Bloggarkiv

Handritade Stockholmskartor

Karta över Djurgården, 1736

Hos Stockholms stadsarkiv kan du se digitaliserade versioner av ca 160 handritade Stockholmskartor, skapade från 1600-talet fram till 1900-talet. En del av kartorna är mycket vackert färgsatta.
Totalt finns ca 300 handritade kartor på Stockholms stadsarkiv.
Stockholms stadsarkiv – Handritade kartor

Evig ungdom i Florida

Juan Ponce de Léon

I april 1513, för 500 år sedan, landsteg den spanske conquistadoren Juan Ponce de Léon i Florida. Han ledde den första europeiska expeditionen dit.

Traditionell historieskrivning hävdar att Ponce de Léon ska ha varit ute efter att finna Den eviga ungdomens källa, som enligt legenden skulle finnas i ett mytologiskt land sdom kallades Bimini.

Den eviga ungdomens källa beskrevs redan av den grekiske historieskrivaren Herodotos, och dök sedan upp i olika legender och myter. Den som drack ur källan, eller badade i den, skulle återfå sin ungdom. Under 1500-talet stötte de spanska erövrarna på dessa legender hos de amerikanska och karibiska folkslag man mötte.

Juan Ponce de Léon (1474-1521) var Puerto Ricos förste spanske guvernör. Möjligen kan han dessförinnan ha varit med på Columbus resor. Han har alltid varit förknippad med den här legenden om ungdomens källa.

Ponce de Léon fick i uppdrag av kung Ferdinand att kolonisera nytt land. Tre skepp med ca 200 mans besättning seglade ut från Puerto Rico i mars 1513. När man siktade land i början av april valde Ponce de Léon att kalla det ”La Florida” (”Blomsterlandet”). Det var påsktid, och i Spanien har man en blomsterfestival vid denna tid som kallas ”Pasqua Florida”.

Exakt var i Florida Ponce de Léon sedan landsteg är omdiskuterat. I St. Augustine kan man besöka ”Fountain of Youth Archaeological Park”. Där finns en källa, men några rapporter om dramatiska föryngringar bland parkbesökarna har hittills inte förekommit.

Flera nutida bedömare menar att uppgiften att Ponce de Léon skulle ha sökt efter ungdomens källa är felaktig och tillagd av andra i efterhand. I uppdraget han fick av kung Ferdinand står ingenting om någon källa, och rimligen bör guld, rikedomar och handelsmöjligheter ha varit viktigare.

För dig som vill läsa mera om detta kan jag tipsa om denna artikel:
Douglas T Peck: ”Misconceptions and Myths Related to the Fountain of Youth and Juan Ponce de Leon’s 1513 Exploration Voyage”. New World Explorers, Inc. (22 sidor, nedladdningsbar pdf)

Olika sidor av David Livingstone

David Livingstone

Idag uppmärksammas 200-årsminnet av David Livingstones födelse.
David Livingstone (1813-1873) var en skotsk missionär och upptäcktsresande. Idag minns vi honom kanske främst för det historiska mötet 1871 med Henry Morton Stanley (1841-1904), som efter att ha funnit honom vid Tanganyikasjön ställde frågan ”Dr. Livingstone, I presume?” (i alla fall enligt Stanleys egen version av händelsen, publicerad av honom i bokform långt senare)

Tim Jeal skriver om Livingstone i en intressant artikel i The Telegraph.
Tidvis hyllades Livingstone som en fantastisk hjältefigur, men i själva verket var han en grym man som inte förtjänade det goda rykte som media gav honom. Dagspressens expansion i mitten av 1800-talet gjorde honom till en tidig kändis, och vars bild publicerades i alla tidningar.

Livingstones stora prestation var att han 1855 blev den förste europé som nådde Victoriafallen, som han även namngav. Detta gav honom berömmelse. Hans bok om resan sålde i över 70.000 exemplar. Sedan ledde han flera expeditioner som försökte öppna handelsvägar till Afrikas inre med flodbåtar, vilket dock misslyckades. Hans tredje reseperiod ägde rum 1865-73, då han ville hitta Nilens källa.
Ett tag var Livingstone spårlöst borta, och det var då Stanley bestämde sig för att göra ett journalistiskt scoop genom att söka rätt på honom.

Jeal påpekar att samtiden inte insåg Livingstones största förtjänst, nämligen att han faktiskt gillade afrikanerna och förstod flera av deras sedvänjor utan att vilja ändra på dem.
Däremot behandlade han sin egen familj illa. Hans fru Mary och de fyra barnen fick leva i fattigdom hemma i Storbritannien medan David var ute på äventyrsresor.
När Stanley mötte Livingstone upptäckte han att denne egentligen var en bitter och tämligen osympatisk figur. Men det kunde han inte gärna skriva i sin bok.

Artikelförfattaren Tim Jeal har även skrivit en biografi om Livingstone. I den avslöjar han att man bara känner till en enda person som Livingstone ska ha omvänt till kristendomen, att han övergav sin fru och att hans son bytte namn och emigrerade till USA. Dessutom var Livingstones geografiska observationer felaktiga och vilseledande. Men han var onekligen modig och ibland våghalsig.
Livingstones helgonliknande eftermäle fortlever dock, och han ligger begravd i Westminster Abbey.

Det finns inga färska biografier på svenska enbart om David Livingstone, men väl en bok av Martin Dugard: ”Mot Afrikas hjärta : Stanley & Livingstone” (Prisma, 2003).

Mot Afrikas hjärta i bibliotekets katalog

Tycho Brahes Ven

Historien om en ö

I veckan sände SVT:s Vetenskapens värld ett danskt reportage om forskare som försökt ta reda på vad astronomen Tycho Brahe (1546-1601) dog av.

Tycho Brahe är en av historiens mest kända skåningar, och han förknippas framför allt med ön Ven i Öresund, 4.5 km utanför den skånska kusten.

Brahe föddes på Knutstorp under Skånes danska tid. Han slog igenom som astronom 1572 då han upptäckte en supernova i stjärnbilden Cassiopeja.
1576 erbjöds Tycho Brahe Ven som förläning av den danske kungen Fredrik II. Där lät han uppföra slottet Uraniborg och ett stort observatoriekomplex, Stjärneborg.
Sedan Fredrik II avlidit uppstod en konflikt mellan Tycho Brahe och den nya danska regimen. Brahe hade misskött en del av sina tjänster som länsherre. 1597 lämnade han Ven och reste till Prag, där han dog 1601.

Ön Ven blev svensk i samband med Roskildefreden 1658, trots att dess äganderätt inte reglerades i fredstraktaten. Den var strategiskt viktig och Sveriges äganderätt till ön klargjordes i Köpenhamnsfreden 1660.

Ven har en intressant historia. En av de senare böckerna om ön är Åke Jönssons ”Historien om en ö : Hven : från sagornas ö till turisternas” (Arena, 1999).
Ven är endast 7.5 kvadratkm stor och bebos av ca 360 personer. Ön domineras av en ca 45 m hög platå av moränlera. Det pågår en ständig nedbrytning av öns branta stup.
Här ligger en gammal kyrka, St Ibb, med en magnifik utsikt över Öresund. Den har fungerat som landmärke för generationer av sjömän. Den är idag en populär bröllopskyrka.
Tycho Brahe-museet på Ven

Stjärneborg idag

Tycho Brahes byggnader revs troligen i början av 1600-talet och det som finns kvar idag är främst kryptorna. Dessa kan man besöka idag. Noggrant rekonstruerade kopior av Tycho Brahes instrument har satts upp där.

Tycho Brahe-museet : Stjärneborg

Åke Jönssons ”Historien om en ö” är en trivsam bok som inte bara handlar om Tycho Brahe, även om flera kapitel givetvis berör Uraniborg och Stjärneborg.
Öns strategiska läge gjorde att den i början av 1800-talet blev föremål för vidlyftiga militära byggnadsplaner. Men det blev inget av med dessa.

Här finns ett intressant kapitel om öns s k ”frihetspelare” Det är en minnessten som rests till minne av en kunglig resolution från 1848 som slog fast att bönderna på Ven slapp skattskyldighet.

Läs också om kungliga harjakter, om fisket, om fartygen, båtarna och den begynnande turistnäringen, och givetvis om öns signaturmelodi ”Flicka från Backafall” av Gabriel Jönsson.
Ven har även varit konstnärernas och författarnas ö. Alice Lyttkens bodde t ex på Ven under ett antal år och har skrivit två böcker om Ven.

Historien om en ö i bibliotekets katalog

Ur regnskogens skugga

Ur regnskogens skugga

Idag vill bloggen rekommendera en av 2012 års finaste fackböcker, ”Ur regnskogens skugga : Daniel Rolander och resan till Surinam” (Max Ström, 2012) av James Dobreff, Helene Schmitz och Arne Jönsson. Den nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Boken handlar om Daniel Rolander (1723/25-1793), en av Carl von Linnés mest begåvade lärjungar. 1754 begav han sig ut på en nästan ofattbart strapatsrik resa till Sydamerika och urskogarna i Surinam, ett land som då var en del av Holländska Guyana. Rolanders uppdrag var att samla in växter, studera djurlivet och att beskriva landet. Resan varade i två år och Rolander dokumenterade den i en omfattande dagbok, Diarium Surinamicum, skriven på latin.

Rolander var skarpsynt, orädd och egensinnig. När han kommit hem från Surinam vägrade han att dela med sig av sitt material till Linné. Endast han själv skulle få äran av arbetet.
Resultatet blev att Rolander blev helt utfrusen och tvingades lämna Sverige. Han hamnade i Danmark, där han tidvis levde i svår armod. Under en treveckorsperiod hade han endast en låda äpplen att leva på. Han lyckades få några uppdrag, bl a uppordningen av ett naturaliekabinett och författandet av en naturalhistoria för ön Ven. Den sista tiden tillbringade han i Lund, där han dog 1793.

Hans stora livsverk, dagboken från Surinam, gavs aldrig ut. Rolander hade velat ge ut allting samlat. Om han hade delat upp materialet och t ex publicerat ett flertal artiklar tillsammans med en lagom lång reseskildring, hade detta givit honom stor akademisk ryktbarhet. Istället hände ingenting med det, och manuskriptet finns än idag i Botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn.

Ända fram till 1990-talet trodde man att Rolanders resa till Surinam i stort sett hade varit ett misslyckande, och att det intressanta i hans reserapporter redan hade presenterats av en dansk medicinprofessor på 1770-talet. Arne Jönsson, professor vid Lunds universitet, återupptäckte då manuskriptet och insåg dess värde och omfattning. Han har nu översatt Rolanders dagbok till svenska, vilket gör att texten för första gången ges ut i bokform, efter 250 år.

”Ur regnskogens skugga” är en magnifik bok som består av flera olika delar. Tillsammans bildar de ett verk som ger en stor läsupplevelse. James Dobreff inleder med en mycket intressant essä om Daniel Rolander, och sedan följer Rolanders egen resedagbok från Surinam, åtföljd av helt enastående vackra foton, tagna av naturfotografen Helene Schmitz.
Rolanders reseskildring är välskriven. Han är inte bara intresserad av växter och djur, utan också av de folk han möter längs vägen. Resan till Surinam på 1750-talet var sanslöst krävande. Läs reseberättelsen, förundras över upplysningstidens kunskapstörst och fundera på hur Rolanders liv kunde ha sett ut om han hade fattat en del andra beslut.

En fascinerande och tankeväckande bok, och dessutom ett framstående exempel på bästa sortens bokformgivning.
Om du inte tänker läsa själva dagboken (men jag törs lova att du kommer att fastna i den ganska snabbt), läs åtminstone essän om Rolander och se alla fantastiska foton.

Ur regnskogens skugga i bibliotekets katalog

Det svenska Baltikum

Den goda svensktiden?

I Estland och Lettland kan man ibland få höra uttrycket ”Den goda svensktiden”. Med detta menar man att den tid då svenskarna styrde över Baltikum var en god och bra tid, till skillnad från den senare ryska tiden. Men hur var det egentligen med detta, var den tiden så god som det sägs? Intressant nog är att uttrycket inte finns i Litauen.

Sture Gustafson har skrivit boken ”Den goda svensktiden? : historia och upplevelser i Baltikum” (Carlssons, 2012), där han undersöker hur det ligger till med den saken. Slutsatsen är att uttrycket behöver nyanseras.

Svensktiden i Baltikum var perioden 1561-1710, alltså ca 150 år. Under den perioden grundades ett universitet i Dorpat (Tartu), och en Bibelöversättning till lettiska utgavs. Befolkningen var dock fortfarande livegen, och den svenska adeln utökade här sitt jordägande. Dessutom var svensktiden en enda lång krigsperiod.

Gustafson har varit radioproducent på UR och har tidigare skrivit flera böcker om Baltikum. Den här boken är en personlig skildring av en resa i de baltiska staterna. Under sin resa gör han hela tiden nedslag i historien. Här ser vi att historien hela tiden är levande i våra grannländer på ett helt annat sätt än hos oss.

Några av bokens bästa kapitel handlar om de gamla kyrkorna. Läs om fascinerande kyrkor i Tallinn, och om de gammaltroendes katedral i Riga.
Läs om legenden som beskriver hur den danska flaggan kom till. Enligt den berättelsen föll Dannebrogen från himlen under ett slag mot esterna. Och känner du till Baltvikingarna och Estlandssvenskarna?

Här finns också en intressant skildring av universitetsstaden Dorpat och dess svensk-baltiska historia, som sällan beskrivs i andra böcker.

”Den goda svensktiden?” är illustrerad med foton i svartvitt och färg. Tyvärr saknas kartmaterial.
Detta är en sorts personlig reseskildring med stora historiska inslag och dessutom en trivsam bok, där det förflutna ständigt avspeglas i nutiden.

Den goda svensktiden? i bibliotekets katalog

Kartornas historia

On the map

Visst är det något alldeles speciellt att få veckla ut en stor fin karta och börja studera den. Det kan vara en stadskarta, en världskarta eller varför inte en skattkarta? Kartor har alltid fascinerat människan.

Den brittiske journalisten och skribenten Simon Garfield berättar om kartornas historia i sin trivsamma bok ”On the map : why the world looks the way it does” (Profile Books, 2012).

Garfields berättelse tar sin början i forntiden och antiken. Vi möter greker som Erastothenes och Ptolemaios. Läs om hur Erastothenes redan på 200-talet f.Kr. räknade ut jordens omkrets.

Garfields bok är fylld av intressanta och underhållande kapitel.
På 1400-talet blev italienarna bäst i världen på att framställa kartor. Sedan var det holländarna.
Varför fick kontinenten Amerika namn efter Amerigo Vespucci och inte efter Christopher Columbus? Svaret finns i ”On the map”.
Vi träffar kända kartografer som Mercator, Ortelius och Blaeu, och får också den spännande historien om Vinlandskartan, som man fortfarande inte vet om den är äkta eller ej.

Ett särskilt kul kapitel handlar om bergskedjan Kong i Afrika, som aldrig har existerat men som ändå fanns i kartböckerna i ca 100 år.
Garfield berättar också om de första utgivarna av stadskartor över London och hur de byggde upp sin affärsverksamhet. Han tar också upp den klassiska skattkartan, vars främsta exempel är den i Robert Louis Stevensons bok ”Skattkammarön”.
Läs också om kanalerna på planeten Mars, som man länge trodde fanns där. En annan sorts karta är kartläggningen av den mänskliga hjärnan, som även får ett kapitel i boken.

Boken avrundas med ett avsnitt om GPS-navigering och en blick in i framtiden. Kommer vi att sluta använda tryckta kartor för att helt förlita oss på satellitnavigering? Är det bra? Vilka konsekvenser kommer det i så fall att få?

En välskriven och mycket underhållande bok. Här finns mängder av kul och överraskande kapitel. Rekommenderas.
Ett extra plus för det roliga omslaget, som utgörs av en fantasikarta med bokens omskrivna personer och namn.

On the map i bibliotekets katalog

Berättelser från Ekvatorn

Latitude zero

Ekvatorn har egentligen ingen särskild betydelse förutom att vara en markering på kartor och glober. Men den har alltid haft en egen, inneboende mytbildning.

I Gianni Guadalupis & Anthony Shugaars intressanta bok ”Latitude zero : Tales of the Equator” (Robinson, 2002) samlas berättelser kring Ekvatorn från flera olika sekler och tidsepoker.

Ekvatorn delar jordklotet i två lika delar och är jordens längsta omkrets. För seglare, navigatörer och andra resenärer har den haft stor symbolisk betydelse. Det har t ex varit vanligt att genomföra speciella ceremonier och ritualer ombord på fartyg där någon ombord för första gången passerar Ekvatorn.

”Latitude zero” är indelad i olika kapitel efter världsdelar. Läs om de spanska conquistadorerna på 1500-talet, t ex Francisco de Orellana, som inte var lika lyckosam som sina mer kända landsmän Pizarro och Cortes. (Numera är Orellana mer känd för att vara en figur i den fjärde Indiana Jones-filmen).

Läs om hur man på 1700-talet ville mäta jordens exakta omkrets, och om alla försök på 1800-talet att finna de afrikanska flodernas källor.  Här finns även historien om Magellan och Kryddöarna.

En spännande och inspirerande bok. Väldigt synd att den inte översatts till svenska. Tyvärr saknar den illustrationer, men berättelserna är välskrivna. Resenärerna förr i tiden hade verkligen dramatiska historier att förmedla när och om de väl kom hem.

Latitude zero i bibliotekets katalog

Resande förr och nu

Från Karakorum till Siljan

Idag är vi vana vid att kunna resa nästan vart som helst i världen. Vi tänker kanske att resandet bara är en ny företeelse. Men att resa har alltid fascinerat människor. Det fanns ett organiserat resande redan för många århundraden sedan.

Om forna tiders resande handlar den intressanta boken ”Från Karakorum till Siljan : resor under sju sekler” (Historiska media, 2000).

Här finns nio olika essäer om resande. Läs om medeltida turism, upptäcktsresande, bildningsresor och annat spännande.
Henrik Höjers essä ”Möten med mongoler” handlar om resenärer i Centralasien under 1200-talet, innan Marco Polo.
Ola Winberg berättar om adelsmannen Mårten Törnhielms resedagböcker från 1680-talet.
Åsa Karlsson skriver om svenska resenärer i Osmanska riket under 1700-talet.
Ett löpande tema i alla berättelser är hur den skrivna reseberättelsen förändras och utvecklas.

I den här intressanta boken, som har ett brett tidsperspektiv, finns mycket att hämta. Tyvärr saknar den illustrationer, men här hittar vi ett flertal upplysande reseberättelser.

Alla essäförfattare har anknytning till historiska institutionen vid Uppsala universitet.

Från Karakorum till Siljan i bibliotekets katalog

Venuspassagen

Jakten på Venus

Den 6 juni 2012 var det senaste datumet för en sällsynt astronomisk händelse – Venuspassagen. Planeten Venus passerade då över solskivan och syntes som en liten prick. Eftersom jordens och Venus planetbanor inte ligger i samma plan kan man inte ens se Venuspassagen varje sekel. Passagerna äger rum i par med åtta års mellanrum, men det är mellan 105 och 121 år mellan varje tillfälle.

På 1760-talet var observationerna av Venuspassagerna 1761 och 1769 det första globala vetenskapliga samarbetet. Genom att vid olika platser på jordklotet noggrant observera tidpunkten för Venus färd över solskivan ville man kunna beräkna avståndet mellan jorden och Solen.

Andrea Wulfs bok ”Jakten på Venus” (Leopard, 2012) berättar historien om dessa entusiastiska och engagerade vetenskapsmän och deras äventyr för att nå sitt mål.

1760-talet var inte den bästa tidpunkten för att skicka iväg astronomer till svårtillgängliga platser – sjuårskriget rasade och resor både till sjöss och till lands var farliga även i fredstid. Dessutom var observationerna helt beroende av att man hade exakt longitud för den plats man befann sig på, och flera års förberedelser och resande kunde spolieras av molnigt väder under Venuspassagens dag.

Det var astronomen Edmond Halley som först lade fram idén om gemensamma observationer av Venuspassagen, på utvalda platser på jorden. Halley hann själv avlida innan det blev dags, men vetenskapsakademierna i London, Paris, St Petersburg och Stockholm inledde ett samarbete. Här var Pehr Wilhelm Wargentin en viktig person, och han ledde planeringen av de svenska observationerna. Britterna och fransmännen ville använda sig av sina kolonier som lämpliga platser dit de sände sina astronomer. Helst skulle platserna ligga så långt norrut respektive söderut som möjligt. Nationell prestige medverkade till att man inte ville visa sig ”sämre” än kollegorna i andra länder.

Venuspassagen den 6 juni 1761 observerades sålunda av ett stort antal astronomer på olika platser: Tobolsk i Sibirien, Godahoppsudden, Kajaani i Finland, S:t Helena, Newfoundland, m fl. Vissa av astronomerna hade fått vara med om svåra strapatser innan de nått sina resmål, och ändå visste de inte om det skulle vara soligt eller molnigt på den aktuella dagen.

Erfarenheterna från 1761 användes vid planerandet av nästa tillfälle, den 3 juni 1769. Denna gång skickades James Cook iväg med sitt skepp Endeavour ända till Tahiti i Söderhavet. Den franske astronomen Chappe lyckades efter många äventyrliga turer ta sig till det då spanska Baja California och se Venuspassagen där, bara för att strax efteråt avlida i fläcktyfus. Men han var den ende som hade lyckats se båda Venuspassagerna i sin helhet. Den jesuitiske astronomen Hell såg 1769 års passage på den nordnorska ön Vardö.

Andra hade inte samma tur, exempelvis den franske astronomen Le Gentil. Under nio år reste han kors och tvärs i tusentals mil över oceaner, trotsade många faror, riskerade sitt liv flera gånger, men lyckades ändå missa båda Venuspassagerna på grund av molnigt väder. När han äntligen kom hem till Frankrike igen 1771 upptäckte han att hans arvingar hade dödförklarat honom, och att han hade mist sin plats i vetenskapsakademien.

Det här är en fascinerade och dessutom underhållande bok. Det vetenskapliga samarbete som vi idag ser som självklart tog sin början med dessa Venusprojekt. Dessutom förde resorna med sig andra bieffekter. Astronomerna hade åtföljts av andra vetenskapsmän på resorna, t ex botaniker och kartografer. Kartor över dittills outforskade områden och kuster togs fram. Kapten Cook hade ombord på Endeavour med sig över 3600 arter av torkade växter, som hemma i Storbritannien sedan studerades av botaniker. Väldiga delar av det stora Ryssland utforskades för första gången.
Det var nu som de stora geografiska upptäcktsresorna också började inkludera vetenskapsmän.

Av alla dessa vinklar och siffror hade det kunnat bli en torr text, men Andrea Wulf lyckas på ett mycket bra sätt göra materialet både lättillgängligt och spännande. ”Jakten på Venus” är en trivsam, lärorik och intressant bok i ämnet vetenskapshistoria.

2012 var Venuspassagen fortfarande föremål för vetenskapliga studier, men i mer specialiserad form. Nästa gång Venus passerar solskivan är i december 2117.

Jakten på Venus i bibliotekets katalog

Unikt kartfynd i München

Waldseemüllers karta från 1507

Stora bibliotek gömmer många överraskningar. På universitetsbiblioteket i München har man av en ren slump gjort ett unikt kartfynd. Mellan två sidor i en 1700-talsbok om geometri fann man en felplacerad karta från 1507, en karta som hade legat på fel plats i minst 200 år.
Det var inte vilken karta som helst, utan en karta av den berömde tyske kartografen Martin Waldseemüller (1470-1520).

Waldseemüller är mest känd för att vara den förste som utgav en karta med namnet Amerika på den då nyupptäckta kontinenten. Namnet valdes med hänvisning till den italienske upptäckaren Amerigo Vespucci (1454-1512). Valet av namnet Amerika var omdiskuterat redan under samtiden, men det blev snart etablerat.

Världskartan Universalis Cosmographia utgavs av Waldseemüller 1507. Det är en stor väggkarta som avbildar hela den då kända världen. Kartan finns endast bevarad i ett känt exemplar, som finns i Library of Congress i Washington D.C., USA.
I anslutning till den stora världskartan gav Waldseemüller även ut kartsegment, som var tänkta att skäras ut och sedan klistras fast på en jordglob. Det är ett exemplar av dessa kartsegment som nu upphittats i München. Hittills har bara fyra exemplar av dessa segment varit kända, och nu hittade man alltså det femte. Ett av de tidigare exemplaren såldes på auktion 2005 för 800.000 euro.

DN 120704: Unik karta hittad efter 500 år

Ludwig Maximilians-Universität München: Berühmtes Kartenwerk entdeckt

BBC News 120704: Rare copy of Waldseemuller’s early America map found in Germany

Högupplöst bild av Waldseemüllers karta
Pdf (2.2 MB)
Jpg (2.7 MB)

Underverk i Google

Ännu en ny Google-tjänst har lanserats – projektet Google World Wonders.

Här kan man via Googles gatuvy-teknik navigera sig omkring i olika miljöer runt om i världen. Alla dessa miljöer är underverk, eller ”wonders” som finns med på UNESCOs världsarvslista.

Projektet omfattar 132 platser i 18 länder och Google planerar att utöka antalet.

Kolla in Florens, Kyoto, Stonehenge och andra spännande platser. Sverige är representerat genom Gammelstads kyrkby utanför Luleå. Norska Røros finns också med.

Än så länge är det skralt med representation från Afrika, Asien och Sydamerika, men Google tänker enligt uppgift åtgärda detta.

 

Santiago de Compostela

Santiago de Compostela

Santiago de Compostela är huvudstad i Galicien i nordvästra Spanien. Under medeltiden var staden en av de viktigaste vallfartsorterna för pilgrimer.

Om denna legendariska stad och om pilgrimsfärder dit kan du läsa i boken ”Santiago de Compostela : vägar och vandringar till aposteln Jakobs grav” av Carl Jacob Gardberg (Schildts, 2001).

Jakob var den förste av Jesu apostlar som hade lidit martyrdöden, och enligt traditionen hade han begravts på den iberiska halvön. År 813 upptäcktes en grav i området, som ansågs vara den helige aposteln Jakobs grav. Upptäckten kom lägligt eftersom de kristna vid denna tid kämpade mot morerna i nuvarande norra Spanien. För spanjorerna blev Jakob ett nationalhelgon.

Från 1000-talet och framåt blev Jakobs grav ett populärt vallfartsmål. Vägarna förbättrades, broar byggdes, allt för att underlätta för pilgrimerna.
Vägen dit knöt samman många vandringsleder i Europa. Redan på 1100-talet utgavs den första pilgrimsguiden. Den vanligaste vägen gick söderut från Paris.

Jakobs mest kända symbol är kammusslan, som kunde plockas på stränderna i närheten. I stort sett alla pilgrimer som besökte Santiago de Compostela tog med sig musslor hem.

Även många nordbor besökte Santiago de Compostela. Den mest berömda resan dit gjordes av den heliga Birgitta och hennes make Ulf Gudmarsson 1341-43.

I och med reformationen minskade pilgrimernas antal i Santiago de Compostela. Gustav Vasa lät vid Västerås riksdag 1544 förbjuda pilgrimsfärder.

I den här trivsamma boken kan du läsa om både historia och nutid. På bara 120 sidor finns mängder av intressant läsning. Ett kapitel handlar om nutida färder till Santiago de Compostela, och ett annat om pilgrimsvägen som kulturhistoria. Stadens äldre delar är numera ett av UNESCOs många världsarv.

Santiago de Compostela i bibliotekets katalog

Att bara gå ut en stund

I dagarna är det 100 år sedan Roald Amundsen vid en pressträff i Hobart, Tasmanien, tillkännagav att han besökt Sydpolen i december 1911. Han hade haft en kapplöpning till polen med britten Robert Scott, och Amundsen hade kommit först.
Här i bloggen har jag tidigare tagit upp några boktips om Scott och Amundsen.

Samtidigt, utan Amundsens vetskap, gick Scotts expedition under på Antarktis på väg tillbaka från polen, dit de hade anlänt som tvåa.

En av de mer kända medlemmarna i Scotts grupp var kapten Lawrence Oates.
Under hela resan hade han haft problem med sina fötter, och under återfärden från polen drabbades han av kallbrand i tån. Det var uppenbart att han inte kunde följa med i samma tempo som de fyra andra. Oates insåg att han sinkade gruppen. Han föreslog att de skulle lämna honom kvar i hans sovsäck, men de övriga vägrade.

Dagen därpå, den 16 mars 1912, vaknade Oates tidigt. Han tog av sig skorna.
Innan han lämnade tältet för att gå ut i snöstormen sade han till Scott och de andra:
”I am just going outside and may be some time.”

BBC News tecknar Lawrence Oates biografi i en minnesartikel.
Antarctic mission: Who was Captain Lawrence Oates?

Mercator fyller 500

Gerhard Mercator

I dagarna är det 500 år sedan den flamländske kartografen Gerhard Mercator föddes.

Mercator (1512-1594) har gått till historien genom den berömda kartprojektion han tog fram och som än idag bär hans namn: Mercator-projektionen. Den sfäriska globens karta återges på en platt yta. Mercators projektion var inte ytkorrekt, men däremot vinkelkorrekt, vilket gjorde den mycket användbar som sjökort. I vår tid har Mercator-projektionen fått kritik för att landytorna närmast jordens poler ser uppförstorade ut, vilket gör att t ex Grönland ser väldigt stort ut, medan Indiens och Afrikas verkliga storlek inte framgår. Och Antarktis blir absurt stort. Men Mercator-projektionen är än idag den mest kända och använda av alla kartprojektioner. Den lanserades 1569.

Mercator gjorde fler insatser inom geografin och kartografin. Inom kartografin var han en verklig banbrytare, och inom geografin hade han teorier om jordmagnetismen som var långt före sin tid.

Han var också den som införde ordet ”Atlas” som beteckning på en bok som innehåller kartillustrationer. Åren 1585–95 utgavs i tre delar det stora kartverk som präglade termen atlas: Atlas sive Cosmographicae meditationes de Fabrica Mundi et fabricati figura (Atlas, eller en kosmografs tankar om världens skapelse och det skapades figur).

Mercator bodde större delen av sitt liv i den tyska staden Duisburg, och där ligger han också begravd. Efter hans död fortsatte hans söner och sonsöner att ge ut Mercator-kartor. Dessa vackra kartor är idag mycket värdefulla och eftertraktade samlarobjekt.


Världskarta i Mercators projektion

%d bloggare gillar detta: