Bloggarkiv

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Monuments Men – filmen

Monuments Men - DVD

Tidigare här i bloggen har jag skrivit om boken The Monuments Men : allied heroes, Nazi thieves, and the greatest treasure hunt in history av Robert M Edsel.

Den handlar om den allierade specialstyrka som i andra världskrigets slutskede fick i uppdrag att försöka rädda och skydda så mycket som möjligt av all den konst som nazisterna hade stulit från ockuperade länder.

Filmrättigheterna köptes av skådespelaren George Clooneys bolag, och han regisserade sedan själv den film som baserades på boken.
Nu har jag även sett denna film, som också heter ”Monuments Men” (2013). Det var intressant att se den efter att jag läst boken.

Huvudpersonerna i filmen är baserade på verklighetens Monuments Men. Karaktärerna i filmen är dock sammansatta av flera personer och namnen är ändrade. Verklighetens grupp bestod också av fler personer än de sju som utgör filmens grupp.

George Clooney spelar huvudrollen som Lt Frank Stokes, mannen som bygger upp specialstyrkan. Vid sin sida har han Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Jean Dujardin, Bob Balaban och Hugh Bonneville, samt Cate Blanchett.

Monuments Men” är både en krigsfilm och en kompisfilm. Mycket av filmen bygger på sammansättningen av gruppen. Det märks att skådespelarna hade det trivsamt under inspelningen. Den goda stämningen mellan dem syns i filmen, kanske lite väl mycket emellanåt. Den som gör den bästa rollinsatsen tycker jag är Cate Blanchett, som spelar en fransk museiintendent. Hon har också den egentligen enda kvinnorollen.
Förutom Blanchett tycker jag att Jean Dujardins roll är den man minns bäst efter att ha sett filmen.

Förmodligen hade det varit mer effektivt om man i filmen hade hållit gruppen samlad. Istället delar man upp den. Huvudpersonerna sänds ut åt olika håll, vilket ger ett något splittrat intryck.

Filmen varierar en del i tempo och kommer igång ordentligt först under sin andra halva. Då blir det istället påtagligt dramatiskt.
I filmen har man gjort en del av räddningsaktionerna ännu mer äventyrliga än de var i verkligheten. Sålunda tycks det som att Monuments Men bara hade något enstaka dygn på sig att tömma gruvan i Altaussee. Filmen överbetonar även det amerikanska inslaget i Monuments Men. Britternas roll i projektet reduceras till en enda person i gruppen.

Jag saknar också en tydligare bakgrund i filmens inledning. Den tittare som inte i förväg känner till omfattningen av och syftet med nazisternas konststölder kan ha svårt att hänga med.

Ett av de mest kända konstverken som stals var Gentaltaret, ett 1400-talsmästerverk av Jan van Eyck. Det används som en röd tråd i filmen, dock utan att konstnärens namn nämns en enda gång.

Att återberätta en bok som en film är alltid annorlunda än att berätta i text och kräver givetvis en del förändringar i manus m m. ”Monuments Men” är trots sina brister ändå en sevärd film, inte minst tack vare den intressanta mixen av skådespelare. Filmen har också bra scenografi, foto och musik.

Jag rekommenderar dock fortfarande att man först läser Anders Rydells bok ”Plundrarna” (och kanske också Edsels ”Monuments Men”) innan man ser den här filmen.
Läs mera om Anders Rydells ”Plundrarna”
Läs mera om Robert Edsels ”Monuments Men”

 

Jack Uppskäraren avslöjad?

Jack Uppskäraren

Under de senaste dagarna har det i media publicerats artiklar där det hävdas att seriemördaren Jack Uppskärarens (Jack the Ripper) identitet ska ha avslöjats med hjälp av modern DNA-teknik.

Tidigare i bloggen har jag skrivit om den bästa boken i ämnet på svenska, nämligen ”Jack Uppskäraren : kriminalfall och legend” av Glenn Lauritz Andersson (Historiska media, 2008).

Författaren är en av Sveriges främsta experter på området. I ett brev till förlaget förklarar Andersson att mysteriet inte alls är löst, och att han är skeptisk till de nya uppgifterna:

”Med anledning av av den stora nyheten, först förmedlad av engelska Daily Mail,  att Jack the Rippers identitet skulle vara avslöjad genom säkra DNA-spår på en ”sjal” ägd av författaren Russel Edwards, kan jag dessvärre meddela att det finns anledning till försiktighet, även om det hela först kan låta övertygande.”
Läs hela texten på Historiska Medias webbplats.

Det är långt ifrån första gången någon tvärsäkert hävdar att mysteriet skulle vara löst. Förmodligen kommer vi aldrig att få veta med säkerhet vem mördaren var.

 

Svenska mord

Svenska mord

I alla tider har man varit intresserad av mordfall och ond bråd död. I vissa fall har en del mord blivit legendariska och beskrivits i visor och skillingtryck.

Jan-Öjvind Swahn, professor emeritus i folkloristik, berättar i ”Svenska mord : märkliga mordfall ur den svenska kriminalhistorien” (Ordalaget, 2003) om några av de mest kända fallen.

Detta är en lättläst och intresseväckande bok, där du kan läsa om 22 olika mordfall, från medeltiden och fram till 1950-talet. Varje mordfall beskrivs i ett ganska kort kapitel på ca 10 sidor, och i slutet av varje kapitel finns lästips för den som vill fördjupa sig mera.

Läs om mordet på Engelbrekt 1436, en av medeltidens största svenska folkledare. Han yxmördades på Göksholm i Hjälmaren av Magnus Bengtsson Natt och Dag. Tre år efter mordet skrev biskop Thomas i Strängnäs sin berömda Frihetssång (eller Engelbrektsvisan). Där heter det: ”Han vart karvad som den fisk, som stekare lägga på sin disk”.

Andra kända mordoffer du kan läsa om i boken är markis de Monaldesco, som ex-drottning Kristina lät mörda i Fontainebleau 1657. Eller officeren Malcolm Sinclair, som mördades 1739 i Schlesien av ryska utsända. Mordet gav upphov till den mycket spridda Sinclairvisan. Man känner till över 100 olika skillingtryck-utgåvor av denna, som länge var Sveriges mest kända dikt. Upprördheten över mordet på Sinclair bidrog till krigsutbrottet Sverige-Ryssland 1741.

Läs också om kända 1800-talsbrott som Yngsjömorden, och inte minst om mördarparet Hjert och Tektor, som blev de sista personer att avrättas offentligt i Sverige. Året var 1876.

Möt Elvira Madigan och Sixten Sparre, läs om barnamördare, anarkisten som försökte mörda tsaren vid dennes Sverigebesök, ”ryssmorden” och Salaligan. Samt ett helt kapitel om Sveriges sista avrättning överhuvudtaget, som ägde rum 1910.

Swahn skriver lättsamt, kåserande och underhållande om dessa ibland ruskiga mord. Läsaren får en hel del kulturhistoria på köpet, och lästips om man vill veta mera. Rikt illustrerad.

Svenska mord i bibliotekets katalog

Samhällets utsatta

Usla, elända och arma

Det var bättre förr, sägs det ibland. Det kanske stämmer emellanåt, men vissa saker var definitivt värre förr.
I samlingsvolymen ”Usla, elända, arma : samhällets utsatta under 700 år” (Natur & Kultur, 2013) kan vi läsa om hur utsatta människor hade det. Och läsningen är ibland riktigt omskakande. I den här boken hittar du beskrivningar av människoöden som berör.

Redaktörer för boken är Sofia Holmlund och Annika Sandén, historieforskare vid Stockholms universitet. Den innehåller ett 15-tal artiklar, skrivna av olika författare. Berättelserna är hämtade från medeltiden och fram till modern tid.

Källmaterialet är givetvis begränsat för historiens alla utsatta, men det som finns ger oss en intressant bild av hur tillvaron kunde se ut för den som fötts in i fattigdom och utanförskap. Det fanns också de som råkade ut för olyckor under livet. Vissa klarade sig inte, medan andra lyckades resa sig.

Läs om hur livet kunde se ut för den som t ex var psykiskt sjuk, funktionshindrad eller som helt enkelt inte kunde försörja sig själv. Hur gick det för alla krigsinvalider? Vad hände med alla de kvinnor som blev gravida utan att vara gifta, och hur blev det med deras barn, de som kunde kallas ”oäktingar”?

En återkommande tema i ”Usla, elända och arma” är den stränga sexualmoral som rådde under många sekler. Här finns ett flertal exempel på hur graviditeter utanför äktenskapet kunde förändra människors livsförutsättningar. Ett annat tema är hur olika lagen såg på människor ur skilda samhällsklasser.
I kapitlet ”Adelsfröken, prästdottern och tjänstepigan” beskriver Marie Lindstedt Cronberg hur olika samhället behandlade tre kvinnor i samma ort, Sturup, under 1700-talet. Alla tre var ogifta mödrar.

I den här boken är det den lilla människan som står i centrum. Läs om den fattiga änkan Brita Larsdotter Grandin, som hade fyra barn. Hon dog i en riskoja på allmänningen utanför Ulvsätra gård i Järfälla socken 1842. När hon dog hade hon bott i kojan i mer än tio år, och dessförinnan hade hon dragit runt i socknen med sina barn och hoppats på att någon ville hysa in dem alla. Sofia Holmlund berättar hennes historia i kapitlet ”Fattig, husvill och sönderslagen”.

Andra berättelser handlar om små fosterbarn som vanvårdades till döds, om ”lösdrivare” och tattare, om brottslingar, psykiskt sjuka och många andra.
Förutom alla dessa människors levnadsöden finns i boken också en övergripande historisk analys av hur samhället såg ut under olika tidsperioder. De olika fallen sätts in i sitt sammanhang.

Boken är välskriven, tankeväckande och ibland omskakande. Den är en nyttig påminnelse för oss mobilsurfande nutidsmänniskor om de stundtals extremt svåra omständigheter som våra förfäder tvingades leva under.

”Usla, elända och arma” utsågs till Årets bok om svensk historia 2013 i en omröstning hos nättidningen Svensk historia.

Usla, elända och arma i bibliotekets katalog

Monuments Men – boken

The Monuments Men

I den bioaktuella filmen ”The Monuments Men”, skriven och regisserad av George Clooney, kan vi se Clooney, Matt Damon, Bill Murray m fl som medlemmar i en amerikansk specialstyrka under andra världskriget. ”The Monuments Men” hade som uppdrag att rädda och skydda kultur- och konstföremål i Europa.

Filmen bygger på boken ”The Monuments Men : allied heroes, Nazi thieves, and the greatest treasure hunt in history” av Robert M Edsel (Center Street, 2009).

Jag föreslår att man först läser ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” av Anders Rydell. Den har jag tidigare tipsat om här i bloggen. Den boken ger en bra bakgrund till det som händer i ”The Monuments Men”.
”The Monuments Men” beskriver flera av de dramatiska räddningsaktioner som sedan ägde rum i krigets slutskede. Många kända konstverk kunde ha gått under i kriget (och vissa gjorde det också), men det var exempelvis mycket nära att hela det enorma lagret av konst som nazisterna lagrat i den djupa saltgruvan i Altaussee hade sprängts. Endast tack vare några individuella personers hjälteinsatser kunde de ovärderliga konstskatterna räddas.

Vissa lager av stulen konst var enorma. I slottet Neuschwanstein i Bayern fanns det mesta av den franska konst nazisterna hade stulit. Det tog Monuments Men sex veckor att tömma slottet.
Ömtåliga konstverk fick fraktas uppför och nedför branta trappor. Arbetet var mödosamt och ibland även riskabelt.

I Bernterode i Thüringen hittade amerikanerna bl a kistorna med kvarlevorna av tyska ledare. Fredrik den stores metallkista var massiv och vägde 600-700 kg. Det tog en timme bara att bära den genom våta, trånga gruvgångar in i den enda hiss som fanns. Kistan passade in i hissen med bara någon centimeters marginal.

Efter krigsslutet skulle flera av de tyska konstgömmorna hamna i regioner som hamnade under sovjetisk kontroll. Monuments Men fick därför kort tid på sig att tömma t ex gruvan i Altaussee. Man valde ut de viktigaste kontverken, som Michelangelos Brügge-Madonna och Van Eycks Gentaltare, och packade in dem så noggrant man kunde innan de tranporterades iväg.

Edsels bok ”The Monuments Men” är något trögstartad, men blir mer spännande ju längre in i boken man kommer. Den är fylld av hjältemodiga bedrifter, och egentligen är det ett under att så mycket kunde räddas i den kaotiska situation som rådde i krigsslutets Europa. Illustrerad med svartvita foton.

The Monuments Men i bibliotekets katalog

Nazisternas konststölder

Plundrarna

Mellan 1933 och 1945 stal nazisterna miljontals konstverk. På direkt order från Hitler sändes specialförband ut, vars enda uppgift var att plundra de ockuperade länderna på konstskatter. Många av konstverken var tänkta att efter kriget samlas i Hitlers planerade Führermuseum i Linz i Österrike.

Efter krigsslutet återfann man stora delar av all stulen konst, men mycket var borta. Idag pågår ett stort arbete med att spåra de försvunna konstverken. En del av dem har visat sig hänga i framstående museer.

Författaren och journalisten Anders Rydell har skrivit boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Ordfront, 2013). Det är den första svenska bok som tar upp detta ämne.
Den är skriven i reportagebokens form, med växlingar i tid.
Plundrarna” handlar dels om nazisternas besatthet av konst, och dels om dagens arbete med att försöka återställa de stulna konstverken till de ursprungliga ägarna och deras ättlingar.

I boken beskrivs målande hur nazisterna systematiskt plundrade andra länder på attraktiv konst, och hur de samtidigt bekämpade den samtida konst de ansåg ”degenererad” (”Entartete Kunst”).
Många av konstverken stals från judiska familjer, andra från museer och kyrkor. Plundringen skedde på flera plan. Hitler hade i allmänhet första val, för det som skulle reserveras för hans Führermuseum, men samtidigt försåg sig t ex Göring med eget rov. Många tågvagnar med stöldgods transporterades till Tyskland. De mest värdefulla föremålen gömdes sedan för att vara säkra för bombangrepp och bränder.
Ibland uttog tyskarna en sorts hämnd för tidigare stölder, t ex Napoleons konstrov på 1800-talet. Det var en målmedveten vilja att utplåna andra kulturer. På flera håll, t ex i Sovjetunionen och Polen, förstörde nazisterna medvetet den konst och kultur som inte intresserade dem.

I slutet av kriget utsåg de allierade specialstyrkor, vars uppdrag var att leta rätt på den bortrövade konsten och sätta den i säkerhet. Den mest kända av dessa var en amerikansk enhet som kallades The Monuments Men. I en saltgruva i österrikiska Altaussee fann man en enorm konstskatt. Här fanns bl a det berömda Gentaltaret, ett 1400-talsarbete från Belgien.
Den första beräkningen visade att det i gruvan fanns 6577 målningar, 954 grafiska tryck, 137 skulpturer, 129 vapen och rustningar, 1700 lådor med böcker och 283 lådor med ospecificerat innehåll. Detta var det största samlade fyndet, men det fanns många fler depåer. Att ta reda på allt detta, katalogisera det, för att sedan återlämna det till de rättmätiga ägarna var ett stort arbete.

Det är först på senare tid som man på allvar börjat ta itu med det svåra arbetet att återställa denna stulna konst. Välkända verk som Gentaltaret visste alla varifrån de kom, så de återlämnades direkt efter krigsslutet. Men andra fall är inte lika lätta.
Rydell beskriver i boken den juridiska process som idag pågår, vars syfte är att spåra upp och återlämna all stulen konst. Flera komplicerade rättstvister har ägt rum. Hitler och Göring katalogiserade allt de stal, men i många andra fall gjordes inte detta, vilket gör proceduren mycket svårare. Dessutom handlar det om att erkänna skuld, något få museer vill göra.

Ett längre avsnitt i ”Plundrarna” handlar om tavlan ”Blumengarten” av Emil Nolde, som i god tro köptes av Moderna museet i Stockholm i slutet av 1960-talet. Den juridiska processen kring denna tavla pågick i flera år och positionerna var länge helt låsta innan man lyckades komma fram till en lösning.

Konst har alltid stulits i krigstid. Under t ex 1600-talet var detta legitimerat, men senare stiftades lagar som förbjöd konststölder. Samtidigt är världens museer fyllda av saker som mer eller mindre kan ses som stöldgods. Ska vi se nazisternas stölder som mer allvarliga än t ex rövade egyptiska föremål? Detta är moraliska frågor som tas upp i Rydells bok. I Ryssland är den konst som togs från Nazityskland fortfarande en känslig fråga. Ryssarna anser att de har rätt att behålla den som kompensation för den förstörelse som de drabbades av under andra världskriget. En del av nazisternas rövade konst stals i ett senare skede av ryssarna under Röda arméns framryckning.
Vem är offer och vem är förövare? Flera länder i Östeuropa ser sig själva som offer både för Nazityskland och Sovjetunionen.

Det finns amerikanska advokatbyråer som specialiserat sig på dessa konstnärliga repatrieringsfrågor. I vissa fall har familjer lyckats få tillbaka sina stulna konstverk, men ändå fått sälja dem på auktion för att ha råd att betala räkningen till advokatbyrån.

Plundrarna” är en intressant och mycket läsvärd bok som ställer viktiga frågor. Rydell skriver bra, och ibland är boken rena thrillern.
En brist är dock att boken helt saknar illustrationer, trots att den tar upp så många namngivna konstverk.

Plundrarna i bibliotekets katalog

Mannen som stal Mona Lisa

10 december 1913, för precis 100 år sedan, greps Vincenzo Peruggia för stölden av konstverket Mona Lisa. Peruggia hade lämnat in tavlan till en konsthandlare i Florens, troligen för att få ut en hittelön.
Leonardo da Vincis berömda konstverk hade då varit försvunnet i mer än två år.

Peruggia hade stulit tavlan från Louvren i Paris den 21 augusti 1911. Det var en måndag då museet var stängt. Han hade gömt sig i museet sedan söndagen, och bar en likadan vit rock som museets personal brukade ha på sig. Peruggia gömde tavlan under rocken och gick ut. På vägen passerade han en tom vaktplats. Vakten hade tillfälligt gått iväg för att hämta en spann vatten.

Det hela var en jättelik skandal och kallas ibland för 1900-talets största enskilda konststöld.


Den tomma väggplatsen på Louvren

Medan tavlan var försvunnen skrevs det artiklar om den i alla tidningar. Folk besökte Louvren bara för att se den tomma platsen där Mona Lisa hade hängt. Mona Lisa blev härigenom världens mest kända konstverk, något tavlan inte alls hade varit före stölden.

Peruggia gömde tavlan under sin säng i Paris i två år innan han tog med den till Italien. Sedan tjuven tagits fast och konstverket kommit tillrätta visades Mona Lisa upp på flera italienska utställningar innan tavlan återlämnades till Louvren.


Polisens foton av Vincenzo Peruggia

Ingen vet med säkerhet varför Peruggia stal tavlan. En av teorierna är att han gjorde det av patriotiska skäl därför att han ville återföra konstverket till Italien. Dessutom var just Mona Lisa ett lämpligt stöldobjekt på grund av att tavlan är så liten till formatet (53 x 77 cm). Många som ser Mona Lisa i verkligheten för första gången blir förvånade över att tavlan är så pass liten.

Peruggia fick ett kort fängelsestraff som han bara avtjänade sju månader av. Han sågs av vissa italienare som en nationalhjälte. Sedan tjänstgjorde han i italienska armén under första världskriget innan han flyttade tillbaka till Frankrike, där han bilade familj och öppnade en färgaffär. Vincenzo Peruggia avled 1925.

BBC News Magazine uppmärksammar 100-årsminnet:
The world’s most famous missing painting

Jack Uppskäraren

Jack Uppskäraren

Under våren och sommaren 1888, för 125 år sedan, startade en serie mord i distriktet Whitechapel i Londons fattiga East End-kvarter. Fram till februari 1891 inträffade elva mord där. Fem av dessa är man säker på att de utfördes av samme okände gärningsman – Jack Uppskäraren (Jack the Ripper). Dessa fem mord ägde rum under hösten 1888 och var även för samtiden osedvanligt ruskiga. Men faktum är att man inte med säkerhet vet exakt hur många kvinnor som föll offer för denne mördare.

Intresset för Jack Uppskäraren är stort än idag. Han är den mest kände seriemördaren av alla, och ingen har någonsin kunnat lista ut vem han egentligen var. Men teorierna om hans identitet är många. Eftersom fallet aldrig löstes har berättelserna om Jack Uppskäraren idag nått mytstatus. Det kan vara svårt att skilja legend och konspirationsteori från sanning. Det finns mängder av böcker och filmer om mordfallen.

Den senaste, och bästa, boken på svenska om fallet är ”Jack Uppskäraren : kriminalfall och legend” av Glenn Lauritz Andersson (Historiska media, 2008), en av Sveriges främsta experter i ämnet.

I boken ger Andersson en heltäckande bild av fallet. Han är inte ute efter att en gång för alla ta reda på vem som var mördaren, utan han redovisar det vi vet och de olika teorier som under åren framförts. Dessutom beskriver han den sociala och utsatta verklighet som människorna i East End levde i för 125 år sedan.

Kriminaltekniken och utredningsmetoderna1888 var ju inte densamma som idag, vilket gör att flera viktiga spår inte utreddes, eller bara försvann. Mordfallens enorma uppmärksamhet fick senare konsekvenser. Kriminaltekniken förbättrades, och medias roll i polisutredningar skulle bli ännu större.

Anderssons bok är bra och saklig. Han ger en bakgrund, redovisar hela polisarbetet och beskriver de vanligaste misstänkta. Dessutom tar han kål på flera vanliga myter.
Här finns dock en del otäcka rättsmedicinska avsnitt som kanske kan paja nattsömnen för en och annan känslig läsare.

Boken är spännande som en deckare. Men man får på slutet inte veta vem mördaren är…
Förmodligen kommer vi aldrig att säkert få veta det. Man har forskat i fallet i över ett sekel. Men eftersom mysteriet finns kvar kommer intresset för Jack Uppskäraren att leva vidare.

Jack Uppskäraren i bibliotekets katalog

Läs också: Jack Uppskäraren avslöjad?

Gifter och giftmord

En dos stryknin

I litteraturhistorien är det många personer som drabbats av förgiftningar, exempelvis Törnrosa, Snövit, Madame Bovary, Thérèse Raquin och pastor Gregorius. Och då har vi inte ens nämnt alla offer inom kriminallitteraturen.

Olle Matsson, professor i kemi vid Uppsala universitet, har skrivit en underhållande bok om gifter och giftmord: ”En dos stryknin: om gifter och giftmord i litteraturen” (Atlantis, 2012).

Detta är en genreöverskridande bok som spänner över flera ämnesområden. Bästa etiketten är kanske kulturhistoria.

Boken är som en tråd som löper igenom gifthistorien (om det nu kan finnas en sådan).
Den inleds med Sokrates giftbägare, som filosofen tvingades att tömma år 399 f.Kr. Bägaren innehöll troligen odört, blandad med opium från vallmo. Matsson beskriver sedan andra antika källor som tar upp odört, fortsätter med att berätta om växten – var den växer, hur den används, hur giftet verkar i kroppen, och sedan följer litterära exempel på användning av just odört (i just detta fall Agatha Christie och Caroline Graham). Sedan kommer nästa kapitel, om stormhatten.

Så här fortsätter det genom hela boken. Man får mest utbyte av att läsa kapitlen i följd, men visst kan man hoppa in direkt och läsa t ex kapitlet om belladonna och bolmört, som ligger betydligt längre in i ”En dos stryknin”.

De mest kända deckargifterna är arsenik, cyankalium och stryknin. Men det är bara några av alla de gifter som Matsson berättar om i den här intressanta och ibland överraskande boken. Författaren är mycket kunnig i ämnet och det är spännande att få följa med på resan genom alla gifter. Det finns verkligen fler sätt än man tror att ta kål på någon med gift!
Här kan du även läsa om råttgft och ormgift. Nikotin är livsfarligt i höga doser, och man ska akta sig för skämda jordnötter eftersom dess mögel kan avge aflatoxin. Och känner du till den farliga japanska fiskdelikatessen fugu?

Om man så vill kan man dessutom se den här boken som en studie i kriminallitteraturens giftiga historia. En underhållande bok är det i alla fall, och dessutom trevligt formgiven med många fina illustrationer.

En dos stryknin i bibliotekets katalog

Politiska mord

Politiska mord

Att vara kung, kejsare eller annan ledare kan vara farligt. En hel del historiska ledare har blivit mördade.
I ”Politiska mord – det yttersta argumentet” (Historiska media, 2004) berättar Göran Rystad om politiska mord från Julius Caesar till Martin Luther King.
Mördarnas motiv har varierat genom seklerna. Ibland har de varit ensamma gärningsmän, men andra gånger har de medverkat i en större konspiration. Rystad berättar också om orsakerna till morden. De har också varierat. Religiösa, nationella, etniska och ideologiska konflikter har legat bakom dåden.

I våra dagar kanske vi tänker på morden på Olof Palme och John F Kennedy.
Fyra amerikanska presidenter har mördats.
Men det finns många historiska mord som är väldokumenterade. Flera franska kungar blev mördade på 1500- och 1600-talet. Omslaget avbildar revolutionsledaren Marat, som mördades i sitt badkar 1793.

Dessutom visar Rystad att politiska mord nästan alltid är en väldigt ineffektiv metod för att uppnå de syften mördaren är ute efter. I allmänhet är dåden t o m rent kontraproduktiva.
Förutom de mest kända politiska morden (Caesar, Lincoln, Franz Ferdinand etc) berättar Rystad även om mordet på fältherren Wallenstein 1634. Det är inte lika ofta beskrivet i litteraturen.

En intressant och detaljrik bok som spänner över en lång tidsperiod.

Politiska mord i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: