Bloggarkiv

Nordiska gudar

Nordiska gudar

Många generationer läsare har fascinerats av nordisk mytologi och fornnordisk religion. De mustiga, ödesmättade och fantasieggande berättelserna om gudar och gudinnor, om asar och vaner, om världsträdet Yggdrasil, om jättar och vidunder har återberättats på olika sätt.

Författaren och illustratören Johan Egerkrans visar i sin nya bok ”Nordiska gudar” (B.Wahlströms, 2016) att det fortfarande går att presentera dessa gamla berättelser på ett både personligt och lockande sätt.

Nordiska gudar” påminner till sitt upplägg om Egerkrans förra bok Nordiska väsen, som även den togs upp här i bloggen. Boken är utgiven i stort format, indelad i tydliga kapitel och rikt illustrerad. Innehållsförteckning och ordlista gör boken mycket praktisk och lätt att hitta i.
Texten är lättläst och passar både unga och äldre läsare. Från skapelsen och Ginnungagap tas läsaren med ända till Ragnarök och Fimbulvintern.

Illustrationerna är magnifika och får ofta breda ut sig över hela boksidor.
Egerkrans stil och formspråk anknyter till en historisk nordisk konsttradition. Det är lätt att associera till namn som John Bauer och Gustaf Tenggren. Men den konstnär som jag allra mest tänker på när jag läser ”Nordiska gudar” är finländaren Akseli Gallen-Kallela (1865-1931) och hans berömda illustrationer av det finska nationaleposet ”Kalevala”.
Boken är genomarbetad i många detaljer. T o m rubriktypsnittet anknyter till nordisk jugend.

Detta är en bok som är en riktig fröjd att läsa. ”Nordiska gudar” är en fantastiskt fin bok, utmärkt formgiven och en härlig läsupplevelse för vem som helst som är nyfiken på nordisk mytologi. Rekommenderas!

Nordiska gudar i bibliotekets katalog

Fimbulvintern

Vetenskapens värld

I fornnordisk mytologi är Fimbulvintern den förfärligt långa vinter som ska föregå Ragnarök, världens undergång.

Att forskarna idag tror att verkliga händelser ligger bakom beskrivningen av Fimbulvintern har beskrivits tidigare i bloggen: Bakgrunden till Fimbulvintern
9 maj sände SVT:s Vetenskapens värld ett färskt reportage om just detta.

Man tror nu att det var två vulkanutbrott på kort tid, år 536 och 540, som orsakade en extremt kall period på norra halvklotet. Missväxt, hungersnöd och en kraftig befolkningsminskning blev följden, och troligen är det dessa händelser som ligger till grund för vikingarnas beskrivning av Fimbulvintern, som återges i Snorres Edda.

SVT Play: Vetenskapens värld 160509: Fimbulvintern
Tv-programmet kan ses i SVT Play t o m 26 november 2016.

 

Bakgrunden till Fimbulvintern

Länge ansågs de fornnordiska sagorna vara oanvändbara som källmaterial. Weibull-skolan bland svenska historiker förespråkade en radikal och bestämd källkritik. Eddan, Heimskringla och andra verk avfärdades som sagoberättelser. Troligen var själva begreppet saga ett problem här. När vi säger saga idag betyder ordet främst ”fiktiv berättelse för barn, ofta med overkliga eller fantastiska inslag”. Men saga är ett gammalt ord som på isländska helt enkelt betyder berättelse. Idag finns olika forskningslinjer, där man diskuterar hur mycket av historisk sanning som finns kvar i de gamla berättelserna.

Ny forskning visar att det mer största sannolikhet finns en verklig historisk händelse bakom begreppet ”Fimbulvinter”.

Fimbulvintern beskrivs i första delen av Snorres Edda, ”Gylfaginning”. Den svenske kung Gylfe besöker en hall, där tre statyer, föreställande asagudar, sitter. Vad vet de om Fimbulvintern, frågar han. ”Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan”, säger gudarna. Fenrisulven ska komma lös. ”Då händer något övermåttan märkligt: ulven slukar upp solen, och människorna skola finna, att det är dem till stort men.” Fimbulvintern föregår Ragnarök, världens undergång.

Forskare har nu sett att något ovanligt hände år 536, vilket beskrivs i flera samtida källor.
Solen var blåaktig, svag och skymd. Människor kastade ingen skugga på marken, och även månen skymdes. Det kom ingen värme, grödorna dog. Detta måste ha berott på ett mycket stort vulkanutbrott med påföljande askmoln, som spridit sig över världen. Detta utbrott var tidigare okänt men flera spår, bl a i iskärnor från Grönland, bekräftar det.
I norra Sverige beräknas medeltemperaturen under somrarna efter år 536 ha sjunkit med tre till fyra grader – en kraftig klimatförändring som måste ha medfört stora påfrestningar och ökad dödlighet för dåtidens människor. Detta kan man också koppla samman med förändringar i gravfynd och avbildningar på runstenar m m från denna tid.

SvD berättar om detta i en mycket intressant Under strecket-artikel från 130424:
Katastrofen år 536 visar sig i myterna

Ett liknande, men ej lika kraftigt, vulkanutbrott orsakade 1816 en svår köld i Europa. Det året kallas sedan dess för Året utan sommar.
Mera om klimathistoria här i bloggen i morgon.

%d bloggare gillar detta: