Bloggarkiv

Frågor och svar om Förintelsen

Frågor jag fått om Förintelsen

Minnesböcker från Förintelsen har varit en vanlig litteraturgenre, men överlevarna blir färre och färre med åren. Därför utges det idag inte lika många nya sådana böcker.

Hédi Fried, snart 94, är en av de överlevande som idag finns kvar och kan berätta sanningen om hur det verkligen var. Hon har i över 30 år rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen och om sina egna livserfarenheter. Fried är också känd för sina självbiografiska böcker ”Skärvor av ett liv” (1992) och ”Livet tillbaka” (1995), som berört en stor läsekrets. Dessutom är hon sedan länge djupt engagerad i arbetet för demokratiska värderingar.

Hédi Fried växte upp i en judisk familj i Sighet i Rumänien, och överlevde fasorna i Auschwitz och Bergen-Belsen. Efter befrielsen kom hon till Sverige med hjälp av Röda korset.
I boken ”Frågor jag fått om Förintelsen” (Natur & Kultur, 2017) har hon samlat ett antal frågor hon under årens lopp fått från skolelever i samband med sina föreläsningar på skolor.

Ofta kan barn och unga ställa raka och tydliga frågor. Fried berättar att hon alltid påpekat för eleverna att det inte finns några dumma frågor, men att alla frågor heller inte kan ha ett enhetligt svar.

Hédi Fried skriver i sitt förord att syftet med boken är att lära oss att undvika historiska misstag.
”Frågor jag fått om Förintelsen” är en liten men mycket viktig bok. Det är en av de mest lättillgängliga böcker jag läst om Förintelsen och passar utmärkt att använda i skolor.
Exempel på frågor som Fried besvarar i boken är ”Var man hungrig hela tiden?” ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Hur var det att vara kvinna i lägren?” och ”Har du träffat en förövare?”

Boken är djupt tankeväckande. Formen med frågor och svar är mycket effektiv, och genialisk i sin enkelhet.
En viktig bok som många borde läsa, ung som gammal.

”Frågor jag fått om Förintelsen” nominerades till Augustpriset i fackboksklassen 2017.

Frågor jag fått om Förintelsen i bibliotekets katalog

Tyska kvinnor i Förintelsens tjänst

Hitlers furier

I januari högtidlighölls 70-årsminnet av Auschwitz befrielse.
Det har skrivits många böcker om Förintelsen, men i och med att nya arkiv blir tillgängliga kan det fortfarande skrivas böcker med nya vinklar på detta ämne.

Ett exempel på detta är Wendy Lowers bok ”Hitlers furier : tyska kvinnor i Förintelsens tjänst” (Fischer & Co, 2014).

”Hitlers furier” nyanserar den traditionella bild som tidigare givits av kvinnornas roll i Tredje riket.
Efter krigsslutet fokuserades det nästan enbart på de manliga krigsförbrytarna, men det fanns en hel del kvinnor som begick fruktansvärda brott. Detta har hittills varit lite tabubelagt att berätta om under de 70 år som förflutit sedan krigsslutet.

Under nazisternas expansion i öst under andra världskriget kom så många som 500.000 tyska kvinnor att hamna i situationer där de kom i kontakt med, och i vissa fall blev direkt delaktiga i, övergrepp och folkmord.

En moraliskt förlorad generation av unga kvinnor hade vuxit upp i ett Tyskland som besegrats i första världskriget. De upplevde fattigdomen under mellankrigstidens depression, och drogs med i den nationalism som följde när nazistpartiet växte fram.

Kvinnorna var sjuksköterskor, lärare, sekreterare, fruar och älskarinnor. De nya erövrade områdena i öst lockade dem med nya karriärer, nya äktenskap och kanske också nya äventyr. Men för många av dem blev tillvaron i öst en helt annan än de någonsin kunde föreställa sig.

Man kanske kan tro att många av kvinnorna inte var aktivt delaktiga, utan kanske mest satt vid skrivbord och var stödjande fruar till SS-män, men i ”Hitlers furier” får vi övertygande bevis för att detta inte var hela sanningen. Här kan vi läsa om kvinnor som helt frivilligt deltog i mördandet av civila offer.

Wendy Lower är professor i historia och rådgivare till U.S. Holocaust Memorial Museum. Den här boken är mycket välskriven och intressant. Hon har haft tillgång till bl a sovjetiskt källmaterial och ett flertal ögonvittnesskildringar. En hel del av dessa uppgifter är nya.

Lowers bok är kuslig och bitvis obehaglig, men viktig. Precis som i böcker som Helt vanliga män” av Browning kan vi här läsa om vanliga människor som under kriget utförde fruktansvärda brott. Boken väcker många tankar hos läsaren och kan med fördel användas i skolor.

Ordet furie kommer från antikens Rom. Det var namnet på hämndgudinnorna, som förföljde den som dräpt en anhörig. Furie har kommit att användas i betydelsen ”rasande kvinna”.

Hitlers furier i bibliotekets katalog

70 år sedan befrielsen

70 år sedan befrielsen

27 januari är Förintelsens minnesdag. Detta datum 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. I år har det gått 70 år sedan dess.

Med anledning av 70-årsminnet har Forum för levande historia tagit fram en utställning som heter ”70 år sedan befrielsen”. Fr o m idag och någon vecka framåt visas den på Östersunds bibliotek.
Utställningen består av åtta vepor med porträtt och ögonvittnesskildringar.

Förintelsens minnesdag högtidlighålls detta datum i Sverige och internationellt. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I tider då det förekommer att människor förminskar eller till och med förnekar Förintelsen är det angeläget att vi fortsätter att påminna oss själva och våra barn om vad som hände.

26 januari sändes i SVT en dokumentär i serien Dox, ”Night will fall”.

När andra världskrigets koncentrationsläger befriades av de allierade 1945 dokumenterades allt på film. Alfred Hitchcock var en av de som satte samman filmmaterialet.

”Night will fall” är 1:15 lång och finns att se i SVT Play en månad framåt.
Filmen innehåller givetvis otäcka scener. SVT påpekar att denna omskakande men viktiga dokumentär inte är lämplig att se för barn.

Helt vanliga män

Helt vanliga män

”Helt vanliga män” är en av de viktigaste böcker som skrivits om Förintelsen. Den beskriver hur vanliga tyskar skolades till yrkesmördare, och hur detta kunde ske.

Den amerikanske historikern Christopher R. Browning är mest känd för just denna bok, ”Helt vanliga män : Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen” (Norstedts, 1998).
Den handlar om Reservpolisbataljon 101, som bestod av ca 500 ordningsmän. Det var inga tyska yrkessoldater, utan vanliga tjänstemän från trakten kring Hamburg som ansågs vara för gamla för att kallas in till militärtjänst. Nästan ingen av dem hade någon tidigare militär erfarenhet. De sorterade under ordningspolisen (och alltså inte Wehrmacht eller Gestapo). De flesta av dem hade familj, många hade barn.

Reservpolisbataljon 101 fick i uppdrag att deportera judar i Polen 1942. Hela byar skulle utrymmas och invånarna skjutas. Nazisterna hade då ännu inte hunnit upprätta sina läger, så bataljonen fick avrätta många tusentals människor.

Brownings bok är baserad på autentiska vittnesmål. En av de mest centrala egenskaperna med hans bok är att den inte demoniserar tyskarna och framställer förövarna som fanatiska nazister. Istället betonar han männens ”vanlighet” och visar hur de fick valmöjligheter.
Inför det första massmordet fick de ett val. De som kände att de inte skulle klara av uppdraget kunde avstå. Ungefär 10% valde då att avstå. Men när en liknande valmöjlighet uppstod några månader senare var det inte lika många som gjorde samma val.

Vilka motiv drev männen att delta i massakrerna? Browning visar i boken på ett kusligt sätt hur människor påverkas av grupptryck, och hur männen i bataljonen efter hand vande sig vid sina fruktansvärda morduppdrag. De som valde att delta ville inte svika sina kamrater och ”dumpa” arbetet på dem, och det fanns också en rädsla för bestraffningar (även om sådana sällan förekom, enligt Browning). Den extrema vardagssituationen för Reservpolisbataljon 101 blev ändå någon sorts tillskruvad norm.

Från början blev männen starkt berörda av att ha deltagit i massmordet. De ville inte prata om händelserna med andra och kände olust. Men för varje nytt uppdrag som genomfördes avtrubbades männen. Browning beskriver hur de uppmanades att anmäla sig som frivilliga till ”judejakt” (dvs att spåra upp judar som gömt sig). Ofta var det så många frivilliga att det blev folk över.
Det stora antalet avrättade som redovisas i boken är nästan svårt att ta till sig. Allting finns dessutom dokumenterat, så man vet hur många det var.

”Helt vanliga män” är en bok som du garanterat bär med dig för alltid sedan du läst den. Boken väcker frågor. Det är uppenbart att människan påverkas mycket starkt av grupptryck. Betyder det att vem som helst, i en viss situation, kan bli en massmördare? Skulle läsaren själv kunna bli det?
En viktig, välskriven och omskakande bok.

Helt vanliga män i bibliotekets katalog

Hitler für alle

Hitler für alle

Det är lätt att kunna bli litet trött på andra världskriget. Vårt intresse för Hitler och nazismen tycks inte avta. Faktum är att führern finns med överallt i vår populärkulturella samtid. Han dyker upp i filmer, böcker, tv-program, serier, spel m m. Det verkar dessutom som att en Hitlerbild eller ett hakkors kan hjälpa till att sälja böcker. Nästa gång du går in i en bokhandel, räkna alla böcker som har en sådan bild på omslaget.

Den nyutkomna antologin ”Hitler für alle : populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen” (Carlssons, 2012) tar upp dessa frågeställningar.

Hur påverkar det oss att andra världskriget och nazismen förekommer i så många olika populärkulturella sammanhang? Får man skämta om nazismen? Vad är politiskt korrekt?

Omslaget föreställer en katt med en mustaschliknande fläck, samt ett järnkors och officersmössa. Det är ett konstverk från 2009 av Niels Bonde. Konstnären har inspirerats av webbplatsen ”Cats that look like Hitler”.

”Hitler für alle” är resultatet av en workshop av forskarna Tanja Schult och Eva Kingsepp, som doktorerat i ämnet. Boken består av uppsatser av olika författare. Den tar upp historiemedvetande och minneskultur. En intressant artikel tar upp problem som lärare kan stöta på i dagens skola när de undervisar om Förintelsen. Ett annat kapitel handlar om hur seriefiguren Rocky censurerades när författaren Martin Kellerman ville driva med antisemitism. Vi kan också läsa om hur nazismens symboler frikopplas från sin historiska kontext för att användas i diverse konstnärliga sammanhang, ofta provokativt.

Ett återkommande problemfokus i boken är Hitlerhumorn. När vi skämtar om nazismen, trivialiserar vi då indirekt nazismens brott? Givetvis är det inget nytt att komiker skämtat om nazismen, det gjorde ju Charlie Chaplin i ”Diktatorn” redan 1940. Men idag har Hitlerhumorn blivit en egen genre. De som skämtar nu är en generation som inte upplevt kriget. Tänk bara på videoklippet från filmen ”Der Untergang” som försetts med nya textremsor och finns i hundratals varianter på Youtube.

Boken är lite ojämn och spretar en del emellanåt, men grundidén är bra, tankeväckande och intressant.

”Hitler für alle” i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: