Bloggarkiv

Räven och tomten

Räven och tomten - bilderbok av Astrid Lindgren och Eva Eriksson

Det har, lite otippat, utgivits en ny bok av Astrid Lindgren: ”Räven och tomten” , en bilderbok med fina illustrationer av Eva Eriksson (Rabén & Sjögren, 2017).
Astrid Lindgrens text skrevs på 1960-talet, och var hennes egen tolkning av en dikt med samma namn, skriven av Karl-Erik Forsslund. Lindgrens textversion har inte tidigare varit publicerad i Sverige. Däremot har en kortare del av Forsslunds dikt tidigare utgivits som bilderbok med illustrationer av Harald Wiberg.

Vem var då författaren som skrev den ursprungliga dikten?
Karl-Erik Forsslund (1872-1941) föddes i Västmanland, men förknippas med Ludvika i Dalarna, där han bodde i större delen av sitt liv. Han debuterade 1896 med ”Skog”, en samling naturskisser. Samhällets modernisering och städernas tillväxt gjorde att många vid den här tiden strävade efter att lyfta fram den gamla allmogekulturen. Forsslund menade att denna kunde bevaras även i den nya moderna tiden. I Forsslunds ”Storgården : en bok om ett hem” (1900) beskrev han naturmiljöerna kring sin gård i Ludvika, och boken gjorde honom känd för en bred allmänhet. Den trycktes i flera upplagor.
Forsslund var också regelbunden medarbetare i skämttidningen Söndags-Nisse.

Karl-Erik Forsslund

Karl-Erik Forsslund (1872-1941)

Forsslund var en produktiv författare och folkbildare. En stor del av hans skönlitterära verk består av natur- och landskapsskildringar, både som prosa och lyrik. Dessutom var han en en viktig pionjär inom hembygds- och naturskyddsrörelsen, och en flitig samhällsdebattör. Forsslund var också en av grundarna av Brunnsviks folkhögskola.
Forsslunds ofullbordade storverk är ”Med Dalälven från källorna till havet” (1918-1939) som först publicerades som 27 häften innan de sammanslogs till böcker.

Men kanske är det juldikten ”Räven och tomten” som nu kommer att göra Karl-Erik Forsslund känd på nytt för dagens läsare.
Denna dikt publicerades för första gången i ”Djur : skisser och historier från Storgården” (Wahlström & Widstrand, 1900), en bok som sedan trycktes om i flera senare upplagor. I boken ingår dikten i den avslutande delen ”Skissboksblad från Paradiset”, och finns på sidan 231-234. (Själva titeln ”Räven och tomten” förekommer dock inte i denna bok).
Sedan trycktes dikten dessutom i ”Läsebok för folkskolan”, årskurs 1-2, i många olika upplagor.

”Räven och tomten” av Karl-Erik Forsslund

Räfven tassar öfver snön
mellan hagens björk och rönn.
Stjärnorna de blänka.
Räfvens mage skriker gält.
Kilande på vita fält,
räfven börjar tänka.

Huj, vad det är ljust i natt,
tänker han, där som en katt
han bland stugor tassar.
Alla fönster lysa glatt –
hör, därinne klinga skratt,
medan brasan brassar.

Räfven emot lagårn styr
sina fjät, af ljuset yr.
Genom dörrn han sneglar.
Det är tyst i bur och bås,
olåst är vartenda lås,
öppna alla reglar.

Det är tyst i bås och bur,
ingen står i natt på lur.
Jag har tur, sa räfven.
Fram mot hönsburn smyger han –
vid min svans, där står en man
med nånting i näfven.

Nej, det är nog ingen kar.
Han har skägg som gammelfar
och en toppig mössa,
men är småväkst som ett barn,
spinner nog ej falska garn
och har ingen bössa.

Räfven grubblar. Jag förstår
ta mig saksen ej ett spår –
och en hand han känner
stryka ryggens tjocka skinn,
och han veknar i sitt sinn,
fastän hungern bränner.

Säger så den lille man:
Hör han, gamle Mickel, han
får ej hönor snatta.
Om han ej sin lusta styr
bär det rakt år Hälsefyr,
håll sig då för skratta!

Och han sätter en karott,
vilken luktar mycket gott,
framför räfvens tryne.
Ät sig mätt nu – detta här
riktigt präktig julgröt är,
han ser ej i syne!

Räfven äter som en varg,
hälften nöjd och hälften arg,
mumsar, slukar, slickar,
tittande på gubben snett,
hur han ler förnöjt och brett,
mumlar, ler och nickar.

Räfven tassar tyst åstad
bort mot skogen, mätt och glad.
Tankar mång han tänker.
Det är sällsamt tyst i skyn.
Öfver skogens svarta bryn
morgonstjärnan blänker.

(ur ”Djur : skisser och historier från Storgården” (Wahlström & Widstrand, 1900, s. 231-234).

Karl-Erik Forsslund: ”Djur” i bibliotekets katalog

Dalarnas hembygdsbok 1991

Vill du veta mera om Karl-Erik Forsslund finns en bra presentation av hans liv och verk i Dalarnas hembygdsbok 1991”Karl-Erik Forsslund: författaren, folkbildaren, hembygdsvårdaren” (Gidlunds, 1991).

Dalarnas hembygdsbok 1991 i bibliotekets katalog

Dalälven

Dalälven

Den 520 km långa Dalälven är Sveriges näst längsta älv. Den är starkt förknippad med Dalarna.
Dalälven har också traditionellt ibland setts som en sorts inofficiell gräns mellan Norrland och övriga Sverige. De fem nordligaste länens administrativa gränser utgör ”det administrativa Norrland” om man så vill. Däremot fungerar Dalälven som en kultur- och naturgeografisk gräns. I skolan fick vi lära oss att ”eken, kräftorna, slotten och adelsmännen” inte går längre norrut än till Dalälven. Dess kulturhistoriska betydelse är intressant.

”Dalälven : från fjäll till fjärd” av Jan-Olov Moberg och Mikael Svensson (Votum, 2014) är en utmärkt bok, som följer Dalälvens lopp från källan i Norges gränstrakter till utloppet i Gävlebukten.

Boken är ett riktigt praktverk och omfattar 300 sidor i stort format. Den är rikligt illustrerad med nytagna fotografier.
Författarna ser själva den här boken som en uppföljare till Karl-Erik Forsslunds mastodontverk ”Med Dalälven från källorna till havet”. Det är ett verk i hela 27 delar som utgavs 1918-1939.

I området kring Dalälven hittar vi det som ibland är schablonbilden av Sverige: röda stugor, midsommarstänger, dalakurbits, Siljansbygden, Vasaloppet. Men den här boken faller inte i turistfällan, utan låter Dalälven vara huvudperson. Läsaren tas med på en kulturhistorisk resa genom både historia och nutid. Läs om spåren efter Carl von Linné och efter gamla industrimiljöer, eller om Clas Ohlson i Insjön.

Jag tycker om den här boken. Jan-Olov Mobergs text har ett mjukt flöde, som väl passar in i en bok om en stor älv. Mikael Svenssons högklassiga fotografier är fantastiska och förhöjer läsvärdet avsevärt.

En lättläst och intressant bok, en kombination av naturskildring och kulturhistoria. Dessutom är boken mycket fint formgiven. En bok som inspirerar.

Dalälven i bibliotekets katalog

Även Karl-Erik Forsslunds Med Dalälven från källorna till havet finns att låna på biblioteket.

Gustav Vasas krönika av Peder Svart

Gustav Vasas krönika

Vi har alla hört berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, och ursprunget till det första Vasaloppet.
Den enda samtida källan till dessa uppgifter är Peder Svarts krönika om kungen, som tillkom kring 1560.
Nu finns den att läsa i nyutgåva och med moderniserat språk, Peder Svart: ”Gustav Vasas krönika” (Mimer, 2014).

Peder Svart (död 1562) var biskop i Västerås och hette egentligen Peder Andræ. Vi känner inte till mycket om hans liv, Han gjorde kyrklig karriär och blev Gustav Vasas hovpredikant. 1558 fick han kungens uppdrag att skriva ett svar på en dansk rimkrönika. Han skrev också ett liktal över Gustav Vasa.

”Gustav Vasas krönika” är skriven på ett mustigt och underhållande språk och skildrar kungens liv fram till 1534. Här kan man läsa om t ex äventyren i Dalarna och om reformationsriksdagen.

Krönikan är starkt kungavänlig och ger den bild av Gustav Vasa som han själv ville visa upp. Troligen har kungen själv dikterat delar av krönikan för Peder Svart. Den består av delar av skriftligt material från det kungliga arkivet, blandat med berättelser från diverse muntlig tradition.

Krönikan är inte historiskt pålitlig, men den har stora litterära förtjänster, som andra krönikor saknar. Eftersom den är den enda samtida källan till vissa perioder i kungens liv har den ändå använts flitigt i äldre svensk historieskrivning.

Det är roligt att se en ny och fräsch utgåva av detta klassiska verk. Språket har lätt moderniserats, men behåller fortfarande 1500-talsprägeln. Vid läsningen kanske detta känns litet ovant till en början, men efter ett tag har man som läsare vant sig.
”Det har nog egentligen aldrig rått någon tvekan om att krönikan har en politisk tendens. (…) Det är samtidigt tendensen som skänker ett litterärt verk dess kraft” skriver redaktören Mikael Mosesson i nyutgåvans förord. En ordlista finns med i slutet av boken.

Men hur var det nu med Vasaloppet? Peder Svart berättar:

”Dalekarlaner befruktade nu storlige att Götstaff redo skulle vara dragen över fjället till Nöriges, gjorde efter Lasse Olsons och Jnge Michelsons råd, och sände en åstad benämnd Engelbrecht med någre andre skidekarlar de där genom natt och dag droge genom skogen med samma värv, och funne Götstaff överst uppe i Lima.
De upptäckte strax sitt värv bedjandes honom för Guds skull, att han nu ville vända om igen, komma dem till hjälp och undsättning, de ville nu gärna endräktelige icke allenast tillsäja honom huldskap troskap manskap och lydno, utan ock våga och uppsätta med honom liv och blod. Så följde han dem tillbaka igen till Moora. ”

Gustav Vasas krönika (nyutgåva, 2014) i bibliotekets katalog

 

Dalahistorier från förr

Dalahistorier

En litterär genre som väl idag är närmast utdöd är de regionala historiesamlingarna. Förr gav förlagen ibland ut samlingar av mer eller mindre lustiga berättelser och anekdoter, ofta med en regional vinkel. Ofta var det dagstidningar som gav ut böckerna.

En av dessa samlingar är ”Dalahistorier” som samlades ihop och gavs ut av tidningen Falu-kuriren 1941. Boken var ett resultat av en pristävling som anordnades 1938. Folk skickade in typiska dalahistorier, ofta med anknytning till särskilda orter. Humorn i vissa av dessa historier bygger på återgivning av särskilda dialekter, medan annan humor är mer allmängiltig. Ofta driver man med kyrkan och med höga herrar. De slagfärdiga dalkarlarna får sista ordet.

Detta är ett exempel på kulturhistoria som ibland glöms bort. I en sådan här bok kan vi se vilka folkliga anekdoter som berättades i Dalarna på 1930- och 1940-talet.

Några exempel på dalahumor från förr:

En äldre herre i Österviken, By, kom en gång som god första man till ett bönemöte, som skulle hållas i Hovnäs skola, och när det dröjde innan någon mer infann sig ropade han åt predikanten:
– Spel en bit på orgunä, te döm ander satanä hinder hit.

Till en gård i Ingeborbo, kom en dag, då husets hjon sutto vid middagsbordet, underrättelse om att en av bruksherrarna i Horndal dött. Drängen i gården anmärkte:
-Nog har föll han kunna ralta på nåt år te, öm han fått leva.

En dalmas var på tillfälligt besök i Stockholm. En fin herre ville skämta med hans skinnbyxor, petade med sin käpp på masens byxbak och frågade:
– Hur mycket kostar bikupan?
– Själv kupa ä int tä salu, men först svärmen kan du nästan få för assint.
(assint = ingenting)

Dalahistorier i bibliotekets katalog

Kensingtonstenen

Kensington 1898

Kensingtonstenen är en av världens mest kända runstenar. Den hittades i Minnesota, USA, år 1898 av svenskamerikanen Olof Öhman, under en trädrot på sin farm.
Runorna på denna sten berättar en fantastisk historia. En grupp nordbor hade rest långt in i Amerika på 1360-talet, långt innan Columbus kom.
Det tråkiga är att stenen med stor sannolikhet inte är äkta. Runologer och språkforskare dömde ut den redan från början, men stenen har alltid haft sina anhängare, vissa av dem mycket engagerade.

Mats G Larsson berättar stenens fantastiska historia i sin senaste bok ”Kensington 1898 : runfyndet som gäckade världen” (Atlantis, 2012).
Larsson är docent i arkeologi och specialist på vikingatiden. Han har tidigare skrivit ett stort antal böcker i ämnet, alla läsvärda och intressanta, så även denna bok.

Stenen är ca 75 cm lång, 40 cm bred och 15 cm tjock. Dess runinskrift innehåller runor som länge inte varit kända i något annat känt runalfabet, bl a flera tecken för siffror.
Enligt dess inskrift ska nordbornas besök i Nordamerikas inland ha gjorts 1362.

Larsson berättar målande om alla turer kring stenen, om alla undersökningar av den, om anhängare och kritiker. Vi möter i boken flera intressanta personligheter, t ex Hjalmar Holand, den hängivne norskamerikanen som köpte stenen av upphittaren Öhman och som lyckades få den utställd på Smithsonian Institution 1948.
Larsson går också igenom argumenten för och emot stenens äkthet. Han har själv deltagit i offentliga debatter om stenen, då som företrädare för sidan som menar att stenen inte är äkta. Jag tycker att Larsson ger en så objektiv bild som möjligt av bevisläget.
Riktigt intressant blir det när han beskriver upptäckten 2004 av ett dokument om dalrunor, där exempelvis de mystiska sifferrunorna beskrivs. Detta dokument är från 1880-talet och hittades i Sverige.
Om nu stenen är en förfalskning, vem eller vilka låg bakom tilltaget? Här finns också en fascinerande berättelse med diverse teorier.

”Kensington 1898” är spännande som en deckare, en riktig bladvändare. Själv sträckläste jag boken på en dag. Underhållande och tankeväckande. En bra bok som dessutom stimulerar läsarens kritiska tänkande.

I Minnesota har man varit helt opåverkad av runologernas kritiska synpunkter. Stenen är en stor lokal sevärdhet och finns idag utställd på The Runestone Museum i Alexandria.

Kensington 1898 i bibliotekets katalog

360 graders bild av stenen

%d bloggare gillar detta: