Bloggarkiv
Svenska möbler från 1950- och 1960-talet
Intresset för föremål från 1950- och 60-talet är idag stort. Begrepp som retro och vintage är välkända. Det är populärt att fynda gamla saker, och inte minst möbler, i second hand-butiker.
Det som kan vara knepigt är att hitta faktauppgifter om alla dessa föremål.
Andreas Siesings bok ”Svenska möbler : folkhemsform i ull, jakaranda, furu och bok 1949-1970” (Atlantis, 2015) är en omfattande genomgång av landets möbelproduktion under efterkrigstiden.
Detta är en rejäl tegelsten som väger 2.8 kilo. Här finns faktauppgifter och bilder av ca 700 olika möbler från denna kreativa tidsperiod.
Många av möblerna tillverkades av små fabriker som idag inte längre finns kvar. Bara i Tibro fanns det på 1950-talet ett hundratal möbelproducenter.
I den här boken hittar vi givetvis kända formgivare som Bruno Mathsson och Carl Malmsten, men dess styrka är att den lyfter fram alla de formgivare som inte är lika kända och som närmast glömts bort.
Läsaren tas med på en inspirerande nostalgiresa. En hel del av alla dessa möbler är bekanta, medan andra kanske är nya. Möblerna är grovsorterade i tre kategorier: sittmöbler, bord och övriga möbler. Texten är lättläst och intressant, och alla foton är nytagna och av hög kvalitet. Boken avslutas med ett par praktiska och användbara register.
Författaren har gedigna kunskaper i ämnet. Han är hemvärderingsman för auktionsfirman Bukowskis.
”Svenska möbler” är ett modernt referensverk som kommer att användas under lång tid framöver. Boken passar den som söker information om en särskild möbel, den som vill få en överblick över formgivning och trender under 1950- och 60-talen, eller den som bara är intresserad av möbler.
Enda invändningen är väl bokens tyngd – en ordentlig pjäs på nästan 3 kilo är kanske inget man kånkar omkring på, men innehållet är magnifikt.
30 designklassiker
Många av våra vardagsprodukter är resultatet av individuella formgivares unika idéer och visioner. Under 1900-talet har framgångsrika formgivare skapat mängder av produkter som många av oss har använt, kanske ofta utan att egentligen veta vad de heter.
Arkitekten Pia Nordahl Frisk och formgivaren Marit Stigsdotter presenterar många av dem i sin bok ”Vespan, Myran, Chanel no 5… : historien bakom 30 designklassiker” (Arena, 2008).
Produkterna är sorterade alfabetiskt, så boken inleds med servisen Blå Blom och avslutas med Vespan och 85 lamps. Varje kapitel omfattar ungefär 6-8 sidor, och här kan du läsa om produkternas tillkomst och utveckling. Vi får ta del av kul anekdoter och dessutom några personliga kommentarer från författarna. Upphovsmännen till produkterna får också en presentation, och varje sak sätts in i sitt tidssammanhang.
Visste du t ex att den välkända Kobra-telefonen egentligen hette Ericofonen? Den togs först i bruk 1954 på institutioner eftersom den var så praktisk att använda för någon som var sängliggande. Allmänheten kunde köpa den från 1956, men då fanns den bara i benvitt.
Många av oss har suttit på Carl Malmstens pinnstol Lilla Åland, utan att veta att stolen heter just så.
I den här bläddervänliga boken kan du också läsa om exempelvis Arne Jacobsens Myran, Olof Bäckströms Classic-sax från 1967, fladdermusfåtöljen från 1938, om 60-talets Sacco-säck, och om Coca-Colaflaskan, som designades av svensken Alexander Samuelson.
Boken är trevligt berättad och dessutom snyggt formgiven. Den innehåller också fina fotografier av Jonas Sällberg.
Vespan, Myran, Chanel no 5 i bibliotekets katalog
Bokomslag från förra sekelskiftet
Kring år 1900 var det på modet att ge ut böcker med påkostade omslag. Omslagsmotivet var ofta inpräglat i pärmar och rygg, med inlagda färger. Ibland var banden dekorerade med guld- och silverfärg.
Det var ofta mycket konstnärlig formgivning med blomrankor, djurmotiv och porträttbilder. Även bokens titel och författarnamn kunde bli en integrerad del av omslagets design.
Webbplatsen Retronaut har samlat ihop ett flertal bilder av några tidstypiska omslag.
Retronaut: Book covers, c 1900
Funkisglas
Idag omges vi av plastföremål. Plasten finns nästan överallt och vi tar den för given. Men före plasten fanns pressglaset.
Pressglaset var ett nytt material som i mitten av 1800-talet introducerades i Sverige. Detta glas var mer hygieniskt än keramik. Kostnaden för pressglaset var dock inledningsvis hög, men när tillverkningen blivit mer automatiserad sjönk priset. Stora mängder pressglas producerades fram till 1950-talet, då plasten tog över.
I boken ”Funkisglas : pressat och blåst” av Thomas Lindblad och Anna Livén West (Signum/Atlantis, 2011) kan du läsa om, och framför allt se bilder på det pressglas som tillverkades under perioden 1920-1955.
Här finns kylskåpsburkar, speceriskåp med glaslådor av olika storlek, och många sorters förpackningar. Det är just de här vardagsföremålen som har en tendens att lättast försvinna när de ersätts. De är så pass självklara att vi inte ägnar dem många tankar. Vi tänker kanske inte på dessa vardagsföremåls kulturhistoriska värden. Det var ju bara en glasburk.
Men i den här boken sätter författarna in de här glasföremålen i sitt kultur- och designhistoriska sammanhang.
Den strama formen med släta ytor och räta vinklar var typisk för funktionalismen.
Electrolux enkla och raka glaskärl med lock kom in i de svenska köken samtidigt som kylskåpen, och gick att stapla. Man såg vad kärlen innehöll eftersom de var genomskinliga. Man kunde t o m ta ut dem ur kylskåpet och ställa fram dem på bordet, något som var en helt ny och modern idé. Dessa kärl tillverkades i hundratusentals exemplar.
Förpackningarna kunde återanvändas. Det var t ex inte ovanligt att tömda och diskade senapsburkar sedan användes som dricksglas.
Bokens omslag avbildar Kylex, fyra tillbringare med plåtlock. Den största rymmer 1 liter. Hela serien togs fram av Gullaskrufs glasbruk 1937.
Många känner säkert igen Eda-glasen från Värmland. Det blev ett av 1900-talets mest sålda dricksglas och tillverkades under ca 30 års tid utan att formen förändrades.
Det är intressant att se hur man tog fram en standardiserad massproduktion samtidigt som föremålen hade en tilltalande formgivning.
”Funkisglas” är en fascinerande bok. I dagens slit-och-släng-samhälle har många av dessa vardagsföremål i pressglas okänsligt kasserats. När använde du senast en ostkupa i pressglas?
Glasföremålen tar läsaren med på en resa till en tid som inte ligger så långt borta. Samtidigt är boken en skildring av det moderna kökets framväxt.
Mycket rikt illustrerad med många fina foton, alla i färg.
Funkisglas i bibliotekets katalog
Svensk illustration 1900-2000
Illustration är en konstnärlig genre som i Sverige länge inte ansetts vara lika ”fin” som annan bildkonst. Samtidigt har illustrationen varit en av de mest spridda visuella konstgenrerna. Alla har vi fascinerats av bilder i böcker, tidningar och tidskrifter. För att inte tala om alla omslag till böcker, skivor och filmer.
Nu har den svenska illustrationen fått sin historia berättad i den stora och imponerande volymen ”Svensk illustration : en visuell historia 1900-2000” (red. Andreas Berg och Sara Teleman, Arena 2013).
Boken är i coffee table-format, ca 25 x 31 cm, och väger över 2 kg. Ett sant praktverk alltså.
”Svensk illustration” består av 17 olika kapitel, skrivna av skilda författare. Varje kapitel är slösande rikt illustrerat och det är ett rent nöje att bara sitta och bläddra i boken.
Redaktörerna har valt att inte presentera materialet efter enskilda illustratörer, utan efter teman. Dessutom vill man i boken spegla samhällsutvecklingen.
”Illustration speglar ju inte bara estetiska värderingar utan också ekonomiska, tekniska, sociala och politiska förändringar. Det är produktionen och distributionen av massmedia som definierar illustrationskonsten. Därmed påverkas illustratörer i ovanligt hög grad, eller i alla fall ovanligt snabbt, av konjunkturförändringar och politiska och sociala förändringar i samhället” skriver redaktörerna i bokens förord.
Berättelsen tar sin början i det sena 1800-talet, då illustrationen började ta stor plats i veckopress och litteratur. Sedan kan vi läsa om synen på barnet och uppkomsten av den tidiga barnkulturen. Många i den första generation kvinnor som utbildades på Konstakademien och Tekniska skolan fick arbete i den nya ”barnbranschen”.
Ett intressant kapitel handlar om Carl Larssons idylliska familjevärld, som satt sin prägel på flera generationer svenskar.
Läs också om Einar Nerman, idag mest känd för Solstickan, men han skapade också hela Ernst Rolfs grafiska profil, och mycket annat.
I ett kapitel möter vi Göta Trägårdh, som tillsammans med Anders Beckman grundade Beckmans skola. Hon är idag mest ihågkommen för sina många textilmönster.
I ett annat kapitel jämförs Stig Claesson och Kerstin Thorvall, två författare som började sina karriärer som tecknare.
En av bokens redaktörer, Sara Teleman, skriver i ett spännande kapitel om veckotidningen Feminas storhetstid på 1960- och 1970-talet. Där publicerades verk av många av den tidens främsta illustratörer.
Lär också om vänstervågens estetik kring 1968, om de svenska vuxenseriernas framgångar och om modeteckningar från 1980-talet.
”Svensk illustration” är otroligt innehållsrik och extremt bläddervänlig. Ska man klaga på något är det kanske att flera olika kapitel handlar om delar av samma ämne – barn- och ungdomskultur, samtidigt som hela motivgenrer (t ex reklamkonst, skivomslag och filmaffischer) nästan helt saknas i boken.
Boken är utsökt formgiven, och alla illustrationer är mycket fint återgivna med klara färger och tryckta på kvalitetspapper. En bra, tjusig och innehållsrik bok med hög nostalgifaktor.
Svensk illustration 1900-2000 i bibliotekets katalog