Bloggarkiv

Willys brev till Nicky

Från Willy till Nicky

Historiker brukar prata om ”det långa 1800-talet” och syftar då på att den historiska tidsperiod där 1800-talet ingår kan avgränsas av årtalen 1789 (Franska revolutionen) och 1914 (Första världskrigets utbrott). När första världskriget utbröt var det också början till slutet för den gamla världen.

De tre kungliga kusinerna ”Georgie”, ”Willy” och ”Nicky” symboliserade denna gamla värld. Kung Georg V av Storbritannien, kejsar Wilhelm II av Tyskland och tsar Nikolaj II av Ryssland regerade över stora delar av världen. De har tidigare dykt upp här i bloggen i olika sammanhang:
De tre kungliga kusinerna
Wilhelm II och Hindenburg

I samband med ryska revolutionen mördades tsar Nikolaj II tillsammans med hela sin familj i Jekaterinburg 1918.
När man gick igenom hans bagage hittade man ett stort antal brev, som skickats till honom av Wilhelm II. Breven publicerades snart i dagstidningar runt om i världen och utgavs sedan i bokform: ”Från Willy till Nicky : 75 brev från kejsar Wilhelm II till tsar Nikolaj II 1894-1914” (Bonniers, 1920).

I de här breven kommenteras politiska händelser från dessa 20 år: kungligheternas kamp mot parlamentarismen, Boerkriget och Rysk-japanska kriget, militära planer, de europeiska allianserna, kolonierna, Balkankrisen, och inte minst kejsarens och tsarens privatliv och familjer. Varje brev är kommenterat.

Det är ganska intressant att läsa dessa brev. Kejsaren inleder breven med hälsningsfrasen ”Käraste Nicky” och undertecknar dem med ”Din mest tillgivne kusin och vän”. Ibland skickas fotografier och olika gåvor, t ex påskägg (tsaren samlade på juvelbeprydda påskägg), konstverk m m.

I ett brev daterat 8 maj 1909 skriver kejsar Wilhelm:
”Som suveräner, vilka äro ansvariga inför Gud för de folks välfärd vilka anförtrotts åt vår omsorg, är det därför vår plikt att noga studera den ‘allmänna opinionens’ tillkomst och utveckling innan vi tillåta den att påverka våra handlingar. Skulle vi finna att den har sitt upphov från sådana grumliga och slaskfyllda källor som den ovannämnda ohederliga pressen, så måste vår plikt bjuda oss att rätta den och motstå den. (…) Den allmänna opinionen behöver klar upplysning och ledning.”

Det moderna samhället ryckte fram. Snart skulle både kejsarens och tsarens tid vara över.
En intressant och fascinerande brevsamling.

Från Willy till Nicky i bibliotekets katalog

Karin och Carl Larssons brev

Karin! Min engel!

Carl Larsson (1853-1919) var en av våra mest kända konstnärer. Det typiska Carl Larsson-motivet är kärleksfulla avbildningar av familjen och hemmet. Hans hustru Karin Larsson (1859-1928), född Bergöö, känner de flesta igen från många av dessa målningar. Hon var också konstnär, men sedan hon gift sig med Carl 1883 slutade hon snart måla. Sin konstnärliga talang använde hon när hon inredde gården i Sundborn, och hennes textila arbeten var avancerade för sin tid.

Carl och Karin var gifta i 36 år. Under hela den tiden brevväxlade makarna regelbundet, inte minst då Carl ofta var hemifrån på resor. De kunde ibland utbyta brev nästan dagligen.

Ett urval av makarnas brev finns utgivna i boken ”Karin! Karin! Karin! Min engel! : brevväxlingen mellan Karin och Carl Larsson : ett urval” (Bonniers, 2013). Urvalet har gjorts av Per I Gedin.

Breven är djupt personliga. Än en gång slås man av att tidigare generationer verkligen kunde skriva brev. Denna konst har väl idag närmast fallit ur bruk.
Breven i boken kommer från perioden 1882-1915 och de presenteras i kronologisk följd.
Gedin förklarar i förordet att det inte är en vetenskaplig utgåva. Han har valt ut de brev som illustrerar närheten mellan Carl och Karin, och brev som beskriver arbetsliv och vardag.

Detta är en väldigt fin bok på flera sätt. Dels gör brevformen att vi kommer makarna nära, vi känner deras varma känslor för varandra, Carls ständiga behov av stöd och bekräftelse och Karins värme.
Dels är boken mycket fint formgiven med talrika illustrationer både av originalbrev och av konstverk, och dessutom är typografin utsökt.
Gedin kommenterar de flesta breven och sätter in dem i sitt sammanhang. Vi får härigenom också en bra skildring av den här tiden kring sekelskiftet 1900.

Man slås av Carls humörsvängningar. När makarna är skilda åt, längtar han starkt efter Karin. Många av dessa brev är fyllda av stark kärlek. Hans uppfattningar om sin egen konst kan variera påtagligt. Karins brev är mera reserverade, men mycket varma och tillitsfulla.
Carl ger i breven många smeknamn på Karin: ”Hjärtats älsklingstös”, ”Min rena engel”.

Samtidigt visar dessa brev hur långa perioder Carl faktiskt var borta från Sundborn. Vi har kanske en allmän bild av att Carl Larsson står därhemma på gården och målar sina idylliska familjemotiv, men i själva verket var han påfallande ofta bortrest från sin kära familj. Barnens kommentarer skymtar förbi ibland. De tycker att han borde vara hemma oftare. Kanske var det en sorts flykt, kan man undra.

Klart är hur som helst att Carl måste ha varit en komplicerad person att leva med, och att Karin var otroligt tålmodig. Hon födde honom dessutom åtta barn på 16 år…
Förmodligen var det väl också inte helt negativt för Karin att Carl var borta på sina resor. Hon kunde då ägna sig åt egen kreativitet som inredare och formgivare. Idag ses hon som en betydligt djärvare konstnär än Carl.

Carl Larssons sista år blev bittra. I sin självbiografi ”Jag” skriver han att ”Midvinterblotets öde knäckte mig”. Nationalmuseum hade refuserat hans stora målning ”Midvinterblot”. Det köptes inte in av Nationalmuseum förrän 1997. Carl Larsson dog 1919 vid 65 års ålder. Därefter skrev Karin då och då till honom i sin dagbok. Dessa sista brev avslutar boken.

Det här är en väldigt fin och kärleksfull bok, som jag gärna rekommenderar, även för den som inte är det minsta intresserad av Carl Larssons konst.

”Tack för allt, allt, allt! För hela mitt lif, för dina rara ungar! Utan dig funnes jag ej till!”
(Karin i brev till Carl, 8 oktober 1909)

”Karin! Karin! Karin! Min engel!” i bibliotekets katalog

Machiavellis brev

Machiavellis brev

Det är ofint att läsa andras brev, vet vi ju. Men det finns ganska många brevsamlingar utgivna i bokform, och ofta ger dessa texter oss en nära och intressant inblick i tankevärldar från gångna sekler.

Niccolò Machiavelli (1469-1527) är välkänd för sin bok ”Fursten”, där han beskriver hur en furste bör vara för att kunna leda en stark stat. Idealet är att regenten visserligen ska vara maktfullkomlig, men också behöver ha folkets stöd. Boken utgavs först 1532, efter Machiavellis död.

I serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” finns den lilla volymen ”Brev” (Atlantis, 2013). Urvalet och översättningen har gjorts av Paul Enoksson. Han har tidigare översatt ett flertal andra klassiska italienskspråkiga titlar, t ex Galilei, Bruno, Castiglione och Boccaccio.

De här breven ger oss en fascinerande inblick i Machiavellis liv i Florens. Ett lyckat grepp är att Enoksson presenterar varje brev med för- och efterord.

Boken inleds med en ögonvittnesskildring av en predikan av Savonarola.
Girolamo Savonarola övertog styret av Florens efter familjen Medici och införde en strikt moralisk samhällsordning. Samtidigt kritiserade han påven, vilket gjorde att han bannlystes och så småningom avrättades som kättare.

Andra brev beskriver hur Machiavelli vistas på sin lantgård utanför Florens. Han besöker bykrogen där han spelar kort, för att sedan kvällstid klä sig i högtidsdräkt i sin kammare och samtala med de lärde från antiken.

”Från skogen beger jag mig till en källa och därifrån till mina fågelfällor. Under armen bär jag en bok av Dante eller Petrarca (…) Jag läser om deras kärlekspassioner, minns mina egna och njuter en stund av dessa tankar. Jag tar sedan vägen till krogen, talar med dem jag möter, frågar dem efter lokala nyheter, uppfattar allt möjligt och noterar hur olika människors smak och fantasier kan vara.

Då det blir tid för middag, återvänder jag till de mina därhemma och äter den kost som den torftiga gården och den ringa arvslotten ger.

Efter måltiden återvänder jag till krogen. Där finns värden och i allmänhet slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Med dem tillbringar jag resten av dagen på ett tarvligt sätt genom att spela cricca och trich-tach, vilket ger upphov till tusen tvister och gräl med grova tillmälen.”
(10 december 1513)

I ett annat brev ger han råd till en vän som är i färd med att gifta bort sin dotter. Några andra brev från 1526-27 handlar om det ökande krigshotet.

Det finaste brevet är kanske det som avslutar boken. Det är skrivet till sonen Guido, som tillfrisknat efter en sjukdom, och i brevet ger Machiavelli råd om hur Guido ska behandla sin mulåsna, som blivit tokig.

En fin och riktigt trivsam brevsamling. Enokssons översättning och språk är av mycket hög klass.

Machiavellis brev i bibliotekets katalog

 

August Strindbergs brev

Sveriges störste författare, August Strindberg (1849-1912), var en flitig brevskrivare.
Man har dokumenterat hela 8.832 brev, telegram, vykort och biljetter som han skrivit under perioden 1857-1912. Alla dessa har av Strindbergssällskapet utgivits i bokform i 22 volymer i serien August Strindbergs brev (Bonniers, 1948-2001).

Litteraturbanken har nu i samarbete med Strindbergssällskapet digitaliserat hela denna brevskatt.

Alla de 22 volymerna finns nu att läsa online som gratis e-böcker. Och inte nog med det – alla breven är dessutom digitalt läs- och sökbara. Detta är en digitalisering av stort historiskt och kulturellt värde.

Det är alltid spännande att läsa Strindberg, som skrev många av sina brev i starka känslolägen. Han kunde vara kamratlig, förälskad, hatisk, mästrande eller rent affärsmässig. Breven är dessutom utmärkta exempel på Strindbergs ofta mustiga och färgrika språk.

Litteraturbanken: Strindbergs brev. Volym 1-22

Litteraturbanken: Sök i breven

De 22 volymerna med Strindbergs brev finns givetvis även att låna på biblioteket som vanliga traditionella böcker.

Karolinska soldaters brev

Uppsnappade brev

Vårvintern 1716 befinner sig Karl XII med den svenska armén i Norge. Det stora nordiska kriget har nu pågått i 16 år och läget är desperat. Det svenska stormaktsväldet håller på att rasa ihop.

Från fälttåget skriver de svenska soldaterna hem. Många av deras brev kommer dock aldrig fram. De snappas upp av danska och norska spejare. Breven hamnar så småningom i det danska Rigsarkivet, under rubriken ”Opsnappade Svenske breve fra det Store Nordiske krigs tid”. Nästan 300 år senare har historikern och författaren Peter Ullgren lyft fram dessa bortglömda brev i boken ”Uppsnappade brev : Karl XII:s soldater i Norge 1716” (W&W, 2006).

Soldaternas brev ger oss fascinerande inblickar i krigets vardag på gräsrotsnivå. Samlingen i det danska arkivet är påfallande stor. En lika omfattande samling brev från meniga soldater och befäl under ett och samma fälttåg finns inte i svenska arkiv.

Breven skildrar den förtvivlan, krigströtthet och undergångsstämning som rådde vid denna tid.
Vi kan också läsa om hur förhållandet var mellan meniga och befäl, om hur man såg på religionen och på kungen, och mycket annat. Ullgren beskriver också hur postgången under kriget fungerade, om den censur som förekom, och hur pass utbredd läs- och skrivkunnigheten var bland soldaterna.

Många av breven är djupt personliga och gripande. Det faktum att inget av breven kom fram och lästes av mottagaren ger tragiken dessutom en extra dimension.

Georg Christian de Frese var kornett vid Västgöta-Dals kavalleriregemente. Han befinner sig i Kristiania (dagens Oslo) och skriver till sin mor: ”Den ena stunden så lefver man, men man vet inte om man har lifvet den andra”.
Till ”Min allrakäraste lilla Greta” skriver han: ”1000 gånger och väl flera tänker jag på dig, lilla söta ängel. Gud låt mig en gång få den nåden att se dig igen.Förlåt mig att jag skrivit till dig…” Frese överlevde dock kriget och kunde återvända hem för att gifta sig med sin Greta.

Ibland skriver soldaterna att hustrun absolut inte får högläsa brevet för barnen. De skulle besparas krigets hemskheter. Ofta uppmanas också att sönerna skulle skonas från att bli soldater.

Anders Möller, fänrik vid Närkes och Värmlands regemente, skrev i sitt förmodligen sista brev hem: ”Önskar jag att Gud den allrahögsta ville bevara min kära fru moder och min allrakäraste Sara lilla ifrån allt farlighet och all skada. Henne med jag förbliver min allrakäraste väns trognaste man in i döden.”
Brevet beslagtogs alltså av dansk-norska spejare och Möller stupade utanför Kristiania i april 1716.

”Uppsnappade brev” är en fascinerande och ibland gripande bok som låter oss komma de enskilda soldaterna nära. De som levde för 300 år sedan talar till oss igen via sina personliga brev. Soldaterna framträder som familjeförsörjare, makar och söner. En läsvärd och mänsklig bok.

Uppsnappade brev i bibliotekets katalog

Gustav Vasas brev

Gustav Vasas brev

Gustav Vasa var en flitig brevskrivare, eller snarare dikterare av brev. Alla bevarade brev har samlats i det gigantiska verket ”Konung Gustaf den förstes registratur”, som Norstedts förlag gav ut i hela 29 band 1861-1916. Dessa böcker har vi på Östersunds bibliotek. De är dock placerade i magasinet.

För den som inte orkar plöja 29 tjocka böcker och hellre vill ha en ”light-version” av breven finns den utmärkta lilla samlingsboken ”Gustav Vasas brev” (Natur & Kulturs klassikerserie, 1960).

Gustav Vasa blev ganska snart en hård landsfader som krävde undersåtarnas lydnad. Påbuden sände han ut till folket i brev. Ofta är dessa ganska personligt hållna. Kungen styrde riket som sin egen gård. Gustav Vasa skriver om fogdarnas räkenskaper, om kyrkans förvaltning, om gränstvister, uppror, gruvbrytning och mycket annat.
Särskilt kul ar det att läsa det mustiga och ibland drastiska språket.

I den här boken har urvalet av brev gjorts av Alf Åberg. Varje brev inleds med en presentation och bakgrundsförklaring.

I ett brev till adeln och fogdarna 1552 förbjuder kungen dem att behandla outbildade bondesoldater illa.

”Till det sjätte och yttersta skall ock ingen av adeln, fogdar, skyttar eller andra hörakteligen underkuva, pucka eller illa traktera våra knektar, synnerligen de som uti vår tjänst nyss antagna äro eller härefter bliva kunna, kallandes dem tröskare, burbänglar eller andra obekvämliga namn, för de t de till äventyrs ej så skickeliga äro som de där längre tjänst hava och varit under hopen; utan hellre (…) lära och undervisa dem samfällt och synnerligen vad ära och redlighet kräver och vad krigsbruk är”

I ett fall intresserar sig kungen t o m för biskötsel. Det är i ett brev till menigheten i Västergötland 1554, där befolkningen uppmanas att odla bin istället för att slå ihjäl alla vildbin man stöter på.

Det är kul att läsa dessa brev. 1500-talssvenskan återges med moderniserad stavning för att förenkla läsningen.

Gustav Vasas brev i bibliotekets katalog

Fler brev från första världskriget

War letters of fallen Englishmen

För ett par år sedan tipsade jag här i bloggen om en brevsamling från första världskriget, I stridslinjen (1914). Breven kom från krigets inledningsskede.

Sedan dess är detta inlägg ett av de mest lästa i hela bloggen, och nästan dagligen googlar sig läsare fram till just det boktipset. Eftersom det finns ett tydligt intresse för just brev från första världskriget passar jag därför på att tipsa om ännu en sådan bok, ”War letters of fallen Englishmen : edited by Laurence Housman” (Gollancz, 1930).

Första världskriget var en totalt omvälvande händelse för 1910-talets människor. Dessutom hade kriget varit svårt traumatiserande på flera sätt. De enorma manskapsförlusterna – totalt ca 8 miljoner! – och de fruktansvärda skador som ny militärteknik orsakade på både människor och städer hade förändrat hur man såg på kriget som sådant.

För att framtida generationer inte skulle glömma alla de stupades berättelser gjordes sammanställningar i bokform av soldaternas brev. En av de mer kända är just ”War letters of fallen Englishmen”, som utgivits i flera upplagor.
Det är inte bara engelsmän som kommer till tals i boken. Här finns också brev av irländare, skottar, australier osv.

Det som griper tag i läsaren av denna bok är just att samtliga brevskrivare stupade i kriget.
Ibland är tonen i breven idealistisk och patriotisk, andra gånger desillusionerad och frågande. De enskilda soldaternas röster talar till oss än idag, ännu ett sekel senare.
Alla dessa människoöden, alla dessa unga män som aldrig kom hem igen.

Andrelöjtnanten John Sherwin Engall, 20 år, skriver sommaren 1916 till sina föräldrar. Han är lycklig över att han för första gången ska leda sitt egen enhet, the London Territorials, i en attack mot fienden. Han stupade tre dagar efter att han skrev brevet.

Vissa brev är påtagligt öppna och skildrar soldaternas vardag på ett lite överraskande detaljerat sätt. Kanske den militära censuren missade vissa brev? Australiern Thomas Dry, 28, skriver till sin familj om alla de vedermödor han fått utstå vid fronten vid Gallipoli. Kamrater som stupar intill honom, den ständiga kampen mot löss och ohyra, den bristfälliga maten, skräcken vid bombkrevaderna.

Boken utgör ett bra urval av skilda typer av brev. Redaktören hade tusentals brev att välja på, och de som ingår här har olika stilar. Förhoppningsfulla, andligt förtröstande, glada, dystra, ledsna, patriotiska, desillusionerade, men alltid fyllda av längtande tankar på dem därhemma. Men ingen av dessa brevskrivare fick någonsin återse sina nära och kära.

Tyvärr verkar denna bok vara ovanligt förekommande på svenska bibliotek. Men vi har ett exemplar här på biblioteket i Östersund.
Boken finns också att köpa i nyare utgåva, senaste upplagan utkom 2002.

War letters of fallen Englishmen i bibliotekets katalog

En Europaresa på 1830-talet

Resa i Europa på 1830-talet

Carl August Hagberg (1810-64) är inte lika känd idag som han var på 1800-talet.

Hagberg var professor i Lund i estetik och moderna / nordiska språk, och satt i Svenska Akademien i 13 år. Hans stora livsverk var att han var den förste som översatte William Shakespeares samlade verk till svenska. Än idag anses hans översättningar vara mycket framstående. Många av de mest kända Shakespeare-citaten i svensk översättning kommer från hans penna: ”Att vara eller icke vara, det är frågan” och ”Upp flyga orden, tanken stilla står” (båda ur Hamlet).

Av en ren slump hittade jag den här boken i bibliotekets bokmagasin, när jag egentligen letade efter en helt annan bok: ”Resa i Europa på 1830-talet : skildringar i brev till föräldrahemmet” av Carl August Hagberg (Natur och Kultur, 1927).

Boken är en samling av de brev Hagberg skickade hem till sin familj under sin ungdomsresa i Europa på 1830-talet. Han reste till Danmark, (nuvarande) Tyskland och Frankrike.
Resan började 1835 med diligens från Stockholm till Göteborg, och vidare till sjöss mot Köpenhamn.

Detta är en intressant bild av Europa under den här tiden, och inte minst en skildring av en dåtida bildningsresa. Generationer av svenska unga män gjorde sådana här bildningsresor ned till kontinenten, och här träder 1830-talet fram. Det är fascinerande att läsa hur den unge Carl August upplever Paris, Berlin och Wien. Han imponeras av vissa saker och förvånas över andra. Många kul vardagsbilder förmedlas i breven. Han möter dåtidens kulturpersonligheter.

Idag skriver vi inga sådana här brev som kan sparas i arkiv och sedan upplysa eftervärlden om hur det var att resa på 2010-talet. Hur kommer framtiden att uppfatta vår tid? Något att fundera på.

Förordet i den här fascinerande boken är skrivet av Anders Österling (1884-1981), en av Svenska Akademiens mest kända 1900-talsledamöter. Han satt i Akademien i hela 62 år, varav 23 år som dess ständige sekreterare.

Resa i Europa på 1830-talet i bibliotekets katalog

 

Johan Ekeblads 1600-talsbrev

Johan Ekeblad

Johan Ekeblad (1629-97) var hovman hos drottning Christina och senare Hedvig Eleonora. Ekeblad skrev mängder av brev som finns bevarade. Genom dessa kommer vi nära 1600-talets människor och deras tänkesätt.

Sture Allén, som var Svenska Akademiens ständige sekreterare 1986-99, presenterar Ekeblad i den lilla trivsamma boken ”Johan Ekeblad – vår man i 1600-talet” (Atlantis, 2006). Akademien har utgivit själva breven i sin klassikerserie. Den här boken är en biografisk beskrivning av Ekeblad och hans tid. En del av hans brev finns också återgivna i boken.

Ekeblad skrev regelbundet till sin bror Claes och till sin far Christoffer på gården Stola nära Läckö.
Det är fascinerande att läsa de tankar som han skrev ned för ca 350 år sedan. Han beskriver Kristinas abdikation, han berättar om sin längtan till landet och om sina kärleksbekymmer. En del tankar om livet och döden är allmänmänskliga.

”Vartill hjälper det att säga: Varför dog den eller den så snart, han hade väl kunnat leva längre?  Vi födas ju för den orsaken hit till världen att vi hädan måste, och det längsta livet är inte alltid det bästa, utan den som väl levat har dör aldrig för snart. Därför är den människa beröm värd och kan räknas ibland de lycksaliga  som den tiden honom här i världen  given är väl anlägger.”
(ur brev, daterat 22 mars 1654)

Johan Ekeblad i bibliotekets katalog

Brevsamling från första världskriget

I stridslinjen

1914 bröt första världskriget ut. Många av de soldater som drog ut i fält trodde att kriget skulle bli kortvarigt. Så blev det inte. Kriget skulle rasa i mer än fyra långa år.

I bibliotekets magasin finns en hel del litteratur från första världskrigets dagar.

”I stridslinjen : krigarbrev m.m.”
(Norstedts, 1914) är en samling av brev.  Alla dessa brev är sända under det första krigsåret.
Alla brev i boken är anonyma. De är skrivna av t ex ”en officer vid Royal Field Artillery”, ”en turkisk student”, ”en 16-årig flicka i Tilsit”, ”en kusin till general von Hindenburg” och så vidare.
Olika nationaliteter, olika roller, men alla brev är fascinerande inblickar i historien.
Ett exempel:

”Vi marschera sedan fyra dagar. Vi ha tillryggalagt omkring 80 kilometer. Själva marschen är ingenting, det är packningen som är så tung. Ni kan inte tänka er vad den är tung! (…) Jag har sett soldater hoppa jämfota på sin ränsel för att få igen den.
I går föll det mig in att väga min hos en slaktare. Jag lade dessutom på vågen min kappa, geväret, uniformen, skodonen, som likvisst voro helt tunna. Alltsammans vägde precis… 36 kg.”

(ur ”En trupp parisares marsch mot fronten”)

”I stridslinjen” i bibliotekets katalog

Läs gärna också inlägget Fler brev från första världskriget

%d bloggare gillar detta: