Bloggarkiv

Marilyn Monroes 90-årsdag

Marilyn Monroe, 1952.

1 juni 2016 skulle Marilyn Monroe ha fyllt 90 år. Tyvärr blev hon endast 36.

Marilyn Monroe (1926-1962) är en av 1900-talets mest omskrivna kvinnor. Hennes livsöde upphör aldrig att fascinera oss. Ofta är hon mest ihågkommen i sin roll som sexsymbol med komplicerat privatliv, som offer för sin egen berömmelse, som ständigt jagad av media, och inte minst på grund av de mystiska omständigheterna kring hennes död 1962.

Idag har hennes faktiska filmroller överskuggats av hennes egen dramatiska liv.
Totalt medverkade hon i 29 filmer. De mest kända av dessa är ”Herrar föredrar blondiner” (1953), ”Flickan ovanpå” (1955), ”Bus stop” (1956), ”I hetaste laget” (1959) och ”De missanpassade” (1961).

Det är nästan svårt att tänka sig Marilyn Monroe som 90-åring. Precis som för andra kända personer som avlidit innan 40 års ålder är hon till synes evigt ung, fastfrusen i tiden.
Än idag är hon för många ett stilideal, och hon räknas till en av de stora amerikanska populärkulturella ikonerna. Frågan är om någon av vår tids kända personer, nu eller i framtiden, skulle kunna göra ett lika stort avtryck som Marilyn Monroe.

På Östersunds bibliotek har vi ett flertal biografier om Marilyn Monroe.
Dessutom kan du läsa Joyce Carol Oates dokumentärroman ”Blonde.

 

Gustaf Tenggren

Gustaf Tenggren

Hur många i Sverige känner till konstnären Gustaf Tenggren? I sitt hemland har han hittills egentligen bara varit känd av specialintresserade. I USA ses han däremot som en av 1900-talets främsta illustratörer.

Gustaf Tenggren – en biografi” av Lars Emanuelsson och Oskar Ekman (Kartago, 2014) är den första svenska biografin om denne intressanta konstnär.

Gustaf Tenggren (1896-1970) föddes i Magra i Västergötland och växte upp i en trångbodd arbetarstadsdel i Göteborg. Redan som 20-åring fick han det prestigefyllda uppdraget att illustrera sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” efter John Bauer. Fyra år senare lämnade han dock Sverige och återvände aldrig.

Tenggren flyttade till New York, där han snart gjorde sig ett namn som begåvad illustratör. Under 1920- och 1930-talet efterfrågade de nya magasinen kvalitetsillustrationer, och han gjorde också arbeten i reklambranschen.

I mitten av 1930-talet öppnade Walt Disney ett rekryteringskontor i New York. Tanken var att fånga in animatörer och målare som kunde ge hans verk en mer europeisk stil.

Tenggren utsågs till en av huvudtecknarna för ”Snövit och de sju dvärgarna”, filmhistoriens första tecknade långfilm. Tenggrens del i arbetet bestod bl a i att formge delar av dvärgarnas utseende, samt att måla bakgrundsteckningar i europeisk sagoliknande stil.
Han skulle sedan komma att arbeta med de kommande Disneyfilmerna ”Pinocchio”, ”Bambi” och ”Fantasia”. Allra mest syns Tenggrens stil i ”Pinocchio”.

Det var ovanligt att Disneys anställda tecknare fick signera sina verk. Tenggrens namn utelämnades dock helt från förtexterna i ”Pinocchio”, vilket väcker funderingar om någon idag okänd konflikt.
Det verkar dock som om Tenggren hade problem att anpassa sig till den ameikanska sociala stilen. En del kollegor uppfattade honom som högdragen.

På 1940-talet lanserades den välkända barnboksserien ”Little golden books” (”En liten gyllene bok”). Tenggren illustrerade några av de allra mest framgångsrika titlarna i serien. Dessa böcker såldes i mångmiljonupplagor, vilket gör Tenggren till en av de mest spridda barnboksillustratörerna.

Hans verk kännetecknas av en nordisk/europeisk sagostil med feer, riddare, drakar, skogar. Han målade också söta djur, antika gudar, historiska pirater och hans stil är lätt att känna igen. Ändå är Tenggrens namn nästan okänt i Sverige, trots att han blev en inspirationskälla för senare tiders konstnärer.

Emanuelsson har ägnat 25 år av forskning bakom denna bok och resultatet har blivit ett verkligt gediget verk.
Boken är en praktvolym i stort format, ca 22 x 28 cm, och slösande rikt illustrerad. Trots att berättelsen är så detaljrik är texten lättläst och intresseväckande. En mycket fin och fascinerande konstnärsbiografi.

Boken ingår dessutom i serien Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, där den utgör nr 125.

Gustaf Tenggren – en biografi i bibliotekets katalog

Hollywood på 1920-talet

Bland filmstjärnor i USA

Vi kan idag följa dagens filmstjärnor och andra kända personer via internet och sociala medier. När filmindustrin växte fram i början av 1900-talet var det dock helt annorlunda.

Starten för Hollywoods s k ”guldålder” brukar ibland sättas till slutet av 1920-talet, då ljudfilmen slog igenom. Tiden dessförinnan kan man kalla ”stumfilmsepoken”.

Stumfilmstidens filmstjärnor kunde vara verkliga megastjärnor. Det fanns inte så många riktigt stora stjärnor, så dessa personer var igenkända i stora delar av världen, och deras liv beskrevs i tidningar och böcker. För den vanlige biobesökaren framstod dessa stjärnor som närmast ouppnåeliga.

I bibliotekets magasin hittade jag av en slump den intressanta boken ”Hos filmstjärnor i U.S.A. : snapshots från New York och Hollywood” av Märta Lindqvist (Gebers, 1924).

Märta Lindqvist (1888-1939) var journalist på Svenska Dagbladet och skrev ”resebrev” från USA, vilka sedan publicerades i tidningen. Flertalet av kapitlen i den här boken utgörs av dessa artiklar.

I boken ”Hos filmstjärnor i U.S.A.” möter vi de allra största av den tidens stjärnor. Det allra första kapitlet heter ”Världens störste kvinnotjusare på nära håll” och handlar givetvis om Rudolph Valentino, som under sin storhetstid var föremål för en extrem idolkult. Två år efter att den här boken kom ut avled Valentino hastigt vid endast 31 års ålder.

Lindqvist träffar Douglas Fairbanks och Mary Pickford. Det populära filmstjärneparet besökte också Stockholm under 1924, något som vid den här tiden var rena sensationen. Ett särskilt kapitel i boken handlar om detta mycket uppmärksammade besök.

Hon lyckas även få en intervju med självaste Charlie Chaplin, något som var mycket svårt och som endast lyckades tack vare Victor Sjöström, den svenske regissören som då nyligen hade flyttat till Hollywood. ”Om jag lever, tills jag blir hundra år, skall jag icke glömma det ögonblicket” skriver Lindqvist om hennes allra första möte med megastjärnan Chaplin.

Den som är intresserad av filmhistoria konstaterar att Märta Lindqvist verkligen lyckades träffa många av den tidens allra största namn: Erich von Stroheim, Ernst Lubitsch, Norma Talmadge… och lille Jackie Coogan, ”Chaplins pojke”, som då endast var 10 år. Långt senare skulle Coogan bli känd som Uncle Fester i tv-serien Familjen Addams.

Lindqvist beskriver hur förvånad hon blev när hon först kom till Hollywood. Stora delar av det omgivande landskapet visade sig vara ökenliknande. Men den stora Hollywoodskylten, som hade monterats upp bara året dessförinnan, fanns på plats. Då var den längre och det stod ”Hollywoodland”.

Detta är en fascinerande bok, underhållande och spirituellt skriven. Den är ett intressant tidsdokument från en tid som ligger långt bort, fast kanske inte så långt ändå. Illustrerad med ett 10-tal foton.

Jag låter Märta Lindqvist få sista ordet: ”Totalintrycket av filmstaden, som inte är någon filmstad: en underligt hetsad stämning, ett underligt ofärdigt yttre, en myckenhet stötande fulhet och naiv okultur – men samtidigt en målmedveten energi och en glättig sorglöshet, som i den amerikanska filmen kanske ge något av det allra mest typiska – och värdefulla – i amerikanskt väsen.”

”Hos filmstjärnor i U.S.A.” i bibliotekets katalog

 

Kalle Anka 80 år

Kalle Anka

Idag gratulerar vi Kalle Anka på 80-årsdagen!
Det var den 9 juni 1934 som Kalle gjorde sin entré i en biroll i Disneys tecknade kortfilm ”The Wise Little Hen” (”Den kloka lilla hönan”).

Figuren blev populär och återkom snart i flera andra filmer. Snart blev han mer populär än Musse Pigg och fick huvudrollen i hundratals kortfilmer.
Sedan blev Kalle Anka dessutom en tecknad seriefigur. Den mest kände av Kalles serieskapare är Carl Barks (1901-2000). Han skapade staden Ankeborg och dessutom många av de mest kända bifigurerna kring Kalle, t ex Joakim von Anka, Oppfinnar-Jocke, Alexander Lukas och den kriminella Björnligan.

Kalle Anka i bokform

Den svenska serietidningen Kalle Anka & C:o började utges redan 1948. Den har varit Sveriges mest sålda serietidning, men på senare år har upplagan sjunkit.
De gamla serietidningarnas innehåll har utgivits i ny upplaga i bokform, och dessa kan du låna på biblioteket. Kvack!

Kalle Anka – den kompletta årgången [flera olika delar] i bibliotekets katalog

Gösta Ekman

Djävulspakten

I våra dagars kändistäta medievärld är det nog kanske svårt att riktigt förstå hur extremt berömd skådespelaren Gösta Ekman d ä. (1890-1938) var. Han var den störste. Ständigt fanns han i strålkastarnas ljus och på tidningarnas förstasidor. Idag skulle vi kalla honom superstjärna, men det ordet fanns inte i dåtidens språk. Kvinnorna kunde svimma av hänförelse inför Gösta Ekman, som kom att grunda en stor teaterdynasti. När den svenska filmen föddes var Gösta Ekman dess stora fixstjärna.

Carina Burman tecknar hans porträtt i den läsvärda biografin ”Djävulspakten : Gösta Ekmans liv och konstnärskap” (Bonniers, 2011).
Gösta Ekman kallas ibland ”d.ä.” för att skilja honom från sonsonen med samma namn, som då kallas ”d.y.”

Gösta Ekman brände sitt ljus i båda ändar. Hans androgyna framtoning gjorde att både män och kvinnor attraherades av honom. Men hans kärlek till skådespeleriet krävde allt. Familj och relationer offrades, och även hans hälsa. Under sina år i Berlin upptäckte han det vita giftet – kokainet. Ekman dog 1938, endast 47 år gammal. Begravningståget var magnifikt, hans sista stora shownummer.

Det här är en stor biografi, dramatisk och händelserik. Burmans prosa är utsökt, och än en gång får läsaren ett bevis på att verkligheten ibland kan överträffa dikten. Hade Gösta Ekman varit amerikan hade det redan gjorts ett flertal filmer om hans liv.

Titeln ”Djävulspakten” syftar på att Ekman redan från unga år ”köpte sig” ungdom och framgång genom att offra sitt privatliv och sin hälsa, likt den pakt Faust gjorde med Djävulen.

Gösta Ekman kunde spela allt, från akrobat till dandy och förste älskare, och hans register var stort. Den allra största succén var hans insats som den berusade Billy i komedin ”Gröna hissen”, en roll han spelade över 1000 gånger mellan 1921 och 1937. Någon internationell filmkarriär blev det dock inte. Men Gösta Ekman hade givetvis huvudrollen i den första stora svenska ljudfilmen, ”För hennes skull” (1930).

Det här är rimligen den stora biografin om Gösta Ekman. Burman är inte på något sätt okritiskt hyllande, tvärtom lyfter hon fram Ekmans mångbottnade personlighet med alla sina sidor.
Det är fascinerande att läsa om Ekmans enorma stjärnstatus. Det kan inte ha varit lätt att vara gift med honom.

Gösta Ekman övergav aldrig en genre. Han fortsatte att spela komedi och lättsamma roller trots att han hade slagit igenom som seriös aktör. När han sedan startade egen teater fortsatte han att göra egna roller. När filmen kom, fortsatte han även med teaterrollerna. Idag skulle vi kalla honom arbetsnarkoman. Men till slut blev det för mycket för honom.

Djävulspakten” är en sådan där bok som man inte kan sluta läsa när man börjar.
Burman är en god stilist och en utmärkt berättare. Skildringen är kryddad med talrika citat ur samtida recensioner och andra texter, och illustrerad med massor av foton. En mycket bra och läsvärd biografi, dessutom underhållande.

Djävulspakten i bibliotekets katalog

Sveriges äldsta film

Komiska scener på Djurgården 1896

Stockholmskällan har inlett ett samarbete med Kungliga Biblioteket. Det betyder att journalfilmer och andra historiska filmpärlor inom kort kommer att börja dyka upp online.

Till att börja med har Sveriges äldsta bevarade film lagts ut. Det är en 32 sekunder lång filmsnutt som visar komiska scener på Djurgården 1896. Filmen är regisserad av tysken Max Skladanowsky.
En cyklist kör omkull, det är lite slagsmål, några till synes berusade vinglar förbi. Ursprunglig humor, på något sätt.

Stockholmskällan: Äldsta filmen inspelad i Sverige

Svensk filmhistoria hotas av utplåning

Filmrullar

Här i bloggen har jag tidigare skrivit om arkiverings- och digitaliseringsproblemen för spelfilmer. Då gällde det ur ett internationellt perspektiv. Endast en mindre del av vår tids filmer kommer att kunna bevaras för eftervärlden. En stor del av 1900-talets filmhistoria har redan gått förlorad.

Dagens Nyheter beskriver i en färsk artikel hur det svenska filmarvet hotas. 2500 spelfilmer och 6000 kortfilmer finns i dagsläget endast bevarade analogt, alltså som fysiska filmrullar. För att bevaras till framtiden behöver de skannas in digitalt, ett enormt och kostsamt arbete som ingen vill betala för.

Enligt försiktiga beräkningar skulle det kosta ca 300 miljoner kr och ta ca 20 år att utföra arbetet. Dessa siffror är troligen satta i underkant. Till råga på allt är den tekniska utrustning som krävs för arbetet snart föråldrad och det blir svårt att köpa reservdelar till den.
DN 130408: Arkivdöd hotar svensk filmskatt

Det snabba skiftet mellan olika lagringstekniker är ett stort problem för arkiv och bibliotek.
Expressens kulturredaktion har just nu en intressant artikelserie i ämnet, ”Sparkrav”. Här tar man också upp vår samtids förändrade attityd till sparande och arkiverande.
Expr 130330: Karin Olsson: Utrensning
Expr 130331: Anders Mildner: Allt ska bort
Expr 130414: Jesper Högström: Undertrycket

Ibland kan man undra hur mycket av vårt tids kultur som kommer att finnas kvar om t ex 200 år.
Böcker och brev från exempelvis 1700-talet finns kvar och kan läsas av oss idag. Men hur är det med allt som vi idag skriver och fotograferar, och sedan endast sparas digitalt? Kommer dina bilder på Facebook och Instagram att finnas kvar om 10 år? Även om de sparas, kommer de då att kunna läsas rent tekniskt? Ingen vet.
Det är som att skriva i sand. Allt är förgängligt, som det står i Predikaren.

Svenska affischer

Svenska affischer

Guldåldern för svensk affischkonst inföll under den första halvan av 1900-talet, ungefär t o m 1950-talets slut. Välkända och ikoniska affischer som Albert Engströms ”Kräftor kräva dessa drycker” inför omröstningen om rusdrycksförbud 1922, och valaffischen ”Gärna medalj, men först en rejäl pension” 1957 har sin givna plats i vår historia.

Men hittills har det saknats en bra översikt över affischer från olika tidsperioder. Nu har denna lucka fyllts av den fina boken ”Svenska affischer : affischkonst 1895-1960” av Olof Halldin (Ordalaget, 2012).

Affischens roll är att sitta uppe under en begränsad tid. Den är också i allmänhet ett beställningsarbete, och kan vara en ren reklamaffisch för en produkt. Exempel på särskilda affischkategorier är filmaffischer och kampanjaffischer.

Olof Halldin är affischexpert på Kungliga biblioteket och har gjort urvalet av affischer till den här boken. Alla affischer är grupperade kronologiskt efter decennium. Inom varje årtionde presenteras sedan enskilda affischkonstnärer. Några av dessa kan sägas vara mer kända (Einar Nerman, Wilhelm Kåge, Anders Beckman), medan andra hittills har varit mer anonyma (Eric Rohman, Gösta Åberg, Tore Hinnerud m fl).

Här ser vi hur affischernas formgivning har utvecklats under 1900-talet. Den grafiska konsten och affischkonsten har lånat inspiration och uttryck av varandra. Från 1910-talets jugendbilder går vi mot en stramare och mer raffinerad modernism. I ”Svenska affischer” finns t ex ett helt fantastiskt kapitel om svenska filmaffischer från 1930-talet. Roligt att dessa kreativa affischskapare äntligen kan få den uppmärksamhet och det erkännande de så väl förtjänar.

Det är verkligen en rik konstskatt som presenteras i den här fina boken, som är i stort format och omfattar hela 223 sidor. Några av de finaste och mest tidstypiska affischerna får breda ut sig över helsidor. Bra tryck och färgkvalitet dessutom. Denna stiliga och läsvärda bok kan jag verkligen rekommendera.

Svenska affischer i bibliotekets katalog

Skadligt upphetsande dans från 1910

Avgrunden (affisch från 1922)

Den svenska filmcensuren var världens äldsta. Statens biografbyrå instiftades redan 1911.
Ett av de första berömda censurfallen gällde den danska filmen Avgrunden (1910) med skådespelerskan Asta Nielsen (1881-1972).

I filmen finns en scen där Nielsen dansar runt en fastbunden man. Hon bär ett rep kring midjan. En bit in i dansen tar hon av sig repet och använder det som piska.
Filmen fick svensk premiär i oktober 1910. Det är oklart om den visades i sin helhet i Sverige, men i december 1911 beslutade Biografbyrån att klippa bort hela dansscenen, med hänvisning till att den ansågs ”skadligt upphetsande”.

Svensk Mediedatabas har kommit över ett filmklipp med hela dansscenen. Rekommenderas!

Ta en titt på den och bedöm om den än idag kan sägas vara ”skadligt upphetsande”.

Hollywood – guldåldern

Hollywood - guldåldern

Hollywoods stjärnglans har väl falnat en del idag, men det fanns en tid då det i våra städer uppfördes påkostade biograftempel och då biobesöket var ett extraordinärt nöje. Decennierna kring ljudfilmens födelse 1927 kallas ibland för filmens guldålder.

Om denna tidsperiod handlar Lasse Bergströms bok ”Hollywood – guldåldern” (Norstedts, 2010). Författaren är välkänd filmkritiker och förläggare.

Boken är en trivsam och personlig berättelse om hollywoodsk filmhistoria. Den är inte rent kronologiskt uppställd, utan mer tematiskt. Fokus ligger på enskilda filmskapare och deras verk. Stumfilmspionjärer som D W Griffith och Erich von Stroheim får egna kapitel, och ett långt avsnitt handlar om den klassiska stumfilmsfarsen. Läs om Chaplin, Buster Keaton, Harold Lloyd och även andra som inte är lika ihågkomna idag. Det är hela tiden filmkonsten och filmerna som står i centrum. Kapitlet om Roscoe ”Fatty” Arbuckle innehåller således inte ett ord om den skandal som avslutade hans karriär 1921.

Andra halvan av boken handlar om tiden efter ljudfilmens genombrott. Här finns kapitel om Walt Disney, Fred Astaire, Helan & Halvan, och en långt avslutande block med klassiska regissörer som John Ford, Frank Capra, Howard Hawks, Ernst Lubitsch och många andra.

Bergström skriver mycket personligt och medryckande, och är mycket kunnig i sitt ämne.  Som läsare blir man verkligen nyfiken på många av dessa gamla filmer.

Boken är tjock (461 sidor) och mycket rikt illustrerad. Den har ett något ovanligt tvärformat, som dock passar bra till de stillbilder ur alla filmer som återges i den.

Kul läsning! Min enda invändning är att innehållsförteckningen borde ha placerats längst fram i boken och inte längst bak.

Hollywood – guldåldern i bibliotekets katalog

Oscar-extra

”Forget it. No civil war picture ever made a nickel.”
(Filmproducenten Irving Thalberg nobbar filmrättigheterna till ‘Borta med vinden’, 1938)

Digital undergång för vår tids filmarkiv?

Av alla tusentals stumfilmer som producerades har inte mer än 10% bevarats. Av amerikanska ljudfilmer äldre än 1950 har ca 50% bevarats. Sådan tur att vi nu har en digital filmteknik – det gör det ju mycket lättare att bevara vår tids filmer till eftervärlden. Trodde vi ja. I själva verket kan det vara precis tvärtom.

David Bordwells ”Observations on film art” belyser detta arkiverings- och bevarandeproblem i en mycket läsvård och intressant bloggartikel.

Pandora’s digital box: Pix and pixels

Gamla tiders filmer var som bekant tillverkade av nitrat, ett brandfarligt och ohållbart material som övergavs för filmbruk kring 1950. I och med DVD- och Blu-ray-marknadens framväxt har behovet av restaurering av gammal film ökat. Men de nya restaurerade versionerna av filmerna sparas i allmänhet inte på 35 mm-film, utan endast digitalt. De digitala versioner av filmerna som visas på biografer har en krypterad nyckel för att kunna visas – orsaken är att undvika piratkopiering. För arkivändamål kan man undra över hur länge dessa koder är giltiga. Även om koden sparas tillsammans med en digital filmversion kanske inte filmen kan visas i framtiden.

Dessutom förändras vår tids teknik hela tiden. Materialet behöver ofta flyttas till nya lagringsmedia. Hur länge håller egentligen en hårddisk? Och hur lång tid tar det innan en lagringsteknik är hopplöst föråldrad? Kommer en helt vanlig DVD att kunna läsas av en dator om exempelvis 25 år? Ingen vet med säkerhet.
Arkiven har idag att hantera ett 20-tal olika bild- och videoformat, och ett 10-tal ljudformat.

Traditionell 35 mm-film kommer inte att finnas kvar i samma utsträckning, och så småningom upphör tillverkningen helt. De 35 mm-filmer som finns kvar kommer då inte att kunna ersättas av nya.

Att lagra alla tusentals filmer, och konstant flytta dem till (för tillfället) säkra format kommer att vara kostsamt och personalkrävande. Arkiv och bibliotek har begränsade resurser. Dessutom tar en digital film enorm plats rent utrymmesmässigt. Det är stora problem som arkiven kommer att ställas inför.

Vad kommer egentligen att bli kvar av all den kultur vi producerar idag? En 500 år gammal bok kan vi läsa än idag. Men kan vi se 2010-talets filmer om bara några decennier? Och vem eller vilka ska besluta om vad som ska sparas och vad som ska raderas? Svåra men viktiga frågor.

”Now it’s clear that the switchover to digital distribution and projection had a far more sweeping impact on film culture than almost anyone expected. (…)
The digital gold rush, along with fear of piracy, favored short-term solutions and proprietary, incompatible software and hardware. There were too many ephemeral video formats chasing the consumer and prosumer market, with little thought of their afterlives. (…)
We’re left with a plethora of transitory standards that will be impossible to recover. Nonprofit archives will struggle to maintain collections with any thoroughness. Choosing what to save, always necessary, will now become crucial. Only a fraction of what we have can be conserved – not preserved, merely kept.”

%d bloggare gillar detta: