Bloggarkiv

Sitting Bull

En dödsvind för mitt folk

Lakotahövdingen Sitting Bull är den mest berömde indianhövdingen av alla. Han är dessutom den mest fotograferade. På flera porträttfoton möter vi hans starka och intensiva blick. Troligen är det honom vi först associerar till när vi tänker på de nordamerikanska indianerna. Ändå är hans person nog ändå ganska obekant för många.
Hittills har det inte funnits någon ordentlig biografi över Sitting Bull på svenska. Men nu har Tommy Eriksson, dokumentärförfattare och indianexpert, skrivit ”En dödsvind för mitt folk : Sitting Bull : livet, komplotten, mordet” (Agerings, 2013).
Låt mig redan från början säga att detta är en fenomenalt välskriven bok.

Sitting Bull (ca 1831-1890), vars indianska namn var Ytatanka Iyotake, var hövding bland hunkpapa lakota, en gren av siouxerna. Redan som ung utmärkte han sig som en stor krigare, och senare i livet blev han även en andlig ledare för sin stam. Sitting Bull var en karismatisk och stark ledare. Han var en av de hövdingar som aldrig skrev på något avtal med de vita som innebar några landavträdelser. För de vita blev Sitting Bull mest känd i och med segern över Custer vid slaget vid Little Big Horn 1876, ett slag som dock Sitting Bull inte själv aktivt deltog i på samma sätt som t ex Crazy Horse. I den här boken ges dock det slaget ett ganska litet utrymme, vilket är klokt eftersom det lätt kan ta för stort fokus.

Den vite mannens utbredning och kolonisering gjorde indianernas traditionella livsföring svår. De vita bröt ständigt mot sina egna fördrag, begick fruktansvärda övergrepp mot indianerna (ofta mot obeväpnade kvinnor och barn) och spelade ut rivaliserade indianstammar och grupper mot varandra. Genom att utrota buffeln framkallades svältkatastrofer och indianska flyktingströmmar mot nya områden. Sitting Bull och hans folk tvingades att dra sig in i Kanada 1877. Till sist fanns det ingen annan lösning för honom än att gå i fångenskap.
Eriksson belyser i sin bok hur de vita kände sig hotade av Sitting Bulls karisma och ledaregenskaper. Många ögonvittnesskildringar berättar om hövdingens starka utstrålning.
Som fånge i reservatet fick Sitting Bull en svår motståndare i indianagenten James McLaughlin. Efter att Sitting Bull rest med William ”Buffalo Bill” Cody på en populär och uppskattad cirkusturné förbjöd McLaughlin fler sådana utflykter.

De vita kände sig särskilt hotade av indianernas andedans (ghost dance), som man ville förbjuda. Eriksson lägger fram indicier som tyder på att McLaughlin kan ha varit ansvarig för det skamliga mordet på Sitting Bull 1890. Man var dock noga med att se till att det var andra indianer som stod för själva handlingen.

Monument vid Sitting Bulls grav i South Dakota
Monument vid Sitting Bulls grav i Mobridge, South Dakota.

”En dödsvind för mitt folk” är en stark bok med stor närvarokänsla. Eriksson låter hövdingen själv komma till tals genom talrika citat, och boken är oerhört väldokumenterad. Enbart litteraturförteckningen i slutet av boken omfattar 35 sidor!
Jag tycker om Erikssons språk. Den stora faktamängden som ligger till grund för boken förmedlas på ett lättillgängligt sätt, och det här är en bok man gärna sträckläser (trots att man vet hur det ska gå på slutet).

Läsningen är ibland omskakande. Den traditionella bilden av den hjältemodige vite västernhjälten som angrips av fientliga indianer har under de senaste decennierna verkligen nyanserats, men jag tror att många fortfarande är omedvetna om hur amerikanerna faktiskt behandlade indianerna på 1800-talet. Detta är en viktig bok som många borde läsa. Illustrerad med foton och kartor.

Tommy Eriksson har tidigare skrivit flera andra böcker om Nordamerikas indianer. Senast utkomCusters sista strid 2011. Även den är mycket bra och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.

En dödsvind för mitt folk i bibliotekets katalog

Fånge hos indianerna

Jewitt - Narrative...

Dagens äventyrare som skriver böcker kan egentligen inte mäta sig erfarenhetsmässigt med sina historiska föregångare. Det finns äventyrsskildringar som är sanslöst dramatiska.
En av dessa är John R Jewitts ”Narrative of the adventures and sufferings of John R. Jewitt : only survivor of the crew of the ship Boston, during a captivity of nearly three years among the savages of Nootka Sound” (Galleon Press, 1967), ursprungligen utgiven 1815.

Detta är en beryktad fångenskapsskildring. Sjömannen Jewitt var fånge hos Nuu-chah-nulth (Nootka)-indianerna i 28 månader under 1803-1805.

John R Jewitt (1783-1821) kom från Boston i Lincolnshire, England och var vapensmed. Han mönstrade på fartyget Boston för att följa med på en lång handelsresa till den nordamerikanska västkusten, sedan till Kina och tillbaka igen. I mars 1803 lade man till vid Nootka-sundet (utanför Vancouver Island i nuvarande Kanada) för att proviantera. Kapten Salter mötte indianhövdingen Maquinna. Denne bestämde sig för att ge igen för tidigare oförrätter begångna av europeer i området. Nootka-indianerna anföll skeppet och dödade alla i besättningen utom två personer: Jewitt och segelmakaren Thompson. Jewitt lyckades rädda Thompsons liv genom att påstå att denne var hans far.

boston_nootka

Maquinna insåg att en vapensmed var bra att ha tillgång till. Jewitt blev således indianernas fånge, och lärde sig gradvis alltmera om deras kultur. Maquinna kallade Jewitt och Thompson för sina ”vita slavar”. Hövdingen ville behålla Jewitt och nobbade flera anbud från andra stammar som önskade köpa honom. Jewitt giftes bort med en av hövdingens döttrar för att ytterligare inlemma honom i stammen.
Jewitts skildring är en av de viktigaste källorna till Nootka-indianernas dagliga liv och sedvänjor.

I juli 1805 blev Jewitt räddad genom en fångutväxling som organiserades av kapten Hill på briggen Lydia, som då anlöpte Nootka-sundet.
När Jewitt kommit till USA gav han ut sin bok, ”Narrative…”, där han berättar som sin tid som indianernas fånge. Han tillbringade resten av sitt liv i New England.

Den här boken har utgivits i flera olika upplagor, men den är extremt sällsynt på svenska bibliotek. Faktum är att jag tror att vårt exemplar här i Östersund kan vara det enda biblioteks-exemplaret i Sverige.
Orsaken till att vi har titeln är att den ingår i en stor donation av litteratur om Kanada, som biblioteket fick under 1960-talet (Jag kommer att här i bloggen skriva mera om denna samling vid ett senare tillfälle).

Jewitts Narrative… i bibliotekets katalog

Jewitts ”Narrative…” finns även att läsa online som gratis e-bok.

Blommor, dans och gudar

Blommor, dans och gudar

Vad är det första vi förknippar med aztekerna? Förmodligen är det inte poesi. Ändå är det just det som Anders Ruuths lilla fina bok handlar om. ”Blommor, dans och gudar : poesi och samhälle i aztekernas tid” (Carlsson, 2006) är en liten men innehållsrik bok om aztekerna.

Aztekerna var ett indianfolk som under perioden från 1300-talet till 1500-talet utvecklade ett stort statssamhälle i nuvarande Mexico. De underkuvade andra indianfolk, som fick betala tribut till aztekerna. Deras huvudstad, Tenochtitlan, var enorm för sin tid. Där levde ca 250.000 människor. De spanska erövrarna som anlände dit på 1500-talet var imponerade av stadens skönhet.

I aztekernas kultur fanns krig och grymhet, men också konst, musik, dans, poesi och blommor. Av särskilt intresse för oss idag är kanske att det var via aztekernas bruk av kakao som spanjorerna förde chokladen till Europa.

Den första halvan av boken beskriver aztekernas samhälle och tänkesätt. Sedan är det dags för poesin. Aztekernas dikter är ofta episka och fyllda av meditationer över livet. Man var också mycket förtjust i blommor och fåglar. Här finns också vemod och tankar kring döden och livet efter detta.

Bokens sista 30 sidor består av aztekiska dikter, översatta från spanskan.

Ett smakprov:

Röda fågel med böjlig hals!
Ung och livlig
visar du upp din blomgirland.
Oh moder!
Ljuva, härliga kvinna,
dyrbara blomma av rostad majs,
jag lånar dig endast,
du skall överges,
du måste gå,
du skall bli avklädd.

(—)

Den utsökta kakaon
har redan skum,
tobaksblomman har delat sig.
Om mitt hjärta så behagar,
skall mitt liv berusas.
Var och en står här,
på jorden,
ni, herrar, mina furstar,
om mitt hjärta så behagar,
skulle det berusas.

Endast jag oroar mig,
jag säger:
Må inte jag gå
till de avkläddas plats.
Mitt liv är mycket dyrbart.
Endast jag är,
jag är en sångare,
av guld är de blommor jag har,
Jag måste överge det,
jag kan endast betrakta mitt hus,
blommorna förblir i rader.

(Tre strofer ur en lång dikt av Tlaltecatzin de Cuauhchinanco, skriven på 1400-talet)

Blommor, dans och gudar i bibliotekets katalog

Siouxerna anfaller

Månaden när hjorten fäller sina horn

Författaren Dee Brown (1908-2002) är mest känd för sin bok ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee”, en skildring av behandlingen av Nordamerikas indianer i slutet av 1800-talet.

Nu har en annan av Browns böcker översatts till svenska, ”Månaden när hjorten fäller sina horn” (Karneval, 2011). Den här boken är 50 år gammal och utgavs i original 1962 men har inte funnits på svenska förrän nu.

Månaden…” handlar om Fetterman-massakern 1866, nära Fort Phil Kearny i delstaten Wyoming.

Fetterman-massakern var en av de första riktigt framgångsrika attackerna som indianerna gjorde mot de amerikanska blårockarna.
Kapten William Fetterman och 80 soldater skulle undsätta några skogshuggare som angripits av indianer. Istället blev de lockade in i en dödlig fälla. 2000 beväpnade siouxer, cheyenner och arapahoer nedgjorde hela Fettermans styrka. Det var första gången som USA:s armé förlorat ett slag utan överlevande. Siouxerna lyckades få tio år till i frihet efter denna attack.

Denna massaker blev ett nationellt trauma för amerikanerna och många ser den som ursprunget till alla Hollywoods vilda västern-filmer.

Man förväntar sig kanske att den här boken ska ha samma perspektiv som Browns ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee”, dvs indianperspektivet, men i själva verket är det tvärtom. ”Månaden…” är skildrad helt från de vitas synvinkel och indianerna är bara bifigurer. Den mer sammansatta bilden av skeendet skulle komma senare. Omslagets porträttbild av indianen Jumping Thunder är därför något missvisande.

Det finns alldeles för få böcker på svenska om västernperioden. Trevligt att det nu börjar komma ut flera översatta böcker i detta ämne.

Tidigare i bloggen har jag även rekommenderat Custers sista strid av Tommy Eriksson. Den tar också upp Fetterman-massakern, men mera översiktligt.

Månaden när hjorten fäller sina horn i bibliotekets katalog

Rogers rangers

Rogers rangers

Det finns inte så många böcker på svenska om amerikanska frihetskriget, den period som många har läst om i klassikern ”Den siste mohikanen” av James Fenimore Cooper.
En av de bästa böckerna i ämnet är Bertil Nelssons ”Rogers rangers : kampen om Nordamerika 1755-1783” (Historiska media, 2003).

Robert Rogers (1731-1795) var vildmarkskrigare som i de nordamerikanska striderna mellan engelsmän och fransmän blev känd för sina jägarförband – ”rangers”. Han står i centrum för den här intressanta skildringen. Rogers rangers utmärkte sig för sitt mod och sin stridsskicklighet. Än idag hänvisar man till honom vid utbildningen av amerikanska jägarsoldater.

Läs om hur Nya Frankrike erövrades av engelsmännen, och om hur Nya England och de andra kolonierna längs Atlantkusten stred för sin självständighet.

Indianerna hade en viktig roll som allierade till både engelsmän och fransmän. I boken finns skildringar av de olika indianstammarna.

Det finns en hel del källmaterial från denna tid. Rogers skrev en egen dagbok, som finns bevarad. I Nelssons bok återges många samtida texter, dagboksanteckningar och brev.

En bok som visar att verkligheten var mer äventyrlig och spännande än många romanskildringar.

Rogers rangers i bibliotekets katalog

Custers sista strid

Custers sista strid

Utgivningen av västern-facklitteratur på svenska är tyvärr ganska liten. Men här har vi en riktigt bra bok i ämnet: ”Custers sista strid: drabbningen vid Little Big Horn 1876” av Tommy Eriksson (Bonniers, 2011).

Slaget vid Little Big Horn 1876 är en av de mest kända från hela seklet, trots att endast 263 amerikanska soldater stupade där. Fältslagen under inbördeskriget var betydligt större och värre.
Drabbningen i Montana är fylld av myter. Ingen ur Custers styrka överlevde (förutom en av hästarna), så ingen vet exakt vad som hände. Dessutom har Custer själv blivit en legend med en till viss del oförtjänt hjältestatus. En av de mest kända filmerna om Custer är ”De dog med stövlarna på” med Errol Flynn i huvudrollen. Den filmen, precis som de flesta avbildningarna av striden, är fylld av rena felaktigheter.
Slaget vid Little Big Horn var i själva verket över på mindre än en timme. ”Det tog ungefär lika lång tid som det tar för en hungrig man att äta middag”, enligt cheyenneindianen Two Moons.

Men vem var egentligen George Armstrong Custer? Det får vi veta i den här boken, som är den första ordentliga Custerbiografin på svenska. Custer var en våghals och chanstagare, som ofta satte allt på ett kort. Han trivdes i stridslarmet, men fann sig inte till rätta i fredstid. I boken kan vi läsa om Custers bedrifter under inbördeskriget, och hur han sedan försökte använda dessa i diverse PR-syften.

Ett genomgående tema i boken är amerikanernas skamliga behandling av indianerna under 1800-talet, med ständiga löftesbrott och grumlig rasideologi. Indianerna drabbades dessutom hårt av sjukdomar som de vita förde med sig.

Tommy Eriksson har tidigare skrivit flera böcker om indianer. Boken är mycket grundligt skriven och författaren är verkligen kunnig i sitt ämne. Det bästa med boken är kanske alla enskilda människoöden som här träder fram ur historien, både bland indianerna och bland ”blårockarna”. Detta ger en stark närvarokänsla.
Dessutom redovisar Eriksson historikernas olika teorier om Little Big Horn, där skilda åsikter står mot varandra.

En mycket läsvärd och intressant bok, som dessutom är riktigt snyggt formgiven.

Custers sista strid i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: