjölds personlige representant. Detta blev en av hans sista böcker.

Pindaros (ca 518-438 f.Kr.) kom från Thebe. Han var antikens störste författare av hyllningslyrik i de panhellenska idrottstävlingarna och anses vara en av världslitteraturens allra största lyriker.
När Alexander den store lät skövla Thebe skonade han endast ett hus: Pindaros hem.
Pindaros tillhör de antika grekiska författare vars verk är bevarade till väldigt stor del. Hela 45 av hans oden finns kvar. Det är betydligt mera än vad som finns bevarat av andra samtida lyriker.

Som Linnér visar i denna briljanta bok handlar Pindaros dikter inte bara om segrarnas idrottsliga prestationer. För honom visade tävlingarna personliga egenskaper hos vinnaren, både fysiska och själsliga. Pindaros länkar samman den faktiska segern med gudarnas tidlösa värld. Det är livets yttersta frågor som han skriver om: lidandet, åldrandet, döden.
Pindaros har en mörk och fatalistisk livssyn. Människan drivs hjälplöst av ödet. Men då gudarna skänker henne ära och ljus kan hon känna ögonblick av lycka. Boktiteln ”Solglitter över svarta djup” är välfunnen.

Om Pindaros eget liv vet vi ytterst litet. Vi vet mera om idrotten. Linnér inleder boken med en detaljerad och mycket intressant beskrivning av de antika idrottstävlingarna. De gamla olympiska spelen var de viktigaste tävlingarna, men inte de enda. Löpning, brottning och boxning var tidiga grenar, liksom mångkamp och kappkörning med vagn. I de panhellenska spelen tävlade man även i musik.

Det här över 60 sidor långa avsnittet om hur spelen gick till är bland det bästa jag läst om antikens idrott. Det ger en bra bakgrund och ökad förståelse av Pindaros dikter.

Det är en fröjd att läsa Sture Linnér. Inte många författare kan visa upp en sådan lärdom kombinerad med berättarglädje. Visst är det en fördel om man som läsare känner till åtminstone grunderna i grekisk mytologi, men Linnérs språk och associationer genom tid och rum är en njutning i sig att läsa.

Man vet inte hur odena framfördes. Sjöngs och dansades de fram av kören på scenen? Eller sjöngs de av diktaren till ackompanjemang? Vi saknar den dimensionen, men vi har texterna, som är fascinerande att läsa.

Hur skulle en hyllningsdikt till t ex Usain Bolt se ut idag? Svårt att svara på, men den skulle nästan säkert vara sponsrad.

Eftersom den här boken utgår från Pindaros segerdikter är den på biblioteket placerad på hyllan för litteraturhistoria, vilket är lite synd eftersom den som är intresserad av idrottshistoria då lätt kan missa den. Men sådant är klassifikationssystemet.

Detta är en mycket bra bok som jag varmt kan rekommendera.

Solglitter över svarta djup i bibliotekets katalog

Olympiska och pythiska oden

Vill du läsa Pindaros hyllningsoden i sin helhet så finns de i rätt färsk nyöversättning av Ingvar Björkeson: ”Olympiska och pythiska oden” (Natur & kulturs klassikerserie, 2008).
Det är den första kompletta utgivningen på svenska av Pindaros samtliga olympiska och pythiska oden (Det finns även andra färska utgåvor av Pindaros verk, men just de olympiska odena återfinns här).

Olympiska och pythiska oden i bibliotekets katalog

Sommar-OS genom tiderna

OS

De moderna olympiska spelen startade 1896 med OS i Aten. Sedan dess har olympiska spel arrangerats i över 100 år.
Idrottens historia har följt samhällsutvecklingen. I de olympiska spelen har  vi kunnat se och följa stora idrottsprestationer och minnesvärda hjältar, men spelen har också präglats av kontroverser och skandaler. Länge fick inte kvinnor delta, amatörfrågan hanterades inte på något bra sätt och idag har vi den utbredda dopningen. Dessutom har OS ibland använts i politiska syften.

En intressant historisk krönika över sommarolympiaderna är ”OS – historia & statistik” av Sune Sylvén och Ove Karlsson (Norstedts, 2008).
Sune Sylvén är tidigare sportchef på Svenska Dagbladet och berättar i den här boken om alla sommar-OS från 1896 till 2004. Ove Karlsson är OS-historiker och har sammanställt den omfattande del med statistik och detaljfakta som finns i bokens andra halva.

Varje sommarolympiad beskrivs på 6-8 sidor. Sylvén berättar kunnigt och intresseväckande dels om tävlingarna, och dels om det som hände runt spelen.  Ett särskilt fokus läggs förstås på de svenska insatserna.
Karlssons statistikhalva av boken är oerhört innehållsrik. Här kan man slå upp det mesta man kan undra över. I denna del finns också faktarutor med kuriosa, och här finns massor av kul information. Ett par exempel:

– Allra förste vinnare i en modern olympisk tävling blev USA:s Frank Lane, som kl 15:30 den 6 april 1896 vann första försöksheatet på 100 m (12,2).
– I OS i Los Angeles 1932 sprang finalisterna på 3000 meter hinder pga ett domarmisstag ett varv för mycket.
– I OS i Stockholm 1912 ägde den längsta registrerade brottningsmatchen rum. Klein, Ryssland, vann över Asikainen, Finland, efter en match som pågick i 11,40 timmar under bar himmel och stekande sol på Stockholms stadion.  Varje halvtimme gjordes uppehåll för att brottarna skulle få förfriskningar. Klein var sedan så utmattad att han fick lämna walk-over i den följande finalen mot Johansson, Sverige.

En trivsam och underhållande bok som ger dig mer perspektiv på OS. Tyvärr saknar boken illustrationer.

Undrar hur vi kommer att minnas London-OS 2012 i framtiden.
Kanske så här: ”Det var den olympiaden då alla friidrottare hade gula skor”.

OS: historia och statistik i bibliotekets katalog

OS i Stockholm 1912

Affisch för OS 1912

För 100 år sedan hölls de olympiska sommarspelen i Stockholm. Arenan för spelen var Stockholms stadion, som hade byggts särskilt till detta evenemang och som hade invigts av kung Gustav V tidigare under 1912. 100-årsminnet av olympiaden kommer att högtidlighållas i år med ett flertal arrangemang.

Stockholm 1912

Christer Isakssons bok ”Stockholm 1912 : första moderna olympiska spelen : människorna, idrotten och Sverige” (Ekerlids, 2011) är intressant läsning.

OS 1912 bidrog starkt till att idrotten och idrottsrörelsen blev en viktig del av det svenska samhället.

Stockholms-OS brukar kallas för Solskensolympiaden eftersom vädret var osedvanligt vackert under hela tävlingsperioden. Värmen ställde till det för flera grenar. En portugisisk maratonlöpare avled av värmeslag. Under resten av 1912 var vädret inte lika vackert. Regnrekorden som sattes under året stod sig i många fall ända fram till vår tid.

Isaksson låter sin bok inledas med ett samtal mellan den åldrade och döende August Strindberg och den unge tidningsmannen Sven Låftman (senare framgångsrik idrottsledare). Strindberg var intresserad av den framväxande idrottsrörelsen, vilket tydligt framgår av olika artiklar i ämnet.

Boken beskriver givetvis tävlingarna under OS i Stockholm. Detta är nog den bästa skildringen som tagits fram om de dramatiska tävlingarna. Läs om tiokamparen James Torp, om spjutkastaren Erik Lemming och om den första svenska kvinnliga OS-medaljören Greta Johansson. I spelen deltog också en del ungdomar som senare skulle bli mer kända, t ex trestegshopparen Topsy Lindblom (som senare drev dansretaurangen Nalen) och femkamparen George Patton (senare amerikansk pansargeneral).

Här får vi också en god skildring av det svenska samhället för 100 år sedan. Isaksson porträtterar vidare flera av pionjärerna i den svenska idrottsrörelsen.

Den mest kända anekdoten från Stockholms-OS är den om Shiso Kanaguri, ”japanen som försvann”. Han bröt helt enkelt maratonloppet på grund av värmen (vilket portugisen som avled också borde ha gjort). Först 1967 återkom Kanaguri till Stockholm och fick då symboliskt fullborda sitt maratonlopp.

Det här är en bra bok som överbryggar 100 år av idrottshistoria och samhällsförändringar. Isaksson avslutar boken med att blicka framåt. Skulle Sverige kunna arrangera ett nytt olympiskt spel, sommar eller vinter? Vore det möjligt?

En spännande bok, fylld av kul historier och berättelser om människoöden för inte så länge sedan.

Stockholm 1912 i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: