Bloggarkiv

Hemsökelser i Stockholm

Hemsökt

Det finns ett stort intresse för berättelser om upplevelser av oförklarliga fenomen.
Särskilt många byggnader som sägs vara hemsökta finns i Stockholmsområdet. Om dessa platser kan du läsa i Petter Inedahls bok ”Hemsökt : spökerier i Stockholms län” (Carlsson, 2015).

Hemsökt” består av 100 olika kapitel, som bara är några sidor långa. Varje kapitel beskriver en viss plats och återger vittnesmål från besökare. Alla nutida vittnesmål är anonyma.
Inedahl passar också på att berätta byggnadernas historia, vilket gör boken intressant även för den som är intresserad av själva platserna. Författaren tycks dessutom själv ha besökt de flesta platserna och då tagit de foton, som illustrerar boken.

Här tas läsaren med till slott, herrgårdar, kyrkor men också till kanske mer oväntade platser som grottor och stadshotell. Nästan alla berättelser är tidigare opublicerade.
Boken är underhållande och rappt skriven, och kapitlen har intresseväckande rubriker. Några exempel: ”Det skrikande barnet i källaren”, ”De döda under krogen”, ”Biskopens stulna guld” och  ”Skräcknatten på Djursnäs”.

Inedahl påpekar helt korrekt att spöken och berättelserna om dem är en del av vår kulturhistoria, vare sig man tror på dem eller inte.
En spännande bok även för den som inte bor i Stockholmstrakten. Den lättskrämde kanske dock ska undvika att läsa den strax före läggdags.

Hemsökt i bibliotekets katalog

Monster och vidunder

Monster & vidunder

Genom seklerna har människor trott att det finns monster och vidunder. Djupt under jorden, bortom bergen, långt inne i skogen, underhavets yta, ja överallt kan det finns mystiska väsen.

Tecknaren Kristofer Gustafsson har samlat och tecknat ett hundratal av dessa varelser i sin bok ”Monster & vidunder : lexikon över världens väsen” (Semic, 2014).
Här får vi träffa mer eller mindre otäcka figurer från sagor, legender och folklore. Alla varelser listas i alfabetisk ordning, och de är avbildade i form av en eller flera teckningar. Texten är ganska kortfattad men lättläst och ofta underhållande. Figurernas olika egenskaper räknas upp, och läsaren får referenser till kända mytologiska berättelser.
Här och var påvisas likheter mellan olika figurer från helt skilda geografiska områden. Ett plus med boken är just att den inte begränsar sig till de västerländska mytologierna utan även tar upp varelser från t ex asiatiska berättelser.

Vissa varelser, t ex jättar, sjöfolk och ormar, får längre beskrivningar. Andra, mindre frekventa vidunder kan få en halvsida.

Ibland har välkända mytologiska figurer grupperats under ett samlingsnamn. Apokalypsens fyra ryttare hittar vi t ex under ”Uppenbarelseodjuren” tillsammans med andra varelser från Bibelns Uppenbarelsebok.

Monster & vidunder” är riktigt snyggt formgiven, med en bruntonad bakgrundsfärg på varje sida som ska ge en effekt av man sitter och läser en ”gammal bok”. Teckningarna är snygga och detaljerade. Boken har en extremt hög blädderfaktor. Man kan börja läsa precis var som helst, helt utan förkunskaper. Det är hur lätt som helst att fastna i denna bok. Passar lika bra för unga läsare som för vuxna.
Monster & vidunder” har också ett praktiskt register och avslutas med en litteraturlista.

Boken kan också användas som inspirationskälla för den som vill ha bilder av mytologiska varelser, kanske som förlaga för eget tecknande.

Monster & vidunder i bibliotekets katalog

 

Nordiska väsen

Nordiska väsen

I nordisk folktro fanns många mytiska och mystiska varelser, och de flesta av dem ansågs bo i de stora skogarna. I många fall trodde man att dessa väsen var osynliga om de inte själva valde att visa sig. Förr i tiden var dessa varelser en naturlig del av världen. De hjälpte människorna att ha respekt för naturen.

I Johan Egerkrans fina bok ”Nordiska väsen” (B.Wahlströms, 2013) möter vi de mest kända av dem: älvor, gårdstomte, havsfru, skogsrå, jättar, Näcken, vittror, vättar, troll och många andra.

Egerkrans är mest känd som illustratör av böcker i fantasygenren, men här skriver han också själv om alla väsen.

Boken är i stort format och estetiskt mycket tilltalande. Egerkrans högklassiga illustrationer är stämningsfulla, och boken har en utmärkt formgivning. Snirkligt utformade bildtexter ger oss en trolsk stämning, och t o m sidornas papperskvalitet är genomtänkt.

Efter en kort introduktion följer enskilda kapitel om de olika väsen som författaren valt ut, med några sidor om varje. Varelserna är indelade i fem huvudgrupper: Oknytt, dragväsen, hamnskiftare, dödsväsen och odjur.

Det märks att Egerkrans gillar sitt ämne. Han skriver med påtaglig inlevelse om de olika väsen han själv illustrerat, och man kan egentligen börja läsa var som helst i boken. Den kan också användas som uppslagsbok.

Om Bäckahästen får vi t ex veta att den var ett lömskt rovdjur som lurade i bäckar och sjöar, där den försökte dra ned förbipasserande i djupet. En del bäckahästar var dock mer finurliga än mordiska och nöjde sig med att spela folk allehanda spratt.

Känner du till Lyktgubben? Han troddes vara en osalig ande efter en avliden som lurat till sig någon annans mark. Som straff fick han ingen ro i graven utan dömdes till att i all evighet ”vandra” längs den ”orätta” markgränsen. Lyktgubben kunde av ren elakhet förvilla folk så att de gick vilse. Om man var snäll mot lyktgubben kunde han dock hjälpa en att hitta hem. Men det var viktigt att ge honom en slant som tack, annars blev han vred.

Det finns verkligen många väsen ur nordisk folktro. En del av dem är gäckande, andra är förföriska, vissa är farliga. I ”Nordiska väsen” kommer du att fascineras av många sådana här berättelser. Kanske kommer du dessutom att se dig om en extra gång vid nästa tillfälle då du är ute i skogen på egen hand.

Nordiska väsen i bibliotekets katalog

Påskfirande

Glad Påsk

Så här i Stilla veckan kan vi fundera lite över påsken. Det är den äldsta och största kristna högtiden, och den firas till minne av Jesu uppståndelse. Men idag är det kanske inte så många som reflekterar över just detta. Istället planerar man sin kommande ledighet. Påskmaten ska inhandlas, godisäggen ska fyllas, och kanske ska det göras en färd till en fjällstuga.

För dig som vill få en lättilllgänglig guide till påsken kan jag rekommendera den lilla boken ”Glad Påsk! : fastlagen – fastan – påsken”  av Maria Maxén & Helena Waldetoft Lindroth (Nordiska museet, 1995).

Allt kring fastlagen och fastan har nog sedan reformationen blivit ganska diffust för många. Numera ser vi mest fastan som perioden innan påsk.
Fastlagen är de tre dagarna som ligger innan fastan. Den mest kända av dessa tre dagar är fettisdagen, då vi äter semlor. I flera katolska länder har man karnevaler under fastlagen. Sedan vidtar alltså fastan, om pågår i 40 dagar (46 om man räknar in söndagarna, då man inte behövde fasta). Fastan börjar på askonsdagen. Då skulle man leva återhållsamt

Våra påskseder har en intressant bakgrund. Påskriset har troligen anor från förkristen tid. Den som berördes med ris troddes förr få ta del av trädets inneboende kraft.
Numera har vi prydnadsris med fjädervippor. Dessa har funnits i ca 150 år.

Sista veckan i fastan kallas Dymmelveckan eller Stilla veckan och det är den vi är inne i nu. Fastans strängaste och mest allvarliga tid var dymmeln, dvs tiden från onsdag till lördag. Då fick ingen arbeta, och man behövde vidta olika försiktighetsåtgärder. Om man högg ved under denna tid, och sedan uppförde ett hus av den veden, så bringade man olycka över det huset. Om kreaturen skulle trampa på en flisa från den veden kunde de bli halta, o s v.

Under dymmelveckan var häxorna särskilt farliga. Man var tvungen att stänga till alla öppningar i huset så att de inte kunde ta sig in, och plocka undan alla redskap som kunde tänkas användas för färder till Blåkulla.

I boken ”Glad Påsk!” kan du läsa citat ur gamla uppteckningar som visar hur man firade påsk förr.
På långfredagens morgon brukade man piska varandra med ris för att påminna om Jesu lidande. Detta kallades ”Långfredagsskräck”. Seden är känd i Sverige sedan 1600-talet men har numera fallit ur bruk.

Det är alltid spännande att veta varför vi har våra seder och vanor. Varför äter vi så mycket ägg till påsk? Jo, under den katolska tiden var ägg förbjuden mat under fastan. När det blev tillåtet igen åt man desto fler ägg, samtidigt som hönsen började värpa igen efter vinterns uppehåll. Så det fanns gott om ägg, inte bara från höns.

En liten men innehållsrik bok, dessutom rikt illustrerad.

Glad Påsk! i bibliotekets katalog

Vålnaden går före

Vålnaden går före

I alla tidsåldrar har människan funderat över livet och döden. Hur såg våra förfäder på själen? Vad trodde man om den?

Religionshistorikern Eva Carlsson Werle har i sin bok ”Vålnaden går före… folktron om själen” (Carlssons, 2010) undersökt hur man i folktron uppfattade begreppet ”själ”. Hon har gått igenom uppteckningar i folkminnesarkiv och annat källmaterial. Resultatet är den här boken, som är både lättillgänglig, spännande och fantasieggande.
Carlsson Werle drar dessutom paralleller till vår tids skönlitteratur, där flera av folktrons motiv kring själen dyker upp på nytt. Det gäller exempelvis genrerna fantasy och science fiction. Många läsare kan säkert komma att bli överraskade av att motiv i kända romaner har sin grund i gammal folktro.

Våra förfäder är idag borta, men i sina berättelser som finns nedtecknade i arkiven finns deras tankevärld kvar.
I ”Vålnaden går före” kan du läsa om folktro kring skyddsandar, gengångare, gastar, bortbytingar och mycket annat. Ett särskilt intressant avsnitt handlar om blodet.
”Själen den sitter i blodet och livet” sade Magnus Andersson. Han var född 1843 och var en av många äldre värmlänningar som intervjuades på 1920-talet.
En gammal uppfattning är att vid ond bråd död ropar blodet ut till världen och vittnar som sin ägares olycka. ”Blodshämnd”, ”blodsoffer” och ”blodsbröder” är välkända begrepp. Det fanns förr mycket folktro just kring blodet. En mördad persons blod ansågs ha makt att avslöja banemannen. Vålnader ansågs vara blodlösa. De saknade alltså själ.

Här kan du också läsa om andan i andedräkten, och om 1800-talets tidvis maniska rädsla över att kanske bli skendöd och bli levande begravd.

Hugaligen, kan vi säga idag. Men vad är egentligen den onda hugen för något? Och vad är det för en mara som givit namn åt exempelvis mardrömmar? Svaret får du i den här boken, som är rikt illustrerad.

Lättläst, upplysande och intressant om folktro.

Vålnaden går före i bibliotekets katalog

Djurens nordiska kulturhistoria

Bernströms bestiarium

Det stora samnordiska uppslagsverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid utgavs i 22 band under åren 1956-1978 och finns på alla större bibliotek. En av medarbetarna i detta verk var zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Han skrev artiklarna om djur.

I boken ”Bernströms bestiarium : en djurens nordiska kulturhistoria” (Atlantis, 2008) samlas hans artiklar i en egen uppslagsbok, omfattande över 600 sidor.

Bernström var otroligt lärd och extremt kunnig. När han skrev sina artiklar hade han först gått igenom ett enormt källmaterial: Bibelöversättningar, isländska krönikor, riddarromaner, läkeböcker, medeltida ordböcker, listor över slottsinventarier, lokala jaktindex och mycket annat. Resultatet blev mängder av läsvärda och dessutom underhållande texter om djur.

I ”Bernströms bestiarium” kan man slå upp en artikel om valfritt djur och få veta intressanta saker.

Alla grodor ansågs på medeltiden vara giftiga och var föremål för nordbornas avsky och skräck. Heliga Birgitta var bara en av de som skrev om hur förfärlig grodan var. Troligen hade denna föreställning sin grund i förkristen europeisk folktro.

Om ekorren får vi veta att den var fridlyst under stora delar av året, när inte ekorrjakten pågick. Men det var bara ekorrens grå vinterskinn som ansågs fullvärdigt. Ekorrskinn kunde användas som betalningsmedel. Tidvis sågs gråskinn som en lyxvara. Gråskinn hörde tillsammans med hermelin till de material som Stockholms råd 1486 förbjöd en dömd lösaktig kvinna att bära.

Kräftor har sedan lång tid ätits i Norden, men det äldsta hittills funna skriftliga belägget för detta är ett inköp av kräftor i Lübeck 1504 för Danmarks drottning.

Björnkött troddes under medeltiden vara ett botemedel mot malaria. Björnister kunde man använda mot ryggvärk, och särskilt mot håravfall.

Här finns också texter om fabeldjur som enhörning och grip, som man på medeltiden trodde var verkliga djur.

Man märker tydligt hur spränglärd Bernström var. Han beskriver djurnamnens etymologi, nämner nästan i förbigående detaljer som man förstår att det måste ha tagit lång tid att leta fram, och missar inte heller att ta med rolig kuriosa.

Redaktören Henrik Otterberg tecknar i bokens inledning ett intressant personporträtt av John Bernström. I slutet finns en förteckning över en del av de källor Bernström använt.

Denna underhållande och bildande bok finns nu även tillgänglig som gratis e-bok via Litteraturbanken. Verkligen bra att kulturhistoriskt viktiga verk som detta tillgängliggörs online. Ett utmärkt initiativ!

Bernströms bestiarium i bibliotekets katalog

Olaus Magnus bilder

Hästkapplöpning på isen

En av de viktigaste svenska 1500-talsskrifterna är Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (Historia de gentibus septentrionalibus, 1555). Det är en stor samling essäer om kultur, sociologi, psykologi, läkemedel, krigföring, arkitektur och moral. Texten i verket är personligt hållen och man kan därför inte jämställa Historia om de nordiska folken med ett uppslagsverk.

Olaus Magnus bilder

Jan-Ojvind Swahn ger en bra presentation av verket i ”Olaus Magnus bilder : utsnitt ur Olaus Magnus historia om de nordiska folken” (Historiska media, 2005).

Olaus Magnus (1490-1557) var kyrkoman som tvingades i landsflykt på grund av sitt motstånd mot reformationen i Sverige. Under landsflykten skrev han böcker om nordbornas traditioner, som han själv illustrerade med mustiga träsnitt. Bilden här ovan visar hästkapplöpning på isen.
Olaus Magnus utgav också en berömd karta över Norden, Carta marina från 1539.

Historia om de nordiska folken är kanske mest känd för sina ofta återgivna illustrationer. I boken berättas om djurens märkliga vanor, om fiskafängen, om krigföring, om folklore, seder och bruk och mycket annat. Ibland finns inlindade angrepp på lutheranerna i Olaus Magnus text.

Olaus Magnus verk finns att ta del av i olika versioner. Hela verket översattes till svenska först 1909-25 och utgavs då i fyra delar. I modern tid utgavs hela verket i en enbandsutgåva, som även kom ut i pocket. Men Swahns ”Olaus Magnus bilder” är en bra introduktion. Alla de kända träsnitten finns med här och Swahn kommenterar de olika avsnitten på ett humoristiskt och underhållande vis.

Särskilt djurberättelserna påminner om de medeltida bestiarierna. Om rapphönan berättar Olaus Magnus exempelvis följande:
”Rapphönan är som litet var torde veta, en illistig och vällustig fågel. Då hannarna kämpar om honorna trampar segrarna de besegrade under fötterna och bedriver otukt med dem. (…) Mot gulsot är rapphönshjärna, intagen i tre glas vin, ett verksamt läkemedel.”

Olaus Magnus hyllar även ölet. Texten om ölets positiva egenskaper upptar flera kapitel i bok 13, om åkerbruk och levnadsförhållanden. Olaus Magnus påstår att ölet gör människor fruktsamma. I Finland gör kvinnors ölkonsumtion att de oftast föder tvillingar, skriver han.

En kul och läsvärd bok som för oss närmare 1500-talsmänniskornas tänkesätt.

Olaus Magnus bilder i bibliotekets katalog

Svenska jätteträd

Svenska jätteträd

Så här i vårtider beundrar vi ibland alla de vackra träd vi kan se i vår omgivning. Sverige är ju ett skogsland och bland alla miljarder träd i vårt land finns även flera riktigt gamla träd. En del av dem är tusentals år gamla.
Per Östermans bok ”Svenska jätteträd och deras mytologiska historia” (Artbooks, 2001) är fascinerande läsning.

Folkliga föreställningar och myter kring träd är urgamla och långt äldre än kristendomen. I den här boken kan du läsa om kulten av träd och urskog, om trädavbildningar på hällristningar, om björnoffer och heliga träd.
Ännu i mitten av1900-talet förekom att man drog barn genom trädhål eller rotbågar för att bota rakitis, även kallad engelska sjukan. Denna sedvänja kallades trädsmörjning. Sjukdomen orsakas av brist på D-vitamin och ger ett försvagat skelett.

Som vi minns fann man på 1980-talet, vid arkeologiska utgrävningar under Frösö kyrka, rester av en stor björkstubbe och kring den en stor mängd djurben.Dessa djur hade med säkerhet varit upphängda i trädet. Kyrkan hade byggts över en hednisk offerlund.

Många lundar har försvunnit. När kristendomen kom såg man till att utplåna de gamla lundarna.

I boken finns en bild av en lund bestående av lindar som står på ett gravröse på Svanås säteri i Moheda, Småland. Den står på privat mark och kan vara en av de få lundar som överlevt.

I slutet av boken finns en lista över 77 svenska jätteträd med en beskrivning över var de finns. En ek i Norra Kvill, Småland, har en omkrets på över 14 meter!

En spännande bok som får oss att bli mer intresserade av träd än vad vi kanske var innan. Den är dessutom illustrerad med många fina foton.

Svenska jätteträd i bibliotekets katalog

Vampyrer förr och nu

Vampyrernas historia

Just nu är vi mitt inne i en intensiv vampyrtrend. Filmer, böcker och tv-serier om vampyrer av skilda slag dyker upp. Vampyrtrender brukar komma med ca 20 års mellanrum. Men denna gång är den osedvanligt kraftfull.
I boken ”Vampyrernas historia” av Katarina Harrison Lindbergh (Norstedts, 2011) får vi hela historien om vampyrer, berättad ur olika perspektiv.

Boken är uppdelad i tre avdelningar. Först beskrivs vampyrerna i folktron. Sedan kommer ett långt avsnitt om vampyrer i konst och populärkultur. Den tredje delen behandlar vampyren i människan. Här finns berättelserna om de ”verkliga” vampyrerna Gilles de Rais, Vlad Tepes och Elisabeth Bathory.

De tidigaste vampyrberättelser som man känner till idag finns nedtecknade på kilskriftstavlor från Mesopotamien. Där beskrivs blodtörstiga avgrundsdemoner. Vår nutida bild av vampyrer är mycket starkt färgad av Bram Stokers roman Dracula från 1897, och alla filmatiseringar som gjorts av den.

Norden har en rik flora av vampyrberättelser, och här kan vi läsa om folktro från Island, Danmark och Sverige.

Den här boken är riktigt intressant och ger en bred bild av vampyrberättelser från olika århundraden. Författaren konstaterar att vampyrberättelserna brukar följa med sin tid och ständigt anpassas. Nu har vi exempelvis Stephenie Meyers Twilight-serie som formar dagens unga läsares vampyrbild.

Och hur är det egentligen med vitlök – är det egentligen ett pålitligt och effektivt vapen mot vampyrer? Läs denna bok om du vill veta mera.

Vampyrernas historia i bibliotekets katalog

Drakar

Draken

Ingen har någonsin sett en riktig drake. Ändå är draken det äldsta och mest förnäma fabeldjuret.

Drakar är vanliga i myter, sagor och som symboler. Draken är ofta symbol för det onda, som den ädle riddaren slåss mot, men i Kina står draken istället för visdom och lycka.

I boken ”Draken: fabeldjurens konung” av Åke Dahlström (Carlssons, 2002) finns allt du kan tänkas vilja veta om drakar.

I bokens första del berättas om fabeldjur och vad som kännetecknar dem. I den andra delen beskrivs alla de myter och legender som innehåller drakar, och det är fler än man tror. Drakar finns i flera olika mytologier: nordiska, keltiska, egyptiska, japanska… Särskilda kapitel tar upp draken i fantasylitteraturen, och drakarna i Kina.

Bokens tredje del behandlar draken i konsten, och avbildade drakar av skilda slag. Här kan vi läsa om exempelvis heraldiska drakar och om tatuerade drakar.

En kul och informativ bok om drakar. Författaren har strävat efter att täcka in det mesta om drakarnas värld. Många bilder. Ett spännande läsäventyr!

Draken i bibliotekets katalog

Sjusovardagen

Sjusovarna
De sju sovarna, avbildade på en rysk ikon.

Trögt att vakna i morse? Det kanske berodde på att det är Sjusovardagen idag, den 27 juli.

Sjusovardagen, eller Sju sovares dag, var en helgondag i den svenska kalendern fram till 1901.
Historien är en gammal martyrlegend. Under den romerske kejsar Decius tid på 200-talet flydde sju kristna män i Efesos undan förföljelse och gömde sig i en grotta. Grottöppningen murades igen.
Ca 200 år senare återupptäcktes grottan och de sju sovarna vaknade, men trodde att de endast hade sovit en enda natt. Härifrån kommer uttrycket ”sjusovare”.

I Efesos i nuvarande Turkiet finns en kyrkoruin med hundratals gravar från 600- och 700-talet. Kyrkan var dedicerad till de sju sovarna.
Romersk-katolska kyrkan fastslog att 27 juli var dessa sjusovande martyrers dag.

En del folkliga traditioner menar att den som sover länge den här dagen kommer att vara trött ett helt år framåt. Det sägs dessutom att regn på sjusovardagen innebär regn i sju veckor.

Häxerier

Satans raseri

Häxprocesserna i Europa på 1500- och 1600-talen är mycket omskrivna. Bengt Ankarloo, professor emeritus i historia i Lund, är en av världens främsta experter på häxprocesserna. Han har skrivit flera böcker i ämnet. I ”Satans raseri” (2007) får vi en bra översikt över alla kända häxförföljelser i Europa.

Tron på häxor och demoner fanns redan under antiken. Ankarloo gör kopplingar från de gamla föreställningarna, via medeltiden fram till det stora utbrottet av förföljelser. I boken kan du läsa om hur idéerna om trolldom hanterades av kyrkan, staten, rättsväsendet och av ”vanligt folk”.

I Sverige avrättades totalt ca 240 personer för häxeri. Staten tillsatte flera trolldomskommissioner som reste runt i landet och undersökte anklagelserna. Typiskt för de svenska häxprocesserna är de många vittnesmålen från barn. Ankarloo visar i boken att många uppgifter om antalet offer i Europa för alla häxprocesser troligen är kraftigt överdrivna.

”Satans raseri” är en gedigen bok och en bra genomgång av ämnet.

Satans raseri i bibliotekets katalog

Gastkramande läsning

Skånska spöken

Skåne är ett av de landskap som har flest slott, och föga överraskande finns det i Skåne dessutom många sägner om slottsspöken. Dessa kan vi läsa om i ”Skånska spöken : gastar och gengångare i bondesamhällets folktro” (2007) skriven av Stefan Isaksson.

Författaren har studerat religionshistoria och kulturantropologi och har använt sig av en stor mängd källmaterial till denna bok.

I det skånska bondesamhället fanns övernaturliga väsen nästan överallt och inte bara på slotten. Alla kunde bli osaliga. I denna bok möter vi sägner om gastar, mylingar, gengångare, vita damer och en hel del annat. Många citat ur samtida vittnesberättelser. Rikt illustrerad.

Skånska spöken i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: