Bloggarkiv

Hemsökelser i Stockholm

Hemsökt

Det finns ett stort intresse för berättelser om upplevelser av oförklarliga fenomen.
Särskilt många byggnader som sägs vara hemsökta finns i Stockholmsområdet. Om dessa platser kan du läsa i Petter Inedahls bok ”Hemsökt : spökerier i Stockholms län” (Carlsson, 2015).

Hemsökt” består av 100 olika kapitel, som bara är några sidor långa. Varje kapitel beskriver en viss plats och återger vittnesmål från besökare. Alla nutida vittnesmål är anonyma.
Inedahl passar också på att berätta byggnadernas historia, vilket gör boken intressant även för den som är intresserad av själva platserna. Författaren tycks dessutom själv ha besökt de flesta platserna och då tagit de foton, som illustrerar boken.

Här tas läsaren med till slott, herrgårdar, kyrkor men också till kanske mer oväntade platser som grottor och stadshotell. Nästan alla berättelser är tidigare opublicerade.
Boken är underhållande och rappt skriven, och kapitlen har intresseväckande rubriker. Några exempel: ”Det skrikande barnet i källaren”, ”De döda under krogen”, ”Biskopens stulna guld” och  ”Skräcknatten på Djursnäs”.

Inedahl påpekar helt korrekt att spöken och berättelserna om dem är en del av vår kulturhistoria, vare sig man tror på dem eller inte.
En spännande bok även för den som inte bor i Stockholmstrakten. Den lättskrämde kanske dock ska undvika att läsa den strax före läggdags.

Hemsökt i bibliotekets katalog

1800-talshumor

Anekdot-lexikon

Av en ren slump fann jag en liten speciell bok nere i Östersunds biblioteks bokmagasin. Boken ser ganska oansenlig ut, men titeln väckte genast mitt intresse. Den heter ”Anekdot-lexikon” och är tryckt i Stockholm 1846. Ingen upphovsman finns angiven.

Detta visar sig vara första halvan av ett tvåbandsverk (band 2 saknas dock hos oss), och förtecknar diverse mer eller mindre lustiga anekdoter. De är indexerade efter lämpligt uppslagsord: ”Barberare”, ”Carl XII”, ”Eldsvåda”, ”Godt köp”, och så vidare. Detta första band sträcker sig t o m bokstaven L.

Boken är verkligen inte stor till formatet (95 x 135 mm), men den omfattar hela 656 sidor.
Troligen är boken relativt sällsynt idag. I databasen Libris finns den endast registrerad på två bibliotek: KB och Nordiska museet.

En hel del av uppslagsorden utgörs av personnamn. Relativt många av anekdoterna är knutna till kungligheter, biskopar och andra på den tiden kända personer. Här finns också några Bellmanhistorier.

Frågan är då om dessa historier fortfarande är roliga, 170 år senare. Jag vill hävda att åtminstone vissa av dem fortfarande håller god klass. Här presenteras några utvalda smakprov.

Uppslagsordet ”Boklån”:
Anekdot om boklån, 1846

Uppslagsordet ”Gentleman”:
Anekdot om gentleman, 1846

Uppslagsordet ”Kronan”:
Anekdot om Kronan, 1846

Uppslagsordet ”Byxtyg”:
Anekdot om byxtyg, 1846

 

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

100 mysterier du aldrig kommer att lösa

100 mysterier

På senare år har det utgivits ett flertal böcker som listar ett större antal saker, platser etc som man ”måste ”se, göra eller besöka. En variant av denna bokidé är att lista motsvarande saker som man inte kan göra.

Den senaste boken i den här stilen är Daniel Smiths ”100 mysterier du aldrig kommer att lösa : försvunna städer, gömda skatter och mytomspunna hemligheter” (Tukan, 2015).
Boken består av 100 korta kapitel, i till synes slumpvis ordning, som vart och ett beskriver ett historiskt mysterium. Vi får läsa om så pass vitt skilda saker som Amelia Earhart, Loch Ness-monstret, Raoul Wallenberg, El Dorado, dronten, Israels 12 stammar, Nefertitis grav och mycket annat.
Flera kapitel handlar om försvunna skatter, t ex de som tillskrivs Svartskägg och kapten Kidd.
Alla kapitel är rikt illustrerade och boken är mycket snyggt formgiven. Språket är rappt och lättläst. Som vanligt i en sådan här bok finns det ingen direkt fördjupning, och resultatet hade säkert blivit bättre med ett snävare urval och med mera text om vart och ett av dessa mysterier. Men den här boken är ett trevligt nytillskott till ”mysteriegenren”.
Urvalet har en tydlig brittisk tonvikt, och man märker att boken främst är skriven för en brittisk läsekrets. Men det gör inte så mycket.

En del av de mysterier som beskrivs har dock inte karaktären av just mysterier. KFC:s originalrecept och Googles sökalgoritmer är exempel på företagshemligheter. Varför finns dessa med i en mysteriebok, kan man undra. Samtidigt saknas beskrivningar av välkända mysterier som bärnstensrummet och Alexander den stores grav.
Men bokens originaltitel ”100 things you will never find” ger svar på även detta mysterium. Från början är alltså bokidén att lista saker som läsaren aldrig kommer att kunna leta fram. Det svenska förlaget har möjligen tyckt att ordet ”mysterier” säljer bättre. Och det kanske är sant.

Visste du förresten att Babylons hängande trädgårdar troligen låg i Nineve, eller att de sista scenerna i Bayeuxtapeten saknas?

100 mysterier du aldrig kommer att lösa i bibliotekets katalog

Se också: Världens hemligaste platser

Kyrkans föremål

Kyrkans föremål

I våra kyrkor finns massor av olika föremål. Det kan vara konstnärlig utsmyckning, textilier, inredning, bruksföremål och mycket annat. Kyrkomiljöerna har förändrats under seklernas gång, och diverse äldre föremål kan då ha plockats bort och hamnat i förråd eller i vindsutrymmen. Många olika yrkesgrupper jobbar med att ta hand om de kyrkliga föremålen. För att underlätta identifieringen av föremålen har Svenska kyrkan tagit fram boken ”Kyrkans föremål – beskrivande lexikon” (Svenska kyrkan / Göteborgs universitet, 2015).

Denna skrift har stort kulturhistoriskt intresse och är användbar även för vanliga historieintresserade läsare. Lexikonet är indelat i 24 huvudrubriker, efter Riksantikvarieämbetets indelningsmodell. 369 olika begrepp beskrivs och förklaras. Texterna är skrivna av kyrko- och föremålshistoriker och av erfarna konservatorer.

”Kyrkans föremål” omfattar hela 258 sidor och inleds med en kort beskrivning av de olika stilepokerna. Här finns också en kort beskrivning av de liturgiska färgerna, av vanliga kristna symboler (t ex apostlarna och evangelisterna med symboler, fisken, lammet m m).

Sedan kommer själva uppslagsorden. De är indelade i rubriker som ”Altare”, ”Predikstol”, ”Textilier”, ”Ljusredskap” osv. Här hittar du också ett användbart avsnitt om olika sorters kors.
Boken är illustrerad med fina teckningar. Längst bak finns också ett praktiskt register.

Många av dessa föremål är bekanta, men vi kanske inte har vetat vad de egentligen heter. Lexikonet hjälper oss att känna igen alla dessa föremål, både i kyrkor och på museer. Tack vare detta kan föremålen vårdas och uppskattas på bästa sätt.

Kyrkans föremål - exempelsida

Lexikonet kanske inte är menat att sträckläsas, men det är mycket användbart som uppslagsbok. Bra initiativ!

Bäst av allt är att ”Kyrkans föremål” finns fritt tillgänglig som e-bok (pdf) på Svenska kyrkans webbplats. Hämta e-boken här: Kyrkans föremål

På Svenska kyrkans webbplats finns pdf:en på sidan ”Rapporter kyrkoantikvarisk ersättning”.

Skatter från museernas magasin

De dolda skatterna

Vi som arbetar på bibliotek får ibland frågor om vad det egentligen är för böcker som står i våra bokmagasin. Det som inte syns har alltid en lockelse. Är det farliga eller kanske rentav hemliga saker som döljs i magasinen?

En bok som tar fasta på detta intresse är ”De dolda skatterna : museernas magasin. En välbevarad hemlighet” av Peder Lamm, Göran Dyhlén och Ralf Turander (Votum & Gullers, 2014).

Boken är i stort format och rikt illustrerad. Den är en extremt bläddervänlig bok. Man kan egentligen börja läsa var som helst i den.

Museerna har samlat in material under lång tid, ibland flera århundraden, och de flesta av föremålen har sällan eller aldrig varit utställda. Endast forskare, personal m fl har haft åtkomst till dem.
Föremålen har katalogiserats, dokumenterats, restaurerats och fått sin förvaringsplats någonstans i museimagasinen.

Författarna har besökt åtta kända svenska museer: Livrustkammaren, Riksarkivet, Armémuseum, Stadsmuseet, Hallwylska museet, Medicinhistoriska, Naturhistoriska riksmuseet och Skokloster.
På alla dessa platser har man valt ut knappt 100 olika föremål, som alltså presenteras i den här boken. Det är verkligen ett brokigt urval. Här kan du läsa om så pass olika saker som insektslådor, mordredskap, anatomiska modeller, häpnadsväckande saker i burkar, mängder av kläder och dräktdetaljer, konserverade exotiska djur, och sist men inte minst: kung Oscar II:s påkostade jaktvagn.
Texterna är relativt korta, men välskrivna och ibland även tankeväckande.

Man slås av att det ofta är föremål av typen ”kuriosa” som valts ut. Troligen speglar dessa saker inte helt och håller sammansättningen av museernas samlingar, men resultatet har blivit en fin, underhållande och lättillgänglig bok.
Det hade kanske även varit kul att ha med en allmän artikel om hur museerna idag ser på att samla på föremål, men det gör inte så mycket när boken är så pass kul att läsa.

Noterar även att man i boken valt Courier som typsnitt för brödtext, vilket väl är ganska ovanligt. Men det fungerar.

De dolda skatterna i bibliotekets katalog

Målade allmogemöbler

När färgen kom till byn

Det finns ett stort intresse för allmogemöbler och folkligt möbelmåleri, men detta intresse svarar inte riktigt emot tillgången på litteratur. Johan Knutssons & Ulla-Karin Warbergs fräscha bok ”När färgen kom till byn : målade allmogemöbler från norr till söder 1750-1850” (Signum, 2014) är därför mycket välkommen.
Egentligen är det märkligt att det skrivits så få böcker om ett så populärt ämne som målade allmogemöbler.

En bok om folkligt möbelmåleri handlar förstås om bondehemmets förvaringsmöbler. Här kan du läsa om skåp, kistor och skrin av olika slag. De nya stilarna togs först upp i måleriet, inte i snickeriet.

Johan Knutsson är fil dr i konstvetenskap och professor i möbelkultur vid Linköpings universitet och Ulla-Karin Warberg är fil mag och intendent vid Stockholms auktionsverk. Författarna är mycket kunniga i ämnet. Eftersom de själva har stött på många praktiska frågor från allmänheten i ämnet har boken fått en praktisk och bra disposition.

När färgen kom till byn” inleds med några riktigt intressanta kapitel om allmogemåleri och folkkonst, om målarens redskap och teknik. Läsaren får en bra och lättläst introduktion.

Sedan följer kapitel för vart och ett av Sveriges landskap. Här i Jämtland är t ex Jämtlandsskåpen välkända och eftertraktade.

I den här boken kan vi läsa om hur man känner igen allmogekonst från olika delar av landet. Hur känner man igen måleri från Gotland, och i vilka delar av Sverige har kistorna varit viktigare än på andra håll? Det är exempel på frågor som du får svar på i den här boken.
I de fall man känner till enskilda konstnärer presenteras även dessa.

När färgen kom till byn” är en riktigt trivsam och mycket användbar bok, som bör få en stor läsekrets. Den omfattar över 200 sidor och är rikt illustrerad med massor av bilder, alla i färg. I slutet av boken finns också en litteraturlista för dig som vill läsa mera.
Omslaget pryds av en detalj från ett skåp från Västmanland.

När färgen kom till byn i bibliotekets katalog

 

30 designklassiker

Vespan, Myran, Chanel no 5

Många av våra vardagsprodukter är resultatet av individuella formgivares unika idéer och visioner. Under 1900-talet har framgångsrika formgivare skapat mängder av produkter som många av oss har använt, kanske ofta utan att egentligen veta vad de heter.

Arkitekten Pia Nordahl Frisk och formgivaren Marit Stigsdotter presenterar många av dem i sin bok ”Vespan, Myran, Chanel no 5… : historien bakom 30 designklassiker” (Arena, 2008).

Produkterna är sorterade alfabetiskt, så boken inleds med servisen Blå Blom och avslutas med Vespan och 85 lamps. Varje kapitel omfattar ungefär 6-8 sidor, och här kan du läsa om produkternas tillkomst och utveckling. Vi får ta del av kul anekdoter och dessutom några personliga kommentarer från författarna. Upphovsmännen till produkterna får också en presentation, och varje sak sätts in i sitt tidssammanhang.

Visste du t ex att den välkända Kobra-telefonen egentligen hette Ericofonen? Den togs först i bruk 1954 på institutioner eftersom den var så praktisk att använda för någon som var sängliggande. Allmänheten kunde köpa den från 1956, men då fanns den bara i benvitt.

Många av oss har suttit på Carl Malmstens pinnstol Lilla Åland, utan att veta att stolen heter just så.

I den här bläddervänliga boken kan du också läsa om exempelvis Arne Jacobsens Myran, Olof Bäckströms Classic-sax från 1967, fladdermusfåtöljen från 1938, om 60-talets Sacco-säck, och om Coca-Colaflaskan, som designades av svensken Alexander Samuelson.

Boken är trevligt berättad och dessutom snyggt formgiven. Den innehåller också fina fotografier av Jonas Sällberg.

Vespan, Myran, Chanel no 5 i bibliotekets katalog

 

Svenska klassiker

Svenska klassiker

I vår omgivning finns det många kända produkter och föremål som vi kanske dagligen använder, eller stöter på. Vi tar dem kanske för självklara, men alla var en gång resultatet av enskilda uppfinnares och konstruktörers fantasi och kreativitet.

Katarina Danielsson berättar deras historia i den trivsamma boken ”Svenska klassiker : små historier om stora framgångar” (Historiska media, 2014).

I den här riktigt snygga boken kan du läsa om 25 svenska klassiker av olika slag, och följa deras tillkomst och utveckling. Läs om Barnängen tvål, om polkagrisarna från Gränna, om AGA-spisen, Gevalia-kaffet, Brios träleksaker, Stringhyllan, tänd ljusen från Liljeholmens, ta en tur med Husqvarna motorcykel och ta en tugga av Cloetta kexchoklad.

Berättelserna handlar lika mycket om människorna bakom alla dessa produkter, och inte minst om det samhälle i vilket innovationerna tillkom. Det är också mycket intressant att se en del av den marknadsföring och reklam som togs fram för de nya produkterna. Boken är också fylld av spännande fakta som de flesta av oss inte kände till sedan tidigare.

Läskedrycken Pommac sågs t ex från början vara en sorts finare alkoholfritt vin.

Cloetta kexchoklad lanserades redan 1921, men då under namnet ”Five o’clock kexchoklad”. Det var alltså meningen att chokladen skulle konsumeras som mellanmål före middagen.

Och visste du att det ända sedan starten bara funnits tre personer samtidigt i Läkerols ledning som fått se och memorera ingredienslistan till halstabletten, och att minst två av dem finns med vid tillverkningen av varje grundsmet?

Boken är hela tiden fascinerande, med en stark nostalgikänsla, och dessutom rejält bläddervänlig. Både rolig och stimulerande läsning.

Svenska klassiker i bibliotekets katalog

Att vara tonåring i Sverige på 50-talet

Rock pretty baby

En bokgenre som alltid är livaktig är den nostalgiska. Man försöker fånga och beskriva en svunnen tid, en känsla från en tidsålder som inte längre finns kvar. Samhällsutvecklingen går idag så snabbt att en beskrivning av Sverige bara för några decennier sedan kan kännas mycket avlägsen.

Bland nyare nostalgiböcker intar Sten Berglinds ”Rock pretty baby! : tonårsrevolten i 50-talets Sverige” (Bonnier fakta, 2014) en särställning. Detta är en riktigt bra bok med ett fantastiskt fint bildmaterial.

Det var 50-talet som såg tonåringen födas. Generationen som växte upp efter andra världskriget fick vara med om det stora amerikanska inflytandet inom ungdomskulturen.
Filmer som ”The Wild One” (”Vild ungdom”, 1953) med Marlon Brando och ”Blackboard Jungle” (”Vänd dem inte ryggen”, 1955) med Glenn Ford påverkade alla som var unga på 50-talet. Nya idoler som Elvis Presley, James Dean och Bill Haley slog igenom.

The Wild One med Marlon Brando

Även i Sverige kom filmer och låtar som direkt vände sig till ungdomar. Transistorradion och den bärbara grammofonen gjorde entré. Nylonstrumporna introducerades. Tidningar som Bildjournalen och Min Melodi satte sin prägel på en hel generation svenskar. Svenska nytända stjärnor som Lill-Babs, Rock-Ragge och Little Gerhard blev folkhemsfavoriter. Allt detta finns med i Berglinds fullspäckade och underhållande bok.

Läs om Tage Severin från Sundsvall, en ungdomsidol som idag är något bortglömd. Promotorn Torsten Adenby lanserade honom som en svensk James Dean, en flickfavorit.

Och läs om jukeboxarna, om de nya 45-varvsskivorna, om de ”amerikanska” jeansen från Borås och om de första mopederna.

Sten Berglind arbetade som reporter på Expressen i över 40 år och skriver rappt och lättläst. Han har tidigare skrivit böcker om Elvis, om bilhistoria och om raggarkulturen.
Även vi som inte var med på 50-talet får genom den här boken en känsla av hur det faktiskt kunde vara att vara ung på den tiden. Ibland är det riktigt dråpliga historier och minnen som Berglind berättar om.
I kapitlet ”läppstift, liktornar och levertran” kan vi läsa om hur det då kunde vara att vara ung tjej, kanske med filmstjärnedrömmar. Ungdomstidningarna hade frågespalter som kunde heta ”Skönhetsrutan”, ”Hälsonytt” och ”Doktorn har ordet”.
Reklamannonser, affischer och skivomslag var viktiga kulturförmedlare och Berglind låter även dessa få en naturlig plats i berättelsen.

”Rock pretty baby” är en enastående fin bok i stort format, tillika extremt bläddervänlig. Formgivaren John Eyre har gjort ett utmärkt jobb med allt attraktivt bildmaterial. Ofta får bilderna breda ut sig över helsidor. T o m typsnittet är genomtänkt.

På baksidan kan vi läsa författarens introduktion:
”Ung på 50-talet. Tonåring. Det var inget man direkt fattade. Man bara var det och det enda man fattade var att morsan och farsan och alla som var över 20 inte hade med saken att göra.”

Rock pretty baby i bibliotekets katalog

 

De nya dödssynderna

De nya dödssynderna

Vi känner alla till de sju dödssynderna, som formulerades av romersk-katolska kyrkan för 1500 år sedan. Även i vår idag mer sekulariserade värld är ”dödssynd” ett ofta använt begrepp. De klassiska sju dödssynderna är som bekant högmod, vällust, frosseri, girighet, lättja, vrede och avund.

Stefan Einhorn är läkare och författare, samt professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet. För snart ett decennium sedan skrev han boken ”Konsten att vara snäll”, som handlade om betydelsen av att vara en god medmänniska.
I sin nya bok ”De nya dödssynderna : våra mörkaste sidor och hur vi kan hantera dem” (Forum, 2014) återkommer han till frågan om gott och ont.
Utgångspunkten för boken är en stor opinionsundersökning som gjordes i syfte att ta reda på om de klassiska sju dödssynderna är lika aktuella för dagens svenskar. Vad tycker svenskarna är acceptabla och oacceptabla karaktärsdrag, och vilka av dessa anses värst?

I opinionsundersökningen har över tusen personer lämnat sina svar. Dessutom har det gjorts djupintervjuer och samtal med en expertpanel.

”De nya dödssynderna” är en intressant bok om etik och moral. Det visar sig nämligen att nästan alla de gamla dödssynderna har ersatts av nya – i alla fall enligt den här stora undersökningen. Bara en enda av de sju klassiska dödssynderna har hängt kvar på den nya topp-7-listan, nämligen girigheten.

Einhorns bok är lättläst, intressant och ställer relevanta frågor. Författaren utgår också från egna erfarenheter och ger här och var exempel på situationer i livet där man kan diskutera vad som var rätt och fel. Boken innehåller också avsnitt där människans mörka sidor diskuteras. Vissa av dem har troligen haft betydelse rent evolutionsmässigt, men ses inte så positivt idag. Här kan vi också läsa en del om förändringsbenägenhet och hur man kan hantera de mörka sidor som finns hos oss alla.

Men det centrala i boken är resultatet av den stora opinionsundersökningen om de nya dödssynderna och jag ska inte avslöja alla sju i den här texten – läs boken själv så får du se vilka de är. Jag kan dock nämna att den synd som anses vara allra värst enligt den nya undersökningen är falskhet.

I boken finns också ett kort avsnitt om de sju dygderna, som kanske inte är lika kända som de sju dödssynderna. De var en sorts motpol till de negativa sidorna. De sju dygderna är: Ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit. I den nya undersökningen hade man även med en fråga om dygderna, men det var av förklarliga skäl inte samma fokus på dem denna gång. Hur som helst så klarade sig fler av de klassiska dygderna kvar i den nya listan.
Pålitlighet anses vara den viktigaste dygden. Det understryker hur viktigt vi idag anser det vara med tillit och förtroende, skriver Einhorn. Det har stor betydelse i vårt samhälle att vi litar på varandra.

Seminarium om "De nya dödssynderna" på Bokmässan i Göteborg 2014.

På Bokmässan i Göteborg i september lyssnade jag till ett intressant samtal om ”De nya dödssynderna”. Förutom Stefan Einhorn deltog Jan Guillou och ärkebiskopen Antje Jackelén i samtalet.
Guillou var mycket förvånad över att likgiltighet inte hade kommit med på den nya topp-7-listan (Likgiltighet hamnade först på plats 13).

Einhorn skriver i boken att om vi vill hantera våra dåliga sidor måste vi bli medvetna om att vi har dem: ”Vi måste bevaka våra mörka sidor och sträva efter att släppa fram våra goda”

”De nya dödssynderna” är en intressant bok, och en sådan där titel som man vill diskutera med andra sedan man läst den. Man kan exempelvis inte låta bli att fundera över vilket resultat det hade blivit om samma undersökning genomförts i helt andra länder, kanske i andra kulturområden.

De nya dödssynderna i bibliotekets katalog

En av 80-talets största hitlåtar var ”It’s a Sin” med Pet Shop Boys (1987).
Videon regisserades av Derek Jarman, och i den kan man bl a se de sju dödssynderna personifierade av olika skådespelare. Känner du igen alla sju dödssynder?

Blod i salongerna

Blod i salongerna

I den västerländska kulturen har det då och då uppstått en vurm för primitivism. Redan under antiken kunde man blicka tillbaka mot äldre tider.
Med primitivism menas en föreställning att äldre och enklare delar av civilisationen ses som föredöme framför den aktuella och moderna. Ibland har man sett upp till ”den ädle vilden”, medan man vid andra tillfällen kunde drömma sig tillbaka till en avlägsen och ibland romantiserad forntid.

Ett genomgående drag i primitivismen är civilisationskritiken. Visst kan man bli trött på det moderna samhället. Tänk om man istället skulle prova något helt annat?

Författaren och konstkritikern Ingela Lind har skrivit en läsvärd och intressant essäbok i ämnet, ”Blod i salongerna : om sex. primitivism och längtan efter det naturliga” (Atlantis, 2014).

Här får vi läsa mera om hur man i västerlandet hyllat ”exotiska” kulturer som de afrikanska och oceaniska, och hur man genom drömmar, extas, droger och sex försökt få uppleva det vilda och ursprungliga ursamhället.

Författaren gör intressanta kopplingar till nutida företeelser för att visa hur det här tankemönstret går igen även idag, fast i delvis andra former.

”På 2000-talet blossar återigen alternativa samhällen och levnadssätt upp i hela västvärlden. (…) De motsvarar primitivismen i början av 1900-talet. (…) Jag har skrivit om behovet av utopier men också om förödelsen när dessa, konsekvent, levs ut i verkligheten.” skriver Lind i sitt förord.

Ett genomgående tema i boken är skildringen av alternativa ”kommuner”.

Läs om den förmögna bankirdottern Mabel Dodge Luhan, som blev en av den amerikanska modernismens främsta profiler. Hon grundade på 1910-talet en konstnärskoloni i New Mexico, dit författaren D H Lawrence kom som inbjuden gäst. Efter första världskrigets slut ville de bygga ett nytt, hoppfullt samhälle. De inspirerades av de olika indiankulturerna. Lawrences böcker var vågade för sin tid och stod för en positiv syn på primitivism. Han propagerade för fri sexualitet och kvinnans frigörelse.

Lind argumenterar i boken för att primitivism även kan leda till totalitära ideologier
Den österrikiske konstnären Otto Muehl (1925-2013), ganska okänd i Sverige, var en företrädare för Wienaktionismen. I denna konstriktning ville man visa livets anarkistiska sidor. Wienaktionisterna lanserade orgiastiska konstaktioner med sexuellt innehåll. På 1970-talet bildade Muehl kommunen Friedrichshof utanför Wien. Där förekom radikala, destruktiva och extrema drag, som Lind visar i sin bok. Muehl blev bl a dömd för pedofili.

Primitivismen är utopisk. Det kan kanske vara lockande att leva helt utanför det etablerade samhället, men primitivismen har också mörka baksidor som våld, övergrepp, kvinnoförtryck och blind lydnad.

”Blod i salongerna” är en läsvärd bok som visar hur vurmen för primitivism går igen under olika tidsperioder, och Linds tes att den kan leda till totalitära ideologier är intressant.

Här finns skildringar av dekadens och sexualitet som kanske inte passar alla läsare, men Lind skriver med ett behagligt språk, ofta med talrika associationer till moderna företeelser inom konst och populärkultur.

Omslaget avbildar ”Kiki with African mask” av fotografen Man Ray (1926).

Blod i salongerna i bibliotekets katalog

Svenska skällsord

Svenska skällsord

I bibliotekets magasin upphittades härom veckan en liten och till synes oansenlig bok, ”Svenska skällsord : en praktisk handbok” (Bokfenix, 1974).

Boken är verkligen inte särskilt stor. Den är i fickformat, 9 x 12 cm, och omfattar endast 61 sidor. Den består av en alfabetisk uppräkning av över 750 olika skällsord, många av dem gamla, med ordförklaringar. Boken är illustrerad med några skämtbilder som ser ut att komma från tidigt 1900-tal.

På baksidan kan man läsa: ”Nog finns det tillfällen då Ni söker skällsord utöver det vanliga. Någon har slagit in Er fönsterruta, stulit er bil eller flicka, Rörmokaren eller TV-reparatören dröjer in på tredje timmen, eller den där individen snett upp till vänster [som] ser så innerligt förargad ut.”

Hyllesnok

Vet du vad en ”äfflare” är? (en baktalare) Eller ”karskbult”? (en skrävlare). Kanske har du hört adjektivet ”härpesnärp”? (att vara sparsam, girig) eller råkat ut för en ”tjagg” (gnatande, grälaktig karl).

Bokfenix var namnet på ett klassiskt antikvariat i Uppsala. Det ägdes av Viktor Persson (1918-2000), populärt kallad ”Bok-Vicke”. Generationer av Uppsalastudenter har någon gång träffat ”Bok-Vicke”, kanske på jakt efter någon särskild bok i hans antikvariat. Han gav också ut ett antal böcker, varav ”Svenska skällsord” är en.

När man bläddrar i ”Svenska skällsord” känner man sig förflyttad tillbaka i tiden, till en tid utan digitala mobilskärmar och webb-tv. Det var en tid då man kunde ge ut små böcker om nästan vad som helst, och böckerna kunde ha framsidor där titeln var satt med gnuggbokstäver, s k ”gnuggisar”.
Fascinerande och underhållande, en skärva kulturhistoria från förr.

Svenska skällsord i bibliotekets katalog

 

Monster och vidunder

Monster & vidunder

Genom seklerna har människor trott att det finns monster och vidunder. Djupt under jorden, bortom bergen, långt inne i skogen, underhavets yta, ja överallt kan det finns mystiska väsen.

Tecknaren Kristofer Gustafsson har samlat och tecknat ett hundratal av dessa varelser i sin bok ”Monster & vidunder : lexikon över världens väsen” (Semic, 2014).
Här får vi träffa mer eller mindre otäcka figurer från sagor, legender och folklore. Alla varelser listas i alfabetisk ordning, och de är avbildade i form av en eller flera teckningar. Texten är ganska kortfattad men lättläst och ofta underhållande. Figurernas olika egenskaper räknas upp, och läsaren får referenser till kända mytologiska berättelser.
Här och var påvisas likheter mellan olika figurer från helt skilda geografiska områden. Ett plus med boken är just att den inte begränsar sig till de västerländska mytologierna utan även tar upp varelser från t ex asiatiska berättelser.

Vissa varelser, t ex jättar, sjöfolk och ormar, får längre beskrivningar. Andra, mindre frekventa vidunder kan få en halvsida.

Ibland har välkända mytologiska figurer grupperats under ett samlingsnamn. Apokalypsens fyra ryttare hittar vi t ex under ”Uppenbarelseodjuren” tillsammans med andra varelser från Bibelns Uppenbarelsebok.

Monster & vidunder” är riktigt snyggt formgiven, med en bruntonad bakgrundsfärg på varje sida som ska ge en effekt av man sitter och läser en ”gammal bok”. Teckningarna är snygga och detaljerade. Boken har en extremt hög blädderfaktor. Man kan börja läsa precis var som helst, helt utan förkunskaper. Det är hur lätt som helst att fastna i denna bok. Passar lika bra för unga läsare som för vuxna.
Monster & vidunder” har också ett praktiskt register och avslutas med en litteraturlista.

Boken kan också användas som inspirationskälla för den som vill ha bilder av mytologiska varelser, kanske som förlaga för eget tecknande.

Monster & vidunder i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: