Bloggarkiv

Svenska möbler från 1950- och 1960-talet

Svenska möbler

Intresset för föremål från 1950- och 60-talet är idag stort. Begrepp som retro och vintage är välkända. Det är populärt att fynda gamla saker, och inte minst möbler, i second hand-butiker.
Det som kan vara knepigt är att hitta faktauppgifter om alla dessa föremål.

Andreas Siesings bok ”Svenska möbler : folkhemsform i ull, jakaranda, furu och bok 1949-1970” (Atlantis, 2015) är en omfattande genomgång av landets möbelproduktion under efterkrigstiden.
Detta är en rejäl tegelsten som väger 2.8 kilo. Här finns faktauppgifter och bilder av ca 700 olika möbler från denna kreativa tidsperiod.

Många av möblerna tillverkades av små fabriker som idag inte längre finns kvar. Bara i Tibro fanns det på 1950-talet ett hundratal möbelproducenter.

I den här boken hittar vi givetvis kända formgivare som Bruno Mathsson och Carl Malmsten, men dess styrka är att den lyfter fram alla de formgivare som inte är lika kända och som närmast glömts bort.

Läsaren tas med på en inspirerande nostalgiresa. En hel del av alla dessa möbler är bekanta, medan andra kanske är nya. Möblerna är grovsorterade i tre kategorier: sittmöbler, bord och övriga möbler. Texten är lättläst och intressant, och alla foton är nytagna och av hög kvalitet. Boken avslutas med ett par praktiska och användbara register.

Författaren har gedigna kunskaper i ämnet. Han är hemvärderingsman för auktionsfirman Bukowskis.
”Svenska möbler” är ett modernt referensverk som kommer att användas under lång tid framöver. Boken passar den som söker information om en särskild möbel, den som vill få en överblick över formgivning och trender under 1950- och 60-talen, eller den som bara är intresserad av möbler.

Enda invändningen är väl bokens tyngd – en ordentlig pjäs på nästan 3 kilo är kanske inget man kånkar omkring på, men innehållet är magnifikt.

Svenska möbler i bibliotekets katalog

Svenska prylar

Svenska prylar

Vi omges av vardagsföremål som vi ser som en ofta självklar del av vardagen. Sällan tänker vi kanske på att anledningen till att dessa föremål ses som så självklara är att de var så bra skapade och formgivna redan från början. Ingen varken kan eller vill göra dem bättre.

”Svenska prylar : känn dig som hemma!” av Katarina Danielsson (Historiska media, 2015) är en nostalgisk kavalkad där vi möter ca 40 av dessa svenska föremål, eller prylar om man så vill. Boken är gjord i samma stil som författarens förra bok ”Svenska klassiker” (2014), som tidigare tagits upp här i bloggen.

Varje föremål beskrivs i ett kort men mycket informativt kapitel, ca 2-4 sidor långt.
Här kan du läsa om ryggsäcken Kånken, Stiga bordshockeyspel, skiftnyckeln, Ballografpennan, Wettexduken, Karlsons klister, Sparkstöttingen, Stenmarksmössan och många andra bekanta.

Ibland är det enskilda personer som ligger bakom de kända föremålen. I kapitlen om dessa får läsaren därför ett litet porträtt av upphovspersonen. Beda Hallberg skapade den första Majblomman 1907, och Victor Hasselblads kamera svävar än idag omkring i rymden, sedan astronauten Michael Collins tappat den under ett uppdrag 1966. I boken finns gott om anekdoter om alla prylar.

Texten är lättläst och underhållande, och alla kapitel är illustrerade med tjusiga foton.
När man läser ”Svenska prylar” inser man att alla dessa välkända, praktiska och omtyckta saker tillkom före ”slit-och-släng”-mentalitetens intåg. Saker skulle vara slitstarka och kunna användas under lång tid. Alla sakerna är dessutom avsedda att vara snygga att se på och sköna att hålla i.
Den här boken kommer att uppskattas inte bara av nostalgiker, utan också av var och en som vill veta mer om design och om vardagsföremål.

Svenska prylar i bibliotekets katalog

En rostfri vardag

Aluminium och rostfritt stål

Dagligen omger vi oss av bruksföremål av olika slag. Några av de vanligaste av dessa föremål ät tillverkade av aluminium och rostfritt stål. En hel del av bruksföremålen används i köket: kannor, kastruller, bestick.

I Thomas Lindblads bok ”Aluminium och rostfritt stål : skandinavisk bruksdesign från 1920-tal till 1970-tal” (Atlantis, 2015) kan du läsa om hur föremålen av aluminium och rostfritt stål erövrade vår vardag.

Ett kokkärl i aluminium var givetvis lättare att hantera än ett i gjutjärn, och enklare att sköta om än kopparkastruller.
Det var i slutet av 1800-talet som aluminium blev en billig råvara som möjliggjorde massproduktion. Dessförinnan hade aluminium varit en lyxmetall.

Den tyska stålkoncernen Krupp var först att framställa rostfritt stål. Krupp tog patent på uppfinningen 1912.
Rostfritt stål började tillverkas i Sverige i mitten av 1920-talet, men den första tiden var dessa föremål dyra. Det var först efter andra världskriget som priserna började sjunka. På 1960- och 1970-talet var Sverige det land i världen där priset på rostfritt stål var lägst. Sverige var också ett ledande land för tillverkning av kokkärl i aluminium. Även i övriga Skandinavien fanns företag som alla tillverkade dessa föremål av hög kvalitet.

I Lindblads bok presenteras de främsta fabrikerna. Läs om Skultuna, Gense, Kockums, Nilsjohan och många fler. Här möter du också formgivare som Erik Fleming, Pierre Forsell, Adam Thylstrup, Sigvard Bernadotte, Folke Arström, Arne Erkers och Sigurd Persson.

Konkurrensen från låglöneländer och nya konsumtionsmönster ledde till sammanslagningar och nedläggningar av företagen. Idag finns endast ett fåtal tillverkare av sådana här produkter kvar i Skandinavien.

Den här boken omfattar hela 300 sidor och innehåller mängder av intressanta beskrivningar av bruksföremålen. Boken är dessutom rikt illustrerad med fotografier av hög klass, och är utsökt formgiven.

Dessa bruksföremål har hittills inte uppmärksammats på allvar i bokform, så den här boken fyller ett tomrum. Thomas Lindblad, som tidigare skrivit om t ex bruksföremål i plast och funkisglas, har gjort ett imponerande forskningsarbete för att hitta alla dessa uppgifter.

En upplysande, intressant och mycket bläddervänlig bok.

Aluminium och rostfritt stål i bibliotekets katalog

Svenska kaffeserviser

Svenska kaffeserviser

Kaffedrickande är en integrerad del av den svenska folksjälen. Fikastunden är för många svenskar ett alldeles speciellt ögonblick som man inte vill vara utan.
Föga överraskande innebär detta också att det finns ett stort intresse för både gamla och nya kaffeserviser. Det är vanligt att samla på olika porslinsserier.

I Michél Carlssons och Urban Orzoleks ”Svenska kaffeserviser 1920-1980” (ICA, 2014) presenteras ett hundratal serviser från 1900-talet. Det är en mycket fin och bläddervänlig bok, lämplig inte bara för nostalgiker, kaffeälskare och samlare, utan för vem som helst som uppskattar god formgivning.

I förordet berättar författarna att man inte försökt vara heltäckande, men att man ansträngt sig för att inte bara visa de mest kända serviserna, även om dessa givetvis ges stort utrymme.

Boken inleds med en kortfattad genomgång av de olika fabrikerna: Rörstrand, Gustavsberg, Gefle porslinsfabrik m fl. Sedan presenteras de individuella formgivarna, som ofta inte alls fick ståta med sina namn i samband med de färdiga serviserna.

Större delen av boken består dock av en genomgång av alla kaffeserviserna, som visas i kronologisk ordning efter decennium. Vi får relativt kortfattad information om varje servis, så samlaren behöver nog inhämta kompletterande information även från annat håll.

Orzoleks fotografier är utsökta och ger läsaren en färgsprakande upplevelse. Dessutom är boken fint formgiven av Johan Carpner.

På 150 sidor kan vi givetvis inte få en heltäckande bild av detta ämne, men vilken fenomenal parad av kvalitetsformgivning detta är! Den eftertraktade Zebra-serien finns givetvis med, liksom Koka blå, Mon Amie, Berså, Adam och andra välkända serviser.

Den som befinner sig i början av sitt servis-samlande kan i den här boken får massvis av tips på serier som man kan samla på.

En fin och trivsam bok, som dock gör läsaren något kaffesugen. Är det inte fika snart?

Svenska kaffeserviser i bibliotekets katalog

 

30 designklassiker

Vespan, Myran, Chanel no 5

Många av våra vardagsprodukter är resultatet av individuella formgivares unika idéer och visioner. Under 1900-talet har framgångsrika formgivare skapat mängder av produkter som många av oss har använt, kanske ofta utan att egentligen veta vad de heter.

Arkitekten Pia Nordahl Frisk och formgivaren Marit Stigsdotter presenterar många av dem i sin bok ”Vespan, Myran, Chanel no 5… : historien bakom 30 designklassiker” (Arena, 2008).

Produkterna är sorterade alfabetiskt, så boken inleds med servisen Blå Blom och avslutas med Vespan och 85 lamps. Varje kapitel omfattar ungefär 6-8 sidor, och här kan du läsa om produkternas tillkomst och utveckling. Vi får ta del av kul anekdoter och dessutom några personliga kommentarer från författarna. Upphovsmännen till produkterna får också en presentation, och varje sak sätts in i sitt tidssammanhang.

Visste du t ex att den välkända Kobra-telefonen egentligen hette Ericofonen? Den togs först i bruk 1954 på institutioner eftersom den var så praktisk att använda för någon som var sängliggande. Allmänheten kunde köpa den från 1956, men då fanns den bara i benvitt.

Många av oss har suttit på Carl Malmstens pinnstol Lilla Åland, utan att veta att stolen heter just så.

I den här bläddervänliga boken kan du också läsa om exempelvis Arne Jacobsens Myran, Olof Bäckströms Classic-sax från 1967, fladdermusfåtöljen från 1938, om 60-talets Sacco-säck, och om Coca-Colaflaskan, som designades av svensken Alexander Samuelson.

Boken är trevligt berättad och dessutom snyggt formgiven. Den innehåller också fina fotografier av Jonas Sällberg.

Vespan, Myran, Chanel no 5 i bibliotekets katalog

 

Bokomslag från förra sekelskiftet

Bokomslag "Day of the Dog" (1904)

Kring år 1900 var det på modet att ge ut böcker med påkostade omslag. Omslagsmotivet var ofta inpräglat i pärmar och rygg, med inlagda färger. Ibland var banden dekorerade med guld- och silverfärg.

Det var ofta mycket konstnärlig formgivning med blomrankor, djurmotiv och porträttbilder. Även bokens titel och författarnamn kunde bli en integrerad del av omslagets design.

Webbplatsen Retronaut har samlat ihop ett flertal bilder av några tidstypiska omslag.

Retronaut: Book covers, c 1900

 

Funkisglas

Funkisglas

Idag omges vi av plastföremål. Plasten finns nästan överallt och vi tar den för given. Men före plasten fanns pressglaset.

Pressglaset var ett nytt material som i mitten av 1800-talet introducerades i Sverige. Detta glas var mer hygieniskt än keramik. Kostnaden för pressglaset var dock inledningsvis hög, men när tillverkningen blivit mer automatiserad sjönk priset. Stora mängder pressglas producerades fram till 1950-talet, då plasten tog över.

I boken ”Funkisglas : pressat och blåst” av Thomas Lindblad och Anna Livén West (Signum/Atlantis, 2011) kan du läsa om, och framför allt se bilder på det pressglas som tillverkades under perioden 1920-1955.

Här finns kylskåpsburkar, speceriskåp med glaslådor av olika storlek, och många sorters förpackningar. Det är just de här vardagsföremålen som har en tendens att lättast försvinna när de ersätts. De är så pass självklara att vi inte ägnar dem många tankar. Vi tänker kanske inte på dessa vardagsföremåls kulturhistoriska värden. Det var ju bara en glasburk.

Men i den här boken sätter författarna in de här glasföremålen i sitt kultur- och designhistoriska sammanhang.

Den strama formen med släta ytor och räta vinklar var typisk för funktionalismen.
Electrolux enkla och raka glaskärl med lock kom in i de svenska köken samtidigt som kylskåpen, och gick att stapla. Man såg vad kärlen innehöll eftersom de var genomskinliga. Man kunde t o m ta ut dem ur kylskåpet och ställa fram dem på bordet, något som var en helt ny och modern idé. Dessa kärl tillverkades i hundratusentals exemplar.
Förpackningarna kunde återanvändas. Det var t ex inte ovanligt att tömda och diskade senapsburkar sedan användes som dricksglas.

Bokens omslag avbildar Kylex, fyra tillbringare med plåtlock. Den största rymmer 1 liter. Hela serien togs fram av Gullaskrufs glasbruk 1937.

Många känner säkert igen Eda-glasen från Värmland. Det blev ett av 1900-talets mest sålda dricksglas och tillverkades under ca 30 års tid utan att formen förändrades.

Det är intressant att se hur man tog fram en standardiserad massproduktion samtidigt som föremålen hade en tilltalande formgivning.

Funkisglas” är en fascinerande bok. I dagens slit-och-släng-samhälle har många av dessa vardagsföremål i pressglas okänsligt kasserats. När använde du senast en ostkupa i pressglas?
Glasföremålen tar läsaren med på en resa till en tid som inte ligger så långt borta. Samtidigt är boken en skildring av det moderna kökets framväxt.
Mycket rikt illustrerad med många fina foton, alla i färg.

Funkisglas i bibliotekets katalog

 

Svensk modehistoria

Modebibeln. Den svenska.

Svenska modeskapare och formgivare är idag välkända internationellt och har haft stora framgångar. Men hur började allting egentligen?

År 1867 startade Augusta Lundin (1840-1919) en egen syateljé i tre små rum på Malmskillnadsgatan 30 i Stockholm. Vid den här tiden var huvudstaden fortfarande till stora delar i dåligt skick. Sanitetsförhållandena var bitvis rent fruktansvärda. Människor levde i fattigdom. Det var innan valutan kronans införande och innan telefonens ankomst. Det fanns inte ens gemensam normaltid i landet. I trakterna kring Malmskillnadsgatan var det då lite finare kvarter. Augusta Lundin var tidigt ute med nyheter och blev snabbt omtalad för sin goda smak. Plaggen syddes enligt s k ”fransk metod”, vilket betydde att sömmerskorna var specialiserade. Någon sydde ärmar, en annan liv o s v. Lundin blev en modepionjär i Sverige och kunde snart expandera sin verksamhet.

Om allt detta, och mycket mera, kan du läsa i den utmärkta och späckade volymen ”Modebibeln. Den svenska. 1867-nu.” av Karina Ericsson Wärn (Bonnier fakta, 2012).

Faktum är att fransk haute couture har svenska anor, något som fransmännen sällan brukar nämna. Det var Otto Gustaf Bobergh (1821-1881) som var med och lade grunden till haute couture tillsammans med engelsmannen Charles Frederick Worth. De öppnade ett eget modehus på Rue de la Paix i Paris. Sedan Bobergh flyttat hem till Stockholm, oerhört förmögen, blev han Augusta Lundins agent. Parismodet gjorde succé hos Lundin, som skaffade sig en ny adress vid Brunkebergstorg. Kundkretsen var förnäm. Kungligheter och annat fint folk ville vara först med att få se de nya kollektionerna.

Det är intressant att läsa den här tidiga modehistorien. Men ”Modebibeln” innehåller så mycket mera. Här kan du läsa om modets växlingar under hela 1900-talet, om Palmgrens väskor, om Mah-Jong-modet på 1960-talet, om tanter, tonåringar och Thorvall, och om kända formgivare och stilprofiler som Gunilla Pontén, Kerstin Lokrantz, Sighsten Herrgård och Katja of Sweden. Dagens publik kanske inte riktigt inser hur radikala och djärva de nya idéerna var när de lanserades.

Bokens berättelse är inte strikt kronologisk, utan det görs nedslag i olika tidstypiska trender och teman, något som är mycket lyckat.

Jeanskapitlet är kul att läsa. Sveriges första jeanskung Lats Knutsson låg bakom Gul & Blå, som öppnade 1966. Och 1980-talsmodet med axelvaddar får så klart ett eget kapitel.

Dagens namn inom svenskt mode, t ex Anna Holtblad, Marcel Marongiu, Filippa K och Johan Lindeberg, placeras in i sitt sammanhang och som läsare får man flera aha-upplevelser när Ericsson Wärn mycket kunnigt lotsar oss genom modets spännande historia och utveckling. Jag gillar det rappa och lättflytande språket.

Ett särskilt intressant avsnitt beskriver Hennes & Mauritz (H&M). Vilka är hemligheterna bakom företagets stora framgångar?
Vi får veta att ett genomgående drag i svensk modedesign har varit att erbjuda funktionellt praktiska plagg, ibland som unisex.

”Modebibeln. Den svenska” är en riktigt bra bok, dessutom mycket snyggt formgiven av Lotta Kühlhorn. Lättläst, intressant och informativ. Rikt illustrerad.

”Modebibeln. Den svenska” i bibliotekets katalog

 

Svensk illustration 1900-2000

Svensk illustration

Illustration är en konstnärlig genre som i Sverige länge inte ansetts vara lika ”fin” som annan bildkonst. Samtidigt har illustrationen varit en av de mest spridda visuella konstgenrerna. Alla har vi fascinerats av bilder i böcker, tidningar och tidskrifter. För att inte tala om alla omslag till böcker, skivor och filmer.

Nu har den svenska illustrationen fått sin historia berättad i den stora och imponerande volymen ”Svensk illustration : en visuell historia 1900-2000” (red. Andreas Berg och Sara Teleman, Arena 2013).

Boken är i coffee table-format, ca 25 x 31 cm, och väger över 2 kg. Ett sant praktverk alltså.

Svensk illustration” består av 17 olika kapitel, skrivna av skilda författare. Varje kapitel är slösande rikt illustrerat och det är ett rent nöje att bara sitta och bläddra i boken.

Redaktörerna har valt att inte presentera materialet efter enskilda illustratörer, utan efter teman. Dessutom vill man i boken spegla samhällsutvecklingen.

”Illustration speglar ju inte bara estetiska värderingar utan också ekonomiska, tekniska, sociala och politiska förändringar. Det är produktionen och distributionen av massmedia som definierar illustrationskonsten. Därmed påverkas illustratörer i ovanligt hög grad, eller i alla fall ovanligt snabbt, av konjunkturförändringar och politiska och sociala förändringar i samhället” skriver redaktörerna i bokens förord.

Berättelsen tar sin början i det sena 1800-talet, då illustrationen började ta stor plats i veckopress och litteratur. Sedan kan vi läsa om synen på barnet och uppkomsten av den tidiga barnkulturen. Många i den första generation kvinnor som utbildades på Konstakademien och Tekniska skolan fick arbete i den nya ”barnbranschen”.

Ett intressant kapitel handlar om Carl Larssons idylliska familjevärld, som satt sin prägel på flera generationer svenskar.
Läs också om Einar Nerman, idag mest känd för Solstickan, men han skapade också hela Ernst Rolfs grafiska profil, och mycket annat.

I ett kapitel möter vi Göta Trägårdh, som tillsammans med Anders Beckman grundade Beckmans skola. Hon är idag mest ihågkommen för sina många textilmönster.
I ett annat kapitel jämförs Stig Claesson och Kerstin Thorvall, två författare som började sina karriärer som tecknare.

En av bokens redaktörer, Sara Teleman, skriver i ett spännande kapitel om veckotidningen Feminas storhetstid på 1960- och 1970-talet. Där publicerades verk av många av den tidens främsta illustratörer.

Lär också om vänstervågens estetik kring 1968, om de svenska vuxenseriernas framgångar och om modeteckningar från 1980-talet.

Svensk illustration” är otroligt innehållsrik och extremt bläddervänlig. Ska man klaga på något är det kanske att flera olika kapitel handlar om delar av samma ämne – barn- och ungdomskultur, samtidigt som hela motivgenrer (t ex reklamkonst, skivomslag och filmaffischer) nästan helt saknas i boken.

Boken är utsökt formgiven, och alla illustrationer är mycket fint återgivna med klara färger och tryckta på kvalitetspapper. En bra, tjusig och innehållsrik bok med hög nostalgifaktor.

Svensk illustration 1900-2000 i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: