Bloggarkiv

Gustav Vasas krönika av Peder Svart

Gustav Vasas krönika

Vi har alla hört berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, och ursprunget till det första Vasaloppet.
Den enda samtida källan till dessa uppgifter är Peder Svarts krönika om kungen, som tillkom kring 1560.
Nu finns den att läsa i nyutgåva och med moderniserat språk, Peder Svart: ”Gustav Vasas krönika” (Mimer, 2014).

Peder Svart (död 1562) var biskop i Västerås och hette egentligen Peder Andræ. Vi känner inte till mycket om hans liv, Han gjorde kyrklig karriär och blev Gustav Vasas hovpredikant. 1558 fick han kungens uppdrag att skriva ett svar på en dansk rimkrönika. Han skrev också ett liktal över Gustav Vasa.

”Gustav Vasas krönika” är skriven på ett mustigt och underhållande språk och skildrar kungens liv fram till 1534. Här kan man läsa om t ex äventyren i Dalarna och om reformationsriksdagen.

Krönikan är starkt kungavänlig och ger den bild av Gustav Vasa som han själv ville visa upp. Troligen har kungen själv dikterat delar av krönikan för Peder Svart. Den består av delar av skriftligt material från det kungliga arkivet, blandat med berättelser från diverse muntlig tradition.

Krönikan är inte historiskt pålitlig, men den har stora litterära förtjänster, som andra krönikor saknar. Eftersom den är den enda samtida källan till vissa perioder i kungens liv har den ändå använts flitigt i äldre svensk historieskrivning.

Det är roligt att se en ny och fräsch utgåva av detta klassiska verk. Språket har lätt moderniserats, men behåller fortfarande 1500-talsprägeln. Vid läsningen kanske detta känns litet ovant till en början, men efter ett tag har man som läsare vant sig.
”Det har nog egentligen aldrig rått någon tvekan om att krönikan har en politisk tendens. (…) Det är samtidigt tendensen som skänker ett litterärt verk dess kraft” skriver redaktören Mikael Mosesson i nyutgåvans förord. En ordlista finns med i slutet av boken.

Men hur var det nu med Vasaloppet? Peder Svart berättar:

”Dalekarlaner befruktade nu storlige att Götstaff redo skulle vara dragen över fjället till Nöriges, gjorde efter Lasse Olsons och Jnge Michelsons råd, och sände en åstad benämnd Engelbrecht med någre andre skidekarlar de där genom natt och dag droge genom skogen med samma värv, och funne Götstaff överst uppe i Lima.
De upptäckte strax sitt värv bedjandes honom för Guds skull, att han nu ville vända om igen, komma dem till hjälp och undsättning, de ville nu gärna endräktelige icke allenast tillsäja honom huldskap troskap manskap och lydno, utan ock våga och uppsätta med honom liv och blod. Så följde han dem tillbaka igen till Moora. ”

Gustav Vasas krönika (nyutgåva, 2014) i bibliotekets katalog

 

Gustav Vasas brev

Gustav Vasas brev

Gustav Vasa var en flitig brevskrivare, eller snarare dikterare av brev. Alla bevarade brev har samlats i det gigantiska verket ”Konung Gustaf den förstes registratur”, som Norstedts förlag gav ut i hela 29 band 1861-1916. Dessa böcker har vi på Östersunds bibliotek. De är dock placerade i magasinet.

För den som inte orkar plöja 29 tjocka böcker och hellre vill ha en ”light-version” av breven finns den utmärkta lilla samlingsboken ”Gustav Vasas brev” (Natur & Kulturs klassikerserie, 1960).

Gustav Vasa blev ganska snart en hård landsfader som krävde undersåtarnas lydnad. Påbuden sände han ut till folket i brev. Ofta är dessa ganska personligt hållna. Kungen styrde riket som sin egen gård. Gustav Vasa skriver om fogdarnas räkenskaper, om kyrkans förvaltning, om gränstvister, uppror, gruvbrytning och mycket annat.
Särskilt kul ar det att läsa det mustiga och ibland drastiska språket.

I den här boken har urvalet av brev gjorts av Alf Åberg. Varje brev inleds med en presentation och bakgrundsförklaring.

I ett brev till adeln och fogdarna 1552 förbjuder kungen dem att behandla outbildade bondesoldater illa.

”Till det sjätte och yttersta skall ock ingen av adeln, fogdar, skyttar eller andra hörakteligen underkuva, pucka eller illa traktera våra knektar, synnerligen de som uti vår tjänst nyss antagna äro eller härefter bliva kunna, kallandes dem tröskare, burbänglar eller andra obekvämliga namn, för de t de till äventyrs ej så skickeliga äro som de där längre tjänst hava och varit under hopen; utan hellre (…) lära och undervisa dem samfällt och synnerligen vad ära och redlighet kräver och vad krigsbruk är”

I ett fall intresserar sig kungen t o m för biskötsel. Det är i ett brev till menigheten i Västergötland 1554, där befolkningen uppmanas att odla bin istället för att slå ihjäl alla vildbin man stöter på.

Det är kul att läsa dessa brev. 1500-talssvenskan återges med moderniserad stavning för att förenkla läsningen.

Gustav Vasas brev i bibliotekets katalog

Nils Dacke

En avskyvärt elak man?

Nils Dacke är den mest kände upprorsmannen i svensk historia. Han var en småländsk bonde som ledde det stora upproret mot Gustav Vasa 1542-1543. Inget annat uppror i Sverige har varit lika stort.

Dackes eftermäle i historieskrivningen har varit kraftigt negativt, inte minst tack vare Gustav Vasas egen historieskrivning, Bondehövdingen beskrevs som en tjuv, förrädare och kättare. Allt källmaterial om Dacke som finns kvar kommer från den segrande kungliga sidan. Dackes anhängare var ”en tjuvhop”. I modern tid har Dacke däremot ibland setts som en frihetskämpe. Han har blivit en mytisk figur.

Det finns flera böcker om Dackefejden, som upproret kallas. En av de mer kända är historikern Lars-Olof Larssons ”Dackeland” (1979). En senare bok i ämnet är ”En avskyvärt elak man? – Nils Dacke i ny belysning” av Hans Hellström (Carlssons, 1999). Det är en liten skrift som inte ens omfattar 100 sidor, men som är intressant.
Omslaget avbildar en samtida teckning av Nils Dackes avhuggna huvud, som sedan upprorsledaren dödats 1543 placerades på en stolpe och visades upp i Kalmar.

Hellström är fil.dr. i historia vid Stockholms universitet. I den här boken vill han ge en mer nyanserad bild av Nils Dacke och betonar de religiösa orsakerna till upproret. Han gör också kopplingar till allmän europeisk samtida historia.

Dackes uppror var inledningsvis framgångsrikt. Hösten 1542 behärskade hans män i princip hela det sydöstra Sverige. Det var först året därpå som kungen slog till med full kraft och med hjälp av inhyrda tyska soldater krossade upproret.

Historiker har velat hitta orsaker till böndernas missnöje som sedan ledde till det stora upproret. Redan i samtiden hävdade de småländska bönderna att det var ”en kamp för det som gammalt och fornt hade varit”.
Gustav Vasas trontillträde hade medfört flera förändringar för smålänningarna, som ju levde i gränstrakterna mot Danmark. Skatterna hade höjts kraftigt. Kronan hade krävt äganderätt till nya gårdar, och infört förbud mot viss jakt och skogsavverkning. Gustav Vasa hade brutit med påven och Sverige skulle bli ett protestantiskt rike. Kyrkan underordnades kungamakten, och kyrkans egendomar tillföll kronan. Den nya lutherska läran hade införts, och en ny gudstjänstordning togs i bruk.

Hellström menar att även om det fanns flera skäl till smålänningarnas missnöje så var det de kyrkliga förändringarna som för dem var viktigast.

En kyrkovisitation i Småland 1541 blev den utlösande faktorn till upproret. Kungens knektar beslagtog ca 3.700 kg silver från landskapets kyrkor. Katolska handskrifter beslagtogs, sprättades upp och användes som omslag tlll skattelängder. Lokalbefolkningen, som fortfarande var troende katoliker, blev givetvis upprörda då kyrkorna plundrades. De kyrkliga konstföremålen hade bekostats av dem själva och deras förfäder.

En del såg ju Gustav Vasa som en egen upprorsmakare, Han hade ju brutit med Kalmarunionen. Dackes uppror väckte intresse på kontinenten, något som skrämde kungen. Därför skulle upproret krossas hårt och snabbt.
Det fanns en hel del präster som stödde Dackes uppror och flera av dem blev hårt bestraffade. En del avrättades.

En intressant och lättillgänglig bok om det stora bondeupproret. De religiösa missnöjet i denna tid av förändring var nog större än vad en modern svensk kanske först inser.

”En avskyvärt elak man?” i bibliotekets katalog

Möbler på Gripsholm

Möbelhistoria på Gripsholm

Gripsholms slott ligger utanför Mariefred. Slottet är idag historiskt museum och inrymmer Statens porträttsamling. Här finns några av Sveriges bäst bevarade 1500-talsmiljöer, främst ”Hertig Karls kammare”. Slottet är också känt för Gustav III:s slottsteater.

På Gripsholm finns en hel del intressant inredning från skilda sekler. I boken ”Möbelhistoria på Gripsholm” (Skrifter från Kungliga husgerådskammaren, nr 4, 1986) kan vi läsa om en stor del av alla möbler som finns på slottet.

Gustav III såg Gripsholm som ett slott där han kunde uppleva atmosfären från Gustav Vasas tid och knyta andliga band med Vasaregenterna.
En av slottets mest legendariska stolar är den fällstol av järn och mässing som är tillverkad på 1500-talet. Man känner inte till dess härkomst, men Gustav III ansåg att den hade tillhört Gustav Vasa. Han hade den som audiensstol.

Det är inte bara påkostade högreståndsmöbler som är rariteter. Här finns t ex en förvandlingsmöbel för tjänstefolket. Det är ett skåp som kan vikas ut till en säng. Endast en sådan möbel, tillverkad i slutet av 1600-talet, har bevarats på alla de kungliga slotten, och den finns alltså på Gripsholm.

Boken för oss genom salonger och sängkammare, salar och rum. Möbler från olika epoker och med helt skilda uttryck passerar förbi. Om varje föremål finns det intressanta upplysningar att ta del av. En balja som tillverkats för drottning Hedvig Eleonora kan ha använts som fotbalja.

Oväntade föremål ger oss en vink från 1700-talets vardagsliv på slottet. Läderklädda korgar användes för att på ett praktiskt sätt transportera porslinsserviser i trappor och korridorer.

Det som är så fascinerande med denna bok är att praktmöbler som divaner och konstskåp blandas med trästolar och uppläggningsbord. Allt är en del av samma helhet.
Ska man klaga över något så är det väl att de flesta möbelfotona är i svartvitt. Men boken innehåller även ett antal färgbilder av vissa utvalda möbler.

En intressant och spännande bok om en del av vårt kulturarv på Gripsholms slott.

Möbelhistoria på Gripsholm i bibliotekets katalog

Biskop Brasks jubileumsår

Biskop Brasks jubileumsår

I Östergötland har man just invigt biskop Hans Brasks jubileumsår.
Det är nämligen 500 år sedan Hans Brask (1464-1538) blev biskop i Linköping. Under året anordnas därför diverse Brask-relaterade program i form av utställningar, föredrag m m.
Biskop Brask 1513 – 2013

Vem var då Hans Brask? Idag förknippar vi honom enbart med den berömda brasklappen, på vilken det enligt legenden stod ”Härtill är jag nödd och tvungen” (eller snarare ”Til thenna besegling är jach nödd och twingat”, åtminstone enligt Olaus Petris krönika). Det tråkiga är att denna så berömda lapp kanske aldrig har existerat i verkligheten. Men berättelsen i vilken den förekommer är god.

Här kan du läsa en biografisk artikel om Brask, där episoden med brasklappen självklart ingår:
Vem var Hans Brask?


Hans Brask

Faktum är att det finns en relativt nyskriven biografi – ”Hans Brask : en senmedeltida biskop och hans tankevärld” av Per Stobaeus (Artos & Norma, 2008). Detta är egentligen en avhandling i historia vid Lunds universitet, som även utgivits som ”vanlig bok”.

Det intressanta med Brask är att han levde och verkade i brytningstiden mellan den katolska och protestantiska tiden i vårt land. Det var en dramatisk tid i flera avseenden: Kalmarunionen hade upplösts och Gustav Vasa förändrade Sverige. Kampen mellan kungamakt och kyrka pågick.
Det finns faktiskt en hel del brev bevarade som Brask skrivit. Detta gör att Stobeaus har möjlighet att i sin bok beskriva biskopsrollen i 1500-talets Sverige. Just tankevärlden hos en 1500-talsmänniska som Brask står i fokus för denna bok. Stobaeus framställer Brask som den siste portalfiguren för den en gång så mäktiga och självständiga senmedeltida kyrkan i Sverige.

Boken är givetvis akademisk, och den innehåller påtagligt mycket diskussioner om kristen ideologi. Samtidigt har den en bra och överskådlig kapitelindelning, samt ett användbart register. Eftersom det är en avhandling ingår en stor notapparat och en lång litteraturlista.

Stobaeus Brask-biografi passar kanske främst dig som är intresserad av kyrkohistoria och idéhistoria.

Hans Brask i bibliotekets katalog

Stockholms blodbad

Stockholms blodbad

November månad förknippas ofta i svensk historia med Stockholms blodbad. Det är ju det traditionella namnet på avrättningarna i Stockholm 8–9 november 1520 efter Kristian II:s kröning.
Mycket har skrivits om dessa dramatiska händelser. Den senaste och mest aktuella skildringen är skriven av militärhistorikern Lars Ericson Wolke : ”Stockholms blodbad” (Prisma, 2006).

Fredagen den 9 november 1520 var Stockholm en stad i chock. Dagen innan hade kung Kristian II låtit avrätta ett stort antal personer på Stortorget i Gamla stan (Exakt hur många är omtvistat, men det kan ha varit över 80 personer). Det var hans politiska fiender som hade rensats ut, och nu rullade likvagnarna till Södermalm, där kropparna skulle brännas på bål.

Vem eller vilka var det som hade fattat beslutet om avrättningarna? Tolkningarna kring Stockholms blodbad har varit många under seklerna, och Gustav Vasa använde händelserna i sin antidanska propaganda. Gustav Vasas far och svåger fanns bland de avrättade. Källäget är bristfälligt, vilket har öppnat för ett flertal olika tolkningar och teorier.


Ur Blodbadstavlan, en avbildning som beställdes av Gustav Vasa.

Lars Ericson Wolkes bok är välskriven och intressant. Han skildrar Sverige under början av 1500-talet och maktspelet kring Kalmarunionen.
I det här dramat fanns det många starka personligheter: Kristian II, ärkebiskopen Gustav Trolle, Sten Sture, Kristina Gyllenstierna. I den här boken möter vi dem allihop.

Författaren gör också jämförelser med andra liknande händelser som Bartolomeinatten i Paris och Kalmar blodbad (som inte är lika känt). Vi får också en innehållsrik redogörelse för hur Stockholms blodbad beskrivits av svenska och danska historiker genom tiderna.

En bra och intressant bok. Vill du veta mera om Stockholms blodbad är denna bok en utmärkt startpunkt.

Stockholms blodbad i bibliotekets katalog

Vasadöttrarna

Vasadöttrarna

Att Gustav Vasa hade tre söner, som alla blev kungar, vet de flesta. Men totalt hade Gustav Vasa nio barn som nådde vuxen ålder. Den fjärde sonen, Magnus, drabbades av sinnessjukdom och dog på Vadstena slott.

Gustav Vasas fem döttrar är inte lika kända.  Karin Tegenborg Falkdalen, chef för Föreningsarkivet i Jämtlands län, har skrivit Vasadöttrarna, en intressant och läsvärd bok om de fem Vasaprinsessorna. Av dessa är kanske Cecilia (1540-1627) den mest kända.

Ett genomgående tema i boken är hur man försökte hitta lämpliga giftermålskandidater till Vasadöttrarna. Det gällde att legitimera Vasaätten, som var färsk på Sveriges tron, och bygga allianser med andra kungahus.
Vasaprinsessorna hamnade också mitt i olika släktfejder, både i Sverige och utomlands, och fick ibland medla mellan sina bröder.

En högintressant bok som fyller en lucka i svensk historisk litteratur. Enda nackdelen är att den gott kunde ha haft fler illustrationer och gärna i färg.

Vasadöttrarna i bibliotekets katalog

Läs mera:
Levande historia: Partyprinsessan blev kapare på Östersjön

%d bloggare gillar detta: