Bloggarkiv

Ett kemiskt läsäventyr

Den siste alkemisten i Paris

Går det att skriva underhållande om kemi och om det periodiska systemet? Javisst, det går alldeles utmärkt. Det visar Lars Öhrström i boken ”Den siste alkemisten i Paris och andra egendomliga episoder ur det periodiska systemet” (Fri Tanke, 2015).

Författaren är professor i oorganisk kemi vid Chalmers tekniska högskola. Han kan konsten att skriva intresseväckande och lättläst om sitt ämne, vilket han verkligen behärskar.

Boken består av ett 20-tal kapitel, de flesta från olika historiska tidsperioder, som alla berör kemi, grundämnen och det periodiska systemet. Läsaren får ta del av kemins ibland viktiga roll i historiska skeenden.
Titeln ”Den siste alkemisten i Paris” är bra och intresseväckande. Den person som var besatt av alkemi var en världsberömd författare. Vem han var får du veta om du läser denna intressanta bok.

Detta är en sådan där bok som beskriver ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.
Det behövs inga som helst förkunskaper om kemi för att uppskatta Öhrströms bok. Hade vi fått höra några av dessa berättelser i skolans kemiundervisning hade säkert flera av oss tyckt att det ämnet hade varit roligare.

Läs om Napoleons tennknappar, luftskeppet Hindenburgs tragiska öde, bly- och arsenikförgiftningar, salpetersjudarnas arbete och katalysatorers avgörande kemiska betydelse. Kapitelrubrikerna lockar verkligen till läsning, eller vad sägs om ”Fången i kristallgrottan och de blåblodiga stenarna” eller ”Två invandrare och en swimmingpool”?

Rolig, underhållande och bildande läsning.

Den siste alkemisten i Paris i bibliotekets katalog

Sveriges landskapsblommor

Sveriges landskapsblommor

Landskapsblommorna är populära symboler för våra landskap.
I Jan Vegelius bok ”Sveriges landskapsblommor och deras historia” (Rabén & Sjögren, 2 uppl., 1990) kan du läsa mera om bakgrunden till införandet av landskapsblommor, och sedan finns utförliga kapitel om varje blomma. Här finns intressanta beskrivningar av blommornas ”kulturbotaniska” bakgrund.

Idén till landskapsblommor kom från de amerikanska ”State flowers”. 1908 föreslog Paul Petter Waldenström, ledare för Svenska Missionsförbundet, att Sverige borde införa landskapsblommor. Waldenström hade fått ett brev av en svenskamerikanen August Wickström, och det var där idén från början hade lanserats. Från början talade man inte om landskapsblommor, utan om provinsblommor och nationalblommor. Namnet landskapsblomma slog inte igenom förrän flera decennier senare.

Landskapsblommorna är inte ”officiella” men anses hävdvunna, som det heter. Det är egentligen bara landskapsvapnen som är helt officiella landskapssymboler.

Vegelius beskriver den intressanta bakgrundshistorien till blommorna och tar upp de olika turerna kring urvalet av blommor för de olika landskapen. Varje landskapsblomma presenteras sedan i ett eget kapitel. Här får vi veta en hel del intressanta kulturhistoriska detaljer.

Boken avslutas med en diskussion kring övriga landskapssymboler. På senare tid har allt fler symboler tilldelats de olika landskapen. För varje landskap finns numera djur, fåglar, fiskar, stenar, grundämnen, mossor, svampar, äpplen, stjärnor och stjärnbilder. Dessutom finns ett antal landskapssånger.
Boken är fint illustrerad med både teckningar och fotografier.

Första upplagan av den här boken utkom 1981. Författaren Jan Vegelius avled tyvärr 1990, samma år som 2:a upplagan av denna bok utkom. Så någon senare utgåva av boken har inte utgivits. Den går inte längre att köpa i bokhandeln, men kan lånas på biblioteket.

En trivsam och allmänbildande bok om våra landskapsblommor. Det visar än en gång att även om till synes små ämnen finns det mer att berätta än vad man kanske först tror.

Sveriges landskapsblommor i bibliotekets katalog

 

Människan och kalendern

Kalendern

Vår tid är kanske den mest tidsfixerade av alla historiska epoker. Tid och klockslag mäts och noteras hela tiden, ibland ned till minsta nanosekund. Våra förfäder skulle ha blivit förvånade över detta, eftersom deras tidsuppfattning var helt annorlunda än vår. Om tideräkningen genom historien finns det mycket intressant att läsa.

”Kalendern : människans 5000-åriga kamp att rätta klockan efter himlen – och vart de tio försvunna dagarna tog vägen” av David Ewing Duncan (W&W, 1999) handlar om tideräkningens historia.

I förordet spekulerar Duncan om huruvida vår besatthet av tidmätning kan ha att göra med att vi är medvetna om vår egen dödlighet och vår utmätta tid.

Under 5000 år har människan försökt mäta tiden på olika sätt. Läs om hur man genom seklerna försökt fastslå solårets längd. Det har varit en utmaning att försöka fastställa det så exakt som möjligt.

Här finns många kul historier och anekdoter. Läs denna bok om du vill veta varför t ex februari är den kalendermånad som har minst antal dagar… eller om du vill veta varför munken Dionysios Exiguus felräkning år 532 fortfarande påverkar vår dagliga tillvaro.

Den här boken är oavbrutet fascinerande. Hur kunde världen någonsin enas om vilken dag det var? Och hur kunde man konstruera en så bra tidmätare som möjligt? Här kan du läsa om den mekaniska klockan.

I boken finns givetvis ett eget kapitel om införandet av den gregorianska kalendern i Europa. Ett antal dagar försvann ur kalendern och många krävde tillbaka dessa ”försvunna dagar”.

En sådan här bok kan lätt fastna i den västerländska historien, men Duncan tar också upp kulturerna i Asien och Mellanöstern. Minns t ex att det var indierna som konstruerade decimalsystemet med en liten ring som tecken för noll.

Spännande läsning som sträcker sig över en period av tusentals år.

Kalendern i bibliotekets katalog

Grundämnen deluxe

Grundämnen

Går det verkligen att skriva en både underhållande, vacker och intresseväckande bok om grundämnena i det periodiska systemet? Ja, det gör det. Boken heter ”Grundämnen : ett bildlexikon över universums alla kända atomer” av Theodore Gray (Bonnier fakta, 2013). I boken finns både historiska avsnitt och beskrivningar av hur grundämnena används idag.

Det är svårt att i ord beskriva hur tjusig den här boken är, den behöver ses på riktigt.
Till att börja med är den i stort kvadratiskt format, 26 x 26 cm, och omslaget är silvrigt. Varje grundämne presenteras i oerhört raffinerat utförande på minst ett bokuppslag. Själva grundämnet avbildas i form av ett suggestivt fotografi på vänstersidan, medan faktauppgifterna om grundämnet läses på högersidan. Fotografierna har tagits av Nick Mann.

Författaren Gray är något så ovanligt som en samlare av grundämnen. Det har tagit honom sju år att samla ihop dem alla.
Boken inleds med en presentation av det periodiska systemet, som ju är en av de mest framstående systematiseringar av naturvetenskaplig kunskap som någonsin gjorts. Det periodiska systemet är den tabell över grundämnen som ställdes upp i slutet av 1800-talet. Egenskaperna hos grundämnena upprepas i ett visst mönster, vilket gjorde att man t o m kunde förutse grundämnen som ännu inte hade upptäckts fysiskt. Gray definierar det periodiska systemet som ”den universella katalogen för allt som man kan tappa på foten.”

I denna bok presenteras grundämnena i tur och ordning efter sin plats i det periodiska systemet. Grundämnena har två sidor, dels finns de i sin renaste form och dels ingår de i olika föreningar.
Många av grundämnena är välkända för läsaren, medan andra är nya bekantskaper. Gray beskriver dem på ett lättsamt, kul och pedagogiskt sätt. Här finns också historiska avsnitt om grundämnenas upptäckt och användning.

En populärvetenskaplig höjdarbok! Inga som helst förkunskaper behövs, det är bara att bläddra och läsa. Massor av vackra foton och spännande fakta om grundämnen.

Grundämnen i bibliotekets katalog

En lärd tidskrift från 1600-talet

Acta Eruditorum

Här på biblioteket i Östersund har vi en fin äldre boksamling, Zetterströmska biblioteket. Den är uppkallad efter bibliotekets grundare Carl Zetterström.

På en av hyllorna faller blicken på ett antal rejäla luntor med typisk 1600-talsinbindning. Det är stora och tunga band, som gör dem något svårhanterliga att läsa. Detta är några inbundna årgångar av tidskriften Acta Eruditorum, som en gång i tiden var ett stort namn bland Europas lärda.

Acta Eruditorum är latin och betyder ungefär ”De lärdas förhandlingar”. Den var det tyska områdets första lärda vetenskapliga tidskrift och utgavs i ca 100 år, från 1682 till 1782.

Tidskriften grundades i Leipzig 1682 av Otto Mencke och Gottfried Leibniz.
Filosofen Otto Mencke var professor i moral och politik vid Leipzigs universitet. Menckes son och sonson skulle sedan komma att fortsätta redaktörskapet för Acta Eruditorum. Tre generationer Mencke drev alltså tidskriften i totalt 72 år.
Från 1732 utgavs tidskriften under namnet Nova acta eruditorum.

I Acta Eruditorum, som var en månadstidskrift, medverkade några av tidens mest ansedda lärda män. Tidskriften utgavs på latin och hade stort anseende. Dominerande ämnen var naturvetenskap och matematik.

Gottfried Leibniz
Gottfried Leibniz

Den mest kände av Acta Eruditorums medarbetare var filosofen och matematikern Gottfried Leibniz (1646-1716), som ju även var en av dess grundare. Leibniz var en man med verkligt bred bildning och med många intressen. Idag är han mest ihågkommen för sina insatser inom filosofi och matematik, men han var även verksam inom t ex arkeologi, historia och mekanik. Under lång tid försökte Leibniz skapa en sorts universalvetenskap.

Leibniz var samtida med Isaac Newton (1642-1727). I slutet av 1600-talet utvecklade Leibniz och Newton, oberoende av varandra, infinitesimalkalkylen. En infinitesimalkalkyl behandlar beräknandet av oändligt små tal samt oändligt stora tal. Det handlar om de matematiska förhållandenas förändringar när en variabel närmar sig en gräns.
Att kalkylen dök upp samtidigt hos dessa båda herrar orsakade ett stort vetenskapligt gräl. Newton anklagade Leibniz för att ha stulit idén och fick med sig Royal Society i London. Den här tvisten startade genom en artikel i Acta Eruditorum 1697. Tidskriften agerade sedan som förespråkare för Leibniz argument i denna tvist.
Men det finns ingenting som tyder på att någon idéstöld förekom – både Newton och Leibniz kom helt enkelt fram till liknande slutsatser ungefär samtidigt.

Acta Eruditorum, maj 1697
Bilaga i Acta Eruditorum, maj 1697. Det var med denna artikel av Leibniz som det stora grälet med Newton tog sin början.

I Zetterströmska biblioteket finns en fin samling årgångar av Acta Eruditorum. Sviten 1682-1731 är komplett och inkluderar både index- och supplementband. Nova Acta Eruditorum finns från 1732 fram till 1775, inklusive supplementband.
Acta Eruditorum håller på att digitaliseras och många årgångar finns tillgängliga online via Bibliothèque Nationale de France i Paris, i databasen Gallica.

Intresserad av att läsa mera om Acta Eruditorum? Då kan du ladda ned den här skriften som gratis e-bok (pdf):
H. Laeven, The ”Acta Eruditorum” under the Editorship of Otto Mencke: The History of an International Learned Journal between 1682 and 1707, Amsterdam 1990. Pdf (38 MB), 217 sidor plus noter.

Egentligen är det ganska fantastiskt att denna historiska lärda tidskrift finns i 87 årgångar här på biblioteket i Östersund. Det är professor Carl Zetterströms förtjänst. Han testamenterade sin stora boksamling till ”ett bibliothek för Jemtland” 1816.

%d bloggare gillar detta: