Bloggarkiv

Katedralen som sprängdes

Den 5 december 1931 sprängdes Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Det var stadens största kyrka, men den stod i vägen för det gigantiska ”Sovjeternas palats” som Stalin ville bygga.
Katedralen hade uppförts på 1800-talet till minne av den ryska segern över Napoleon. I kyrkan hade urpremiären för Tjajkovskijs berömda ouvertyr ”1812” hållits 1882.

Händelsen är utgångspunkten för Torsten Kälvemarks bok ”Den sprängda katedralen : den ryska kyrkans martyrium 1918-1938” (Artos, 2018). Författaren var kyrkohistoriker och har även bl.a. skrivit böcker om den estniske tonsättaren Arvo Pärt. Den här boken kom att bli hans sista.

Efter oktoberrevolutionen skulle religionen och den ryska ortodoxa kyrkan krossas. ”Från 1918 och några decennier framåt pågick den värsta förföljelse som kristendomen upplevt sedan det romerska imperiets dagar”, skriver Kälvemark.

Tiotusentals präster mördades, biskopar avrättades eller dog i fångläger. Äldre kvinnor som hela sitt liv varit aktiva i kyrkan anklagades för påhittade brott och avrättades med nackskott. Ibland anklagades de för att vara medlemmar i en ”monarkistisk grupp” eller att ägna sig åt ”antisovjetisk agitation” eller ”kontrarevolutionär verksamhet”. Kyrkornas dyrbarheter konfiskerades. Kloster och kyrkor stängdes.

När de gamla sovjetryska arkiven nu blivit tillgängliga för forskning kan sådana här böcker skrivas.
Läs om strafflägret på Solovki i Vita havet, eller om skjutfältet Butovo, ibland kallat ”Rysslands Golgata”. Enbart under perioden 1937-38 avrättades över 20.000 människor där.

Kälvemark lyfter i den här boken fram många enskilda människoöden. I stället för att bara vara siffror i en summerad lista över offer, träder de fram som individer. Det är bitvis stark läsning.

Åter till Kristus Frälsarens katedral. Det var en kamp mot historien. Kyrkan sprängdes för att den manuella rivningen hade tagit för lång tid. Innan dess hade katedralen plundrats på värdesaker. Enbart från de förgyllda kupolerna tog man bort 422 kg bladguld. De 14 kyrkklockorna smältes ned. Alla som öppet protesterade mot förstörelsen sändes till arbetsläger eller avrättades.

Något Sovjeternas palats blev det dock aldrig på platsen. Under Chrusjtjovs tid omvandlades byggnadens grund till en jättelik offentlig simbassäng. 1990, efter kommunismens fall, fick den ryska ortodoxa kyrkan tillstånd att rekonstruera katedralen, som sedan återuppbyggdes. Den invigdes på nytt år 2000.

Boken avslutas med ett kapitel om hur mycket man i Sverige visste om vad som pågick i Sovjetunionen, samt ett intressant kapitel om hur vi idag ser på offren och minnena från 1900-talets många katastrofala förföljelser, inte bara i Ryssland utan även på andra håll.

På biblioteket kan du få syn på en bok som du inte visste att du ville läsa. ”Den sprängda katedralen” är ett sådant exempel. Välskriven, tankeväckande och intressant. Boken är ett bra exempel på hur modern arkivforskning hjälper oss att få ökad kunskap om 1900-talets historia. Rekommenderas.

Den sprängda katedralen i bibliotekets katalog

Jack Uppskäraren avslöjad?

Jack Uppskäraren

Under de senaste dagarna har det i media publicerats artiklar där det hävdas att seriemördaren Jack Uppskärarens (Jack the Ripper) identitet ska ha avslöjats med hjälp av modern DNA-teknik.

Tidigare i bloggen har jag skrivit om den bästa boken i ämnet på svenska, nämligen ”Jack Uppskäraren : kriminalfall och legend” av Glenn Lauritz Andersson (Historiska media, 2008).

Författaren är en av Sveriges främsta experter på området. I ett brev till förlaget förklarar Andersson att mysteriet inte alls är löst, och att han är skeptisk till de nya uppgifterna:

”Med anledning av av den stora nyheten, först förmedlad av engelska Daily Mail,  att Jack the Rippers identitet skulle vara avslöjad genom säkra DNA-spår på en ”sjal” ägd av författaren Russel Edwards, kan jag dessvärre meddela att det finns anledning till försiktighet, även om det hela först kan låta övertygande.”
Läs hela texten på Historiska Medias webbplats.

Det är långt ifrån första gången någon tvärsäkert hävdar att mysteriet skulle vara löst. Förmodligen kommer vi aldrig att få veta med säkerhet vem mördaren var.

 

Svenska mord

Svenska mord

I alla tider har man varit intresserad av mordfall och ond bråd död. I vissa fall har en del mord blivit legendariska och beskrivits i visor och skillingtryck.

Jan-Öjvind Swahn, professor emeritus i folkloristik, berättar i ”Svenska mord : märkliga mordfall ur den svenska kriminalhistorien” (Ordalaget, 2003) om några av de mest kända fallen.

Detta är en lättläst och intresseväckande bok, där du kan läsa om 22 olika mordfall, från medeltiden och fram till 1950-talet. Varje mordfall beskrivs i ett ganska kort kapitel på ca 10 sidor, och i slutet av varje kapitel finns lästips för den som vill fördjupa sig mera.

Läs om mordet på Engelbrekt 1436, en av medeltidens största svenska folkledare. Han yxmördades på Göksholm i Hjälmaren av Magnus Bengtsson Natt och Dag. Tre år efter mordet skrev biskop Thomas i Strängnäs sin berömda Frihetssång (eller Engelbrektsvisan). Där heter det: ”Han vart karvad som den fisk, som stekare lägga på sin disk”.

Andra kända mordoffer du kan läsa om i boken är markis de Monaldesco, som ex-drottning Kristina lät mörda i Fontainebleau 1657. Eller officeren Malcolm Sinclair, som mördades 1739 i Schlesien av ryska utsända. Mordet gav upphov till den mycket spridda Sinclairvisan. Man känner till över 100 olika skillingtryck-utgåvor av denna, som länge var Sveriges mest kända dikt. Upprördheten över mordet på Sinclair bidrog till krigsutbrottet Sverige-Ryssland 1741.

Läs också om kända 1800-talsbrott som Yngsjömorden, och inte minst om mördarparet Hjert och Tektor, som blev de sista personer att avrättas offentligt i Sverige. Året var 1876.

Möt Elvira Madigan och Sixten Sparre, läs om barnamördare, anarkisten som försökte mörda tsaren vid dennes Sverigebesök, ”ryssmorden” och Salaligan. Samt ett helt kapitel om Sveriges sista avrättning överhuvudtaget, som ägde rum 1910.

Swahn skriver lättsamt, kåserande och underhållande om dessa ibland ruskiga mord. Läsaren får en hel del kulturhistoria på köpet, och lästips om man vill veta mera. Rikt illustrerad.

Svenska mord i bibliotekets katalog

Mordet på John F Kennedy

Mordet på John F Kwennedy - stillbild från Zapruders film

Fredagen den 22 november 1963 är ett datum som etsat sig fast i världshistorien. Det var dagen då USA:s president John F Kennedy mördades. Han satt i en öppen bilkortege genom Dallas när han blev skjuten i huvudet.
Världen hamnade i en chockfas. Omständigheterna kring mordet framstod mycket snabbt som oklara. Lee Harvey Oswald greps som misstänkt för mordet, men två dagar senare blev han själv skjuten till döds av nattklubbsägaren Jack Ruby. Ingen blev dömd för mordet på presidenten, vilket orsakade ett nationellt trauma.

Det har nu gått 50 år sedan mordet på Kennedy. Än idag finns många obesvarade frågor kring attentatet. En undersökningskommission, Warrenkommissionen, tillsattes och kom med sin slutrapport 1964. Enligt Warrenkommissionens rapport var Oswald ensam gärningsman. Han sköt tre skott från sin position i varulagerbyggnaden i Dallas. President Kennedy dödades och Texas guvernör John Connally skadades.

Ett viktigt vittne som Warrenkommissionen använde sig av var Abraham Zapruder, som med sin filmkamera av en slump lyckades filma hela förloppet. Det fanns flera personer som filmade Kennedys kortegebil, men Zapruders film var den som gav mest kompletta bilden av skotten.

Alla har inte nöjt sig med Warrenkommissionens slutsatser. Många konspirationsteorier har lanserats under årens lopp. Fanns det fler än en skytt? Kom kulor från flera håll? Var det en stor sammansvärjning mot Kennedy, och vilka var i så fall inblandade?

En presidents död

På biblioteket finns flera böcker om mordet på Kennedy.
Den mest kända är ”En presidents död : 20-25 november 1963” av William Manchester (Bonniers, 1967), en rejäl tegelsten på 756 sidor. Boken skrevs på uppdrag av familjen Kennedy. Innan den kunde publiceras var dock Manchester tvungen att ta bort vissa avsnitt om John F Kennedys och hustrun Jacqueline Kennedys familjeliv.

JFK

En senare bok, som också är mycket känd, är åklagaren Jim GarrisonsJFK : jakten på Kennedys mördare” (Forum, 1992). Delar av den filmatiserades 1991 i regi av Oliver Stone och med Kevin Costner i rollen som Garrison.

Sedan finns det dessutom rena biografier om John F Kennedy, och även böcker om hela familjen Kennedy.

Warrenkommissionens rapport

Även Warrenkommissionens rapport finns att låna på biblioteket:Report of the President’s Commission on the Assassination of President John F. Kennedy (U.S. Government Printing Office, 1964). Det är en annan diger lunta på 888 sidor.
Rapporten finns dessutom tillgänglig online.

Jack Uppskäraren

Jack Uppskäraren

Under våren och sommaren 1888, för 125 år sedan, startade en serie mord i distriktet Whitechapel i Londons fattiga East End-kvarter. Fram till februari 1891 inträffade elva mord där. Fem av dessa är man säker på att de utfördes av samme okände gärningsman – Jack Uppskäraren (Jack the Ripper). Dessa fem mord ägde rum under hösten 1888 och var även för samtiden osedvanligt ruskiga. Men faktum är att man inte med säkerhet vet exakt hur många kvinnor som föll offer för denne mördare.

Intresset för Jack Uppskäraren är stort än idag. Han är den mest kände seriemördaren av alla, och ingen har någonsin kunnat lista ut vem han egentligen var. Men teorierna om hans identitet är många. Eftersom fallet aldrig löstes har berättelserna om Jack Uppskäraren idag nått mytstatus. Det kan vara svårt att skilja legend och konspirationsteori från sanning. Det finns mängder av böcker och filmer om mordfallen.

Den senaste, och bästa, boken på svenska om fallet är ”Jack Uppskäraren : kriminalfall och legend” av Glenn Lauritz Andersson (Historiska media, 2008), en av Sveriges främsta experter i ämnet.

I boken ger Andersson en heltäckande bild av fallet. Han är inte ute efter att en gång för alla ta reda på vem som var mördaren, utan han redovisar det vi vet och de olika teorier som under åren framförts. Dessutom beskriver han den sociala och utsatta verklighet som människorna i East End levde i för 125 år sedan.

Kriminaltekniken och utredningsmetoderna1888 var ju inte densamma som idag, vilket gör att flera viktiga spår inte utreddes, eller bara försvann. Mordfallens enorma uppmärksamhet fick senare konsekvenser. Kriminaltekniken förbättrades, och medias roll i polisutredningar skulle bli ännu större.

Anderssons bok är bra och saklig. Han ger en bakgrund, redovisar hela polisarbetet och beskriver de vanligaste misstänkta. Dessutom tar han kål på flera vanliga myter.
Här finns dock en del otäcka rättsmedicinska avsnitt som kanske kan paja nattsömnen för en och annan känslig läsare.

Boken är spännande som en deckare. Men man får på slutet inte veta vem mördaren är…
Förmodligen kommer vi aldrig att säkert få veta det. Man har forskat i fallet i över ett sekel. Men eftersom mysteriet finns kvar kommer intresset för Jack Uppskäraren att leva vidare.

Jack Uppskäraren i bibliotekets katalog

Läs också: Jack Uppskäraren avslöjad?

Helt vanliga män

Helt vanliga män

”Helt vanliga män” är en av de viktigaste böcker som skrivits om Förintelsen. Den beskriver hur vanliga tyskar skolades till yrkesmördare, och hur detta kunde ske.

Den amerikanske historikern Christopher R. Browning är mest känd för just denna bok, ”Helt vanliga män : Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen” (Norstedts, 1998).
Den handlar om Reservpolisbataljon 101, som bestod av ca 500 ordningsmän. Det var inga tyska yrkessoldater, utan vanliga tjänstemän från trakten kring Hamburg som ansågs vara för gamla för att kallas in till militärtjänst. Nästan ingen av dem hade någon tidigare militär erfarenhet. De sorterade under ordningspolisen (och alltså inte Wehrmacht eller Gestapo). De flesta av dem hade familj, många hade barn.

Reservpolisbataljon 101 fick i uppdrag att deportera judar i Polen 1942. Hela byar skulle utrymmas och invånarna skjutas. Nazisterna hade då ännu inte hunnit upprätta sina läger, så bataljonen fick avrätta många tusentals människor.

Brownings bok är baserad på autentiska vittnesmål. En av de mest centrala egenskaperna med hans bok är att den inte demoniserar tyskarna och framställer förövarna som fanatiska nazister. Istället betonar han männens ”vanlighet” och visar hur de fick valmöjligheter.
Inför det första massmordet fick de ett val. De som kände att de inte skulle klara av uppdraget kunde avstå. Ungefär 10% valde då att avstå. Men när en liknande valmöjlighet uppstod några månader senare var det inte lika många som gjorde samma val.

Vilka motiv drev männen att delta i massakrerna? Browning visar i boken på ett kusligt sätt hur människor påverkas av grupptryck, och hur männen i bataljonen efter hand vande sig vid sina fruktansvärda morduppdrag. De som valde att delta ville inte svika sina kamrater och ”dumpa” arbetet på dem, och det fanns också en rädsla för bestraffningar (även om sådana sällan förekom, enligt Browning). Den extrema vardagssituationen för Reservpolisbataljon 101 blev ändå någon sorts tillskruvad norm.

Från början blev männen starkt berörda av att ha deltagit i massmordet. De ville inte prata om händelserna med andra och kände olust. Men för varje nytt uppdrag som genomfördes avtrubbades männen. Browning beskriver hur de uppmanades att anmäla sig som frivilliga till ”judejakt” (dvs att spåra upp judar som gömt sig). Ofta var det så många frivilliga att det blev folk över.
Det stora antalet avrättade som redovisas i boken är nästan svårt att ta till sig. Allting finns dessutom dokumenterat, så man vet hur många det var.

”Helt vanliga män” är en bok som du garanterat bär med dig för alltid sedan du läst den. Boken väcker frågor. Det är uppenbart att människan påverkas mycket starkt av grupptryck. Betyder det att vem som helst, i en viss situation, kan bli en massmördare? Skulle läsaren själv kunna bli det?
En viktig, välskriven och omskakande bok.

Helt vanliga män i bibliotekets katalog

Gifter och giftmord

En dos stryknin

I litteraturhistorien är det många personer som drabbats av förgiftningar, exempelvis Törnrosa, Snövit, Madame Bovary, Thérèse Raquin och pastor Gregorius. Och då har vi inte ens nämnt alla offer inom kriminallitteraturen.

Olle Matsson, professor i kemi vid Uppsala universitet, har skrivit en underhållande bok om gifter och giftmord: ”En dos stryknin: om gifter och giftmord i litteraturen” (Atlantis, 2012).

Detta är en genreöverskridande bok som spänner över flera ämnesområden. Bästa etiketten är kanske kulturhistoria.

Boken är som en tråd som löper igenom gifthistorien (om det nu kan finnas en sådan).
Den inleds med Sokrates giftbägare, som filosofen tvingades att tömma år 399 f.Kr. Bägaren innehöll troligen odört, blandad med opium från vallmo. Matsson beskriver sedan andra antika källor som tar upp odört, fortsätter med att berätta om växten – var den växer, hur den används, hur giftet verkar i kroppen, och sedan följer litterära exempel på användning av just odört (i just detta fall Agatha Christie och Caroline Graham). Sedan kommer nästa kapitel, om stormhatten.

Så här fortsätter det genom hela boken. Man får mest utbyte av att läsa kapitlen i följd, men visst kan man hoppa in direkt och läsa t ex kapitlet om belladonna och bolmört, som ligger betydligt längre in i ”En dos stryknin”.

De mest kända deckargifterna är arsenik, cyankalium och stryknin. Men det är bara några av alla de gifter som Matsson berättar om i den här intressanta och ibland överraskande boken. Författaren är mycket kunnig i ämnet och det är spännande att få följa med på resan genom alla gifter. Det finns verkligen fler sätt än man tror att ta kål på någon med gift!
Här kan du även läsa om råttgft och ormgift. Nikotin är livsfarligt i höga doser, och man ska akta sig för skämda jordnötter eftersom dess mögel kan avge aflatoxin. Och känner du till den farliga japanska fiskdelikatessen fugu?

Om man så vill kan man dessutom se den här boken som en studie i kriminallitteraturens giftiga historia. En underhållande bok är det i alla fall, och dessutom trevligt formgiven med många fina illustrationer.

En dos stryknin i bibliotekets katalog

Mordet på premiärministern

Den 11 maj 1812, för 200 år sedan, mördades den brittiske premiärministern Spencer Perceval (1762-1812). Han är den ende brittiske premiärminister som mördats.

När Perceval var på väg in i underhusets lobby klev en man fram och sköt honom i bröstet.
Attentatsmannen stod kvar och försökte inte fly. Mördaren var köpmannen John Bellingham, som var fientligt inställd till den brittiska regeringen. På grund av sina skulder hade han blivit internerad i Ryssland och sedan han kommit hem krävde han kompensation från regeringen för detta. Alla hans önskemål hade dock avslagits.
Bellingham dömdes till döden och avrättades genom hängning en vecka senare.

Spencer Perceval var advokat till yrket, konservativ och anglikan, som avskydde katoliker. Mot slutet av sitt liv blev han en expert på bibliska profetior. Han var en kortvuxen, smal och blek man som alltid klädde sig i svart. Hans smeknamn var ”Little P”.

Han var premiärminister 1809-1812 och regerade i en svår tid. Napoleonkrigen pågick, den brittiske kung George III sjönk allt djupare in i sinnessjukdom, samtidigt som den industriella revolutionen började ta fart.

Perceval är ändå mest ihågkommen just för att han blev mördad. Perceval efterlämnade en änka och hela tolv barn. Parlamentet beslutade att avsätta 50.000 pund i understöd till hans familj.

Mordet överskuggade Percevals arbete som premiärminister.
Det skrevs dikter som hyllade honom.

Such was his private, such his public life,
That all who differ’d in polemic strife,
Or varied in opinion with his plan,
Agreed with one accord to love the man

(Universal sympathy on the martyr’d statesman , 1812)

Avslutningsvis ett citat från Perceval själv.

Under en debatt om korruption i valsammanhang sade han “I have nothing to say to the nothing that has been said.”

Past Prime Ministers: Spencer Perceval

Wikipedia: Spencer Perceval

Philip Treherne: The right honorable Spencer Perceval (den första biografin om Perceval, skriven 1812). Läs som e-bok

Politiska mord

Politiska mord

Att vara kung, kejsare eller annan ledare kan vara farligt. En hel del historiska ledare har blivit mördade.
I ”Politiska mord – det yttersta argumentet” (Historiska media, 2004) berättar Göran Rystad om politiska mord från Julius Caesar till Martin Luther King.
Mördarnas motiv har varierat genom seklerna. Ibland har de varit ensamma gärningsmän, men andra gånger har de medverkat i en större konspiration. Rystad berättar också om orsakerna till morden. De har också varierat. Religiösa, nationella, etniska och ideologiska konflikter har legat bakom dåden.

I våra dagar kanske vi tänker på morden på Olof Palme och John F Kennedy.
Fyra amerikanska presidenter har mördats.
Men det finns många historiska mord som är väldokumenterade. Flera franska kungar blev mördade på 1500- och 1600-talet. Omslaget avbildar revolutionsledaren Marat, som mördades i sitt badkar 1793.

Dessutom visar Rystad att politiska mord nästan alltid är en väldigt ineffektiv metod för att uppnå de syften mördaren är ute efter. I allmänhet är dåden t o m rent kontraproduktiva.
Förutom de mest kända politiska morden (Caesar, Lincoln, Franz Ferdinand etc) berättar Rystad även om mordet på fältherren Wallenstein 1634. Det är inte lika ofta beskrivet i litteraturen.

En intressant och detaljrik bok som spänner över en lång tidsperiod.

Politiska mord i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: