Bloggarkiv

1816 – året utan sommar

2012 års sommarväder blev kanske inte vad vi hoppades på. Men 1816 var det ännu värre. Det året har gått till historien som ”Året utan sommar”.

Orsaken till det hela var vulkanen Mount Tamboras enorma utbrott i nuvarande Indonesien, som började i april 1815 och pågick i ett halvår. Det är det mest kraftfulla vulkanutbrott som inträffat på jorden sedan antiken.

Stoftet i atmosfären medförde i Europa och Nordamerika en markant temperatursänkning och missväxt. Skördarna slog fel. Matpriserna steg och hungersnöd utbröt. Vintern 1816-1817 var extremt kall och det kalla vädret fortsatte även under sommaren 1817.

Uttrycket ”1800-frös-ihjäl” kommer från 1816 års kyliga väder.

Året utan sommar medförde dock några intressanta kulturella följder.

Den stora mängden aska i atmosfären gjorde att solnedgångar kunde se riktigt effektfulla ut. Man tror att konstnären J.M.W. Turner härigenom fick inspiration till sina typiska gulaktiga landskapsmålningar.

Under den kalla och regniga sommaren 1816 besöktes Lord Byron av Mary Shelley, 18 år, och hennes partner (och senare man) Percy Bysshe Shelley. Han bodde vid Génève-sjön i Schweiz. De satt mest inne eftersom man inte kunde gå ut. De hittade på historier för varandra. Den mest kända av dessa berättelser var Mary Shelleys Frankenstein; or, The Modern Prometheus”, som sedan publicerades i bokform 1818.

Läs mera:
About.com – The year without a summer
Science Daily: Year without summer

Ett hus i Pompeji

Domus Pompeiana

År 79 e Kr fick vulkanen Vesuvius ett utbrott, och de båda romerska städerna Pompeji och Herculaneum gick under. Genom detta vulkanutbrott bevarades städerna under ett tjockt lager aska och pimpsten, och Pompeji är därmed den bäst bevarande antika staden.
Pompeji återupptäcktes på 1500-talet efter att ha legat i glömska under många sekler. Det var först 1748 som de första utgrävningarna inleddes. Den första tiden inriktade man sig mest på jakt efter skatter och konst, men senare övergick man till mer vetenskaplig arkeologi. Fram till idag har ca 75% av Pompeji grävts ut.

Stadens största kulturhistoriska värde ligger i de många bostadshusen, som ger oss en inblick i romarnas vardagsliv. Många unika fynd av inventarier och verkstäder har gjorts.

Numera har Pompejiforskningen blivit mer internationell. En forskargrupp inom Helsingfors universitet har sedan 2002 koncentrerat sig på studier av Marcus Lucretius patricierhus i Pompejis centrum, som grävdes fram redan 1846. I boken ”Domus Pompeiana : ett hus i Pompeji”  (Söderströms, 2008) sammanfattas denna forskning.

Marcus Lucretius var guden Mars offerpräst och medlem av stadsfullmäktige i Pompeji, och var alltså en viktig person i staden. Hans hus var stort och påkostat. Där fanns brunnar och vattenledningar.

I boken finns särskilda kapitel om Pompejis historia, om romerska byggnader och mycket annat. Särskild uppmärksamhet ägnas de många väggmålningarna i Marcus Lucretius hus, och rekonstruktionen av dem. Vardagsföremål och keramik har bevarats.

Boken visar på ett intressant vis hur man kan använda en enda byggnad i Pompeji för många olika sorters forskning på skilda sätt. Många illustrationer i färg.

Domus Pompeiana i bibliotekets katalog

Tsunamin i Lissabon

Tsunamin i Lissabon

Den 1 november 1755, på Alla helgons dag, drabbades Lissabon av en enorm jordbävning med en efterföljande flodvåg. Dagens seismologer uppskattar att jordbävningens styrka låg mellan 8.5 och 9.0 på Richterskalan. Detta placerar jordbävningen i Lissabon på plats 10-11 över de största jordbävningarna någonsin.

Lissabon var en av Europas stora huvudstäder, en mäktig stad som sedan de stora sjöfararnas tid hade legat i centrum för världshandeln. Staden hade en befolkning på ca 250 000.
Lissabons nästan totala förstörelse genom katastrofen – på en religiös helgdag – gjorde ett mycket stort intryck på samtiden. 85% av husen raserades. Stora mängder konstverk och arkivhandlingar förstördes. Voltaire skrev sin roman ”Candide” som en direkt följd av katastrofen.

Gunnar Broberg är professor i idé- och lärdomshistoria i Lund. I boken ”Tsunamin i Lissabon” (2005) beskriver han hur omvärlden tolkade och reagerade på jordbävningskatastrofen.

Flodvågen märktes i flera länder, också uppe i Skandinavien. Kraftiga svallningar i vattendrag och älvar rapporteras från Alla helgons dag 1755.  Man har bedömt svallningarna i det inre av Dalarna till ca tre meter. Här kan vi läsa ögonvittnesskildringar, samtida brev m m.

Broberg drar paralleller till vår egen tid och ser på hur vi idag hanterar nyheter om katastrofer. I sin bok vill han visa hur historien vidgar vår uppfattning av nutiden, på samma sätt som nutiden belyser det förflutna. En intressant och välskriven bok som ger läsaren nya perspektiv.

Tsunamin i Lissabon i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: