Bloggarkiv

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Tyska kvinnor i Förintelsens tjänst

Hitlers furier

I januari högtidlighölls 70-årsminnet av Auschwitz befrielse.
Det har skrivits många böcker om Förintelsen, men i och med att nya arkiv blir tillgängliga kan det fortfarande skrivas böcker med nya vinklar på detta ämne.

Ett exempel på detta är Wendy Lowers bok ”Hitlers furier : tyska kvinnor i Förintelsens tjänst” (Fischer & Co, 2014).

”Hitlers furier” nyanserar den traditionella bild som tidigare givits av kvinnornas roll i Tredje riket.
Efter krigsslutet fokuserades det nästan enbart på de manliga krigsförbrytarna, men det fanns en hel del kvinnor som begick fruktansvärda brott. Detta har hittills varit lite tabubelagt att berätta om under de 70 år som förflutit sedan krigsslutet.

Under nazisternas expansion i öst under andra världskriget kom så många som 500.000 tyska kvinnor att hamna i situationer där de kom i kontakt med, och i vissa fall blev direkt delaktiga i, övergrepp och folkmord.

En moraliskt förlorad generation av unga kvinnor hade vuxit upp i ett Tyskland som besegrats i första världskriget. De upplevde fattigdomen under mellankrigstidens depression, och drogs med i den nationalism som följde när nazistpartiet växte fram.

Kvinnorna var sjuksköterskor, lärare, sekreterare, fruar och älskarinnor. De nya erövrade områdena i öst lockade dem med nya karriärer, nya äktenskap och kanske också nya äventyr. Men för många av dem blev tillvaron i öst en helt annan än de någonsin kunde föreställa sig.

Man kanske kan tro att många av kvinnorna inte var aktivt delaktiga, utan kanske mest satt vid skrivbord och var stödjande fruar till SS-män, men i ”Hitlers furier” får vi övertygande bevis för att detta inte var hela sanningen. Här kan vi läsa om kvinnor som helt frivilligt deltog i mördandet av civila offer.

Wendy Lower är professor i historia och rådgivare till U.S. Holocaust Memorial Museum. Den här boken är mycket välskriven och intressant. Hon har haft tillgång till bl a sovjetiskt källmaterial och ett flertal ögonvittnesskildringar. En hel del av dessa uppgifter är nya.

Lowers bok är kuslig och bitvis obehaglig, men viktig. Precis som i böcker som Helt vanliga män” av Browning kan vi här läsa om vanliga människor som under kriget utförde fruktansvärda brott. Boken väcker många tankar hos läsaren och kan med fördel användas i skolor.

Ordet furie kommer från antikens Rom. Det var namnet på hämndgudinnorna, som förföljde den som dräpt en anhörig. Furie har kommit att användas i betydelsen ”rasande kvinna”.

Hitlers furier i bibliotekets katalog

70 år sedan befrielsen

70 år sedan befrielsen

27 januari är Förintelsens minnesdag. Detta datum 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. I år har det gått 70 år sedan dess.

Med anledning av 70-årsminnet har Forum för levande historia tagit fram en utställning som heter ”70 år sedan befrielsen”. Fr o m idag och någon vecka framåt visas den på Östersunds bibliotek.
Utställningen består av åtta vepor med porträtt och ögonvittnesskildringar.

Förintelsens minnesdag högtidlighålls detta datum i Sverige och internationellt. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I tider då det förekommer att människor förminskar eller till och med förnekar Förintelsen är det angeläget att vi fortsätter att påminna oss själva och våra barn om vad som hände.

26 januari sändes i SVT en dokumentär i serien Dox, ”Night will fall”.

När andra världskrigets koncentrationsläger befriades av de allierade 1945 dokumenterades allt på film. Alfred Hitchcock var en av de som satte samman filmmaterialet.

”Night will fall” är 1:15 lång och finns att se i SVT Play en månad framåt.
Filmen innehåller givetvis otäcka scener. SVT påpekar att denna omskakande men viktiga dokumentär inte är lämplig att se för barn.

Periferin i Europas mitt

Periferin i Europas mitt

Numera förekommer Ukraina oftare än förut i nyhetsflödet. Landet ligger i en del av Europa som inte är särskilt välkänd hos oss.

I Bo Larssons bok ”Periferin i Europas mitt : kulturarv, minnen och stadsmiljö i Västukraina och Moldavien” (Sekel, 2011) kan du läsa om städer och regioner i västra Ukraina och Moldavien som för många svenskar är praktiskt taget okända.

Bo Larsson är forskare inom stadsplanering och arkitektur. Han har studerat 13 städer i den här delen av Europa, och berättar i sin bok om deras kulturella, etniska och politiska historia.

Västra Ukraina har historiska band till Centraleuropa och ingick länge i Österrike-Ungern, den Habsburgska dubbelmonarkin. Republiken Moldavien tillhör det rumänska kulturområdet men har under långa perioder styrts från Ryssland. Efter andra världskriget hamnade dessa områden i Sovjetunionen. Deras kulturarv är multietniskt.

Vi kallar ofta dessa områden för Östeuropa, men om man tittar på en Europakarta så kan man se att kontinentens geografiska mittpunkt borde ligga någonstans vid den ukrainska västgränsen. Trots detta ser många västeuropeer dessa områden som perifera utkanter.

I ”Periferin i Europas mitt” kan du bekanta dig med områden som Bessarabien, Östgalizien, Transnistrien och Karpato-Rutenien. Städerna har olika namn beroende på vilket språk man talar. Läs om kulturstaden Lviv (ukrainskt namn), även känd som Lvov (ryskt namn) och Lemberg (tyskt namn). Den har en brokig historia med anor från medeltiden och är universitetsstad sedan över 350 år tillbaka.

Känner du till Moldaviens huvudstad Chișinău? I Larssons bok finns ett långt avsnitt om staden, ett kapitel som är det mest omfattande jag någonsin läst på svenska om denna huvudstad.

En annan stad, som troligen är en helt ny bekantskap för många svenska läsare, är den västukrainska staden Tjernivtsi. Dess rumänska namn är Cernăuți och polska namn Czernowitz. I ”Periferin i Europas mitt” beskrivs staden i ett långt kapitel på ca 50 sidor. Det är en riktig kulturell smältdegel. Universitetet med sina kringliggande byggnader är ett av Unescos världsarv.
Under andra världskriget ockuperades Tjernivtsi först av ryssarna och sedan av tyskarna. Den judiska befolkningen drabbades hårt. Många mördades eller deporterades. Nazisterna skapade ett ghetto. Det ståtliga judiska templet brändes ned av nazisterna. Under den sovjetiska tiden återuppbyggdes det och förvandlades till biograf.

Före andra världskriget var det judiska inslaget bland befolkningen i dessa omåden påtagligt stort. I vissa städer utgjorde judar 80-90% av befolkningen och hade en central roll för städernas utveckling. Många judiska författare kom härifrån. Efter kriget flyttade nya folkgrupper in, ibland helt utan tidigare koppling till städerna. En del städer blev rena militärstäder vid den sovjetiska västgränsen.

Det märks att författaren är mycket kunnig inom stadsplanering och stadshistoria. Vi får veta mycket om rutnätsstäder, om stadsplanering genom tiderna och hur man kan avläsa seklerna i städernas utseende. Ett återkommande tema i boken är hur viktiga de historiska delarna av städerna är för respektive stadsbild. Jag tror att en hel del av dagens beslutsfattare skulle behöva läsa den här boken för att få en ökad förståelse för våra städers kulturvärden, inte minst beträffande den äldre bebyggelsen.

Det här är en mycket intressant och upplysande bok. För många svenska läsare är dessa städer, områden och folkgrupper troligen helt okända. Texten är lättläst även om den då och då är riktigt faktatät och innehåller många namn på platser, personer m m. Emellanåt är dock texten satt i något kompakt form på boksidorna.

Boken innehåller också relativt många illustrationer, även om en del av stadsfotona borde ha återgivits i ett större format. Men här finns gott om fräscha kartor, vilket är viktigt och underlättar läsningen.

En intressant och allmänbildande bok om städer och områden som de flesta svenskar inte känner till.

Periferin i Europas mitt i bibliotekets katalog

Vita rockar och bruna skjortor

Vita rockar och bruna skjortor

Flyktingfrågor engagerar många idag. För 75 år sedan var det andra kategorier flyktingar som ville komma till Sverige : judiska läkarflyktingar från Tyskland.
Vintern 1939 gick protesterna höga i de svenska universitetsstäderna mot att en handfull judiska läkarflyktingar skulle ges arbete i Sverige. Studenter iförda vita mössor demonstrerade mot ”läkarimporten”. Det har beskrivits som en av de svenska nazisternas mest framgångsrika opinionsyttringar. Men hur var det egentligen?

Ulf Högberg, läkare och professor i obstetrik vid Uppsala universitet, berättar om dessa judiska läkarflyktingar i sin välskrivna, tankeväckande och intressanta bok ”Vita rockar och bruna skjortor : nazimedicin och läkare på flykt” (Universus, 2013).

Boken handlar också om nazimedicinens framväxt. Sedan Hitler tagit makten i Tyskland förändrades värdegrunden radikalt. Rasbiologiska inslag tillkom och teorier om livsoduglighet blev vetenskapliga sanningar. Judiska patienter utestängdes från sjukhusen. Tvångssteriliseringarna inleddes. Funktionshindrade barn tvångshämtades och avrättades. Läkare som var judar, eller icke-nazister, utsattes för trakasserier, misshandel och drevs ofta i landsflykt. En del hamnade i koncentrationsläger.

Ca 6000 läkare lyckades fly från Tyskland. Av dessa var det endast ett 50-tal som nådde Sverige, och som alltså blev föremål för demonstrationer och andra protester. Många ville hjälpa dem, medan andra tog öppet avstånd. Flyktingarna blev en het debattfråga mellan Läkarförbundet och Medicinalstyrelsen. Läkarförbundet var motståndare till att låta flyktingarna arbeta i Sverige och anförde läkaröverskott som argument. De flesta av läkarflyktingarna hamnade sedan i en lång arbetslöshetsperiod, som upphörde först mot krigsslutet.
Högberg har spårat upp många av dessa, och berättar i boken om deras livsöden. Han har gjort intervjuer med deras släktingar, forskat i arkiv och tagit del av ögonvittnesskildringar. Boken är ett resultat av noggrann källforskning.
I texten finns talrika citat från intervjuer, memoarer m m som ger en stark närvarokänsla. I ”Vita rockar och bruna skjortor” finns kusliga berättelser som lär få många nutida läsare att baxna.

En intressant, viktig och ibland omskakande bok som väcker allmängiltiga frågor om etik och moral. Boken kan även användas i skolorna. Det som beskrivs i boken hände i Europa och i Sverige för bara 75 år sedan, inte så lång tid i ett historiskt perspektiv. Vad kan vi göra för att förhindra att det händer igen? Något att fundera på.

Vita rockar och bruna skjortor i bibliotekets katalog

 

Helt vanliga män

Helt vanliga män

”Helt vanliga män” är en av de viktigaste böcker som skrivits om Förintelsen. Den beskriver hur vanliga tyskar skolades till yrkesmördare, och hur detta kunde ske.

Den amerikanske historikern Christopher R. Browning är mest känd för just denna bok, ”Helt vanliga män : Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen” (Norstedts, 1998).
Den handlar om Reservpolisbataljon 101, som bestod av ca 500 ordningsmän. Det var inga tyska yrkessoldater, utan vanliga tjänstemän från trakten kring Hamburg som ansågs vara för gamla för att kallas in till militärtjänst. Nästan ingen av dem hade någon tidigare militär erfarenhet. De sorterade under ordningspolisen (och alltså inte Wehrmacht eller Gestapo). De flesta av dem hade familj, många hade barn.

Reservpolisbataljon 101 fick i uppdrag att deportera judar i Polen 1942. Hela byar skulle utrymmas och invånarna skjutas. Nazisterna hade då ännu inte hunnit upprätta sina läger, så bataljonen fick avrätta många tusentals människor.

Brownings bok är baserad på autentiska vittnesmål. En av de mest centrala egenskaperna med hans bok är att den inte demoniserar tyskarna och framställer förövarna som fanatiska nazister. Istället betonar han männens ”vanlighet” och visar hur de fick valmöjligheter.
Inför det första massmordet fick de ett val. De som kände att de inte skulle klara av uppdraget kunde avstå. Ungefär 10% valde då att avstå. Men när en liknande valmöjlighet uppstod några månader senare var det inte lika många som gjorde samma val.

Vilka motiv drev männen att delta i massakrerna? Browning visar i boken på ett kusligt sätt hur människor påverkas av grupptryck, och hur männen i bataljonen efter hand vande sig vid sina fruktansvärda morduppdrag. De som valde att delta ville inte svika sina kamrater och ”dumpa” arbetet på dem, och det fanns också en rädsla för bestraffningar (även om sådana sällan förekom, enligt Browning). Den extrema vardagssituationen för Reservpolisbataljon 101 blev ändå någon sorts tillskruvad norm.

Från början blev männen starkt berörda av att ha deltagit i massmordet. De ville inte prata om händelserna med andra och kände olust. Men för varje nytt uppdrag som genomfördes avtrubbades männen. Browning beskriver hur de uppmanades att anmäla sig som frivilliga till ”judejakt” (dvs att spåra upp judar som gömt sig). Ofta var det så många frivilliga att det blev folk över.
Det stora antalet avrättade som redovisas i boken är nästan svårt att ta till sig. Allting finns dessutom dokumenterat, så man vet hur många det var.

”Helt vanliga män” är en bok som du garanterat bär med dig för alltid sedan du läst den. Boken väcker frågor. Det är uppenbart att människan påverkas mycket starkt av grupptryck. Betyder det att vem som helst, i en viss situation, kan bli en massmördare? Skulle läsaren själv kunna bli det?
En viktig, välskriven och omskakande bok.

Helt vanliga män i bibliotekets katalog

Hitlers granne berättar

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inträffade Kristallnatten. Det var en omfattande judepogrom som var iscensatt av de nazityska myndigheterna. Judiska affärer och synagogor förstördes över hela Tyskland och i Österrike.  Ca 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, och ca 1 500 föll offer för förföljelser under de följande dagarna.

BBC News har träffat och intervjuat Edgar Feuchtwanger, idag 88 år. Som barn upplevde han när Adolf Hitler flyttade in på den gata i Múnchen där han bodde. Hitler hyrde på Prinzregentenplatz 16 en niorummare på 300 kvadratmeter.

”Hitler brukade komma till München på helgerna” berättar Feuchtwanger. ”Man kunde se att han var hemma eftersom det stod så många bilar utanför”.

BBC News: A Jewish childhood on Hitler’s street

%d bloggare gillar detta: