Bloggarkiv

Machiavellis brev

Machiavellis brev

Det är ofint att läsa andras brev, vet vi ju. Men det finns ganska många brevsamlingar utgivna i bokform, och ofta ger dessa texter oss en nära och intressant inblick i tankevärldar från gångna sekler.

Niccolò Machiavelli (1469-1527) är välkänd för sin bok ”Fursten”, där han beskriver hur en furste bör vara för att kunna leda en stark stat. Idealet är att regenten visserligen ska vara maktfullkomlig, men också behöver ha folkets stöd. Boken utgavs först 1532, efter Machiavellis död.

I serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” finns den lilla volymen ”Brev” (Atlantis, 2013). Urvalet och översättningen har gjorts av Paul Enoksson. Han har tidigare översatt ett flertal andra klassiska italienskspråkiga titlar, t ex Galilei, Bruno, Castiglione och Boccaccio.

De här breven ger oss en fascinerande inblick i Machiavellis liv i Florens. Ett lyckat grepp är att Enoksson presenterar varje brev med för- och efterord.

Boken inleds med en ögonvittnesskildring av en predikan av Savonarola.
Girolamo Savonarola övertog styret av Florens efter familjen Medici och införde en strikt moralisk samhällsordning. Samtidigt kritiserade han påven, vilket gjorde att han bannlystes och så småningom avrättades som kättare.

Andra brev beskriver hur Machiavelli vistas på sin lantgård utanför Florens. Han besöker bykrogen där han spelar kort, för att sedan kvällstid klä sig i högtidsdräkt i sin kammare och samtala med de lärde från antiken.

”Från skogen beger jag mig till en källa och därifrån till mina fågelfällor. Under armen bär jag en bok av Dante eller Petrarca (…) Jag läser om deras kärlekspassioner, minns mina egna och njuter en stund av dessa tankar. Jag tar sedan vägen till krogen, talar med dem jag möter, frågar dem efter lokala nyheter, uppfattar allt möjligt och noterar hur olika människors smak och fantasier kan vara.

Då det blir tid för middag, återvänder jag till de mina därhemma och äter den kost som den torftiga gården och den ringa arvslotten ger.

Efter måltiden återvänder jag till krogen. Där finns värden och i allmänhet slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Med dem tillbringar jag resten av dagen på ett tarvligt sätt genom att spela cricca och trich-tach, vilket ger upphov till tusen tvister och gräl med grova tillmälen.”
(10 december 1513)

I ett annat brev ger han råd till en vän som är i färd med att gifta bort sin dotter. Några andra brev från 1526-27 handlar om det ökande krigshotet.

Det finaste brevet är kanske det som avslutar boken. Det är skrivet till sonen Guido, som tillfrisknat efter en sjukdom, och i brevet ger Machiavelli råd om hur Guido ska behandla sin mulåsna, som blivit tokig.

En fin och riktigt trivsam brevsamling. Enokssons översättning och språk är av mycket hög klass.

Machiavellis brev i bibliotekets katalog

 

Pestens Europa

Pestens Europa

Här i bloggen har jag tidigare tipsat om olika delar i serien ”Historiens vändpunkter” och nu gör jag det igen. ”Pestens Europa” är en bra presentation av digerdöden (pesten) och hur den drabbade 1300-talets européer.

Människorna i Europa hade under tidig medeltid levt ett ganska bra liv. Varmt klimat och förbättrade jordbrukstekniker gjorde att befolkningen kunde växa, och att städer grundades. Köpmän och hantverkare skapade rikedom och lockade fler att bosätta sig i de växande städerna.

Under 1310-talet drabbades dock Europa av missväxt och svår svält. Detta gjorde att befolkningen som under 1340-talet skulle drabbas av pesten redan var försvagad. Mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning dog i pesten. Denna massdöd, vars orsaker samtiden inte kunde förstå, fick stora konsekvenser.

”Pestens Europa” är väldigt bra eftersom den tar upp pestutbrottet ur så många olika aspekter. Kapitlen har tydliga teman. Läs om hur den katolska kyrkan hade blivit en maktfaktor och byggt upp stor rikedom, och hur dess auktoritet sprack i kanterna sedan kyrkan visat sig stå handfallen inför pesten. Läs om hur man försökte hitta syndabockar och beskyllde judarna för att vara skyldiga till pestutbrottet. Tusentals oskyldiga judar dödades.

Här finns avsnitt om klostren som tömdes, om 1300-talets sjukvård och de fåfänga försöken att hitta en bot, om pestens avtryck i konsten, om domedagssekterna och mycket annat.

Boken är, precis som övriga delar i ”Historiens vändpunkter” extremt rikt illustrerad.

Ska man klaga på något är det kanske att större delen av de geografiska skildringarna berör Florens och övriga italienska städer, och ganska litet från Norden. Men källmaterialet är givetvis rikare därifrån.

Här finns också ett intressant avsnitt om hur man under 1900-talet lyckats ta fram pestbakterien i laboratorier. Det är först nu under 2010-talet som man kunnat bevisa att pestutbrottet i Asien på 1890-talet orsakades av samma bakterie som 1300-talets digerdöd. Men smittans väg genom Europa är ännu inte helt utredd.

En mycket bra bok om pesten. Den kräver inga förkunskaper, och passar alla som vill veta mera om detta ämne. Sedan kan man, om man vill, gå vidare till mer fördjupande litteratur.

Pestens Europa i bibliotekets katalog

Boccaccio 700 år

Decamerone del 1 och 2

För 700 år sedan föddes Giovanni Boccaccio (1313-1375), författaren till ”Decamerone” – ett av världens mest kända och än idag lästa skönlitterära verk.

Boccaccio växte upp i Florens. Fadern arbetade på bank och ville att sonen skulle följa honom i yrket. Giovanni arbetade därför fyra år på en bank, något som han vantrivdes med och såg som fyra bortkastade år. Istället lyckades han övertala fadern att låta honom studera kanonisk rätt vid Neapels universitet. Där fick han kontakt med den lärda världen och med handelslivet i staden.

1348 hemsöktes Florens av den förfärliga pesten. 75% av stadens befolkning dog. Man vet inte om Boccaccio befann sig i Florens då, men pestens härjningar blev den mörka bakgrunden till berättelserna i ”Decamerone”, som skrevs  under åren 1349-1352.
Vid samma tid blev Boccaccio god vän med diktaren och humanisten Francesco Petrarca (1304-1374). Petrarca var under en tid inneboende hos Boccaccio i Florens.

Decamerone” skrevs på italienska och består av 100 noveller, som berättas under tio dagar (härav namnet). Ramberättelsen går ut på att några ungdomar, sju damer och tre herrar, flyr pesten i Florens 1348 och beger sig ut på landet. Under två veckor, utom lördagar och söndagar, berättar var och en i sällskapet varje kväll en historia. Åtta av dagarna har ett särskilt tema.
Decamerone” blev en omedelbar succé och spreds snabbt. Det genomgående temat i boken är dels kärlekens starka kraft och dels människors uppfinningsrikedom och list. Här finns också mycket ödestänkande.
Boken skildrar det som är viktigt i människans liv, på ett mycket levande och underhållande sätt. Här finns vackra, förföriska kvinnor, lättlurade äkta män, hycklande präster och munkar, mäktiga kungar och smarta stalldrängar. ”Decamerone” är fylld av mänsklig värme och berättarglädje, vilket fått boken att förbli en klassiker i mer än 650 år.

2007 gavs hela verket ut i ny översättning till svenska på Atlantis förlag. Det var då den första kompletta svenska översättningen av verket sedan 1860-talet. Översättningen är gjord av Paul Enoksson. ”Decamerone” är i den versionen uppdelad i två volymer. Annars finns det flera mindre utgåvor i form av urval, där endast de mest kända novellerna tagits med.
Ibland kan man tro att alla böcker som kallas ”klassiker” är tunga och tråkiga. ”Decamerone” är raka motsatsen till detta. Boken är livfull, underhållande och ofta dråpligt rolig.

Förutom ”Decamerone”, som Boccaccio återkom till flera gånger och gjorde revideringar av, skrev han även annat. Ett verk som också finns i nyöversatt version på Atlantis förlag är ”En liten skrift till Dantes lov” (2009). Det var den första Dante-biografin som skrevs. Boccaccio var en stor beundrare av Dante.

Paul Enoksson har även översatt många andra italienska klassiker till svenska, exempelvis Machiavelli, Bruno, Galilei och Castiglione.

Olika utgåvor av ”Decamerone” finns online.
På svenska finns den som gratis e-bok hos Projekt Runeberg, dock endast den första delen av 1861 års översättning.
På engelska finns verket i sin helhet som gratis e-bok hos Project Gutenberg.

Decamerone (del 1) i bibliotekets katalog

Decamerone (del 2) i bibliotekets katalog

Påven hade sju barn

Påven hade sju barn

Renässansens Italien är en fascinerande period. Under den tiden händer det väldigt mycket på kort tid inom flera områden: tekniska uppfinningar, handel, konst, arkitektur, ekonomi.

Göran Rambergs bok ”Påven hade sju barn : essäer om påvar, storköpmän, furstar och intriger i renässansens Italien” (Atlantis, 2010) handlar om just denna period.

Boken består av tre essäer. Den första beskriver köpmannen Francesco di Marco Datini (1335-1410) från Prato. Han samlade på alla sina papper under hela livet och därför har vi stor kunskap om hans liv. Hans efterlämnade brevsamling omfattar hela 120.000 brev!
Ett udda människoöde att ta del av.

De andra två essäerna handlar om två av de mest kända släkterna i renässansens Italien. Först möter vi familjen Medici, som blev extremt rik och som styrde staden Florens.
Sedan möter vi familjen Borgia, kända för sin maktlystnad. I centrum står här påven Alexander VI (1431-1503), som var en Borgia och hade sju barn. Det var han som hade en utdragen konflikt med den religiöse reformatorn Savonarola. Hans porträtt får också pryda bokens omslag.

Författaren Göran Ramberg är advokat i Helsingborg. Boken är skriven med en härlig berättarglädje och här får vi en underhållande skildring av några italienska renässansmänniskor. Tyvärr saknar boken dock illustrationer.

Påven hade sju barn i bibliotekets katalog

Brunelleschis kupol

Brunelleschis kupol

Katedralen Santa Maria del Fiore ligger i Florens och byggdes för snart 600 år sedan. Särskilt imponerande är katedralens stora kupol, ett mästerverk av arkitekten Filippo Brunelleschi (1377-1446). Om honom handlar Ross Kings bok ”Brunelleschis kupol”.

Brunelleschi räknas som renässansens stora portalfigur. Det var hans arbeten och hans berömmelse som gjorde att arkitekturen började ses som en konstform och inte som ett rent hantverk.

Santa Maria del Fiore

Här kan vi läsa om hur den stora kupolen blev till, från skisser till byggandet.
Brunelleschi, som från början var guldsmed, uppfann själv helt nya maskiner för att kupolen alls skulle kunna byggas. En sådan här stor kupol hade inte byggts på evigheter, så  projektet ställde stora krav på ingenjörskonst. När den invigdes 1436 hyllades domen som ett modernt underverk.

Trots sin ryktbarhet fick Brunelleschi själv en undanskymd gravplats, som inte återfanns förrän 1972. Han hade inflytelserika fiender.

Denna intressanta bok gör läsaren sugen på att resa till Florens och se kupolen med egna ögon. Tyvärr har boken inga färgbilder, men de kan man ju ta fram på annat håll.

Brunelleschis kupol i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: