Bloggarkiv

Nordiska gudar

Nordiska gudar

Många generationer läsare har fascinerats av nordisk mytologi och fornnordisk religion. De mustiga, ödesmättade och fantasieggande berättelserna om gudar och gudinnor, om asar och vaner, om världsträdet Yggdrasil, om jättar och vidunder har återberättats på olika sätt.

Författaren och illustratören Johan Egerkrans visar i sin nya bok ”Nordiska gudar” (B.Wahlströms, 2016) att det fortfarande går att presentera dessa gamla berättelser på ett både personligt och lockande sätt.

Nordiska gudar” påminner till sitt upplägg om Egerkrans förra bok Nordiska väsen, som även den togs upp här i bloggen. Boken är utgiven i stort format, indelad i tydliga kapitel och rikt illustrerad. Innehållsförteckning och ordlista gör boken mycket praktisk och lätt att hitta i.
Texten är lättläst och passar både unga och äldre läsare. Från skapelsen och Ginnungagap tas läsaren med ända till Ragnarök och Fimbulvintern.

Illustrationerna är magnifika och får ofta breda ut sig över hela boksidor.
Egerkrans stil och formspråk anknyter till en historisk nordisk konsttradition. Det är lätt att associera till namn som John Bauer och Gustaf Tenggren. Men den konstnär som jag allra mest tänker på när jag läser ”Nordiska gudar” är finländaren Akseli Gallen-Kallela (1865-1931) och hans berömda illustrationer av det finska nationaleposet ”Kalevala”.
Boken är genomarbetad i många detaljer. T o m rubriktypsnittet anknyter till nordisk jugend.

Detta är en bok som är en riktig fröjd att läsa. ”Nordiska gudar” är en fantastiskt fin bok, utmärkt formgiven och en härlig läsupplevelse för vem som helst som är nyfiken på nordisk mytologi. Rekommenderas!

Nordiska gudar i bibliotekets katalog

Fimbulvintern

Vetenskapens värld

I fornnordisk mytologi är Fimbulvintern den förfärligt långa vinter som ska föregå Ragnarök, världens undergång.

Att forskarna idag tror att verkliga händelser ligger bakom beskrivningen av Fimbulvintern har beskrivits tidigare i bloggen: Bakgrunden till Fimbulvintern
9 maj sände SVT:s Vetenskapens värld ett färskt reportage om just detta.

Man tror nu att det var två vulkanutbrott på kort tid, år 536 och 540, som orsakade en extremt kall period på norra halvklotet. Missväxt, hungersnöd och en kraftig befolkningsminskning blev följden, och troligen är det dessa händelser som ligger till grund för vikingarnas beskrivning av Fimbulvintern, som återges i Snorres Edda.

SVT Play: Vetenskapens värld 160509: Fimbulvintern
Tv-programmet kan ses i SVT Play t o m 26 november 2016.

 

15 myter om medeltiden

Vissa påståenden om historiska perioder eller personer kan vara helt felaktiga, och dessutom svåra att hindras från att spridas vidare.

Medievalists.net finns en snabb lista där 15 vanliga myter om medeltiden listas. Den vanligaste myten är troligen att ”på medeltiden trodde man att jorden var platt”, men här finns också ”medeltidens människor drack vin och öl eftersom vattnet var så orent” och flera andra.
Ofta går dessa påståenden ut på att de som levde under medeltiden var vidskepliga, grymma och osofistikerade. Sanningen är dock, som så ofta annars, mer komplex än så.

Medievalists.net: 15 Myths about the Middle Ages

 

Skapelsen enligt babylonierna

Enuma elish

Mesopotamien, landet mellan Eufrat och Tigris, räknas som den moderna civilisationens vagga. Flera av människans äldsta bevarade texter kommer härifrån. De mest kända av dessa är sumerernas Gilgamesh-epos, samt babyloniernas Enuma elish.

Enuma elish är ett skapelseepos och tillkom någon gång mellan 1700-talet och 1100-talet f.Kr. Originaltexten är skriven på kilskrift och finns på sju lertavlor. ”Enuma elish” är de ord som inleder verket och betyder ”När ovan” på akkadiska. Det var det bärande kulturspråket i Mesopotamien under ca 1500 år.
I både grekisk mytologi och Gamla testamentet kan man se påverkan från Enuma elish.

Enuma elish upptäcktes vid utgrävningar av Ninive 1849, och utgavs för första gången i bokform 1879.
Den senaste översättningen till svenska heter ”Enuma elish : det babyloniska skapelseeposet” (Wahlström & Widstrands klassikerserie, 2005). För översättningen från akkadiskan svarar Ola Wikander, även känd för böcker som ”I döda språks sällskap” (2006) och ”Orden och evigheten” (2010).

I den här lilla volymen finns dessutom ett mycket intressant inledningskapitel där Enuma elish sätts in i sitt sammanhang. Här kan du läsa mera om babylonierna och deras syn på världen.

Själva stilen i eposet är ganska högtidlig. I förordet förklarar Wikander att texten är skriven på ”den hymnisk-episka dialekten”, en variant av språket som troligen inte talades i verkligheten. Så det var meningen att eposet skulle ha en högtidlig stil.
Man tror att eposet framfördes vid en årlig festival vid det babyloniska nyåret.

I Enuma elish kan vi läsa hur världen skapas i urtidsoceanen Apsu. De olika gudarna uppstår där. En av de nya gudarna, Marduk, besegrar urtidsmonstret Tiamat. Jorden skapas sedan från Tiamats kropp. Människan skapas därefter från blodet av Kingu, ett annat urtidsmonster.

Marduk blev Babylons stadsgud, och eposet fortsätter sedan med att legitimera hans överhöghet över de andra gudarna.

Idag kanske Marduk och Tiamat är mer kända som namn på hårdrocksgrupper, men namnen kommer alltså från babyloniernas skapelseepos.

Enuma elish i bibliotekets katalog

Enuma elish finns även att läsa online, i översättning till engelska.
Ancient history encyclopedia: Enuma elish
Sacred texts: Enuma elish

Monster och vidunder

Monster & vidunder

Genom seklerna har människor trott att det finns monster och vidunder. Djupt under jorden, bortom bergen, långt inne i skogen, underhavets yta, ja överallt kan det finns mystiska väsen.

Tecknaren Kristofer Gustafsson har samlat och tecknat ett hundratal av dessa varelser i sin bok ”Monster & vidunder : lexikon över världens väsen” (Semic, 2014).
Här får vi träffa mer eller mindre otäcka figurer från sagor, legender och folklore. Alla varelser listas i alfabetisk ordning, och de är avbildade i form av en eller flera teckningar. Texten är ganska kortfattad men lättläst och ofta underhållande. Figurernas olika egenskaper räknas upp, och läsaren får referenser till kända mytologiska berättelser.
Här och var påvisas likheter mellan olika figurer från helt skilda geografiska områden. Ett plus med boken är just att den inte begränsar sig till de västerländska mytologierna utan även tar upp varelser från t ex asiatiska berättelser.

Vissa varelser, t ex jättar, sjöfolk och ormar, får längre beskrivningar. Andra, mindre frekventa vidunder kan få en halvsida.

Ibland har välkända mytologiska figurer grupperats under ett samlingsnamn. Apokalypsens fyra ryttare hittar vi t ex under ”Uppenbarelseodjuren” tillsammans med andra varelser från Bibelns Uppenbarelsebok.

Monster & vidunder” är riktigt snyggt formgiven, med en bruntonad bakgrundsfärg på varje sida som ska ge en effekt av man sitter och läser en ”gammal bok”. Teckningarna är snygga och detaljerade. Boken har en extremt hög blädderfaktor. Man kan börja läsa precis var som helst, helt utan förkunskaper. Det är hur lätt som helst att fastna i denna bok. Passar lika bra för unga läsare som för vuxna.
Monster & vidunder” har också ett praktiskt register och avslutas med en litteraturlista.

Boken kan också användas som inspirationskälla för den som vill ha bilder av mytologiska varelser, kanske som förlaga för eget tecknande.

Monster & vidunder i bibliotekets katalog

 

Nordiska väsen

Nordiska väsen

I nordisk folktro fanns många mytiska och mystiska varelser, och de flesta av dem ansågs bo i de stora skogarna. I många fall trodde man att dessa väsen var osynliga om de inte själva valde att visa sig. Förr i tiden var dessa varelser en naturlig del av världen. De hjälpte människorna att ha respekt för naturen.

I Johan Egerkrans fina bok ”Nordiska väsen” (B.Wahlströms, 2013) möter vi de mest kända av dem: älvor, gårdstomte, havsfru, skogsrå, jättar, Näcken, vittror, vättar, troll och många andra.

Egerkrans är mest känd som illustratör av böcker i fantasygenren, men här skriver han också själv om alla väsen.

Boken är i stort format och estetiskt mycket tilltalande. Egerkrans högklassiga illustrationer är stämningsfulla, och boken har en utmärkt formgivning. Snirkligt utformade bildtexter ger oss en trolsk stämning, och t o m sidornas papperskvalitet är genomtänkt.

Efter en kort introduktion följer enskilda kapitel om de olika väsen som författaren valt ut, med några sidor om varje. Varelserna är indelade i fem huvudgrupper: Oknytt, dragväsen, hamnskiftare, dödsväsen och odjur.

Det märks att Egerkrans gillar sitt ämne. Han skriver med påtaglig inlevelse om de olika väsen han själv illustrerat, och man kan egentligen börja läsa var som helst i boken. Den kan också användas som uppslagsbok.

Om Bäckahästen får vi t ex veta att den var ett lömskt rovdjur som lurade i bäckar och sjöar, där den försökte dra ned förbipasserande i djupet. En del bäckahästar var dock mer finurliga än mordiska och nöjde sig med att spela folk allehanda spratt.

Känner du till Lyktgubben? Han troddes vara en osalig ande efter en avliden som lurat till sig någon annans mark. Som straff fick han ingen ro i graven utan dömdes till att i all evighet ”vandra” längs den ”orätta” markgränsen. Lyktgubben kunde av ren elakhet förvilla folk så att de gick vilse. Om man var snäll mot lyktgubben kunde han dock hjälpa en att hitta hem. Men det var viktigt att ge honom en slant som tack, annars blev han vred.

Det finns verkligen många väsen ur nordisk folktro. En del av dem är gäckande, andra är förföriska, vissa är farliga. I ”Nordiska väsen” kommer du att fascineras av många sådana här berättelser. Kanske kommer du dessutom att se dig om en extra gång vid nästa tillfälle då du är ute i skogen på egen hand.

Nordiska väsen i bibliotekets katalog

Den gröne mannen

Den gröne mannen

Det brukar sägas att på biblioteket har du möjlighet att plötsligt upptäcka den där boken som du inte visste att du ville läsa. ”Den gröne mannen” av Adèle Schreiber (Dialogos, 2013) är just en sådan bok.

”Den gröne mannen” handlar om en alldeles särskild konstnärlig utsmyckning i kyrkor och katedraler, nämligen de gåtfullt bladbeklädda ansikten som ser på oss. De kallas bladmän eller gröna män, och är märkligt uttrycksfulla. Ofta tycks de inte riktigt passa in i sin omgivning. Det är tydligt att dessa ansikten inte är kristna symboler. Hur kunde de hamna inne i kyrkorna?

Konsthistorikern Adèle Schreiber beskriver i den här boken den gröne mannens historia, och den är riktigt intressant. Hon visar att den gröne mannen har sitt ursprung i Indien, och att de äldsta exemplen på bladmän är ca 2000 år gamla. Troligen kom motivet till Europa med romerska skulptörer och stenhuggare under det första århundradet efter Kristus. Under medeltiden blev sedan gröna män ett vanligt inslag i kyrkor i flera olika länder, och motivet kom även till Sverige, antagligen via engelska och tyska byggnadsarbetare.

Bladman från 1200-talet i Bambergs katedral, Tyskland.

Man kan hitta bladmän eller gröna män på de mest skilda platser, inte sällan lite undanskymt. De finns på kapitäl, pelarbaser, korskrank, dopfuntar, predikstolar och på flera andra ställen, ibland som gravutsmyckningar. I modern tid kan vi också se gröna män i andra sammanhang, exempelvis i bildkonst och i reklamsammanhang.

”Den gröne mannen” är rikt illustrerad, med bilder i både färg och svartvitt. Boken är fylld av suggestiva foton av bladmän. Man slås av hur många varianter som finns av detta motiv. Vissa av ansiktena är nästan kusligt realistiska och tycks följa betraktaren med blicken. Andra är groteska.

Grön man från 1100-talet i romansk kyrka i Kilpeck, Storbritannien.

Men vad betyder då den gröne mannen? Vad symboliserar han? Det är inte helt klart.
De indiska ursprungsmotiven tycks ha haft en beskyddande roll. På gravar symboliserar den gröne mannen däremot återuppståndelsen och livets kretslopp. Medeltida teologer hade olika uppfattning om bladmännen. Någon ansåg att han var symbol för naturens växtlighet, alltså Guds skapelse. En annan ansåg att den gröne mannan borde fördömas eftersom han var en symbol för köttets lust. Några har ansett bladmännen vara demoner och spöken, medan andra menade att de var beskyddare och personifierade återfödelsen och det eviga livet.

”Den gröne mannen” inleds med en bakgrundsbeskrivning och övergår sedan till att skildra de olika varianter av motivet som finns. Här finns också ett särskilt kapitel som beskriver de gröna männen i svenska kyrkor. Det finns häpnadsväckande många.

Schreibers bok är den första på svenska i detta ämne. Tidigare finns endast en uppsats från 1992, samt några böcker på engelska.

Det här är en fascinerande bok, som får läsaren att se på byggnader och deras utsmyckning med nya ögon. Man blir genast nyfiken på om man kan upptäcka några bladmän i sin egen omgivning, kanske några man tidigare inte tänkt på.
Ser du någon kyrkobesökare som ivrigt kikar i skrymslen och vrår, är det troligen någon som också läst ”Den gröne mannen” och nu spanar efter nya bladmän som väntar på upptäckt.

Den gröne mannen i bibliotekets katalog

Vilka var germanerna?

Germanerna

Begreppet ”germaner” stöter man på lite då och då. Finns det germaner nu? Om inte, fanns de förr, i forntiden? Vilka var de i så fall? Kan man säga att svenskar är germaner? Sådana här frågor är faktiskt svårare än man tror att besvara.

Tore Janson har skrivit den mycket intressanta och läsvärda boken ”Germanerna : myten – historien – språken” (Norstedts, 2013). Janson har varit professor i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet och har tidigare skrivit flera andra uppmärksammade böcker, bl a en framstående bok om latinet.

Man kan säga att ”Germanerna” är en utredande bok. Janson vill helt enkelt reda ut och förklara alla begrepp, alla missförstånd och klargöra vad forskningen säger oss.

Boken ”Germanerna” är uppdelad i tre delar. Den första heter ”Myten” och beskriver hur man i samband med det tyska rikets enande ville ge det tyska folket en egen historia. Den romerske historieförfattaren Tacitus verk ”Germania” (som återupptäcktes på 1400-talet) blev här den viktigaste källan till skapandet av bilden av ”germanerna” som det tyska folkets förfäder. För de tyska nationalisterna på 1800-talet var Tacitus verk en sorts ”helig skrift”.
Som lingvist tar Janson särskilt upp de språkliga benämningarna på folkgrupper och länder, och härleder dem bakåt. I detta avsnitt kan vi också läsa om hur nazisterna använde begreppet germaner, och hur man efter andra världskriget försökt avnazifiera detta begrepp.

Bokens andra avsnitt heter ”Historien”. Här får vi veta vad som faktiskt är känt om de germanska folkgrupperna, de som romarna mötte. Läs om hur dessa levde, hur deras samhällen kan ha sett ut och vilka spår de lämnat efter sig.

Det tredje avsnittet är ”Språken” och här går Janson igenom vad germanska språk egentligen är för en grupp, hur dessa är släkt med varandra, och vilka språk som kan ha föregått våra moderna. Hur kom exempelvis engelskan och tyskan till? Framför allt sätter han allt detta i sitt sammanhang.

Germanerna” är en väldigt bra bok, inte minst tack vare Tore Jansons utmärkta berättarstil. Boken är skriven på ett tillgängligt och levande språk och författaren har valt ett bra sätt att presentera och dela upp detta (emellanåt ganska snåriga) faktamaterial. På så vis hålls boken ihop på ett utmärkt sätt. Författaren är dessutom väldigt kunnig i sitt ämne.
Under läsningen får vi lära oss både det ena och det andra, Det framgår tydligt hur historiskt stoff om germanska folkgrupper lever vidare än idag i skilda sammanhang.
Boken är även utrustad med ett bra bildmaterial, samt kartor.
En både bildande och underhållande bok. God läsning, helt enkelt.

Min enda invändning är omslagsbilden, som utgörs av en detalj ur Rembrandts konstverk ”Batavernas trohetsed”. Även om många har sett denna tavla på Nationalmuseum har den bland allmänheten knappast en självklar koppling till germaner, och är formodligen därför inte helt lättbegriplig. Troligen skulle boken nå ut till fler läsare med en ”tydligare” omslagsbild, kanske en scen ur en Wagneropera.

Tore Jansons ”Germanerna” var en av sex titlar som 2013 nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Germanerna i bibliotekets katalog

Janson, T - Germanerna - 13032863

Bakgrunden till Fimbulvintern

Länge ansågs de fornnordiska sagorna vara oanvändbara som källmaterial. Weibull-skolan bland svenska historiker förespråkade en radikal och bestämd källkritik. Eddan, Heimskringla och andra verk avfärdades som sagoberättelser. Troligen var själva begreppet saga ett problem här. När vi säger saga idag betyder ordet främst ”fiktiv berättelse för barn, ofta med overkliga eller fantastiska inslag”. Men saga är ett gammalt ord som på isländska helt enkelt betyder berättelse. Idag finns olika forskningslinjer, där man diskuterar hur mycket av historisk sanning som finns kvar i de gamla berättelserna.

Ny forskning visar att det mer största sannolikhet finns en verklig historisk händelse bakom begreppet ”Fimbulvinter”.

Fimbulvintern beskrivs i första delen av Snorres Edda, ”Gylfaginning”. Den svenske kung Gylfe besöker en hall, där tre statyer, föreställande asagudar, sitter. Vad vet de om Fimbulvintern, frågar han. ”Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan”, säger gudarna. Fenrisulven ska komma lös. ”Då händer något övermåttan märkligt: ulven slukar upp solen, och människorna skola finna, att det är dem till stort men.” Fimbulvintern föregår Ragnarök, världens undergång.

Forskare har nu sett att något ovanligt hände år 536, vilket beskrivs i flera samtida källor.
Solen var blåaktig, svag och skymd. Människor kastade ingen skugga på marken, och även månen skymdes. Det kom ingen värme, grödorna dog. Detta måste ha berott på ett mycket stort vulkanutbrott med påföljande askmoln, som spridit sig över världen. Detta utbrott var tidigare okänt men flera spår, bl a i iskärnor från Grönland, bekräftar det.
I norra Sverige beräknas medeltemperaturen under somrarna efter år 536 ha sjunkit med tre till fyra grader – en kraftig klimatförändring som måste ha medfört stora påfrestningar och ökad dödlighet för dåtidens människor. Detta kan man också koppla samman med förändringar i gravfynd och avbildningar på runstenar m m från denna tid.

SvD berättar om detta i en mycket intressant Under strecket-artikel från 130424:
Katastrofen år 536 visar sig i myterna

Ett liknande, men ej lika kraftigt, vulkanutbrott orsakade 1816 en svår köld i Europa. Det året kallas sedan dess för Året utan sommar.
Mera om klimathistoria här i bloggen i morgon.

Evig ungdom i Florida

Juan Ponce de Léon

I april 1513, för 500 år sedan, landsteg den spanske conquistadoren Juan Ponce de Léon i Florida. Han ledde den första europeiska expeditionen dit.

Traditionell historieskrivning hävdar att Ponce de Léon ska ha varit ute efter att finna Den eviga ungdomens källa, som enligt legenden skulle finnas i ett mytologiskt land sdom kallades Bimini.

Den eviga ungdomens källa beskrevs redan av den grekiske historieskrivaren Herodotos, och dök sedan upp i olika legender och myter. Den som drack ur källan, eller badade i den, skulle återfå sin ungdom. Under 1500-talet stötte de spanska erövrarna på dessa legender hos de amerikanska och karibiska folkslag man mötte.

Juan Ponce de Léon (1474-1521) var Puerto Ricos förste spanske guvernör. Möjligen kan han dessförinnan ha varit med på Columbus resor. Han har alltid varit förknippad med den här legenden om ungdomens källa.

Ponce de Léon fick i uppdrag av kung Ferdinand att kolonisera nytt land. Tre skepp med ca 200 mans besättning seglade ut från Puerto Rico i mars 1513. När man siktade land i början av april valde Ponce de Léon att kalla det ”La Florida” (”Blomsterlandet”). Det var påsktid, och i Spanien har man en blomsterfestival vid denna tid som kallas ”Pasqua Florida”.

Exakt var i Florida Ponce de Léon sedan landsteg är omdiskuterat. I St. Augustine kan man besöka ”Fountain of Youth Archaeological Park”. Där finns en källa, men några rapporter om dramatiska föryngringar bland parkbesökarna har hittills inte förekommit.

Flera nutida bedömare menar att uppgiften att Ponce de Léon skulle ha sökt efter ungdomens källa är felaktig och tillagd av andra i efterhand. I uppdraget han fick av kung Ferdinand står ingenting om någon källa, och rimligen bör guld, rikedomar och handelsmöjligheter ha varit viktigare.

För dig som vill läsa mera om detta kan jag tipsa om denna artikel:
Douglas T Peck: ”Misconceptions and Myths Related to the Fountain of Youth and Juan Ponce de Leon’s 1513 Exploration Voyage”. New World Explorers, Inc. (22 sidor, nedladdningsbar pdf)

Historiska hemligheter

Historiska hemligheter

Då och då görs nya spännande arkeologiska fynd. Det senaste var fyndet av den brittiske kung Rikard III:s gravplats. Men historien är fylld av hemligheter och gåtor som ännu ej lösts.

I Ian Wilsons bok ”Historiska hemligheter” (Rabén & Sjögren, 1988) kan du läsa spännande berättelser om ännu oupptäckta historiska platser, gravar, skeppsvrak och skattgömmor. Här finns också skildringar av de försök som gjorts att finna dessa.

Boken är visserligen 25 år gammal, men det mesta av det som beskrivs är fortfarande oupptäckt.
Vad jag kan se är det främst två av kapitlen som är föråldrade, dels det om Kinas förste kejsares grav och Terrakottaarmén, och dels det om bergsbestigarna Mallory & Irvine.

”Historiska hemligheter” är indelad i fyra huvudavsnitt: Oupptäckta platser, oupptäckta gravar, oupptäckta vrak och oupptäckta skatter.
Det märks att boken främst är skriven för en brittisk läsekrets eftersom visst fokus läggs på händelser kopplade till brittisk historia. Men det gör inte så mycket. Här finns gott om fantasieggande artiklar om allehanda saker som ännu inte upptäckts.

Några av de mest kända gravplatserna som ännu är oupptäckta är t ex Attila, Alexander den store och Kleopatra. Var låg egentligen slagfältet vid Alesia, där romarna besegrade gallerna? Kan det finns något kvar av Columbus flaggskepp Santa Maria och i så fall var? Och finns det någon möjlighet att idag hitta de brittiska kronjuvelerna som kung Johan utan land tappade bort i en tidvattenvåg år 1216?

Historiska hemligheter i bibliotekets katalog

Stjärnbildernas kulturhistoria

Himlavalvets sällsamheter

Så här års kan vi få uppleva stjärnklara kvällar. När vi blickar upp mot natthimlen ser vi många stjärnbilder. Men vilka var det som döpte stjärnbilderna, och varför?

I Peter Nilsons lärorika och fascinerande bok ”Himlavalvets sällsamheter : en resa genom myter och historia” (Rabén & Sjögren, 1977 – finns även i senare upplagor) får vi veta kulturhistorien bakom alla våra välkända stjärnbilder.
Peter Nilson berättar levande och lättläst om Karlavagnen, Orion, Cassiopeja och alla de andra stjärnbilderna och förklarar varför de heter som de gör.
De flesta stjärnbilderna bär namn från den grekiska och romerska mytologin, men stjärnhimlens namn bär också spår av babylonier, egyptier och andra.
Boken speglar också astronomins historia genom tiderna. Läs om astronomer och stjärntydare från alla tider.

Efter att ha läst denna bok vill man gärna gå ut någon kväll och kolla in diverse saker på stjärnhimlen.

Himlavalvets sällsamheter i bibliotekets katalog

Historiens största gåtor

Historiens största gåtor

En ny historisk bokserie håller nu på att ges ut. Det är ”Historiens vändpunkter” som kommer att omfatta 12 delar. Första delen heter ”Historiens största gåtor” och är skriven av Jacob Villum Clausen m fl. (Bonnier Publications, 2011).

Böckerna i ”Historiens vändpunkter” är skrivna av danska författare, och det märks att de är vana vid att skriva för tidskrifter. Böckerna känns som tidskrifter deluxe, med samma sorts layout och samma stil på texterna. Här finns ett enormt rikt bildmaterial.

I den här första delen tar man upp de välkända historiska gåtor som berättats om många gånger tidigare, men här får vi en fräsch sammanställning av dem. I 13 olika kapitel kan du läsa om Tutanchamon, kung Arthur-sagan, jakten på Atlantis och El Dorado, Stonehenge, Mayarikets fall och givetvis Mannen med järnmasken (vars mask inte alls var av järn). Och siaren Nostradamus, hur var det egentligen med honom?

Dessutom var det ett tag sedan vi senast läste om Påskön. Ett trevligt återseende.
I boken finns också en bra sammanfattning av historien kring Dödahavsrullarna.

Visst är det snuttifierat och ibland litet kort, men det är spännande och underhållande texter som väcker intresse för mer fördjupning för den som vill, och jag ser fram emot att kolla in fler delar i serien ”Historiens vändpunkter”. Extremt bläddervänlig. Passar även unga läsare.

Historiens största gåtor i bibliotekets katalog

Medeltida djur

Bestiarium

Listiga vargar och dumma åsnor – ”Bestiarium : en medeltida djurbok” av Bo Eriksson (Dialogos, 2009) är boken som beskriver medeltidens underhållande djurberättelser.

Vad är då ett bestiarium?
Det var en typ av djurbok som hade sin storhetstid under medeltiden.
Dessa djurböcker var inte rena arthandböcker som beskrev världens alla djur, utan syftet var att förklara vad de olika djuren symboliserade. För medeltidens människor var dessutom fabeldjur som drakar, enhörningar och gripar lika verkliga som hundar och katter. Historierna kring djuren var ofta sedelärande.

I Bo Erikssons bok om bestiarierna har han samlat de bästa historierna och citaten om djuren. Varje djur beskrivs som det kunde låta i originaltexterna, och Eriksson beskriver på ett underhållande sätt hur man såg på djuren.

Boken är mycket vackert formgiven och illustrerad med samtida bilder. Den innehåller många kul anekdoter och berättelser.

Några citat:
”Räven är ett svekfullt och listigt djur som lurar andra med sin falskhet. När den behöver föda spelar den död: efter att ha vältrat sig i rödfärgad jord så att den tycks vara dränkt i blod, tar den fåglarna som kommer för att beskåda liket.”

”Skorpionen är en mask som lever på land och som ger giftiga sting med sin gaddförsedda svans. Om en människa blir stungen blir hon hydrofob, rädd för vatten. Djuret hugger aldrig mot en öppen handflata.”

Bestiarium i bibliotekets katalog

Provläs boken online

Tredje rikets myter

Tredje rikets myter

Det finns en stor mytbildning kring nazismen och Hitlertyskland. Det tredje riket byggde själv upp en stor flora av legender och myter. I vår tid matas vi dessutom med allehanda filmer, tv-serier, romaner osv om tredje riket. Till sist blir det svårt att skilja fakta från fiktion.

Peter Olausson driver webbplatsen Faktoider.nu och har under ett flertal år samlat texter kring faktoider, dvs osanningar och missuppfattningar i olika ämnen. Hans bok ”Tredje rikets myter” (Forum, 2011) beskriver faktoider och rent falska påståenden kring nazismen.
Författaren har strävat efter att vara ganska heltäckande i ämnet, så därför finns många aspekter av myter med i boken.

Först avhandlas nazismens egenskapade mytbildning, t ex dolkstötslegenden, de olika raslärorna och kulten av de egna martyrerna. Sedan övergår boken till att behandla andras felaktiga uppfattningar om saker kring tredje riket. Ett långt kapitel handlar såldes om nazisternas ”Wunderwaffen” (”undervapen”) som skulle vända krigslyckan. Och hur var det egentligen med Hitlers atombomb? Här får vi veta att nazisterna inte var i närheten av att utveckla någon sådan, trots att amerikanerna hela tiden trodde det.

Här finns kapitel om så vitt skilda saker som tysk fysik, ockult nazism, tredje rikets relation till kyrkan, Albert Speers Germania och givetvis om Förintelsen.
Ett annat kapitel handlar om myter i efterhand. Här kan du läsa om nazisternas flygande tefat och om hemliga baser i Antarktis (jo, det finns folk som tror på detta!).

Eftersom boken vill spänna över ett så stort ämnesområde och dessutom ta med nästan allt i mytväg blir den något spretig. Författaren gillar dessutom långa meningar med flera bisatser, ibland även med parenteser. Texten kan därför emellanåt vara något tungläst, men innehållet är intressant.
Olausson vill gå till botten med flera av de mytiska påståenden som spridits och strävar efter att hitta källorna till dem, något som inte alltid går.

”Tredje rikets myter” avslutas med en utmärkt genomgång av författarens källmaterial, för den som vill läsa mera. Han varnar också för vissa ”opålitliga” memoarböcker.

Tredje rikets myter i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: