Bloggarkiv

Målade allmogemöbler

När färgen kom till byn

Det finns ett stort intresse för allmogemöbler och folkligt möbelmåleri, men detta intresse svarar inte riktigt emot tillgången på litteratur. Johan Knutssons & Ulla-Karin Warbergs fräscha bok ”När färgen kom till byn : målade allmogemöbler från norr till söder 1750-1850” (Signum, 2014) är därför mycket välkommen.
Egentligen är det märkligt att det skrivits så få böcker om ett så populärt ämne som målade allmogemöbler.

En bok om folkligt möbelmåleri handlar förstås om bondehemmets förvaringsmöbler. Här kan du läsa om skåp, kistor och skrin av olika slag. De nya stilarna togs först upp i måleriet, inte i snickeriet.

Johan Knutsson är fil dr i konstvetenskap och professor i möbelkultur vid Linköpings universitet och Ulla-Karin Warberg är fil mag och intendent vid Stockholms auktionsverk. Författarna är mycket kunniga i ämnet. Eftersom de själva har stött på många praktiska frågor från allmänheten i ämnet har boken fått en praktisk och bra disposition.

När färgen kom till byn” inleds med några riktigt intressanta kapitel om allmogemåleri och folkkonst, om målarens redskap och teknik. Läsaren får en bra och lättläst introduktion.

Sedan följer kapitel för vart och ett av Sveriges landskap. Här i Jämtland är t ex Jämtlandsskåpen välkända och eftertraktade.

I den här boken kan vi läsa om hur man känner igen allmogekonst från olika delar av landet. Hur känner man igen måleri från Gotland, och i vilka delar av Sverige har kistorna varit viktigare än på andra håll? Det är exempel på frågor som du får svar på i den här boken.
I de fall man känner till enskilda konstnärer presenteras även dessa.

När färgen kom till byn” är en riktigt trivsam och mycket användbar bok, som bör få en stor läsekrets. Den omfattar över 200 sidor och är rikt illustrerad med massor av bilder, alla i färg. I slutet av boken finns också en litteraturlista för dig som vill läsa mera.
Omslaget pryds av en detalj från ett skåp från Västmanland.

När färgen kom till byn i bibliotekets katalog

 

Svensk illustration 1900-2000

Svensk illustration

Illustration är en konstnärlig genre som i Sverige länge inte ansetts vara lika ”fin” som annan bildkonst. Samtidigt har illustrationen varit en av de mest spridda visuella konstgenrerna. Alla har vi fascinerats av bilder i böcker, tidningar och tidskrifter. För att inte tala om alla omslag till böcker, skivor och filmer.

Nu har den svenska illustrationen fått sin historia berättad i den stora och imponerande volymen ”Svensk illustration : en visuell historia 1900-2000” (red. Andreas Berg och Sara Teleman, Arena 2013).

Boken är i coffee table-format, ca 25 x 31 cm, och väger över 2 kg. Ett sant praktverk alltså.

Svensk illustration” består av 17 olika kapitel, skrivna av skilda författare. Varje kapitel är slösande rikt illustrerat och det är ett rent nöje att bara sitta och bläddra i boken.

Redaktörerna har valt att inte presentera materialet efter enskilda illustratörer, utan efter teman. Dessutom vill man i boken spegla samhällsutvecklingen.

”Illustration speglar ju inte bara estetiska värderingar utan också ekonomiska, tekniska, sociala och politiska förändringar. Det är produktionen och distributionen av massmedia som definierar illustrationskonsten. Därmed påverkas illustratörer i ovanligt hög grad, eller i alla fall ovanligt snabbt, av konjunkturförändringar och politiska och sociala förändringar i samhället” skriver redaktörerna i bokens förord.

Berättelsen tar sin början i det sena 1800-talet, då illustrationen började ta stor plats i veckopress och litteratur. Sedan kan vi läsa om synen på barnet och uppkomsten av den tidiga barnkulturen. Många i den första generation kvinnor som utbildades på Konstakademien och Tekniska skolan fick arbete i den nya ”barnbranschen”.

Ett intressant kapitel handlar om Carl Larssons idylliska familjevärld, som satt sin prägel på flera generationer svenskar.
Läs också om Einar Nerman, idag mest känd för Solstickan, men han skapade också hela Ernst Rolfs grafiska profil, och mycket annat.

I ett kapitel möter vi Göta Trägårdh, som tillsammans med Anders Beckman grundade Beckmans skola. Hon är idag mest ihågkommen för sina många textilmönster.
I ett annat kapitel jämförs Stig Claesson och Kerstin Thorvall, två författare som började sina karriärer som tecknare.

En av bokens redaktörer, Sara Teleman, skriver i ett spännande kapitel om veckotidningen Feminas storhetstid på 1960- och 1970-talet. Där publicerades verk av många av den tidens främsta illustratörer.

Lär också om vänstervågens estetik kring 1968, om de svenska vuxenseriernas framgångar och om modeteckningar från 1980-talet.

Svensk illustration” är otroligt innehållsrik och extremt bläddervänlig. Ska man klaga på något är det kanske att flera olika kapitel handlar om delar av samma ämne – barn- och ungdomskultur, samtidigt som hela motivgenrer (t ex reklamkonst, skivomslag och filmaffischer) nästan helt saknas i boken.

Boken är utsökt formgiven, och alla illustrationer är mycket fint återgivna med klara färger och tryckta på kvalitetspapper. En bra, tjusig och innehållsrik bok med hög nostalgifaktor.

Svensk illustration 1900-2000 i bibliotekets katalog

 

Masskulturens bilder

Återkomster & försvinnanden

På biblioteket stöter man då och då på böcker som har ett bra och läsvärt innehåll, men som man genast ser att läsarna kommer att få svårt att hitta fram till. Ofta beror det på att bokens titel är alltför anonym, eller ibland helt omöjlig, och andra gånger beror det på att bokens omslag tyvärr ser urtråkigt ut och inte alls lockar någon till att öppna boken.

En bok som lider av båda dessa problem är ”Återkomster & försvinnanden : om bildkonst och masskultur från två sekel” av Douglas Feuk (Atlantis, 2012).
Titeln ”Återkomster & försvinnanden” säger absolut ingenting. Den beskrivande undertiteln ”Bildkonst och masskultur från två sekel” är mycket bättre och borde hellre ha varit huvudtitel. Det färglösa omslaget visar en närbild av författarens egna handskrivna anteckningar.

Boken ser verkligen trist ut. Den som öppnar boken och börjar studera innehållet blir dock kanske överraskad, eftersom den innehåller mängder av intressanta och välskrivna artiklar om bildkonst, populärkultur och masskultur. Det är svårt att förstå varför man istället inte valde en bild av något av de färgsprakande konstverken som omslagsmotiv.

Douglas Feuk är konstkritiker och utställningsarrangör, och i den här boken har man samlat några av hans många artiklar och essäer om konst och kultur. De tidsperioder som berörs är 1800-tal och 1900-tal.
Här finns t ex flera intressanta artiklar om August Strindbergs måleri. Ett helt block i boken berör tysk bildkonst före och efter andra världskriget, och en av dessa artiklar beskriver tyskarnas fixering vid ekar.

Blocket ”Drömbilder i vardagen” innehåller spännande och emellanåt riktigt intressanta texter om kvinnans kjol som symbol förr och nu, om motiv på frimärken, om tecknade serier och om paralleller mellan konstgallerier och skyltfönster.
Feuk är bra på att koppla ihop gamla och nya bilder och att hitta samband mellan dem.

Dödens ö

En av bokens bästa artiklar handlar om Arnold BöcklinsDödens ö” (målad i flera olika versioner, den första 1880), som kring sekelskiftet 1900 var en av de vanligaste konstreproduktionerna som hängde i tyska och svenska hem.

En annan fascinerande essä handlar om spiralmotivet i amerikansk 1900-talskonst, eller ”amerikansk apokalyps” som Feuk kallar det.

Författaren är mycket kunnig i sitt ämne och gör ofta intressanta utvikningar och analyser, utan att det blir alltför invecklat. Prosan flyter fint över sidorna och ofta får man som läsare nya tankar och funderingar. Mest får man givetvis ut av boken om man redan är lite intresserad av konst, men jag tror också att flera av dessa texter kan väcka ett slumrande konstintresse hos någon som skulle vilja ha det, men inte riktigt har någon bra guide.

(Sedan detta boktips skrevs har titeln tyvärr försvunnit från biblioteket. Boken kan därför tyvärr ej längre lånas)

Kinesiskt porslin

Kinesiskt porslin

Antikrundan” är ett av SVT:s mest populära program. I nästan varje program förekommer kinesiska porslins- och keramikföremål, i vissa fall väldigt gamla sådana. Det finns ett stort samlarintresse för kinesiskt porslin.
Om du vill få en bra introduktion till ämnet finns en utmärkt guidebok, ”Kinesiskt porslin – det vita guldet” av Björn och Anna Gremner (AntikWest, 2011). Björn Gremner är Antikrundans expert på kinesiskt porslin, och han har skrivit den här boken tillsammans med sin dotter som är antikhandlare.

Kinesiskt porslin är inte bara konst, det är också historia och kultur. I boken finns en kronologisk genomgång av porslin från de olika tidsepokerna och dynastierna. Här finns också ett längre avsnitt om Svenska Ostindiska Compagniet och det porslin som man importerade till Sverige.

Det var redan under Tang-dynastin (618-906) som kineserna började exportera porslin till sina grannländer. Men den stora exporten till Europa tog fart först på 1600- och 1700-talet.
Varje europeiskt land bildade ett eget handelskompani som ägnade sig åt handel med Kina. Det svenska ostindiska kompaniet hade sitt faktori i Kanton, och härifrån skeppades sedan allt porslin hem till Sverige. Det man först importerade var det rent kinesiska porslinet. Senare började man beställa specialporslin som passade europeiska måltidsvanor.
Den mest kända kinesiska porslinsdynastin är Ming (1368-1644). Begreppet ”Mingvas” är välkänt.

”Kinesiskt porslin – det vita guldet” är en bra guide med massor av fina illustrationer. Här får vi också svar på praktiska frågor, exempelvis hur man bedömer ålder, hur man skiljer på falskt och äkta, vilka regler som gäller för export, hur dynastiernas kejsarmärken ser ut, osv. Ett särskilt intressant avsnitt handlar om symbolik i de olika dekorerna.
Passar både nybörjaren och den mer erfarne samlaren. En både bildande och praktisk bok.

Kinesiskt porslin – det vita guldet i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: