Bloggarkiv

Hemsökelser i Stockholm

Hemsökt

Det finns ett stort intresse för berättelser om upplevelser av oförklarliga fenomen.
Särskilt många byggnader som sägs vara hemsökta finns i Stockholmsområdet. Om dessa platser kan du läsa i Petter Inedahls bok ”Hemsökt : spökerier i Stockholms län” (Carlsson, 2015).

Hemsökt” består av 100 olika kapitel, som bara är några sidor långa. Varje kapitel beskriver en viss plats och återger vittnesmål från besökare. Alla nutida vittnesmål är anonyma.
Inedahl passar också på att berätta byggnadernas historia, vilket gör boken intressant även för den som är intresserad av själva platserna. Författaren tycks dessutom själv ha besökt de flesta platserna och då tagit de foton, som illustrerar boken.

Här tas läsaren med till slott, herrgårdar, kyrkor men också till kanske mer oväntade platser som grottor och stadshotell. Nästan alla berättelser är tidigare opublicerade.
Boken är underhållande och rappt skriven, och kapitlen har intresseväckande rubriker. Några exempel: ”Det skrikande barnet i källaren”, ”De döda under krogen”, ”Biskopens stulna guld” och  ”Skräcknatten på Djursnäs”.

Inedahl påpekar helt korrekt att spöken och berättelserna om dem är en del av vår kulturhistoria, vare sig man tror på dem eller inte.
En spännande bok även för den som inte bor i Stockholmstrakten. Den lättskrämde kanske dock ska undvika att läsa den strax före läggdags.

Hemsökt i bibliotekets katalog

Monster och vidunder

Monster & vidunder

Genom seklerna har människor trott att det finns monster och vidunder. Djupt under jorden, bortom bergen, långt inne i skogen, underhavets yta, ja överallt kan det finns mystiska väsen.

Tecknaren Kristofer Gustafsson har samlat och tecknat ett hundratal av dessa varelser i sin bok ”Monster & vidunder : lexikon över världens väsen” (Semic, 2014).
Här får vi träffa mer eller mindre otäcka figurer från sagor, legender och folklore. Alla varelser listas i alfabetisk ordning, och de är avbildade i form av en eller flera teckningar. Texten är ganska kortfattad men lättläst och ofta underhållande. Figurernas olika egenskaper räknas upp, och läsaren får referenser till kända mytologiska berättelser.
Här och var påvisas likheter mellan olika figurer från helt skilda geografiska områden. Ett plus med boken är just att den inte begränsar sig till de västerländska mytologierna utan även tar upp varelser från t ex asiatiska berättelser.

Vissa varelser, t ex jättar, sjöfolk och ormar, får längre beskrivningar. Andra, mindre frekventa vidunder kan få en halvsida.

Ibland har välkända mytologiska figurer grupperats under ett samlingsnamn. Apokalypsens fyra ryttare hittar vi t ex under ”Uppenbarelseodjuren” tillsammans med andra varelser från Bibelns Uppenbarelsebok.

Monster & vidunder” är riktigt snyggt formgiven, med en bruntonad bakgrundsfärg på varje sida som ska ge en effekt av man sitter och läser en ”gammal bok”. Teckningarna är snygga och detaljerade. Boken har en extremt hög blädderfaktor. Man kan börja läsa precis var som helst, helt utan förkunskaper. Det är hur lätt som helst att fastna i denna bok. Passar lika bra för unga läsare som för vuxna.
Monster & vidunder” har också ett praktiskt register och avslutas med en litteraturlista.

Boken kan också användas som inspirationskälla för den som vill ha bilder av mytologiska varelser, kanske som förlaga för eget tecknande.

Monster & vidunder i bibliotekets katalog

 

Nordiska väsen

Nordiska väsen

I nordisk folktro fanns många mytiska och mystiska varelser, och de flesta av dem ansågs bo i de stora skogarna. I många fall trodde man att dessa väsen var osynliga om de inte själva valde att visa sig. Förr i tiden var dessa varelser en naturlig del av världen. De hjälpte människorna att ha respekt för naturen.

I Johan Egerkrans fina bok ”Nordiska väsen” (B.Wahlströms, 2013) möter vi de mest kända av dem: älvor, gårdstomte, havsfru, skogsrå, jättar, Näcken, vittror, vättar, troll och många andra.

Egerkrans är mest känd som illustratör av böcker i fantasygenren, men här skriver han också själv om alla väsen.

Boken är i stort format och estetiskt mycket tilltalande. Egerkrans högklassiga illustrationer är stämningsfulla, och boken har en utmärkt formgivning. Snirkligt utformade bildtexter ger oss en trolsk stämning, och t o m sidornas papperskvalitet är genomtänkt.

Efter en kort introduktion följer enskilda kapitel om de olika väsen som författaren valt ut, med några sidor om varje. Varelserna är indelade i fem huvudgrupper: Oknytt, dragväsen, hamnskiftare, dödsväsen och odjur.

Det märks att Egerkrans gillar sitt ämne. Han skriver med påtaglig inlevelse om de olika väsen han själv illustrerat, och man kan egentligen börja läsa var som helst i boken. Den kan också användas som uppslagsbok.

Om Bäckahästen får vi t ex veta att den var ett lömskt rovdjur som lurade i bäckar och sjöar, där den försökte dra ned förbipasserande i djupet. En del bäckahästar var dock mer finurliga än mordiska och nöjde sig med att spela folk allehanda spratt.

Känner du till Lyktgubben? Han troddes vara en osalig ande efter en avliden som lurat till sig någon annans mark. Som straff fick han ingen ro i graven utan dömdes till att i all evighet ”vandra” längs den ”orätta” markgränsen. Lyktgubben kunde av ren elakhet förvilla folk så att de gick vilse. Om man var snäll mot lyktgubben kunde han dock hjälpa en att hitta hem. Men det var viktigt att ge honom en slant som tack, annars blev han vred.

Det finns verkligen många väsen ur nordisk folktro. En del av dem är gäckande, andra är förföriska, vissa är farliga. I ”Nordiska väsen” kommer du att fascineras av många sådana här berättelser. Kanske kommer du dessutom att se dig om en extra gång vid nästa tillfälle då du är ute i skogen på egen hand.

Nordiska väsen i bibliotekets katalog

Påskfirande

Glad Påsk

Så här i Stilla veckan kan vi fundera lite över påsken. Det är den äldsta och största kristna högtiden, och den firas till minne av Jesu uppståndelse. Men idag är det kanske inte så många som reflekterar över just detta. Istället planerar man sin kommande ledighet. Påskmaten ska inhandlas, godisäggen ska fyllas, och kanske ska det göras en färd till en fjällstuga.

För dig som vill få en lättilllgänglig guide till påsken kan jag rekommendera den lilla boken ”Glad Påsk! : fastlagen – fastan – påsken”  av Maria Maxén & Helena Waldetoft Lindroth (Nordiska museet, 1995).

Allt kring fastlagen och fastan har nog sedan reformationen blivit ganska diffust för många. Numera ser vi mest fastan som perioden innan påsk.
Fastlagen är de tre dagarna som ligger innan fastan. Den mest kända av dessa tre dagar är fettisdagen, då vi äter semlor. I flera katolska länder har man karnevaler under fastlagen. Sedan vidtar alltså fastan, om pågår i 40 dagar (46 om man räknar in söndagarna, då man inte behövde fasta). Fastan börjar på askonsdagen. Då skulle man leva återhållsamt

Våra påskseder har en intressant bakgrund. Påskriset har troligen anor från förkristen tid. Den som berördes med ris troddes förr få ta del av trädets inneboende kraft.
Numera har vi prydnadsris med fjädervippor. Dessa har funnits i ca 150 år.

Sista veckan i fastan kallas Dymmelveckan eller Stilla veckan och det är den vi är inne i nu. Fastans strängaste och mest allvarliga tid var dymmeln, dvs tiden från onsdag till lördag. Då fick ingen arbeta, och man behövde vidta olika försiktighetsåtgärder. Om man högg ved under denna tid, och sedan uppförde ett hus av den veden, så bringade man olycka över det huset. Om kreaturen skulle trampa på en flisa från den veden kunde de bli halta, o s v.

Under dymmelveckan var häxorna särskilt farliga. Man var tvungen att stänga till alla öppningar i huset så att de inte kunde ta sig in, och plocka undan alla redskap som kunde tänkas användas för färder till Blåkulla.

I boken ”Glad Påsk!” kan du läsa citat ur gamla uppteckningar som visar hur man firade påsk förr.
På långfredagens morgon brukade man piska varandra med ris för att påminna om Jesu lidande. Detta kallades ”Långfredagsskräck”. Seden är känd i Sverige sedan 1600-talet men har numera fallit ur bruk.

Det är alltid spännande att veta varför vi har våra seder och vanor. Varför äter vi så mycket ägg till påsk? Jo, under den katolska tiden var ägg förbjuden mat under fastan. När det blev tillåtet igen åt man desto fler ägg, samtidigt som hönsen började värpa igen efter vinterns uppehåll. Så det fanns gott om ägg, inte bara från höns.

En liten men innehållsrik bok, dessutom rikt illustrerad.

Glad Påsk! i bibliotekets katalog

Vålnaden går före

Vålnaden går före

I alla tidsåldrar har människan funderat över livet och döden. Hur såg våra förfäder på själen? Vad trodde man om den?

Religionshistorikern Eva Carlsson Werle har i sin bok ”Vålnaden går före… folktron om själen” (Carlssons, 2010) undersökt hur man i folktron uppfattade begreppet ”själ”. Hon har gått igenom uppteckningar i folkminnesarkiv och annat källmaterial. Resultatet är den här boken, som är både lättillgänglig, spännande och fantasieggande.
Carlsson Werle drar dessutom paralleller till vår tids skönlitteratur, där flera av folktrons motiv kring själen dyker upp på nytt. Det gäller exempelvis genrerna fantasy och science fiction. Många läsare kan säkert komma att bli överraskade av att motiv i kända romaner har sin grund i gammal folktro.

Våra förfäder är idag borta, men i sina berättelser som finns nedtecknade i arkiven finns deras tankevärld kvar.
I ”Vålnaden går före” kan du läsa om folktro kring skyddsandar, gengångare, gastar, bortbytingar och mycket annat. Ett särskilt intressant avsnitt handlar om blodet.
”Själen den sitter i blodet och livet” sade Magnus Andersson. Han var född 1843 och var en av många äldre värmlänningar som intervjuades på 1920-talet.
En gammal uppfattning är att vid ond bråd död ropar blodet ut till världen och vittnar som sin ägares olycka. ”Blodshämnd”, ”blodsoffer” och ”blodsbröder” är välkända begrepp. Det fanns förr mycket folktro just kring blodet. En mördad persons blod ansågs ha makt att avslöja banemannen. Vålnader ansågs vara blodlösa. De saknade alltså själ.

Här kan du också läsa om andan i andedräkten, och om 1800-talets tidvis maniska rädsla över att kanske bli skendöd och bli levande begravd.

Hugaligen, kan vi säga idag. Men vad är egentligen den onda hugen för något? Och vad är det för en mara som givit namn åt exempelvis mardrömmar? Svaret får du i den här boken, som är rikt illustrerad.

Lättläst, upplysande och intressant om folktro.

Vålnaden går före i bibliotekets katalog

Den tatuerade mannen

James O'Connell - den tatuerade mannen- dansar sin jigg

Under första halvan av 1830-talet anlände irländaren James F O’Connell till New York. Han fick arbete på cirkusar och gjorde sig snart känd som ”The Tattooed Man”, Den tatuerade mannen.

O’Connell var nämligen tatuerad över hela kroppen. Han var den första tatuerade person som förevisades offentligt i USA.

Tatueringar var vid denna tid mycket tabubelagda. Få västerlänningar hade någon tatuering. De ansågs vara ett av de tydligaste kännetecknen för ”primitiva” kulturer.

Hur hade O’Connell fått sina tatueringar?

Irländaren var sjöman ombord på valfångaren ”John Bull” som var på väg från Australien till Nya Zeeland. I en svår storm gick fartyget på ett rev och förliste. I en livbåt lyckades O’Connell och fem andra ur besättningen rädda sig. De anlände till (den idag mikronesiska) ön Ponape och tillfångatogs där av lokalbefolkningen. O’Connell lyckades då, enligt sin egen berättelse, rädda sitt och sina kamraters liv genom att dansa en irländsk jigg. De infödda blev intresserade av hans jiggande och valde att införliva honom i sin stam. Detta krävde dock att han tatuerades.

O’Connells egen berättelse om hur den långa och smärtsamma tatueringen gick till är dramatisk och fylld av detaljer. Tatuerandet pågick i åtta dagar och utfördes av ”yppiga oskulder”. O’Connell giftes sedan bort med en av de unga kvinnorna.

Han ska sedan ha varit hos ponapeanerna i ca fem-sex år innan han 1833 lyckades rymma med ett förbipasserande fartyg.

Framme i USA fick alltså O’Connell jobb på cirkus. Efter några år reste han runt med den berömde P T Barnums show, där han blev en av huvudattraktionerna. Han visade sina tatueringar, dansade sin jigg och berättade om sina äventyr. Publiken kunde också köpa hans bok ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845).

The life and times of James T O'Connell - the tattooed man

Denna bok kan du nu läsa som gratis nedladdningsbar e-bok, via Public Domain Review.
Ladda ned James F O’Connell: ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845) som gratis e-bok

Man kan väl misstänka att O’Connell bättrade på sin historia en hel del i efterhand. Nutida bedömare har exempelvis påpekat att lokalbefolkningen på Ponape inte brukar tatuera hela kroppen, utan endast valda ställen. Så den dansande irländaren skaffade sig kanske en del av sina tatueringar någon annanstans.
Han avled 1854. Det berättas att en sjöman vid begravningen dansade en hornpipe till O’Connells ära.

Samtiden fascinerades av den tatuerade mannen. Kanske såg de honom som ”den vite vilden”, ett mellanting mellan den så prydlige vite mannen och män ur den ”primitiva” urbefolkningen. Helkroppstatuerade människor var mycket populära attraktioner under 1800-talet.
Det berättas att P T Barnum senare rekryterade en ännu mer tatuerad alban vid namn Konstantin, och 1898 kunde han t o m vara först med att för den amerikanska showpubliken presentera en tatuerad kvinna!

Idag behöver vi inte besöka en cirkus för att se en tatuering. Faktum är att det idag nästan är mer ovanligt att vara utan tatuering än att ha en. Kanske du själv eller någon i din omgivning har ett antal?

Moderskap

Mama Dolly

Mors dag lanserades 1905 av den amerikanska lärarinnan Anna Jarvis. Dagen firades första gången 1908. Till Sverige kom mors dag 1919, och förlades till sista söndagen i maj.

Alla har vi en moderrelation. Idéhistorikern Patricia Lorenzoni har skrivit en intressant essäsamling om moderskapet, ”Mama Dolly : bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien” (Norstedts, 2012).
Detta är en genreöverskridande bok som är svår att klassificera. Den spänner över flera ämnen. På biblioteket är den placerad på avdelningen för etnologi.

I ”Mama Dolly” möter vi många olika sorters mödrar: jungfru Maria, det klonade fåret Dolly, Medea i det klassiska dramat, Alien-drottningen, Loretta Lynn, och inte minst den mexikanska gråterskan La Llorona. Det är en kulturhistorisk berättelse som samtidigt är väldigt personlig. Författaren utgår från sina egna känslor inför moderskapet, och från själva kroppen, som inom sig bär på ett nytt liv. Det ena temat avlöser sedan det andra, och idétrådarna tvinnas ihop till en enda lång essä på ett spännande sätt.
Här kan du läsa om relationen moder-barn (som ofta framställs idylliserande, dock icke i denna bok), om kvinnorollen i olika kulturer och epoker, Ett särskilt intressant kapitel handlar om ”bortbytingar” och om adoption. Här finns även ett avsnitt om manliga mödrar.

Boken är fylld av populärkulturella referenser. Kopplingar görs inte bara till Alien-filmerna utan även till tecknade serieromaner.

”Mama Dolly” är lite spretig men läsvärd. Om man gillar den eller ej beror nog på om man uppskattar det påtagligt personliga tilltalet. Själv tycker jag att det ger en intressant dimension till ämnet, särskilt med alla tvära kast i kultur- och samtidshistorien.
Omslaget avbildar en detalj ur konstverket ”Goddess” av Alfred J Quiroz.

Mama Dolly i bibliotekets katalog

Vårdagjämningen

Vårdagjämningen

Idag infaller vårdagjämningen. Vi noterar kanske detta lite förstrött i vår kalender och funderar över hur mycket ljusare det blivit den senaste tiden.
Men förr i världen var vårdagjämningen en av årets viktigaste dagar, och den låg till grund för flera kalenderreformer.

Rent definitionsmässigt är vårdagjämningen en tidpunkt, ingen dag. Solen passerar himmelsekvatorn från söder mot norr. Detta brukar alltid inträffa 20 eller 21 mars.

Vårdagjämningen har traditionellt setts inte bara som den första vårdagen, utan även som en generell nystart. De flesta äldre solkalendrar räknade vårdagjämningen som start på det nya året. Det persiska nyåret firas fortfarande vid denna tidpunkt, liksom kurdernas Newroz-fest.

Det finns många äldre folkliga traditioner kring vårdagjämningen. Innan klockan och almanackan blev allmängods var det årstidernas naturliga växlingar som styrde bondens arbete. Länge nöjde man sig med att dela in året i ett sommar- och ett vinterhalvår, och detta gjordes vid vår- och höstdagjämningarna.

Det finns ett par intressanta böcker om detta för dig som vill veta mera.
Först har vi ”Folktraditioner kring vårdagjämningen : med särskild hänsyn till kontinentala traditioner”, en akademisk avhandling av Karin Danver (Gleerup, 1943).
Denna bok omarbetades sedan och gavs ut i en ny version mer än 30 år senare: ”Då allt var jemnskiftadt : något om äldre folklig tideräkning : seder och bruk kring dagjämningstiderna” av Karin Johansson (LT, 1975).
(OBS att författaren hade hunnit byta efternamn under tiden mellan bokens två utgåvor)
Karin Danver/Johansson (1902-1975) var fil. dr. i folklivsforskning.

Det var vårdagjämningens felaktiga placering i kalendern som var ett av de viktigaste skälen till den gregorianska kalenderreformen. När Julius Caesar lät inrätta den julianska kalendern med en skottdag vart fjärde år tänkte ingen på att kalendern gradvis ”drog sig” eftersom årets längd inte är exakt lika långt som kalendern.

När påven Gregorius XIII lät införa den gregorianska kalendern 1582 togs 10 dagar bort ur kalendern för att den åter skulle hamna i fas med årstiderna. (Den gregorianska kalendern drar sig bara ca ett dygn på 3000 år).
Det dröjde dock innan de protestantiska länderna införde denna katolska nymodighet. På 1700-talet hade vårdagjämningen dragit sig ännu längre tillbaka i kalendern. Redan på 1500-talet låg den kring Gregorius-dagen den 12 mars. På grund av detta är många äldre folkliga traditioner kring vårdagjämningen knutna till just Gregorius.
”Gregori tid – dag och natt lika vid” säger ett gammalt ordstäv som även finns i Bondepraktikan.

I Danmark skulle plogen sättas i jorden på Gregoriedagen, medan man i Sverige hellre såg Bengt-dagen 21 mars som plogens dag.

(Vän av ordning påpekar kanske nu att det är Viktoria som har namnsdag den 12 mars, men det är unikt för Sverige. Gregorius flyttades 1882 i kalendern till den 13 mars, och knuffades då bort av namnet Viktoria, som istället infördes den 12 mars. Victoria av Baden hade förlovat sig med kronprins Gustaf – den blivande kung Gustaf V – just detta datum. Övriga länder har kvar Gregorius den 12 mars i sina kalendrar).

Det var 1753 som den gregorianska kalendern infördes även i Sverige. Vid det laget hade kalendern hamnat så pass mycket fel att man fick ta bort hela 11 dagar. Sedan hade man länge två parallella kalenderserier i almanackorna: ”Gamla stilen” och ”Nya stilen”.

Det finns många intressanta berättelser i folkminnesarkiven, och en hel del av dem finns återgivna i Karin Johanssons böcker. Den senare utgåvan är utökad och reviderad, så det är den man helst bör börja med. Den gamla har dock också sin charm. I den gick hon bl a i polemik med den klassiska synen att se många folkiga sedvänjor som rester av gamla fruktbarhetskulter.

”Då allt var jemnskiftadt” och ”Folktraditioner kring vårdagjämningen” är underhållande och tänkvärda böcker som hjälper oss att minnas kopplingarna till våra förfäder och hur de uppfattade sin tid.

Då allt var jemnskiftadt i bibliotekets katalog

Folktraditioner kring vårdagjämningen i bibliotekets katalog

Ur regnskogens skugga

Ur regnskogens skugga

Idag vill bloggen rekommendera en av 2012 års finaste fackböcker, ”Ur regnskogens skugga : Daniel Rolander och resan till Surinam” (Max Ström, 2012) av James Dobreff, Helene Schmitz och Arne Jönsson. Den nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Boken handlar om Daniel Rolander (1723/25-1793), en av Carl von Linnés mest begåvade lärjungar. 1754 begav han sig ut på en nästan ofattbart strapatsrik resa till Sydamerika och urskogarna i Surinam, ett land som då var en del av Holländska Guyana. Rolanders uppdrag var att samla in växter, studera djurlivet och att beskriva landet. Resan varade i två år och Rolander dokumenterade den i en omfattande dagbok, Diarium Surinamicum, skriven på latin.

Rolander var skarpsynt, orädd och egensinnig. När han kommit hem från Surinam vägrade han att dela med sig av sitt material till Linné. Endast han själv skulle få äran av arbetet.
Resultatet blev att Rolander blev helt utfrusen och tvingades lämna Sverige. Han hamnade i Danmark, där han tidvis levde i svår armod. Under en treveckorsperiod hade han endast en låda äpplen att leva på. Han lyckades få några uppdrag, bl a uppordningen av ett naturaliekabinett och författandet av en naturalhistoria för ön Ven. Den sista tiden tillbringade han i Lund, där han dog 1793.

Hans stora livsverk, dagboken från Surinam, gavs aldrig ut. Rolander hade velat ge ut allting samlat. Om han hade delat upp materialet och t ex publicerat ett flertal artiklar tillsammans med en lagom lång reseskildring, hade detta givit honom stor akademisk ryktbarhet. Istället hände ingenting med det, och manuskriptet finns än idag i Botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn.

Ända fram till 1990-talet trodde man att Rolanders resa till Surinam i stort sett hade varit ett misslyckande, och att det intressanta i hans reserapporter redan hade presenterats av en dansk medicinprofessor på 1770-talet. Arne Jönsson, professor vid Lunds universitet, återupptäckte då manuskriptet och insåg dess värde och omfattning. Han har nu översatt Rolanders dagbok till svenska, vilket gör att texten för första gången ges ut i bokform, efter 250 år.

”Ur regnskogens skugga” är en magnifik bok som består av flera olika delar. Tillsammans bildar de ett verk som ger en stor läsupplevelse. James Dobreff inleder med en mycket intressant essä om Daniel Rolander, och sedan följer Rolanders egen resedagbok från Surinam, åtföljd av helt enastående vackra foton, tagna av naturfotografen Helene Schmitz.
Rolanders reseskildring är välskriven. Han är inte bara intresserad av växter och djur, utan också av de folk han möter längs vägen. Resan till Surinam på 1750-talet var sanslöst krävande. Läs reseberättelsen, förundras över upplysningstidens kunskapstörst och fundera på hur Rolanders liv kunde ha sett ut om han hade fattat en del andra beslut.

En fascinerande och tankeväckande bok, och dessutom ett framstående exempel på bästa sortens bokformgivning.
Om du inte tänker läsa själva dagboken (men jag törs lova att du kommer att fastna i den ganska snabbt), läs åtminstone essän om Rolander och se alla fantastiska foton.

Ur regnskogens skugga i bibliotekets katalog

Om vårt julfirande

Och nu är det jul

Julen är snart här. Det är den mest traditionstyngda av alla våra högtider, och innehåller även en del paradoxer som många har intresserat sig för. Exempelvis firar vi i vårt protestantiska men sekulariserade land ett katolskt helgon (S:t Lucia). Vidare kommer julens ideal från landsbygden, trots att de flesta av oss idag lever i städer.

Etnologen Bo Lönnqvist tar ett intressant grepp på julen i sin bok ”Och nu är det jul…” (Schildts, 2005). Bokens utgångspunkt är det finlandssvenska julfirandet, men Finland och Sverige hade som bekant en gemensam historia i ca 600 år. Detta ger en fräsch vinkel.

Lönnqvists bok tar ett etnologiskt och ibland även filosofiskt perspektiv på julen, vilket betyder att boken har ett djupare innehåll än en del andra julböcker. Han sätter in julen i ett bredare sammanhang.

”Av den icke-kommersialiserade julen, en förindustriell jul i agrar miljö, återstår idag bara ätandet, drickandet, ljuset som symbol mot mörkret och de gröna grenarna – julgranen – som påminnelse om den kommande våren.”

Här kan du läsa om julseder från 1700-talet och fram till idag, om 1960-talets alternativa jular, om julfirande i herrgårdar och torpstugor och om städernas skyltfönster och julgator.

Julen är ofta fylld av förväntningar. Ibland kan det finnas en bild av en ”idealjul” som få når upp till. Då vill vi ha ordning som skapar reda i vardagskaoset. Lönnqvist avslutar boken med några riktigt bra kapitel med olika tankar om julen i ett större sammanhang.

En tankeväckande och bra julbok. Här finns intressant läsning att fundera över mellan julmiddagarna.

Och nu är det jul… i bibliotekets katalog

Folket före oss

Folket före oss

För inte så länge sedan var Sverige ett helt annat land än idag. Människorna bodde på landsbygden och levde ett slitsamt liv, med en helt annan vardag och tidsuppfattning än vår.

Det kan vara svårt att leva sig in i hur detta verkligen var. Henning Hamilton har skrivit flera böcker på detta tema, där han låter människor från förr tala till oss via gamla fotografier. ”Folket före oss” (Skogens hus, 2009) är en fin sådan bok.

Fotona i den här boken kommer från tidigt 1900-tal. Det var en tid då mycket i samhället höll på att förändras, men tack vare fotograferingsteknikens framväxt kunde det gamla livet dokumenteras.

Bilderna kommer från olika delar av Sverige och flera av dem har tidigare publicerats i tidskriften Land.
Boken är indelad i sju avsnitt – Människoöden, Gårdar och torp, På åker och äng, Boskapen, I skogen, Bygdens folk och avslutningsvis Lediga stunder.

Ögonblick från en halt annan tid än vår finns här bevarade. De enskilda människoödena träder fram. Kortare texter kring bilderna ger intressant fördjupning. De flesta bilderna skildrar vardagens arbete och möda, några också glädje och fritid.
”Folket före oss fick aldrig ta del av vår välfärd. Men de var med om att bygga grunden för den”, skriver Hamilton. Att ha mat på bordet och värme i stugan var det inte alla som hade. Det var en ständig kamp för överlevnad.

En väldigt fin bok med stark närvarokänsla. Text och bild samverkar på ett mycket bra sätt, och Hamilton skriver inkännande och kunnigt.

Boken är en nyttig påminnelse om hur bra vi har det idag i våra bekväma bostäder med saker som vi ofta tar för givet: rinnande vatten, avloppssystem och kanske även trådlöst nätverk. Tänk om människorna på dessa bilder kunde fått se vår bekvämlighet!

Folket före oss i bibliotekets katalog

Medeltida djur

Bestiarium

Listiga vargar och dumma åsnor – ”Bestiarium : en medeltida djurbok” av Bo Eriksson (Dialogos, 2009) är boken som beskriver medeltidens underhållande djurberättelser.

Vad är då ett bestiarium?
Det var en typ av djurbok som hade sin storhetstid under medeltiden.
Dessa djurböcker var inte rena arthandböcker som beskrev världens alla djur, utan syftet var att förklara vad de olika djuren symboliserade. För medeltidens människor var dessutom fabeldjur som drakar, enhörningar och gripar lika verkliga som hundar och katter. Historierna kring djuren var ofta sedelärande.

I Bo Erikssons bok om bestiarierna har han samlat de bästa historierna och citaten om djuren. Varje djur beskrivs som det kunde låta i originaltexterna, och Eriksson beskriver på ett underhållande sätt hur man såg på djuren.

Boken är mycket vackert formgiven och illustrerad med samtida bilder. Den innehåller många kul anekdoter och berättelser.

Några citat:
”Räven är ett svekfullt och listigt djur som lurar andra med sin falskhet. När den behöver föda spelar den död: efter att ha vältrat sig i rödfärgad jord så att den tycks vara dränkt i blod, tar den fåglarna som kommer för att beskåda liket.”

”Skorpionen är en mask som lever på land och som ger giftiga sting med sin gaddförsedda svans. Om en människa blir stungen blir hon hydrofob, rädd för vatten. Djuret hugger aldrig mot en öppen handflata.”

Bestiarium i bibliotekets katalog

Provläs boken online

Svenska jätteträd

Svenska jätteträd

Så här i vårtider beundrar vi ibland alla de vackra träd vi kan se i vår omgivning. Sverige är ju ett skogsland och bland alla miljarder träd i vårt land finns även flera riktigt gamla träd. En del av dem är tusentals år gamla.
Per Östermans bok ”Svenska jätteträd och deras mytologiska historia” (Artbooks, 2001) är fascinerande läsning.

Folkliga föreställningar och myter kring träd är urgamla och långt äldre än kristendomen. I den här boken kan du läsa om kulten av träd och urskog, om trädavbildningar på hällristningar, om björnoffer och heliga träd.
Ännu i mitten av1900-talet förekom att man drog barn genom trädhål eller rotbågar för att bota rakitis, även kallad engelska sjukan. Denna sedvänja kallades trädsmörjning. Sjukdomen orsakas av brist på D-vitamin och ger ett försvagat skelett.

Som vi minns fann man på 1980-talet, vid arkeologiska utgrävningar under Frösö kyrka, rester av en stor björkstubbe och kring den en stor mängd djurben.Dessa djur hade med säkerhet varit upphängda i trädet. Kyrkan hade byggts över en hednisk offerlund.

Många lundar har försvunnit. När kristendomen kom såg man till att utplåna de gamla lundarna.

I boken finns en bild av en lund bestående av lindar som står på ett gravröse på Svanås säteri i Moheda, Småland. Den står på privat mark och kan vara en av de få lundar som överlevt.

I slutet av boken finns en lista över 77 svenska jätteträd med en beskrivning över var de finns. En ek i Norra Kvill, Småland, har en omkrets på över 14 meter!

En spännande bok som får oss att bli mer intresserade av träd än vad vi kanske var innan. Den är dessutom illustrerad med många fina foton.

Svenska jätteträd i bibliotekets katalog

Om det svenska i Finland

I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land

Finland var en del av det svenska riket i ca 600 år, vilket fortfarande sätter sin prägel på delar av den finländska kulturen.
Svenskan i Finland, dess historia, nutid och framtid har diskuterats en hel del, särskilt under de senaste åren. Finlandssvenskheten har studerats på olika sätt, men den har varit svår att definiera.

Sven-Erik Klinkmanns bok ”I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land : en resa genom det svenska i Finland” (Svenska litteratursällskapet i Finland, 2011) är en bred studie över den svenska kulturen i vårt östra grannland.

Klinkmann är forskare, författare och kulturkritiker, samt docent i folkloristik. Han intresserar sig en hel del för populärkultur (hans doktorsavhandling handlade om Elvis Presley), så i den här boken kan du hitta intressanta beskrivningar av finlandssvenska populärkulturyttringar.

Det går inte att skriva en sådan här bok utan att ta upp Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), författaren till ”Fänrik Ståls sägner”. Klinkmann ägnar Runeberg ett helt kapitel. Där kan vi läsa om både det finska och svenska i hans författarskap.

Ett annat kapitel handlar om den finlandssvenska jazzen och rockmusiken. Hur ofta hör vi talas om denna musik i Sverige?

Klinkmann visar hur bilder och stereotyper har uppkommit och hur vi kan hantera dem idag. Mumindalen, någon?

Boken är bitvis litet akademisk men innehåller en hel del intressanta utblickar och förklaringar.

I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land i bibliotekets katalog

Drakar

Draken

Ingen har någonsin sett en riktig drake. Ändå är draken det äldsta och mest förnäma fabeldjuret.

Drakar är vanliga i myter, sagor och som symboler. Draken är ofta symbol för det onda, som den ädle riddaren slåss mot, men i Kina står draken istället för visdom och lycka.

I boken ”Draken: fabeldjurens konung” av Åke Dahlström (Carlssons, 2002) finns allt du kan tänkas vilja veta om drakar.

I bokens första del berättas om fabeldjur och vad som kännetecknar dem. I den andra delen beskrivs alla de myter och legender som innehåller drakar, och det är fler än man tror. Drakar finns i flera olika mytologier: nordiska, keltiska, egyptiska, japanska… Särskilda kapitel tar upp draken i fantasylitteraturen, och drakarna i Kina.

Bokens tredje del behandlar draken i konsten, och avbildade drakar av skilda slag. Här kan vi läsa om exempelvis heraldiska drakar och om tatuerade drakar.

En kul och informativ bok om drakar. Författaren har strävat efter att täcka in det mesta om drakarnas värld. Många bilder. Ett spännande läsäventyr!

Draken i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: