Bloggarkiv

Svenska kraftkarlar

Vi var starkare förr

I slutet av 1800-talet blev det mycket populärt att gå och se på kraftkarlar. Dessa starka män var sin tids idrottsstjärnor och uppträdde på cirkusar, varietéer och marknader. De böjde metall, slet av trossar eller lyfte människor och djur. Det var ett verkligt folknöje. Intresset för kraftkarlarna höll i sig under första halvan av 1900-talet, men falnade sedan.
Idag är många av dessa en gång så kända kraftkarlar ganska bortglömda. Men i den underhållande boken ”Vi var starkare förr : svenska kraftkarlar i ord och bild” av Olle Backman (Santérus, 2008) möter vi dem igen.

I boken kan du läsa om 20 olika kraftkarlar. Många av dem hade sina egna specialiteter och fick intressanta livsöden.

svenska_kraftekvilibrister

Den mest kände av kraftkarlarna var Arvid Andersson, ”Starke Arvid”, som kanske var starkast av dem alla. Han bildade 1895 en duo tillsammans med kraftgymnasten Axel Rylander och blev professionell. De kallade sig ”Svenska kraftekvilibrister” eller ”Lejonmänniskorna”. De satte upp spektakulära scenshower. Ett av Starke Arvids mest imponerande nummer var att på sin panna balansera en hel plattform med ett piano och pianist. Införandet av förbud mot spritservering i föreställningslokalerna vållade dock problem. Arvid reste till USA. År 1900 utmanade Arvid ryskamerikanen Rolandow i New York, om titeln världens starkaste man. Trots att tävlingen var upplagd till Rolandows favör lyckades Arvid besegra honom.

I den här fascinerande boken kan du också läsa om ”Calle Sven” som höll på att omkomma i en brottningsmatch mot en 600 kilo tung svartbjörn.
Läs om August Wilhelm Johnson, ”Lejonet från Skandinavien” som gav världens starkaste man, fransk-kanadensaren Louis Cyr, sitt livs hårdaste match vid en tävling i Chicago.
Läs om Gustaf Edman, som är den mest storvuxne svensken genom tiderna. Han var 2,45 lång och hade 56 i skonummer. När han kom längs byvägen sprang barnen och gömde sig.
Oscar Wahlund kalldes ”The Swedish Hercules” och lyfte hästar och t o m en hel orkester på 15 personer – samtidigt som orkestern spelade ”The Star-Spangled Banner”.

Vilka prestationer dessa kraftkarlar utförde! Det var otroligt imponerande. Skivstängerna som användes för 100 år sedan var mycket mer svåranvända än dagens smidiga skivstänger, vilket gör kraftkarlarnas rekord ännu mer respektingivande. Tänk om man hade fått vara på plats och se några av dessa nummer i verkligheten.

Backman skriver kul och underhållande, och boken är riktigt rolig att läsa. Den är dessutom illustrerad med många samtida foton. Rekommenderas!

Vi var starkare förr i bibliotekets katalog

Den tatuerade mannen

James O'Connell - den tatuerade mannen- dansar sin jigg

Under första halvan av 1830-talet anlände irländaren James F O’Connell till New York. Han fick arbete på cirkusar och gjorde sig snart känd som ”The Tattooed Man”, Den tatuerade mannen.

O’Connell var nämligen tatuerad över hela kroppen. Han var den första tatuerade person som förevisades offentligt i USA.

Tatueringar var vid denna tid mycket tabubelagda. Få västerlänningar hade någon tatuering. De ansågs vara ett av de tydligaste kännetecknen för ”primitiva” kulturer.

Hur hade O’Connell fått sina tatueringar?

Irländaren var sjöman ombord på valfångaren ”John Bull” som var på väg från Australien till Nya Zeeland. I en svår storm gick fartyget på ett rev och förliste. I en livbåt lyckades O’Connell och fem andra ur besättningen rädda sig. De anlände till (den idag mikronesiska) ön Ponape och tillfångatogs där av lokalbefolkningen. O’Connell lyckades då, enligt sin egen berättelse, rädda sitt och sina kamraters liv genom att dansa en irländsk jigg. De infödda blev intresserade av hans jiggande och valde att införliva honom i sin stam. Detta krävde dock att han tatuerades.

O’Connells egen berättelse om hur den långa och smärtsamma tatueringen gick till är dramatisk och fylld av detaljer. Tatuerandet pågick i åtta dagar och utfördes av ”yppiga oskulder”. O’Connell giftes sedan bort med en av de unga kvinnorna.

Han ska sedan ha varit hos ponapeanerna i ca fem-sex år innan han 1833 lyckades rymma med ett förbipasserande fartyg.

Framme i USA fick alltså O’Connell jobb på cirkus. Efter några år reste han runt med den berömde P T Barnums show, där han blev en av huvudattraktionerna. Han visade sina tatueringar, dansade sin jigg och berättade om sina äventyr. Publiken kunde också köpa hans bok ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845).

The life and times of James T O'Connell - the tattooed man

Denna bok kan du nu läsa som gratis nedladdningsbar e-bok, via Public Domain Review.
Ladda ned James F O’Connell: ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845) som gratis e-bok

Man kan väl misstänka att O’Connell bättrade på sin historia en hel del i efterhand. Nutida bedömare har exempelvis påpekat att lokalbefolkningen på Ponape inte brukar tatuera hela kroppen, utan endast valda ställen. Så den dansande irländaren skaffade sig kanske en del av sina tatueringar någon annanstans.
Han avled 1854. Det berättas att en sjöman vid begravningen dansade en hornpipe till O’Connells ära.

Samtiden fascinerades av den tatuerade mannen. Kanske såg de honom som ”den vite vilden”, ett mellanting mellan den så prydlige vite mannen och män ur den ”primitiva” urbefolkningen. Helkroppstatuerade människor var mycket populära attraktioner under 1800-talet.
Det berättas att P T Barnum senare rekryterade en ännu mer tatuerad alban vid namn Konstantin, och 1898 kunde han t o m vara först med att för den amerikanska showpubliken presentera en tatuerad kvinna!

Idag behöver vi inte besöka en cirkus för att se en tatuering. Faktum är att det idag nästan är mer ovanligt att vara utan tatuering än att ha en. Kanske du själv eller någon i din omgivning har ett antal?

%d bloggare gillar detta: