Bloggarkiv

Nordiska gudar

Nordiska gudar

Många generationer läsare har fascinerats av nordisk mytologi och fornnordisk religion. De mustiga, ödesmättade och fantasieggande berättelserna om gudar och gudinnor, om asar och vaner, om världsträdet Yggdrasil, om jättar och vidunder har återberättats på olika sätt.

Författaren och illustratören Johan Egerkrans visar i sin nya bok ”Nordiska gudar” (B.Wahlströms, 2016) att det fortfarande går att presentera dessa gamla berättelser på ett både personligt och lockande sätt.

Nordiska gudar” påminner till sitt upplägg om Egerkrans förra bok Nordiska väsen, som även den togs upp här i bloggen. Boken är utgiven i stort format, indelad i tydliga kapitel och rikt illustrerad. Innehållsförteckning och ordlista gör boken mycket praktisk och lätt att hitta i.
Texten är lättläst och passar både unga och äldre läsare. Från skapelsen och Ginnungagap tas läsaren med ända till Ragnarök och Fimbulvintern.

Illustrationerna är magnifika och får ofta breda ut sig över hela boksidor.
Egerkrans stil och formspråk anknyter till en historisk nordisk konsttradition. Det är lätt att associera till namn som John Bauer och Gustaf Tenggren. Men den konstnär som jag allra mest tänker på när jag läser ”Nordiska gudar” är finländaren Akseli Gallen-Kallela (1865-1931) och hans berömda illustrationer av det finska nationaleposet ”Kalevala”.
Boken är genomarbetad i många detaljer. T o m rubriktypsnittet anknyter till nordisk jugend.

Detta är en bok som är en riktig fröjd att läsa. ”Nordiska gudar” är en fantastiskt fin bok, utmärkt formgiven och en härlig läsupplevelse för vem som helst som är nyfiken på nordisk mytologi. Rekommenderas!

Nordiska gudar i bibliotekets katalog

Fimbulvintern

Vetenskapens värld

I fornnordisk mytologi är Fimbulvintern den förfärligt långa vinter som ska föregå Ragnarök, världens undergång.

Att forskarna idag tror att verkliga händelser ligger bakom beskrivningen av Fimbulvintern har beskrivits tidigare i bloggen: Bakgrunden till Fimbulvintern
9 maj sände SVT:s Vetenskapens värld ett färskt reportage om just detta.

Man tror nu att det var två vulkanutbrott på kort tid, år 536 och 540, som orsakade en extremt kall period på norra halvklotet. Missväxt, hungersnöd och en kraftig befolkningsminskning blev följden, och troligen är det dessa händelser som ligger till grund för vikingarnas beskrivning av Fimbulvintern, som återges i Snorres Edda.

SVT Play: Vetenskapens värld 160509: Fimbulvintern
Tv-programmet kan ses i SVT Play t o m 26 november 2016.

 

En rostfri vardag

Aluminium och rostfritt stål

Dagligen omger vi oss av bruksföremål av olika slag. Några av de vanligaste av dessa föremål ät tillverkade av aluminium och rostfritt stål. En hel del av bruksföremålen används i köket: kannor, kastruller, bestick.

I Thomas Lindblads bok ”Aluminium och rostfritt stål : skandinavisk bruksdesign från 1920-tal till 1970-tal” (Atlantis, 2015) kan du läsa om hur föremålen av aluminium och rostfritt stål erövrade vår vardag.

Ett kokkärl i aluminium var givetvis lättare att hantera än ett i gjutjärn, och enklare att sköta om än kopparkastruller.
Det var i slutet av 1800-talet som aluminium blev en billig råvara som möjliggjorde massproduktion. Dessförinnan hade aluminium varit en lyxmetall.

Den tyska stålkoncernen Krupp var först att framställa rostfritt stål. Krupp tog patent på uppfinningen 1912.
Rostfritt stål började tillverkas i Sverige i mitten av 1920-talet, men den första tiden var dessa föremål dyra. Det var först efter andra världskriget som priserna började sjunka. På 1960- och 1970-talet var Sverige det land i världen där priset på rostfritt stål var lägst. Sverige var också ett ledande land för tillverkning av kokkärl i aluminium. Även i övriga Skandinavien fanns företag som alla tillverkade dessa föremål av hög kvalitet.

I Lindblads bok presenteras de främsta fabrikerna. Läs om Skultuna, Gense, Kockums, Nilsjohan och många fler. Här möter du också formgivare som Erik Fleming, Pierre Forsell, Adam Thylstrup, Sigvard Bernadotte, Folke Arström, Arne Erkers och Sigurd Persson.

Konkurrensen från låglöneländer och nya konsumtionsmönster ledde till sammanslagningar och nedläggningar av företagen. Idag finns endast ett fåtal tillverkare av sådana här produkter kvar i Skandinavien.

Den här boken omfattar hela 300 sidor och innehåller mängder av intressanta beskrivningar av bruksföremålen. Boken är dessutom rikt illustrerad med fotografier av hög klass, och är utsökt formgiven.

Dessa bruksföremål har hittills inte uppmärksammats på allvar i bokform, så den här boken fyller ett tomrum. Thomas Lindblad, som tidigare skrivit om t ex bruksföremål i plast och funkisglas, har gjort ett imponerande forskningsarbete för att hitta alla dessa uppgifter.

En upplysande, intressant och mycket bläddervänlig bok.

Aluminium och rostfritt stål i bibliotekets katalog

Kapare och pirater i Östersjön och Nordsjön

Kapare och pirater i Nordeuropa

Under vikingatidens slutskede ökade sjöröveriet i Östersjön och Nordsjön. I hela 800 år härjade pirater och sjörövare här innan kuststaterna började bekämpa sjöröveriet. Då ökade istället kaperiet. Det var ett krig mot fiendesidans handelsfartyg som var godkänt av statsmakten. Det var först 1856 som detta kaperi till sist förbjöds.

Hela den här spännande historien om sjöröveriet i norra Europa har inte tidigare beskrivits i sin helhet, men nu finns Lars Ericson Wolkes bok ”Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år” (Historiska media, 2014).

Författaren är professor i historia vid försvarshögskolan i Stockholm och en av landets främsta militärhistoriker. I sina tidigare böcker har Lars Ericson Wolke visat att han är en god berättare, och den här boken är inget undantag. Han har tagit del av nytt arkivmaterial.

Här finns spännande läsning och beskrivningar av massvis av dramatiska händelser. Vissa av dem är troligen inte tidigare kända för många läsare, t ex när tyska pirater attackerade Söderköping, eller de upprepade angreppen på den norska staden Bergen. Vi kan också läsa om hur handelsfartyg, fiskare och befolkningen i kuststäderna försökte skydda sig mot piraterna.

Den mest kände kaparen i svensk historia är nog Lars ”Lasse i Gatan” Gathenhielm, och han finns självklart med i den här boken. Men det fanns många andra. Ett särskilt kapitel handlar t ex om den beryktade tyske piraten Klaus Störtebeker.

En riktigt intressant, välskriven och läsvärd bok, som kan läsas utan några egentliga förkunskaper. Helhetssynen över hela det nordeuropeiska området är lyckad. Boken väcker definitivt varje läsares intresse för piratväsendet och för den som vill läsa mera finns en litteraturlista längst bak i boken.

Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år i bibliotekets katalog

 

Julsången Gaudete

Gaudete 1582

Nordens äldsta sångbok heter Piae Cantiones (”fromma sånger”) och gavs ut i bokform första gången 1582. Dessa sånger har medeltida anor och brukade sjungas av skoleleverna (”djäknarna”) vid Katedralskolan i Åbo, Finland. Någon i Åbo på 1580-talet ansåg att de gamla sångerna borde nedtecknas och ges ut i bokform, och det kan vi vara tacksamma för idag.
En del av sångerna anses komma från Syd- och Mellaneuropa, medan andra troligen har nordiskt ursprung. Tack vare att sångerna nedtecknades för över 400 år sedan finns de kvar idag och ingår i många körers repertoar.

Idag finns ett 20-tal exemplar av 1582 års originalupplaga bevarade. Ett av dessa finns i Zetterströmska biblioteket i Östersund.

Några av de mest kända sångerna i Piae Cantiones är In Dulce Jubilo och Puer Natus in Betlehem. Båda dessa har jultema. En annan känd sång med jultema är Gaudete.

Gaudete betyder ungefär ”glädjas, fröjdas”.

Refrängen går så här:

Gaudete, gaudete! Christus est natus
Ex Maria virgine. Gaudete!
Gaudete, gaudete! Christus est natus
Ex Maria virgine. Gaudete!

Här är verserna:

Tempus adest gratiae, hoc quod optabamus,
Carmina laetitiae devote reddamus.

Deus homo factus est natura mirante,
Mundus renovatus est a Christo regnante.

Ezechielis porta clausa pertransitur,
Unde lux est orta, salus invenitur.

Ergo nostra contio psallat jam in lustro,
Benedicat domino: ”Salus regi nostro!”

En ungefärlig svensk översättning av refrängen skulle kunna vara:

Gläds, gläds! Kristus är född
av jungfru Maria. Gläds!
Gläds, gläds! Kristus är född
av jungfru Maria. Gläds!

Det finns många inspelade versioner av Gaudete. Originalversionen finns inspelad bl a med ensemblen Joculatores Upsalienses.
På Östersunds bibliotek finns den musik-cd:n att låna (”Woods, women and wine”), liksom andra samlingar med sånger ur Piae Cantiones.

Folkrockgruppen Steeleye Span hade en hit med sin a cappella-version av Gaudete 1973.

2013 släppte synthduon Erasure en ny och modern version av Gaudete. Den finns med på deras julalbum Snow Globe och släpptes också som singel.
Här är videon till låten. Gaudete!

För ditt julparty finns även en spännande klubbmix av Gaudete:

 

Snacka skandinaviska

Snacka skandinaviska

Många av oss svenskar har dålig koll på grannländerna och våra grannspråk norska och danska.
Du som vill bli bättre på att kommunicera med norsk- eller dansktalande bör absolut läsa boken ”Snacka skandinaviska” av Birgitta Lindgren och Anitha Havaas (Prodicta, 2012)

Detta är en ovanligt bra och användbar bok om våra grannspråk. Här får vi lära oss kulturella skillnader som kan vara bra att känna till. Läs om språkliga likheter och olikheter, och kika i listorna över ”lömska” ord (ord som låter likadant som ett svenskt ord, men som betyder något helt annat).

Författarna har lång erfarenhet av kommunikation i Sverige, Norge och Danmark och i den här boken får vi massvis av praktiska tips och nyttig bakgrundsinformation. Läs om språkens historiska utveckling, om dess uttal, stavning, grammatik och dialekter. Läsaren får en introduktion i skillnaden mellan norskans två målformer: bokmål och nynorsk.

I den här boken finns den kanske bästa beskrivningen och förklaringen som jag sett av de danska räkneorden. Just dessa räkneord tillhör det kanske svåraste för svenskar att lära sig.

I ”Snacka skandinaviska” finns dessutom ett kul kapitel som beskriver vad i svenskan som är svårast att lära sig för någon som läser det som andraspråk.

I boken finns också sju intressanta intervjuer med människor som på olika sätt arbetar i ett grannland. Läs om deras språkliga erfarenheter och upplevelser. Riktigt intressant!

”När du har läst denna bok tror vi att du både vågar prata med en dansk i telefon och vill läsa Anne Holt på norska” skriver författarna i förordet.

En bra, lättläst, lärorik och allmänbildande bok.

Snacka skandinaviska i bibliotekets katalog

 

I skuggan av Rom

I skuggan av Rom

För 2000 år sedan dominerades Europa av det romerska riket. Romarna behärskade båda sidorna av Medelhavet och hela södra Europa, ända upp till gränsen mot Skottland. Men romarnas expansion nådde aldrig Norden. Invånarna i Norden påverkades däremot av det romerska inflytandet på andra sätt.

Kent Andersson är docent i arkeologi och en av Sveriges främsta experter på vår tideräknings fyra första århundraden. Han var en av de som skapade det berömda Guldrummet på Historiska museet. I hans bok ”I skuggan av Rom : romersk kulturpåverkan i Norden” (Atlantis, 2013) kan du läsa mera om alla de spännande och fantasieggande arkeologiska fynd som gjorts, främst i Sverige men även i de andra nordiska länderna.

Det här är en period som faktiskt inte är så omskriven i nordisk historia. Andersson visar i boken hur pass stort det romerska inflytandet faktiskt var, långt utanför Romarrikets gränser.

Efter en inledning som sammanfattar de antika källorna som beskriver Skandinavien övergår Andersson till att skildra de olika scenarier som kunde göra att romerska föremål hamnade i Norden, för att många sekler senare grävas fram av vår tids arkeologer.

I gravar och på boplatser har man hittat romerska glas- och bronsföremål. Särskilt talrika är bägarna och dryckeskärlen. Dessa kunde ha funktionen av statusföremål. Även glaspärlor är vanliga fynd. Hur hade de hamnat här i norr? De kunde vara diplomatiska bytesgåvor, rena handelsvaror, krigsbyten eller kanske souvenirer från resor.

Vanan att använda ett bälte för att hålla uppe sina byxor kom till Norden från romarna. De äldsta metallspännena till bälten som man funnit är ett tydligt resultat av romersk påverkan.

Dessutom är det kanske inte alla som vet att huskatten, d v s sedvänjan att ha katt som husdjur, kom från romarna. Man tror att även de första husdjurshundarna kan ha varit gåvor till nordiska stormän. De tidigaste hundfynden som gjorts i gravar är lämningar efter en vinthund och en italiensk fårhund.

Andersson påpekar också att våra fornborgars utformning ofta är påverkade av romerska befästningar, och att inspirationen till de nordiska vallanläggningarna troligen också kommer därifrån. Man har också funnit diverse avbildningar av romerska soldater.

I boken diskuteras också varifrån de nordiska brädspelen kommer : från romarna eller kelterna? Likaså kan de kirurgiska instrument som upphittats i bl a gravar ha romerska kopplingar.

Ett särskilt avsnitt tar upp frågan om religion och kult, och här finns ett flertal riktigt intressanta föremål att kika på. Ett annat kapitel diskuterar runor, romersk skrift och inte minst de många fynd av s k brakteater, hängsmycken av guld som ofta är försedda med text. En brakteat funnen i Blekinge pryder dessutom bokens omslag.

Här diskuteras också alla de nordiska guldsmyckena, som visar prov på mycket hög hantverksskicklighet, och även alla förekomster av romerska mynt. Ibland har romerska mynt använts som smycken.

”I skuggan av Rom” är en mycket intressant och läsvärd bok. Den visar oss hur vi genom att analysera de föremålsfynd som arkeologerna gör kan lägga pussel och få fram fascinerande upplysningar om järnålderns folk i Norden och hur de levde. Författaren har stor kunskap i sitt ämne och boken är ett bra exempel på hur man kan skriva både faktarikt och allmänbildande. Illustrerad med foton i både svartvitt och färg.

I skuggan av Rom i bibliotekets katalog

Nordiska väsen

Nordiska väsen

I nordisk folktro fanns många mytiska och mystiska varelser, och de flesta av dem ansågs bo i de stora skogarna. I många fall trodde man att dessa väsen var osynliga om de inte själva valde att visa sig. Förr i tiden var dessa varelser en naturlig del av världen. De hjälpte människorna att ha respekt för naturen.

I Johan Egerkrans fina bok ”Nordiska väsen” (B.Wahlströms, 2013) möter vi de mest kända av dem: älvor, gårdstomte, havsfru, skogsrå, jättar, Näcken, vittror, vättar, troll och många andra.

Egerkrans är mest känd som illustratör av böcker i fantasygenren, men här skriver han också själv om alla väsen.

Boken är i stort format och estetiskt mycket tilltalande. Egerkrans högklassiga illustrationer är stämningsfulla, och boken har en utmärkt formgivning. Snirkligt utformade bildtexter ger oss en trolsk stämning, och t o m sidornas papperskvalitet är genomtänkt.

Efter en kort introduktion följer enskilda kapitel om de olika väsen som författaren valt ut, med några sidor om varje. Varelserna är indelade i fem huvudgrupper: Oknytt, dragväsen, hamnskiftare, dödsväsen och odjur.

Det märks att Egerkrans gillar sitt ämne. Han skriver med påtaglig inlevelse om de olika väsen han själv illustrerat, och man kan egentligen börja läsa var som helst i boken. Den kan också användas som uppslagsbok.

Om Bäckahästen får vi t ex veta att den var ett lömskt rovdjur som lurade i bäckar och sjöar, där den försökte dra ned förbipasserande i djupet. En del bäckahästar var dock mer finurliga än mordiska och nöjde sig med att spela folk allehanda spratt.

Känner du till Lyktgubben? Han troddes vara en osalig ande efter en avliden som lurat till sig någon annans mark. Som straff fick han ingen ro i graven utan dömdes till att i all evighet ”vandra” längs den ”orätta” markgränsen. Lyktgubben kunde av ren elakhet förvilla folk så att de gick vilse. Om man var snäll mot lyktgubben kunde han dock hjälpa en att hitta hem. Men det var viktigt att ge honom en slant som tack, annars blev han vred.

Det finns verkligen många väsen ur nordisk folktro. En del av dem är gäckande, andra är förföriska, vissa är farliga. I ”Nordiska väsen” kommer du att fascineras av många sådana här berättelser. Kanske kommer du dessutom att se dig om en extra gång vid nästa tillfälle då du är ute i skogen på egen hand.

Nordiska väsen i bibliotekets katalog

Konsten att läsa en runsten

Nordisk runläsebok

Några av våra allra äldsta bevarade skriftliga texter finns på runstenar. I ”Nordisk runläsebok” av Lars Rask (Deja Vu, 2010) får du en guide till hur du själv kan lära dig att läsa runor.
Detta är en välskriven och lättillgänglig bok, och dessutom väldigt pedagogisk. Författaren inleder med att beskriva de olika runor som finns, och presenterar sedan många nordiska runinskrifter. Dessa återges både i urspunglig form, ofta även translittererade och i översättning till modern svenska. Samtidigt får läsaren massvis med intressant information om runstenar, språk och kultur.

Rask menar att runstenarna i huvudsak var minnesstenar över avlidna, men att stenarna även kunde markera status, arv och tro. Seden att rista runor var i bruk långt efter vikingatidens slut. Vid arkeologiska utgrävningar i Bergen, Norge, har man funnit 650 medeltida runinskrifter inristade i trä. Det är både högt och lågt som ristats in – från obscent klotter till ägarmarkeringar för handelsvaror.

Nordisk runläsebok” är rikt illustrerad och här finns påfallande många danska runstenar med, tillsammans med några av de mest kända svenska runinskrifterna. Författaren ger oss också sin egen tolkning av den gåtfulla texten på Rökstenen, som har världens längsta runinskrift.

Rökstenen
Rökstenen i Östergötland, med världens längsta runinskrift.

I Uppland och Södermanland har runristarna signerat sina verk. Dessa runmästare beskrivs i slutet av boken. I ”Nordisk runläsebok” kan du också läsa om runstenarnas konstnärliga utformning, med ornamentik och andra utsmyckningar.

”Den här boken vill visa hur du genom runinskrifterna kan få direktkontakt med Nordens forntidsmänniskor och ta del av det gemensamma nordiska kulturarv som är hugget i sten, ristat med runor” skriver Lars Rask i förordet.

En riktigt spännande, fantasieggande och användbar bok, som garanterat väcker nyfikenhet hos läsaren och ger lust att själv åka runt och se runstenarna på riktigt. Min enda egentliga invändning mot boken är det lite trista omslaget.

Nordisk runläsebok” utkom första gången 1996 men gavs ut i en nyare upplaga 2010 och det är den som beskrivs här.

Nordisk runläsebok i bibliotekets katalog

Medeltida byggmästare

Medeltida byggmästare i Norden

Än idag imponeras vi av de stora kyrkobyggnader som uppfördes i Sverige för så många sekler sedan. Vi beundrar stenhuggarnas hantverksskicklighet, men det fanns även andra yrkesgrupper som förtjänar att lyftas fram.

Konsthistorikern Jan Svanberg är en av Sveriges främsta experter på vårt medeltida konstarv, och i den nya boken ”Medeltida byggmästare i Norden” (Signum, 2013) berättar han kunnigt och intresseväckande om de olika hantverkare som tillsammans skapade dessa byggnader.

Timmermännens hantverk har mycket gamla anor. Vid kyrkobyggen skulle de göra byggnadsställningar, dörrar, takstolar, tornspiror, valvformar m m. På många håll var det träbyggnader som uppfördes eftersom lämplig sten saknades. Timmermännen hade dock relativt låga inkomster, berättar Svanberg. Få av deras arbeten är signerade.

Stenhuggarna var ofta även murare. Tegelmurningens konst kom i Norden först till Danmark i mitten av 1100-talet, och först ett sekel senare till Sverige. I den här boken finns ett intressant kapitel om teglet och om de olika förband som användes. Man kan av tegelförbandens utseende lära sig att se den ungefärliga åldern på en tegelmur.

Det finns en hel del spännande detaljer att hämta ur de skriftliga källor som finns bevarade.
Murarna hade löneförmåner. I Stockholms murarskrås stadga från 1487 kan man läsa att en murare i daglön ska ha 2 öre samt mat och öl. I samband med dryckesgillen utkrävdes dock böter för den som drack sig berusad. På en kalkmålning i Vendels kyrka har en timmerman avbildats hållande en bägare och ett ölkrus. Flera källor antyder att ett kännetecken för byggnadsarbetarna just var att de ständigt drack.

Stenmästarna signerade emellanåt sina arbeten, ibland med runor och med sitt speciella stenhuggarmärke. Vissa stenmästare gjorde självporträtt på utsmyckningen av t ex dopfuntar.
Det är spännande att se hur medeltidens människor faktiskt talar till oss via sina arbeten i dessa byggnader.

Två av de kyrkor vars byggnadshistoria är bäst dokumenterad är domkyrkorna i Lund och Linköping, och de behandlas relativt ingående i den här boken, som avslutas med några återgivna källtexter. Förutom kyrkor berättas i boken också om borgen Glimmingehus.
Vi får här också veta hur arbetet var organiserat, vilka roller arkitekterna och byggmästarna hade och mycket annat.

Jan Svanbergs bok är, precis som hans tidigare böcker om medeltida konst, mycket trivsam.
”Medeltida byggmästare i Norden” är även lättläst och pedagogisk. Svanberg är bra på att berätta så att alla förstår, och han utgår hela tiden från de källor som finns. Boken är dessutom rikt illustrerad, och text och bild samverkar på ett fint sätt.

Medeltida byggmästare i Norden i bibliotekets katalog

Vålnaden går före

Vålnaden går före

I alla tidsåldrar har människan funderat över livet och döden. Hur såg våra förfäder på själen? Vad trodde man om den?

Religionshistorikern Eva Carlsson Werle har i sin bok ”Vålnaden går före… folktron om själen” (Carlssons, 2010) undersökt hur man i folktron uppfattade begreppet ”själ”. Hon har gått igenom uppteckningar i folkminnesarkiv och annat källmaterial. Resultatet är den här boken, som är både lättillgänglig, spännande och fantasieggande.
Carlsson Werle drar dessutom paralleller till vår tids skönlitteratur, där flera av folktrons motiv kring själen dyker upp på nytt. Det gäller exempelvis genrerna fantasy och science fiction. Många läsare kan säkert komma att bli överraskade av att motiv i kända romaner har sin grund i gammal folktro.

Våra förfäder är idag borta, men i sina berättelser som finns nedtecknade i arkiven finns deras tankevärld kvar.
I ”Vålnaden går före” kan du läsa om folktro kring skyddsandar, gengångare, gastar, bortbytingar och mycket annat. Ett särskilt intressant avsnitt handlar om blodet.
”Själen den sitter i blodet och livet” sade Magnus Andersson. Han var född 1843 och var en av många äldre värmlänningar som intervjuades på 1920-talet.
En gammal uppfattning är att vid ond bråd död ropar blodet ut till världen och vittnar som sin ägares olycka. ”Blodshämnd”, ”blodsoffer” och ”blodsbröder” är välkända begrepp. Det fanns förr mycket folktro just kring blodet. En mördad persons blod ansågs ha makt att avslöja banemannen. Vålnader ansågs vara blodlösa. De saknade alltså själ.

Här kan du också läsa om andan i andedräkten, och om 1800-talets tidvis maniska rädsla över att kanske bli skendöd och bli levande begravd.

Hugaligen, kan vi säga idag. Men vad är egentligen den onda hugen för något? Och vad är det för en mara som givit namn åt exempelvis mardrömmar? Svaret får du i den här boken, som är rikt illustrerad.

Lättläst, upplysande och intressant om folktro.

Vålnaden går före i bibliotekets katalog

Djurens nordiska kulturhistoria

Bernströms bestiarium

Det stora samnordiska uppslagsverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid utgavs i 22 band under åren 1956-1978 och finns på alla större bibliotek. En av medarbetarna i detta verk var zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Han skrev artiklarna om djur.

I boken ”Bernströms bestiarium : en djurens nordiska kulturhistoria” (Atlantis, 2008) samlas hans artiklar i en egen uppslagsbok, omfattande över 600 sidor.

Bernström var otroligt lärd och extremt kunnig. När han skrev sina artiklar hade han först gått igenom ett enormt källmaterial: Bibelöversättningar, isländska krönikor, riddarromaner, läkeböcker, medeltida ordböcker, listor över slottsinventarier, lokala jaktindex och mycket annat. Resultatet blev mängder av läsvärda och dessutom underhållande texter om djur.

I ”Bernströms bestiarium” kan man slå upp en artikel om valfritt djur och få veta intressanta saker.

Alla grodor ansågs på medeltiden vara giftiga och var föremål för nordbornas avsky och skräck. Heliga Birgitta var bara en av de som skrev om hur förfärlig grodan var. Troligen hade denna föreställning sin grund i förkristen europeisk folktro.

Om ekorren får vi veta att den var fridlyst under stora delar av året, när inte ekorrjakten pågick. Men det var bara ekorrens grå vinterskinn som ansågs fullvärdigt. Ekorrskinn kunde användas som betalningsmedel. Tidvis sågs gråskinn som en lyxvara. Gråskinn hörde tillsammans med hermelin till de material som Stockholms råd 1486 förbjöd en dömd lösaktig kvinna att bära.

Kräftor har sedan lång tid ätits i Norden, men det äldsta hittills funna skriftliga belägget för detta är ett inköp av kräftor i Lübeck 1504 för Danmarks drottning.

Björnkött troddes under medeltiden vara ett botemedel mot malaria. Björnister kunde man använda mot ryggvärk, och särskilt mot håravfall.

Här finns också texter om fabeldjur som enhörning och grip, som man på medeltiden trodde var verkliga djur.

Man märker tydligt hur spränglärd Bernström var. Han beskriver djurnamnens etymologi, nämner nästan i förbigående detaljer som man förstår att det måste ha tagit lång tid att leta fram, och missar inte heller att ta med rolig kuriosa.

Redaktören Henrik Otterberg tecknar i bokens inledning ett intressant personporträtt av John Bernström. I slutet finns en förteckning över en del av de källor Bernström använt.

Denna underhållande och bildande bok finns nu även tillgänglig som gratis e-bok via Litteraturbanken. Verkligen bra att kulturhistoriskt viktiga verk som detta tillgängliggörs online. Ett utmärkt initiativ!

Bernströms bestiarium i bibliotekets katalog

Vikingar i krig

Vikingar i krig

”Bevare oss för nordmännens raseri, Herre” är en översättning av en latinsk text som skrivits ned i en anglosaxisk bönbok.
Att se vikingaskepp närma sig vid horisonten var inget som irländska munkar på 800- och 900-talet längtade efter.

Bilden av vikingarna har förändrats under årens lopp. På 1800-talet ville man se vikingen som en tapper och ädel nordisk kämpe, en nationalromantisk hjälte. Sedan sågs vikingen mest som en våldsam plundrare. På senare tid har ofta vikingarnas egenskaper som handelsmän, hantverkare och bosättare lyfts fram. Men vikingens värld var våldsam, liksom krigföringen vid denna tid.

”Vikingar i krig” av Kim Hjardar och Vegard Vike (Bonnier Fakta, 2013) ger en beskrivning av vikingatidens militära historia under perioden ca 750-1100.
Detta var en intensivt expensiv och utvecklingsrik period i Nordens historia. Vikingarnas färder tog dem till Kaspiska havet, till Jerusalem och ända till Nordamerika. Hur kunde det vara möjligt, och hur såg vikingarnas samhälle ut? Svaret får vi i den här fina boken, som använder sig av de senaste forskningsrönen.

Författarna är mycket kunniga i sitt ämne. Kim Hjardar är historiker vid Oslo universitet och expert på vikingatiden, och Vegard Vike är arkeologisk konservator vid Kulturhistoriska museet i Oslo. De vill ge en nyanserad och modern bild av vikingarna och deras värld, och lyckas bra med det i sin bok.

”Vikingar i krig” är uppdelad i flera huvudavsnitt. Först presenteras vikingarna, deras samhälle och religion. Sedan följer ett avsnitt om vikingarnas krigskonst och militära organisation. Därefter kommer särskilda studier av först skeppet, det så centrala fortskaffningsmedlet för vikingarna, och sedan om deras vapen. Bokens längsta avsnitt heter ”Vikingarna anfaller!” och beskriver vikingafärderna och plundringstågen till Irland, England, frankerriket, iberiska halvön, färderna i österled till nuvarande Ryssland och till Bysans, och avslutningsvis Grönland och Amerika.

Läs om vikingarnas stenhårda hederskultur som kombinerades med ett starkt matriarkat hemma på gården, och om vikingarnas slavhandel. Och hur var det egentligen med bärsärkarna?

Jag tror inte att jag tidigare sett en sådan här nästan häpnadsväckande detaljerad och intressant skildring av vikingarnas strategier och stridskonst.

Bara ett exempel: Vikingarna var experter på att bygga fästningar. Ännu mer än tusen år senare finns det många lämningar kvar av borgar och andra befästningar. I den här boken kan vi läsa hur dessa fästningar såg ut, hur de byggdes, se plankartor över kända fästningar, och se hur de användes. Och det är bara ett mindre avsnitt i denna omfångsrika bok.

Författarna visar hur pass mycket krig och krigssymbolik genomsyrade det nordiska samhället för tusen år sedan.

Boken är utomordentligt välillustrerad med foton och teckningar. Den innehåller dessutom ett flertal tjusiga kartor, som avsevärt förhöjer läsvärdet. Tack vare detta får man en tydlig överblick över t ex vikingarnas färder till England.
”Vikingar i krig” omfattar nästan 400 sidor och är i stort format. Given läsning för alla som är det minsta intresserade av vikingatiden. Texten är levande och välskriven. En spännande, upplysande och informativ bok. Rekommenderas!

Vikingar i krig i bibliotekets katalog

Kvinnliga spioner

Kvinnliga spioner

Under andra världskriget fanns det många spioner i Norden. Många av dem var kvinnor. De kunde vara skådespelerskor, dansare, journalister eller hushållerskor. Inte sällan var de unga och attraktiva. Några blev agenter av ideologiska orsaker, medan andra blev det för att tjäna pengar. Vissa gav sig in i spionbranschen för att rädda familjemedlemmar från fångenskap.

Tore Pryser, professor i historia vid högskolan i Lillehammer i Norge, har skrivit deras historia i ”Kvinnliga spioner : agenter i Norden under andra världskriget” (Natur & Kultur, 2009).

Detta är ett ämne som tidigare faktiskt inte är så omskrivet i bokform. Tack vare att hemligstämplade dokument på senare år blivit frisläppta blir det möjligt att se vilka insatser spionerna gjorde. Flera av dem var mycket effektiva.

Pryser tar upp ganska många spioner i sin bok. Nästan 40 olika kvinnoöden beskrivs på knappt 240 sidor, så det blir en ganska översiktlig skildring av varje fall. Här möter vi några namn som vi kanske känner igen sedan förut (Jane Horney, Sonja Wigert, grevinnan Amelie Posse) men de övriga är nog nya bekantskaper för de flesta läsare.

I det neutrala Sverige kunde kvinnliga agenter från olika länder samla in viktig faktainformation. I Norge och Danmark var många engagerade i motståndsrörelsen, medan andra mest fungerade som lockbeten för tyskarna, eller var infiltratörer. En del av kvinnorna blev efter kriget utpekade som förrädare.

Här hittar du flera riktigt spännande berättelser, men varje kapitel är ganska kort och kanske vill man veta mera om något av fallen. I slutet av boken finns en litteraturlista där man kan hitta fler lästips i ämnet. Boken är sparsamt illustrerad med svartvita foton.

”Kvinnliga spioner” är intressant och upplysande, om än något kortfattad i de enskilda fallen.

Kvinnliga spioner i bibliotekets katalog

Ett möte i Åbo 1812

Furstar och folk i Åbo 1812

I slutet av augusti 1812 möttes Rysslands kejsare Alexander I och Sveriges kronprins Karl Johan (Bernadotte) i Åbo. Tre år tidigare hade Sverige förlorat Finland till ryssarna i finska kriget. Under mötet kom de båda furstarna överens om hur de tillsammans skulle bekämpa Napoleon och hans mäktiga armé.

Mötet i Åbo kom att grunda ”1812 års politik”, en linje i svensk utrikespolitik som gick ut på att Sverige inte skulle försöka återta Finland från ryssarna utan istället få Norge som kompensation för förlusten.

Mötet mellan Alexander och Karl Johan skildras målande i Nils Erik Villstrands bok ”Furstar och folk i Åbo 1812” (Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis, 2012).

1800-talets första decennier var mycket omvälvande, inte bara för svenskar och finländare, utan också för övriga européer. Napoleonkrigen ritade om Europas karta.

Villstrands bok inleds med beskrivningar av stämningsläget i Finland och om Åbos situation vid denna tid. Åbo var Finlands största stad med ca 10.000 invånare. Dess tid som finsk huvudstad blev dock kort. Alexander I beslutade i april 1812 av strategiska skäl att förklara Helsingfors för ny huvudstad, så snart nödvändiga byggnader hade uppförts där.

Mötet i Åbo, som ägde rum i landshövdingshuset, skildras detaljerat. Vi får veta vilka utgångspunkter och mål de båda furstarna hade, och vilka följeslagare de hade med sig. Svenskarna försökte på flera sätt återfå åtminstone delar av Finland, men utan framgång. Man diskuterade också ett gemensamt svensk-ryskt anfall på Själland, som kunde ge svenska territoriella vinster.
Mötet ska ha varit vänskapligt och präglats av god stämning. Det svensk-ryska samförståndet demonstrerades tydligt. Samtidigt pågick Napoleons marsch mot Moskva, och Alexander bör i Åbo ha fått bud om den franska segern i slaget vid Smolensk.

Villstrand beskriver också hur mötet sågs av samtidens Åbobor och hur det skildrades i lokalpressen. Ett avslutande kapitel beskriver hur mötet i Åbo setts och tolkats av eftervärlden.

En trevlig och intressant bok, dessutom rikt illustrerad.

Furstar och folk i Åbo 1812 i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: