Bloggarkiv

Målade allmogemöbler

När färgen kom till byn

Det finns ett stort intresse för allmogemöbler och folkligt möbelmåleri, men detta intresse svarar inte riktigt emot tillgången på litteratur. Johan Knutssons & Ulla-Karin Warbergs fräscha bok ”När färgen kom till byn : målade allmogemöbler från norr till söder 1750-1850” (Signum, 2014) är därför mycket välkommen.
Egentligen är det märkligt att det skrivits så få böcker om ett så populärt ämne som målade allmogemöbler.

En bok om folkligt möbelmåleri handlar förstås om bondehemmets förvaringsmöbler. Här kan du läsa om skåp, kistor och skrin av olika slag. De nya stilarna togs först upp i måleriet, inte i snickeriet.

Johan Knutsson är fil dr i konstvetenskap och professor i möbelkultur vid Linköpings universitet och Ulla-Karin Warberg är fil mag och intendent vid Stockholms auktionsverk. Författarna är mycket kunniga i ämnet. Eftersom de själva har stött på många praktiska frågor från allmänheten i ämnet har boken fått en praktisk och bra disposition.

När färgen kom till byn” inleds med några riktigt intressanta kapitel om allmogemåleri och folkkonst, om målarens redskap och teknik. Läsaren får en bra och lättläst introduktion.

Sedan följer kapitel för vart och ett av Sveriges landskap. Här i Jämtland är t ex Jämtlandsskåpen välkända och eftertraktade.

I den här boken kan vi läsa om hur man känner igen allmogekonst från olika delar av landet. Hur känner man igen måleri från Gotland, och i vilka delar av Sverige har kistorna varit viktigare än på andra håll? Det är exempel på frågor som du får svar på i den här boken.
I de fall man känner till enskilda konstnärer presenteras även dessa.

När färgen kom till byn” är en riktigt trivsam och mycket användbar bok, som bör få en stor läsekrets. Den omfattar över 200 sidor och är rikt illustrerad med massor av bilder, alla i färg. I slutet av boken finns också en litteraturlista för dig som vill läsa mera.
Omslaget pryds av en detalj från ett skåp från Västmanland.

När färgen kom till byn i bibliotekets katalog

 

30 designklassiker

Vespan, Myran, Chanel no 5

Många av våra vardagsprodukter är resultatet av individuella formgivares unika idéer och visioner. Under 1900-talet har framgångsrika formgivare skapat mängder av produkter som många av oss har använt, kanske ofta utan att egentligen veta vad de heter.

Arkitekten Pia Nordahl Frisk och formgivaren Marit Stigsdotter presenterar många av dem i sin bok ”Vespan, Myran, Chanel no 5… : historien bakom 30 designklassiker” (Arena, 2008).

Produkterna är sorterade alfabetiskt, så boken inleds med servisen Blå Blom och avslutas med Vespan och 85 lamps. Varje kapitel omfattar ungefär 6-8 sidor, och här kan du läsa om produkternas tillkomst och utveckling. Vi får ta del av kul anekdoter och dessutom några personliga kommentarer från författarna. Upphovsmännen till produkterna får också en presentation, och varje sak sätts in i sitt tidssammanhang.

Visste du t ex att den välkända Kobra-telefonen egentligen hette Ericofonen? Den togs först i bruk 1954 på institutioner eftersom den var så praktisk att använda för någon som var sängliggande. Allmänheten kunde köpa den från 1956, men då fanns den bara i benvitt.

Många av oss har suttit på Carl Malmstens pinnstol Lilla Åland, utan att veta att stolen heter just så.

I den här bläddervänliga boken kan du också läsa om exempelvis Arne Jacobsens Myran, Olof Bäckströms Classic-sax från 1967, fladdermusfåtöljen från 1938, om 60-talets Sacco-säck, och om Coca-Colaflaskan, som designades av svensken Alexander Samuelson.

Boken är trevligt berättad och dessutom snyggt formgiven. Den innehåller också fina fotografier av Jonas Sällberg.

Vespan, Myran, Chanel no 5 i bibliotekets katalog

 

Blod i salongerna

Blod i salongerna

I den västerländska kulturen har det då och då uppstått en vurm för primitivism. Redan under antiken kunde man blicka tillbaka mot äldre tider.
Med primitivism menas en föreställning att äldre och enklare delar av civilisationen ses som föredöme framför den aktuella och moderna. Ibland har man sett upp till ”den ädle vilden”, medan man vid andra tillfällen kunde drömma sig tillbaka till en avlägsen och ibland romantiserad forntid.

Ett genomgående drag i primitivismen är civilisationskritiken. Visst kan man bli trött på det moderna samhället. Tänk om man istället skulle prova något helt annat?

Författaren och konstkritikern Ingela Lind har skrivit en läsvärd och intressant essäbok i ämnet, ”Blod i salongerna : om sex. primitivism och längtan efter det naturliga” (Atlantis, 2014).

Här får vi läsa mera om hur man i västerlandet hyllat ”exotiska” kulturer som de afrikanska och oceaniska, och hur man genom drömmar, extas, droger och sex försökt få uppleva det vilda och ursprungliga ursamhället.

Författaren gör intressanta kopplingar till nutida företeelser för att visa hur det här tankemönstret går igen även idag, fast i delvis andra former.

”På 2000-talet blossar återigen alternativa samhällen och levnadssätt upp i hela västvärlden. (…) De motsvarar primitivismen i början av 1900-talet. (…) Jag har skrivit om behovet av utopier men också om förödelsen när dessa, konsekvent, levs ut i verkligheten.” skriver Lind i sitt förord.

Ett genomgående tema i boken är skildringen av alternativa ”kommuner”.

Läs om den förmögna bankirdottern Mabel Dodge Luhan, som blev en av den amerikanska modernismens främsta profiler. Hon grundade på 1910-talet en konstnärskoloni i New Mexico, dit författaren D H Lawrence kom som inbjuden gäst. Efter första världskrigets slut ville de bygga ett nytt, hoppfullt samhälle. De inspirerades av de olika indiankulturerna. Lawrences böcker var vågade för sin tid och stod för en positiv syn på primitivism. Han propagerade för fri sexualitet och kvinnans frigörelse.

Lind argumenterar i boken för att primitivism även kan leda till totalitära ideologier
Den österrikiske konstnären Otto Muehl (1925-2013), ganska okänd i Sverige, var en företrädare för Wienaktionismen. I denna konstriktning ville man visa livets anarkistiska sidor. Wienaktionisterna lanserade orgiastiska konstaktioner med sexuellt innehåll. På 1970-talet bildade Muehl kommunen Friedrichshof utanför Wien. Där förekom radikala, destruktiva och extrema drag, som Lind visar i sin bok. Muehl blev bl a dömd för pedofili.

Primitivismen är utopisk. Det kan kanske vara lockande att leva helt utanför det etablerade samhället, men primitivismen har också mörka baksidor som våld, övergrepp, kvinnoförtryck och blind lydnad.

”Blod i salongerna” är en läsvärd bok som visar hur vurmen för primitivism går igen under olika tidsperioder, och Linds tes att den kan leda till totalitära ideologier är intressant.

Här finns skildringar av dekadens och sexualitet som kanske inte passar alla läsare, men Lind skriver med ett behagligt språk, ofta med talrika associationer till moderna företeelser inom konst och populärkultur.

Omslaget avbildar ”Kiki with African mask” av fotografen Man Ray (1926).

Blod i salongerna i bibliotekets katalog

Skämtbilder i medeltida kyrkor

Medeltiden i ord och bild

Våra medeltida kyrkor är vackra, sakrala platser som många av oss tycker om att besöka. De kan ge oss ro och stillhet, med en stunds eftertanke i en miljö där människor samlats under många sekler.

Men i dessa kyrkor kan vi också hitta intressanta vägg- och takmålningar. Ibland kan motiven vara häpnadsväckande profana och till och med vulgära. Vi kan se bilder med överraskande tydligt sexuella motiv och avbildningar av förtappade syndare. Helt enkelt ekivoka kyrkobilder. Visst låter det intressant?

I den fascinerande boken ”Medeltiden i ord och bild : folkligt och groteskt i nordiska kyrkomålningar och ballader” av Sigurd Kvaerndrup och Tommy Olofsson (Atlantis, 2013) kan vi läsa mera om dessa folkliga motiv.

Under nordisk medeltid var kyrkan inte bara en kristen kultplats, utan även den viktigaste platsen för kommunikation. Kyrkan var den tidens massmedium. Den mest spridda folkliga kulturyttringen var balladen. Och många av motiven i kyrkorna anknyter just till olika ballader.

Medeltiden i ord och bild” är skriven av en dansk och en svensk författare. De har rest runt till kyrkor i Danmark och Sverige för att fotografera och dokumentera spåren av den här medeltida folkliga konsten.

Författarna är litteraturvetare och har utgått från den medeltida balladen. Boken är i ett ovanligt format, nästan som en stående tegelsten. Texten är emellanåt något akademisk, men man kan läsa de avsnitt som intresserar mest, om man inte vill plöja hela boken.

Medeltiden i ord och bild” är indelad i tre huvudavsnitt, som vart och ett beskriver olika forskningsområden. Personligen tycker jag att det tredje avsnittet, ”Skämtballader och skämtbilder” är det mest intressanta i hela boken.

Ibland tycks kyrkomålarna ha haft en stor grad av konstnärlig frihet. Emellanåt beskrev de mycket åskådligt det jordiska livets alla prövningar, och passade på att varna för synder av olika slag. Det kunde vara girighet, fåfänga, promiskuitet och annat som kunde medföra att den medeltida kyrkobesökaren kanske kunde komma att hamna i helvetet.

I medeltida skämtballader kan det förekomma mycket grovkornig humor och ren lyteskomik. Toaletthumor är vanlig. En del av de groteska bilderna i kyrkorna kan knytas till dessa ballader, som författarna visar i boken.

Get som sjunger om en get
Ventilationshålen i kyrkorna var ofta inkorporerade i målningarna, som här, där en get sjunger om en get. Kyrka i Helsingör.

En kul detalj är att målarna på ett kreativt sätt ofta har använt sig av ventilationshålen i kyrkorna. Ventilationshål har inbakats i målningarna och blivit en integrerad del av dem. Hålen kan utgöra munnar och på en bild i Båstads kyrka har ventilationshålet förvandlats till rumpa på en naken karl. Denne är dessutom utrustad med en stor fallos. Bredvid denna målning, i samma kyrka, kan vi se en bild av en annan man som ligger och spyr.

Gris spelar luta
En lutspelande gris är en typisk karaktär i skämtballadernas föreställningsvärld.

Läs om helvetesskildringar och djävulsgap, om underliga djur som spelar musikinstrument, om nakna människor i överraskande positioner och mycket annat.

Den här boken är underhållande och ger säkert en och annan läsare en delvis ny bild av medeltiden. Våra förfäder är sedan länge borta, men de talar till oss genom de spår vi kan se, t ex dessa profana bilder i kyrkorna.

Medeltiden i ord och bild” är rikt illustrerad. De flesta bilder är i svartvitt men längst bak i boken finns en samling färgfoton, tagna av författarna.

På biblioteket är den här boken placerad på avdelningen för nordisk litteraturhistoria (eftersom den utgår från de medeltida balladerna).

Språket är som sagt lite akademiskt, men låt inte det avskräcka dig från att se några riktigt fascinerande folkliga bilder från förr. Boken kommer att ge dig flera goda skratt.

Medeltiden i ord och bild i bibliotekets katalog

Skrattande djävul
En skrattande djävul från Saeby kyrka.

 

Bokomslag från förra sekelskiftet

Bokomslag "Day of the Dog" (1904)

Kring år 1900 var det på modet att ge ut böcker med påkostade omslag. Omslagsmotivet var ofta inpräglat i pärmar och rygg, med inlagda färger. Ibland var banden dekorerade med guld- och silverfärg.

Det var ofta mycket konstnärlig formgivning med blomrankor, djurmotiv och porträttbilder. Även bokens titel och författarnamn kunde bli en integrerad del av omslagets design.

Webbplatsen Retronaut har samlat ihop ett flertal bilder av några tidstypiska omslag.

Retronaut: Book covers, c 1900

 

Monuments Men – filmen

Monuments Men - DVD

Tidigare här i bloggen har jag skrivit om boken The Monuments Men : allied heroes, Nazi thieves, and the greatest treasure hunt in history av Robert M Edsel.

Den handlar om den allierade specialstyrka som i andra världskrigets slutskede fick i uppdrag att försöka rädda och skydda så mycket som möjligt av all den konst som nazisterna hade stulit från ockuperade länder.

Filmrättigheterna köptes av skådespelaren George Clooneys bolag, och han regisserade sedan själv den film som baserades på boken.
Nu har jag även sett denna film, som också heter ”Monuments Men” (2013). Det var intressant att se den efter att jag läst boken.

Huvudpersonerna i filmen är baserade på verklighetens Monuments Men. Karaktärerna i filmen är dock sammansatta av flera personer och namnen är ändrade. Verklighetens grupp bestod också av fler personer än de sju som utgör filmens grupp.

George Clooney spelar huvudrollen som Lt Frank Stokes, mannen som bygger upp specialstyrkan. Vid sin sida har han Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Jean Dujardin, Bob Balaban och Hugh Bonneville, samt Cate Blanchett.

Monuments Men” är både en krigsfilm och en kompisfilm. Mycket av filmen bygger på sammansättningen av gruppen. Det märks att skådespelarna hade det trivsamt under inspelningen. Den goda stämningen mellan dem syns i filmen, kanske lite väl mycket emellanåt. Den som gör den bästa rollinsatsen tycker jag är Cate Blanchett, som spelar en fransk museiintendent. Hon har också den egentligen enda kvinnorollen.
Förutom Blanchett tycker jag att Jean Dujardins roll är den man minns bäst efter att ha sett filmen.

Förmodligen hade det varit mer effektivt om man i filmen hade hållit gruppen samlad. Istället delar man upp den. Huvudpersonerna sänds ut åt olika håll, vilket ger ett något splittrat intryck.

Filmen varierar en del i tempo och kommer igång ordentligt först under sin andra halva. Då blir det istället påtagligt dramatiskt.
I filmen har man gjort en del av räddningsaktionerna ännu mer äventyrliga än de var i verkligheten. Sålunda tycks det som att Monuments Men bara hade något enstaka dygn på sig att tömma gruvan i Altaussee. Filmen överbetonar även det amerikanska inslaget i Monuments Men. Britternas roll i projektet reduceras till en enda person i gruppen.

Jag saknar också en tydligare bakgrund i filmens inledning. Den tittare som inte i förväg känner till omfattningen av och syftet med nazisternas konststölder kan ha svårt att hänga med.

Ett av de mest kända konstverken som stals var Gentaltaret, ett 1400-talsmästerverk av Jan van Eyck. Det används som en röd tråd i filmen, dock utan att konstnärens namn nämns en enda gång.

Att återberätta en bok som en film är alltid annorlunda än att berätta i text och kräver givetvis en del förändringar i manus m m. ”Monuments Men” är trots sina brister ändå en sevärd film, inte minst tack vare den intressanta mixen av skådespelare. Filmen har också bra scenografi, foto och musik.

Jag rekommenderar dock fortfarande att man först läser Anders Rydells bok ”Plundrarna” (och kanske också Edsels ”Monuments Men”) innan man ser den här filmen.
Läs mera om Anders Rydells ”Plundrarna”
Läs mera om Robert Edsels ”Monuments Men”

 

Funkisglas

Funkisglas

Idag omges vi av plastföremål. Plasten finns nästan överallt och vi tar den för given. Men före plasten fanns pressglaset.

Pressglaset var ett nytt material som i mitten av 1800-talet introducerades i Sverige. Detta glas var mer hygieniskt än keramik. Kostnaden för pressglaset var dock inledningsvis hög, men när tillverkningen blivit mer automatiserad sjönk priset. Stora mängder pressglas producerades fram till 1950-talet, då plasten tog över.

I boken ”Funkisglas : pressat och blåst” av Thomas Lindblad och Anna Livén West (Signum/Atlantis, 2011) kan du läsa om, och framför allt se bilder på det pressglas som tillverkades under perioden 1920-1955.

Här finns kylskåpsburkar, speceriskåp med glaslådor av olika storlek, och många sorters förpackningar. Det är just de här vardagsföremålen som har en tendens att lättast försvinna när de ersätts. De är så pass självklara att vi inte ägnar dem många tankar. Vi tänker kanske inte på dessa vardagsföremåls kulturhistoriska värden. Det var ju bara en glasburk.

Men i den här boken sätter författarna in de här glasföremålen i sitt kultur- och designhistoriska sammanhang.

Den strama formen med släta ytor och räta vinklar var typisk för funktionalismen.
Electrolux enkla och raka glaskärl med lock kom in i de svenska köken samtidigt som kylskåpen, och gick att stapla. Man såg vad kärlen innehöll eftersom de var genomskinliga. Man kunde t o m ta ut dem ur kylskåpet och ställa fram dem på bordet, något som var en helt ny och modern idé. Dessa kärl tillverkades i hundratusentals exemplar.
Förpackningarna kunde återanvändas. Det var t ex inte ovanligt att tömda och diskade senapsburkar sedan användes som dricksglas.

Bokens omslag avbildar Kylex, fyra tillbringare med plåtlock. Den största rymmer 1 liter. Hela serien togs fram av Gullaskrufs glasbruk 1937.

Många känner säkert igen Eda-glasen från Värmland. Det blev ett av 1900-talets mest sålda dricksglas och tillverkades under ca 30 års tid utan att formen förändrades.

Det är intressant att se hur man tog fram en standardiserad massproduktion samtidigt som föremålen hade en tilltalande formgivning.

Funkisglas” är en fascinerande bok. I dagens slit-och-släng-samhälle har många av dessa vardagsföremål i pressglas okänsligt kasserats. När använde du senast en ostkupa i pressglas?
Glasföremålen tar läsaren med på en resa till en tid som inte ligger så långt borta. Samtidigt är boken en skildring av det moderna kökets framväxt.
Mycket rikt illustrerad med många fina foton, alla i färg.

Funkisglas i bibliotekets katalog

 

Svensk illustration 1900-2000

Svensk illustration

Illustration är en konstnärlig genre som i Sverige länge inte ansetts vara lika ”fin” som annan bildkonst. Samtidigt har illustrationen varit en av de mest spridda visuella konstgenrerna. Alla har vi fascinerats av bilder i böcker, tidningar och tidskrifter. För att inte tala om alla omslag till böcker, skivor och filmer.

Nu har den svenska illustrationen fått sin historia berättad i den stora och imponerande volymen ”Svensk illustration : en visuell historia 1900-2000” (red. Andreas Berg och Sara Teleman, Arena 2013).

Boken är i coffee table-format, ca 25 x 31 cm, och väger över 2 kg. Ett sant praktverk alltså.

Svensk illustration” består av 17 olika kapitel, skrivna av skilda författare. Varje kapitel är slösande rikt illustrerat och det är ett rent nöje att bara sitta och bläddra i boken.

Redaktörerna har valt att inte presentera materialet efter enskilda illustratörer, utan efter teman. Dessutom vill man i boken spegla samhällsutvecklingen.

”Illustration speglar ju inte bara estetiska värderingar utan också ekonomiska, tekniska, sociala och politiska förändringar. Det är produktionen och distributionen av massmedia som definierar illustrationskonsten. Därmed påverkas illustratörer i ovanligt hög grad, eller i alla fall ovanligt snabbt, av konjunkturförändringar och politiska och sociala förändringar i samhället” skriver redaktörerna i bokens förord.

Berättelsen tar sin början i det sena 1800-talet, då illustrationen började ta stor plats i veckopress och litteratur. Sedan kan vi läsa om synen på barnet och uppkomsten av den tidiga barnkulturen. Många i den första generation kvinnor som utbildades på Konstakademien och Tekniska skolan fick arbete i den nya ”barnbranschen”.

Ett intressant kapitel handlar om Carl Larssons idylliska familjevärld, som satt sin prägel på flera generationer svenskar.
Läs också om Einar Nerman, idag mest känd för Solstickan, men han skapade också hela Ernst Rolfs grafiska profil, och mycket annat.

I ett kapitel möter vi Göta Trägårdh, som tillsammans med Anders Beckman grundade Beckmans skola. Hon är idag mest ihågkommen för sina många textilmönster.
I ett annat kapitel jämförs Stig Claesson och Kerstin Thorvall, två författare som började sina karriärer som tecknare.

En av bokens redaktörer, Sara Teleman, skriver i ett spännande kapitel om veckotidningen Feminas storhetstid på 1960- och 1970-talet. Där publicerades verk av många av den tidens främsta illustratörer.

Lär också om vänstervågens estetik kring 1968, om de svenska vuxenseriernas framgångar och om modeteckningar från 1980-talet.

Svensk illustration” är otroligt innehållsrik och extremt bläddervänlig. Ska man klaga på något är det kanske att flera olika kapitel handlar om delar av samma ämne – barn- och ungdomskultur, samtidigt som hela motivgenrer (t ex reklamkonst, skivomslag och filmaffischer) nästan helt saknas i boken.

Boken är utsökt formgiven, och alla illustrationer är mycket fint återgivna med klara färger och tryckta på kvalitetspapper. En bra, tjusig och innehållsrik bok med hög nostalgifaktor.

Svensk illustration 1900-2000 i bibliotekets katalog

 

Metaller och hantverk

Metaller

Metallhantverket är mycket gammalt, med flertusenåriga anor. Ofta kan vi genom arkeologiska fynd se släktskap mellan gammalt och nytt hantverk.

När vi idag besöker museer och imponeras av alla metallfynd kanske vi funderar över hur dessa vackra föremål och konstverk kunde framställas. Hantverksskickligheten är ibland förbluffande för oss. Hur gjorde våra förfäder egentligen för att skapa alla dessa fantastiska metallföremål?

Om metallhantverket genom tiderna kan du läsa i den fina boken ”Metaller : hantverkare och arkeologi : från nutid till forntid” av Gustaf Trotzig (Hemslöjdens förlag, 2014).

Gustaf Trotzig är professor emeritus i laborativ arkeologi och en av Sveriges främsta experter på metallarkeologi. Tyngdpunkten i boken ligger på svenskt fyndmaterial från tidig medeltid och yngre järnålder, samtidigt som författaren gör utvikningar till andra länder och epoker.

Metaller” är verkligen en innehållsrik bok. Den är indelad i fyra huvudavsnitt. Först beskrivs metallerna och legeringarna med sina respektive egenskaper och användning. Sedan följer ett avsnitt om arkeologi och metallhantverk. Här får vi veta hur man av arkeologiska fynd kan få spännande detaljkunskap om tillverkning och användning.

Den tredje delen, som är bokens längsta, beskriver hantverksmetallerna i bruk. Här kan du läsa särskilda kapitel om järn och stål, koppar, tenn, zink, kopparlegeringar (t ex brons och mässing), bly, silver och guld. Läs om de verktyg som använts och om olika hantverkstekniker.

Bokens fjärde och avslutande del heter ”Arkeologi inomhus” och beskriver hur arkeologerna arbetar med de upptagna fynden och vad man ta fram i laboratoriet.

Allra sist i boken finns en mycket omfattande litteraturlista, samt en förteckning över ordförklaringar, och en lista över fyndplatser.

Det finns otroligt mycket kunskap i denna bok. Att ha all denna metalliska information samlad på ett enda ställe är riktigt praktiskt och man undrar nästan varför ingen tidigare kommit på idén att skriva en sådan här bok. Texten är lättläst, och boken är mycket fantasieggande och inspirerande. Den är dessutom mycket fint formgiven med massor av vackra illustrationer.

Metaller” kan användas som referensverk eller uppslagsbok, men man kan också bara läsa den för nöjes skull.

”Bakom varje föremål finns människor” skriver författaren i förordet, och i den här boken träder de (idag oftast) anonyma hantverkarna fram igen, med sina yrkeskunskaper. Och i forna dagar fördes denna hantverkskunskap vidare muntligt, från en generation till en annan.

En fascinerande bok som ger oss ökad kunskap och förståelse för den stora hantverksskicklighet som våra förfäder hade.

Metaller i bibliotekets katalog

Masskulturens bilder

Återkomster & försvinnanden

På biblioteket stöter man då och då på böcker som har ett bra och läsvärt innehåll, men som man genast ser att läsarna kommer att få svårt att hitta fram till. Ofta beror det på att bokens titel är alltför anonym, eller ibland helt omöjlig, och andra gånger beror det på att bokens omslag tyvärr ser urtråkigt ut och inte alls lockar någon till att öppna boken.

En bok som lider av båda dessa problem är ”Återkomster & försvinnanden : om bildkonst och masskultur från två sekel” av Douglas Feuk (Atlantis, 2012).
Titeln ”Återkomster & försvinnanden” säger absolut ingenting. Den beskrivande undertiteln ”Bildkonst och masskultur från två sekel” är mycket bättre och borde hellre ha varit huvudtitel. Det färglösa omslaget visar en närbild av författarens egna handskrivna anteckningar.

Boken ser verkligen trist ut. Den som öppnar boken och börjar studera innehållet blir dock kanske överraskad, eftersom den innehåller mängder av intressanta och välskrivna artiklar om bildkonst, populärkultur och masskultur. Det är svårt att förstå varför man istället inte valde en bild av något av de färgsprakande konstverken som omslagsmotiv.

Douglas Feuk är konstkritiker och utställningsarrangör, och i den här boken har man samlat några av hans många artiklar och essäer om konst och kultur. De tidsperioder som berörs är 1800-tal och 1900-tal.
Här finns t ex flera intressanta artiklar om August Strindbergs måleri. Ett helt block i boken berör tysk bildkonst före och efter andra världskriget, och en av dessa artiklar beskriver tyskarnas fixering vid ekar.

Blocket ”Drömbilder i vardagen” innehåller spännande och emellanåt riktigt intressanta texter om kvinnans kjol som symbol förr och nu, om motiv på frimärken, om tecknade serier och om paralleller mellan konstgallerier och skyltfönster.
Feuk är bra på att koppla ihop gamla och nya bilder och att hitta samband mellan dem.

Dödens ö

En av bokens bästa artiklar handlar om Arnold BöcklinsDödens ö” (målad i flera olika versioner, den första 1880), som kring sekelskiftet 1900 var en av de vanligaste konstreproduktionerna som hängde i tyska och svenska hem.

En annan fascinerande essä handlar om spiralmotivet i amerikansk 1900-talskonst, eller ”amerikansk apokalyps” som Feuk kallar det.

Författaren är mycket kunnig i sitt ämne och gör ofta intressanta utvikningar och analyser, utan att det blir alltför invecklat. Prosan flyter fint över sidorna och ofta får man som läsare nya tankar och funderingar. Mest får man givetvis ut av boken om man redan är lite intresserad av konst, men jag tror också att flera av dessa texter kan väcka ett slumrande konstintresse hos någon som skulle vilja ha det, men inte riktigt har någon bra guide.

(Sedan detta boktips skrevs har titeln tyvärr försvunnit från biblioteket. Boken kan därför tyvärr ej längre lånas)

Versailles – den kungliga staden

Versailles

”Den som inte har sett ståten och prakten i Versailles har ingenting sett” sade den franske diplomaten och författaren Francois-René de Chateaubriand.

De flesta turister som besökt Paris har även gjort en tur till Versailles, och den gigantiska slottsanläggningen imponerar på oss än idag. Versailles är en fashionabel förort som ligger 14 km sydväst om Paris och som är allra mest känt för sitt barockslott.

Jonas Nordin, docent i historia, har skrivit ett magnifikt verk om slottsanläggningen: ”Versailles : slottet, parken, livet” (Norstedts, 2013). Någon liknande bok finns inte sedan tidigare på svenska.

Versailles före franska revolutionen var inte något vanligt palats, som man kan hitta i andra städer. Versailles var i stället en hel kunglig stad. Upp emot 10.000 människor rörde sig dagligen här, både i och utanför slottet. Palatsbyggnaden innehöll ca 450 våningar för kungen, kungafamiljen och aristokratin.

Kungen hade medvetet placerat sitt maktcentrum så att alla viktiga adelsmän med familjer var tvungna att bo på eller kring slottet. Hela denna stora slottsstad skulle sysselsättas, underhållas och utfordras.

Efter flera utbyggnader under 1600-talet uppnådde slottet gigantiska mått. Men även naturen runt omkring ingick i anläggningen. Versailles skulle också fungera som kungligt lantställe. Naturen kring slottet kunde användas som jaktmarker, och parken och trädgårdarna kring slottet blev som ett sorts nöjesfält och rekreationsområde för kungligheterna. Här fanns påkostade fontäner, vattendrag med fiskar, banor för spel och mycket annat.

Givetvis finns i boken beskrivningar av den konstnärliga utsmyckningen, särskilt av alla skulpturer. Arkitekturen och slottets olika till- och utbyggnader beskrivs ganska ingående.

Boken ger oss många exempel på kungligheternas och aristokraternas vardag i Versailles, och hur mycket arbete som fick läggas på underhåll av både byggnad, trädgård och andra installationer.

Det finns andra böcker om Solkungens extremt påkostade hovliv, men Nordins bok har slottsanläggningen Versailles som självklart centrum. Den får i boken liv och blir dess huvudperson på ett mycket lyckat sätt. När Solkungen efterträds av sin sonsonson Ludvig XV får slottet helt enkelt nya invånare, medan dess liv fortsätter.

Idag ser vi hovlivet hos Ludvig XIV som själva sinnebilden av stel och fåfäng etikett med överkomplicerade ceremonier. I boken finns ett helt kapitel om Kungens dag. Det är mycket fascinerande att läsa. Det mest kända inslaget i Solkungens dag är hans uppstigande på morgonen. Detta styrdes strikt av ritualer, liksom resten av dagens händelser. Särskilt detaljerade var ceremonierna kring kungens måltider.

Hovlivet och all annan verksamhet i Versailles slukade enorma resurser, särskilt under den med tiden allt mer impopuläre Ludvig XV. Det är inte så konstigt att revolutionen kom.

Detta är inte en bok för den som vill läsa om Marie Antoinette. Hon har en undanskymd roll i boken, som istället fokuserar på Versailles före revolutionen. Lite förenklat kan man säga att halva boken berör arkitekturen och den andra halvan vardagslivet och hovlivet.

Nordins ”Versailles” är ett riktigt läsäventyr som ger oss många spännande detaljer om detta så extremt påkostade slott med omgivning. Hovets aktiviteter är väldokumenterade, så källmaterialet är sällsynt rikt. Boken omfattar ca 450 sidor och är mycket fint formgiven, med många illustrationer. Vi lär också känna de olika personligheterna bland invånarna i Versailles.

Intressant läsning för alla som besökt Versailles, eller som gärna vill åka dit.

Versailles i bibliotekets katalog

Det exotiska Orienten

Bilden av Orienten

Under de senaste åren har det i Sverige utgivits en del böcker inom ämnet ”Västvärldens syn på folkgrupper i Mellanöstern samt Islam, historiskt samt i nutid”. En av dessa böcker är Tomas Björks ”Bilden av ‘Orienten’ : exotism i 1800-talets svenska visuella kultur” (Atlantis, 2011).

Uttrycket ”Orienten” är omdiskuterat och många vill inte använda det idag, men uttrycket var det som användes på 1800-talet. I den här boken används begreppet för de icke-kristna länderna kring Medelhavet, både i Mellanöstern och Nordafrika.

Tomas Björk är docent i konstvetenskap. I boken undersöker han hur resande svenska konstnärer och fotografer under 1800-talet skildrade orientaliska miljöer. Här möter vi beslöjade kvinnor, sultaner, haremsinteriörer, moskéer och nyhetsillustrationer.

Tryckeriteknikens framsteg hade gjort att tidningar och böcker kunde utges med fler och bättre illustrationer än tidigare. Bilderna från dessa länder kunde alltså ses i tidningar och böcker, och visades även på utställningar. De nådde en stor publik. I samband med diplomatiska besök, Orientalistkongressen 1889 och Stockholmsutställningen 1897 fokuserades det också på ”det främmande”. Fördomar och stereotyper spreds, och givetvis ansåg man att västerlandet var mer högtstående, och alltså borde hjälpa människorna i Orienten.

Styrkan med denna rejäla bok, som omfattar över 400 sidor, är det enormt rika bildmaterialet. Här finns många fina litografier, de flesta återgivna i färg, samt massvis av tidningsillustrationer och andra bilder.

De svenska resenärerna som besökte dessa länder var oftast mest intresserade av att avbilda de många byggnadsverk man såg. Vardagslivet hos de lokala invånarna var inte alltid lika intressant för dem. Konstnärerna fascinerades av det starka ljuset.
Även om Sverige inte var någon kolonialmakt delade man i princip kolonialmakternas uppfattningar om Orienten, alltså att området var underutvecklat jämfört med västerlandet och behövde hjälpas fram.
Det blev på modet att göra resor till Orienten. En del av resenärerna var kungliga. Gustaf (V) och Victoria reste till Egypten, något vi kan läsa om i en helt annan bok, och även andra prinsar som Eugen, Carl m fl gjorde resor dit.

Björk skriver kunnigt och intresseväckande, och texten kryddas med samtida citat ur böcker, artiklar och brev. Det är riktigt intressant. Läs om så pass olika ämnen som egyptologi, mumievurm, resor till Bibelns platser, krigsrapporter, etniciteter, turkiska bad, vattenpipor och mycket annat.

Resenärerna fascinerades också av kvinnornas situation. Harem sågs som ett tecken på en synd som så klart inte kunde förekomma i väst, och de sköna men beslöjade kvinnorna avbildades ofta. De svenska resenärerna uppfattade kvinnorna som oåtkomliga och mystiska. Andra västerlänningar kunde fångas av den exotiskt erotiska lockelsen.

En tankeväckande, påtagligt visuell och intressant bok, som får läsaren att fundera över vår egen tids värderingar och uttryck. Hur kommer man att se på dem om 100 år?

Bilden av Orienten i bibliotekets katalog

Den gröne mannen

Den gröne mannen

Det brukar sägas att på biblioteket har du möjlighet att plötsligt upptäcka den där boken som du inte visste att du ville läsa. ”Den gröne mannen” av Adèle Schreiber (Dialogos, 2013) är just en sådan bok.

”Den gröne mannen” handlar om en alldeles särskild konstnärlig utsmyckning i kyrkor och katedraler, nämligen de gåtfullt bladbeklädda ansikten som ser på oss. De kallas bladmän eller gröna män, och är märkligt uttrycksfulla. Ofta tycks de inte riktigt passa in i sin omgivning. Det är tydligt att dessa ansikten inte är kristna symboler. Hur kunde de hamna inne i kyrkorna?

Konsthistorikern Adèle Schreiber beskriver i den här boken den gröne mannens historia, och den är riktigt intressant. Hon visar att den gröne mannen har sitt ursprung i Indien, och att de äldsta exemplen på bladmän är ca 2000 år gamla. Troligen kom motivet till Europa med romerska skulptörer och stenhuggare under det första århundradet efter Kristus. Under medeltiden blev sedan gröna män ett vanligt inslag i kyrkor i flera olika länder, och motivet kom även till Sverige, antagligen via engelska och tyska byggnadsarbetare.

Bladman från 1200-talet i Bambergs katedral, Tyskland.

Man kan hitta bladmän eller gröna män på de mest skilda platser, inte sällan lite undanskymt. De finns på kapitäl, pelarbaser, korskrank, dopfuntar, predikstolar och på flera andra ställen, ibland som gravutsmyckningar. I modern tid kan vi också se gröna män i andra sammanhang, exempelvis i bildkonst och i reklamsammanhang.

”Den gröne mannen” är rikt illustrerad, med bilder i både färg och svartvitt. Boken är fylld av suggestiva foton av bladmän. Man slås av hur många varianter som finns av detta motiv. Vissa av ansiktena är nästan kusligt realistiska och tycks följa betraktaren med blicken. Andra är groteska.

Grön man från 1100-talet i romansk kyrka i Kilpeck, Storbritannien.

Men vad betyder då den gröne mannen? Vad symboliserar han? Det är inte helt klart.
De indiska ursprungsmotiven tycks ha haft en beskyddande roll. På gravar symboliserar den gröne mannen däremot återuppståndelsen och livets kretslopp. Medeltida teologer hade olika uppfattning om bladmännen. Någon ansåg att han var symbol för naturens växtlighet, alltså Guds skapelse. En annan ansåg att den gröne mannan borde fördömas eftersom han var en symbol för köttets lust. Några har ansett bladmännen vara demoner och spöken, medan andra menade att de var beskyddare och personifierade återfödelsen och det eviga livet.

”Den gröne mannen” inleds med en bakgrundsbeskrivning och övergår sedan till att skildra de olika varianter av motivet som finns. Här finns också ett särskilt kapitel som beskriver de gröna männen i svenska kyrkor. Det finns häpnadsväckande många.

Schreibers bok är den första på svenska i detta ämne. Tidigare finns endast en uppsats från 1992, samt några böcker på engelska.

Det här är en fascinerande bok, som får läsaren att se på byggnader och deras utsmyckning med nya ögon. Man blir genast nyfiken på om man kan upptäcka några bladmän i sin egen omgivning, kanske några man tidigare inte tänkt på.
Ser du någon kyrkobesökare som ivrigt kikar i skrymslen och vrår, är det troligen någon som också läst ”Den gröne mannen” och nu spanar efter nya bladmän som väntar på upptäckt.

Den gröne mannen i bibliotekets katalog

Göteborgs fasader

Arkitekter & fasader

Under perioden 1850-1920 växte Göteborg från ca 25.000 invånare till 200.000. Det var en otrolig expansion, och under den här tiden tillkom många av stadens mest kända byggnader.

I den fräscha och mycket fina boken ”Arkitekter & fasader : Göteborg 1850-1920” av Gunilla Linde Bjur & Krister Engström (Balkong, 2013) presenteras elva olika arkitekter, som alla bidrog till att skapa Göteborgs stadsbild.

Gunilla Linde Bjur är professor emeritus i arkitekturens kultur och kommunikation vid Chalmers, och Krister Engström är en av landets främsta arkitekturfotografer.

En typisk märkesbyggnad för Göteborg är Konstmuseet, men vi har också hela Vasastaden som med Avenyn leder upp till Götaplatsen. Alla dessa byggnader och miljöer skapades under den här påfallande kreativa och expansiva 70-årsperioden.

Troligen är detta första gången som dessa Göteborgsmiljöer samlas och beskrivs i en och samma bok. Den är dessutom utsökt formgiven. Krister Engströms fotografier är av högsta klass. Han har lyckats fånga alla byggnader i bästa ljus.

Boken, som är i stort format, inleds med en introduktion över hur Göteborg såg ut vid mitten av 1800-talet, och om stadsplanetävlingen som anordnades 1861. Den resulterade i 1866 års nya stadsplan, där stadsområdet var kraftigt utökat. Som förebilder var 1800-talets tidigare omvandlingar av storstäder som Paris och Wien. Helt nya stadsdelar skapades.

Sedan övergår boken till en presentation av de elva arkitekterna och deras byggnader, och resten av boken upptas av deras verk.

Detta är en mycket framstående och vacker bok, intressant för alla som vill veta mera om Göteborgs många vackra och ofta personliga byggnader. Den är dessutom väldigt bläddervänlig och kan dessutom användas som inspiration för den som vill fotografera fasader.

Arkitekter & fasader i bibliotekets katalog

 

35.000 fria foton av konst i NGA Images

Monet - Kvinna med parasoll

En trevlig trend bland museer är att släppa sina stora bilddatabaser fria online, så att allmänheten fritt kan använda materialet i icke-kommersiellt syfte.
Det senaste museet som öppnat sitt bildarkiv är National Gallery of Art i Washington D.C.
NGA ligger nära Capitolium och är ett av USA:s största och mest kända konstmuseer.
De lanserar nu NGA Images, där du kan botanisera bland 35.000 konstverk ur museets samlingar. Alla bilder kan laddas ned i högupplösta versioner.

NGA Images

Syftet med detta är att tillgängliggöra konstverken för en större publik och för att underlätta konstens användning i utbildning och forskning.

Databasen har flera olika ingångar, bl a efter teman. Titta på avdelningen ”self portraits” (som inkluderar Rembrandt, Gauguin, van Gogh m fl) eller ”French galleries” där du hittar flera av de mest kända impressionisterna.

NGA Images : Collections

Du kan spara enskilda bilder i en egen arbetsmapp. Detta görs i funktionen Lightbox. Med hjälp av denna kan du t ex ladda ned flera bilder samtidigt. Vill du använda Lightbox behöver du dock registrera ett konto.

Ännu ett exempel på en praktisk och användbar webbresurs, som hjälper till att sprida kunskap om vårt gemensamma kulturarv. Tack, National Gallery of Art, för ett bra initiativ!

Illustrationen du ser här ovan är Claude Monets ”Kvinna med parasoll” (1875), ett av de 35.000 konstverken i databasen.

%d bloggare gillar detta: