Bloggarkiv

Willys brev till Nicky

Från Willy till Nicky

Historiker brukar prata om ”det långa 1800-talet” och syftar då på att den historiska tidsperiod där 1800-talet ingår kan avgränsas av årtalen 1789 (Franska revolutionen) och 1914 (Första världskrigets utbrott). När första världskriget utbröt var det också början till slutet för den gamla världen.

De tre kungliga kusinerna ”Georgie”, ”Willy” och ”Nicky” symboliserade denna gamla värld. Kung Georg V av Storbritannien, kejsar Wilhelm II av Tyskland och tsar Nikolaj II av Ryssland regerade över stora delar av världen. De har tidigare dykt upp här i bloggen i olika sammanhang:
De tre kungliga kusinerna
Wilhelm II och Hindenburg

I samband med ryska revolutionen mördades tsar Nikolaj II tillsammans med hela sin familj i Jekaterinburg 1918.
När man gick igenom hans bagage hittade man ett stort antal brev, som skickats till honom av Wilhelm II. Breven publicerades snart i dagstidningar runt om i världen och utgavs sedan i bokform: ”Från Willy till Nicky : 75 brev från kejsar Wilhelm II till tsar Nikolaj II 1894-1914” (Bonniers, 1920).

I de här breven kommenteras politiska händelser från dessa 20 år: kungligheternas kamp mot parlamentarismen, Boerkriget och Rysk-japanska kriget, militära planer, de europeiska allianserna, kolonierna, Balkankrisen, och inte minst kejsarens och tsarens privatliv och familjer. Varje brev är kommenterat.

Det är ganska intressant att läsa dessa brev. Kejsaren inleder breven med hälsningsfrasen ”Käraste Nicky” och undertecknar dem med ”Din mest tillgivne kusin och vän”. Ibland skickas fotografier och olika gåvor, t ex påskägg (tsaren samlade på juvelbeprydda påskägg), konstverk m m.

I ett brev daterat 8 maj 1909 skriver kejsar Wilhelm:
”Som suveräner, vilka äro ansvariga inför Gud för de folks välfärd vilka anförtrotts åt vår omsorg, är det därför vår plikt att noga studera den ‘allmänna opinionens’ tillkomst och utveckling innan vi tillåta den att påverka våra handlingar. Skulle vi finna att den har sitt upphov från sådana grumliga och slaskfyllda källor som den ovannämnda ohederliga pressen, så måste vår plikt bjuda oss att rätta den och motstå den. (…) Den allmänna opinionen behöver klar upplysning och ledning.”

Det moderna samhället ryckte fram. Snart skulle både kejsarens och tsarens tid vara över.
En intressant och fascinerande brevsamling.

Från Willy till Nicky i bibliotekets katalog

Marcus Aurelius självbetraktelser

Marcus Aurelius

God litteratur har en förmåga att leva vidare och hela tiden upptäckas av nya generationer. En sådan bok är ”Självbetraktelser” av Marcus Aurelius (Forum, 1976).

Marcus Aurelius (121-180) var romersk kejsare i nästan 20 år och räknas dessutom till en av Romarrikets bästa ledare. Han var dessutom filosof och företrädde stoicismen.

Stoicismen var en åsiktsriktning inom grekisk och romersk filosofi, grundad av den grekiske filosofen Zenon på 300-talet f.Kr. Stoikerna hävdade att man ska leva enligt naturen och viljefast stå emot alla känslor och lidelser. Självdisciplin är nyckelordet. Allt som händer i livet ska mötas med lugn och oberördhet. Det är förnuftet och den rätta insikten som ska styra.

Självbetraktelser

Marcus Aurelius bok ”Självbetraktelser” skrevs på grekiska, och för eget bruk. Man tror att han skrev texterna i omgångar i härlägren vid Donau. Stora delar av hans regeringstid var orolig och riket låg ständigt i krig med olika grannfolk.
Självbetraktelser” är indelad i tolv böcker. Varje bok är i sin tur indelad i korta numrerade avsnitt, vilket gör det lätt att referera till enskilda ställen i texten.

Det är fascinerande att det mäktiga Romarriket leddes av en kejsare som samtidigt var filosof.
I filmen ”Gladiator” spelades Marcus Aurelius av Richard Harris, men den skildringen är tämligen ohistorisk.

Marcus Aurelius texter skrevs för ca 1.900 år sedan. Under alla sekler sedan dess har människor läst dem. USA:s förre president Bill Clinton sade att det var hans favoritbok.

Här finns tankar över tidlösa frågor om liv och död, om att göra gott, om tidens gång och mycket annat. Några smakprov:

”Fordom brukliga ord är nu föråldrade. På samma sätt är fordom namnkunniga mäns namn så att säga föråldrade. (…) Ty allt är förgängligt och förvandlas snart till en myt, och till sist sjunker det alldeles i glömska. Och detta gäller om dem som en gång varit så lysande ryktbarheter. De övriga är borta i och med sitt sista andetag – ‘osedda, ohörda’. Men vad betyder då ett odödligt namn? Intet! Vad återstår då för oss att sträva efter? Blott detta: rättvisa, allmängagnelig verksamhet, orubblig sannfärdighet, ett sinne som välkomnar varje skickelse som något nödvändigt och förtroget, kommen från den för allt gemensamma urkällan.” (Bok IV, 33)

”Säg om morgonen till dig själv: jag kommer idag att sammanträffa med en framfusig människa, med en otacksam eller övermodig, en ränklysten eller tadelsjuk eller opålitlig människa. Alla dessa fel hos dem kommer sig av att de är okunniga om ont och gott. Jag däremot har insett att det goda till sitt väsen är skönt och det onda är oskönt samt att den felande av naturen är befryndad med mig själv, inte på så vis att vi är av samma blod och säd, utan såtillvida som vi är delaktiga av samma förnuft och av samma gudomliga bestämmelse. Ingen av dessa människor kan skada mig, ty ingen kan förleda mig till vad ont är. Inte heller kan jag vredgas på min frände eller vända mig ifrån honom. Vi är skapade för samverkan liksom händer, fötter, ögonlock och käkar. Att motverka varandra vore alltså naturvidrigt. Men att känna ömsesidig motvilja och avsky är att motverka varandra.” (Bok II, 1)

”Tro aldrig att något är gagneligt för dig om det föranleder dig att svika ett förtroende, bryta mot hedern, hata, misstänkliggöra, önska ont över eller hyckla för en människa.” (Bok III, 7)

Betrakta den omätliga tiden bakom dig och den andra ändlösheten framför dig. Vad är det, inför detta, för skillnad mellan en som lever i tre dagar och en som lever tre människoåldrar?” (Bok IV, 50)

Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” är en bok som alla borde läsa någon gång i sitt liv.
Tyvärr har den inte utgivits i någon nyare svensk översättning sedan 1976, men boken finns givetvis att låna på biblioteket. Den är placerad på hyllan för filosofi.

Självbetraktelser i bibliotekets katalog

Uppdaterat: 2017 utkom en e-boksutgåva av den svenska översättningen. Även den kan du låna på biblioteket.
Den som vill läsa texten på engelska (eller andra språk) hittar flera olika digitala utgåvor i The Internet Archive. Bokens engelskspråkiga titel är Meditations.

Ryttarstatyn över Marcus Aurelius

Den enda fullständiga romerska ryttarstaty från antiken som bevarats till våra dagar föreställer Marcus Aurelius. Enda anledningen till att den bevarats är att man under tidig medeltid trodde att den föreställde kejsar Konstantin, Roms förste kristne kejsare. Tack vare detta klarade sig statyn undan nedsmältning.

Ryttarstatyn i brons över Marcus Aurelius är konsthistoriskt mycket viktig. Den stod länge på Piazza del Campidoglio på Kapitolium i Rom, men p g a luftföroreningarna flyttades den 1981 och den över 4 meter höga statyn finns idag att se på Palazzo Nuovo i Kapitolinska museerna.

Caligula

Den romerske kejsaren Caligula (12-41 e.Kr.) är en av de härskare som av eftervärlden fått sämst eftermäle. Hans rykte är genuint dåligt. Caligulas namn har i snart 2000 år symboliserat depraverad tyranni.
Historierna om hans utsvävningar och nycker är många. Han sägs ha haft storhetsvansinne, ha varit incestuös, haft onormala relationer med husdjur, låtit avrätta folk av rent nöje och en hel del annat. En av de mest spridda historierna går ut på att han ska ha utsett sin häst till konsul. Caligula ses av vissa historiker som det första exemplet på ”kejsarvansinne”.

Men finns det någon sanning i de gamla historierna, eller är det bara ett försök från hans efterträdare att svärta ned honom? Hur kan vi veta vad som kan vara sant?
BBC News Magazine
undersöker saken i en intressant artikel:
”Does Caligula reserve his bad reputation?”

Kejsarbiografier

En av de främsta källorna till många av de klassiska historierna om Caligula, vars kejsartid endast varade i knappt fyra år, är Gajus Suetonius Tranquillus (76-138) berömda verk De vita duodecim Caesarum libri VIII (”Åtta böcker om tolv kejsares liv”) senast utgiven på svenska i fräsch nyöversättning av Ingemar Lagerström: ”Kejsarbiografier” (Wahlström & Widstrands klassikerserie, 2001), som var den första kompletta översättningen till svenska av verket på ca 150 år.

Suetonius stil är ganska skvallrig, men oerhört underhållande. Ett exempel på hur biografi och historia under antiken ansågs tillhöra samma genre. Suetonius är en ren personhistoriker, och den yttre romerska historien berörs bara när det är motiverat ur den omskrivne personens perspektiv. Denna volym innehåller som sagt alla tolv kejsarbiografier, inklusive den om Caligula, och inleds med biografin över Julius Caesar och avslutas med den om Domitianus. ”Kejsarbiografier” är ett av världslitteraturens mest underhållande verk. Rekommenderas.

Kejsarbiografier i bibliotekets katalog

Wilhelm II & Hindenburg

3 st vykort, föreställande Wilhelm II och Hindenburg

Vi som arbetar på bibliotek är vana vid att hitta saker i böcker. Låntagare glömmer ofta kvar bokmärken (eller saker som använts som bokmärken) i återlämnade böcker. Ibland hittar vi dock gamla saker i gamla böcker, och då kan fyndet vara av historiskt intresse.

Igår hittade jag i en bok från 1910-talet tre tyska vykort från första världskriget. De är i färg och avbildar kejsaren Wilhelm II (två olika motiv), samt Paul von Hindenburg.
Vykorten är oskrivna och i mycket gott skick. Förmodligen var det tänkt att tyska soldater skulle använda patriotiska vykort som dessa när de skrev hem från sin tjänstgöring. På vykortens baksida står ”Feldpostkarte”.

Wilhelm II (1859-1941) var Tysklands siste kejsare, som tvingades avgå efter första världskriget 1918.
Den senaste biografin om honom på svenska är ”Kejsaren : en bok om Wilhelm II” av Ragnar Svanström (1978). Det finns givetvis även äldre böcker med tidsfärg, t ex ”Var allt förfelat? : kejsar Wilhelm II : en levnadsteckning” av Joachim von Kürenberg (1941). Ex-kejsaren gav även ut sina egna minnen i bokform. De översattes till svenska på 1920-talet.

Paul von Hindenburg (1847-1934) var generalfältmarskalk under första världskriget och blev senare president. Hans självbiografi ”Ur mitt liv” utkom i svenska upplagor både 1920 och 1934.

Tidigare i bloggen har jag tipsat om Kungen, kejsaren, tsaren – boken om de tre kungliga kusinerna som störtade världen in i första världskriget.

För den som själv vill fördjupa sig i litteratur om dessa båda herrar finns diverse intressant litteratur på biblioteket, inte minst de äldre böckerna i magasinet.

Sök i bibliotekets katalog

Ragnar Svanström: Kejsaren : en bok om Wilhelm II (1978)

Joachim von Kürenberg : Var allt förfelat? : kejsar Wilhelm II : en levnadsteckning (1941)

Wilhelm II: Gestalter och händelser från åren 1878-1918 (1922)

Wilhelm II: Wilhelm II:s ungdomsminnen (1926)

Paul von Hindenburg: Ur mitt liv (1920)

 

De tre kungliga kusinerna

Kungen, kejsaren, tsaren

1914 styrde tre kungliga kusiner över nästan hälften av hela världen. De var kung Georg V av Storbritannien, kejsar Wilhelm II av Tyskland och tsar Nikolaj II av Ryssland. De hade träffats sedan de var barn på familjesammankomster, bröllop och andra högtider. Som vuxna besökte de varandra i samband med olika ceremonier som kröningar, jubileer och militära övningar.

De tre kungliga kusinerna stod för den gamla världen och skulle tillsammans hindra nymodigheter som socialism, revolutioner och antirojalism från att breda ut sig. Men så bröt det första världskriget ut 1914, och alla skyllde på varandra.

Om de tre kusinerna Georgie, Nicky och Willy handlar Catrine Clays intressanta bok ”Kungen, kejsaren, tsaren : kusinerna som startade första världskriget” (Prisma, 2008).
Clay, som är brittisk journalist, utgår i boken från dagböcker, brev och andra dokument.
De tre regenterna levde i extrem överflöd och lyx, men deras liv var också fyllda av intriger och falskhet. Avundsjuka och dålig stämning präglade många av deras möten.

Bakgrunden till det första världskrigets utbrott 1914 är historiens kanske mest sönderforskade fråga. Åtskilliga hyllmeter litteratur har skrivits om detta och ändå är det svårt att kunna peka ut något enskilt land eller enskild person som ytterst ansvarig.
Kriget var fullständigt omvälvande och förändrade Europas historia i grunden. I vilken mån var de tre kungliga kusinerna skyldiga till krigsutbrottet? Läs den här boken om du vill veta mera om dem.

Kungen, kejsaren, tsaren i bibliotekets katalog

Läs också Från Willy till Nicky

%d bloggare gillar detta: