Bloggarkiv

John Keats

John Keats

Den brittiske poeten John Keats (1795-1821) blev bara 25 år gammal. Han levde under romantiken och var samtida med Lord Byron och Percy Bysshe Shelley, men är i Sverige inte lika känd som de andra två. Keats, som var utbildad läkare, fick egentligen berömmelse först efter sin död. Ganska lite av Keats verk finns översatt till svenska.
Det brukar ibland sägas om Keats att av alla engelskspråkiga romantiska poeter var han den som föddes sist och dog först.

Ett namn skrivet i vatten

Nu kan du läsa en intressant biografi om honom, ”Ett namn skrivet i vatten : romantikens medicin i John Keats poesi” av Carl Lindgren (Carlssons, 2013). Faktum är att det är den första boken om Keats på svenska som utgivits sedan 1935.

Författaren Carl Lindgren är läkare och litteraturvetare, och i den här boken beskrivs både Keats liv och diktning. Faktum är att det tar halva boken innan han kommer in på Keats författarskap.
Lindgren inleder med att beskriva romantikens världsbild. Typiska element är t ex idealiseringen av kvinnan och en stark religiositet. Vi får också veta hur man såg på vetenskap under denna period. Sedan beskrivs Keats medicinska studier och hans tid som läkare, innan hans litterära bana tog vid.
Keats drabbades sedan av tuberkulos, en sjukdom som han även dog av i Rom 1821. Det sista avsnittet i Keats liv har Lindgren således kallat ”Patienten Keats”.

Denna bok är intressant på flera plan. Dels är det en biografi över en romantisk författare som hittills i Sverige har varit litet av en doldis, och dels är det en bild av medicinen och läkarens tillvaro för 200 år sedan. Under den här tiden gjordes stora landvinningar just inom medicinens område.

Samtidigt drar Lindgren paralleller mellan humaniora och naturvetenskap och visar på de likheter som han menar finns mellan litteratur och medicin. Både inom litteraturen och inom medicinen behöver man kunna gå utanför sig själv och kunna tolka, förstå och formulera känslostämningar, skriver Lindgren.

Berättelsen innehåller hela tiden talrika citat ur Keats verk.
Hans mest kända dikter är ”Ode to a Nightingale” och ”Ode to a Grecian urn”.
Keats är också känd för många fina citat, t ex ”Det sköna är det sanna”, eller i original

” ‘Beauty is truth, truth beauty,’
– that is all ye know on earth,
and all ye need to know.”
(Ode to a Grecian Urn, 1819)

”A thing of beauty is a joy for ever:
Its loveliness increases; it will never
Pass into nothingness.
(Endymion, 1818)

Lindgren hittar i dikterna flera intressanta hänsyftningar på Keats läkarkarriär. Keats hade också botanisk och farmakologisk kunskap, så läsaren får dessutom information om diverse läkeväxter och örter.
Boken är även väl illustrerad, ofta med författarens egna foton.

Keats grav i Rom

Keats begravdes på den icke-katolska kyrkogården i Rom. Hans sista vilja var att gravstenen inte skulle ha vare sig hans namn eller ha några årtal. På stenen skulle det stå: ”Here lies One whose Name was writ in Water.”  Detta skedde också och än idag kan man på hans gravsten läsa dessa ord.

”Ett namn skrivet i vatten” är en bra tvärvetenskaplig bok, som kan läsas både som litterär biografi och som medicinhistoria. Välskriven och läsvärd, och med bra tidsfärg.
Jag fick veta massor om Keats och om romantiken som jag inte visste tidigare, exempelvis ett kul avsnitt om den engelska läkarutbildningen i början av 1800-talet.

Ett namn skrivet i vatten i bibliotekets katalog

John Keats verk finns tillgängliga som gratis nedladdningsbara e-böcker hos Project Gutenberg.

På svenska finns tyvärr endast ett fåtal översättningar av Keats verk.
Keats sonetter utgavs på svenska 1984 under titeln ”Den okände Keats”, i översättning av Sven Christer Swahn. Den boken finns att låna på biblioteket.

Gustaf de Laval

Gustaf de Laval

Ingenjören och industrimannen Gustaf de Laval (1845-1913) var en lysande uppfinnare. Han konstruerade separatorer och ångturbiner som blev grunden för än idag internationellt framgångsrika företag i Sveriges näringsliv. Däremot var han inte alls lyckad som entreprenör. Han engagerade sig på alltför många områden och kunde inte hantera praktisk ekonomi.
Nu finns en fräsch och nyskriven biografi om honom : ”Gustaf de Laval : ett rastlöst snille” av Anders Johnson (Atlantis, 2013).

de Laval förknippas främst med sina metoder att med centrifugering separera grädde från mjölk. 1878 fick han patent på sin berömda centrifugalseparator. Den kostade 1878 450 kronor att köpa och kunde skumma 50 kannor mjölk per timme. 1883 startades företaget AB Separator, numera Alfa Laval AB.
Sedan stod ångturbinen i fokus. AB de Lavals Ångturbin grundades 1893.

Gustaf de Laval i 30-årsåldern

Det är fascinerande att läsa om de Laval. Han ägnade sig åt ca 200 olika idéer, tog ut hela 92 svenska patent och grundade inte mindre än 37 företag. Spridningen av intresseområden är verkligen stor : jordbruksmaskiner, svävarfartyg, flygplan, svampodling med ammoniak och mycket annat.
Han startade flera företag för att anlägga gruvor, kraftverk och industrier över hela landet. I boken finns en karta där man kan se alla de platser där de Laval verkade.

Typiskt för de Laval var att han ofta snabbt gav sig in i nya projekt innan produkterna eller uppfinningarna var tillräckligt färdigutvecklade. 1897 drabbades de Laval av en stor ekonomisk krasch, som han sedan aldrig riktigt hämtade sig ifrån. Han var även riksdagsman för Högerpartiet.
När de Laval avled 1913 hade han stora skulder. Dödsboet försattes i konkurs.

Johnsons biografi är trivsam och rikt illustrerad. Trots att de Laval är en av Sveriges mest kända uppfinnare finns det få böcker om honom. Därför är det glädjande att denna lättillgängliga och läsvärda biografi nu utkommit.
Den här intressanta boken ingår i serien ”Svenska företagare” som Atlantis förlag ger ut tillsammans med Centrum för näringslivshistoria, och är nr 3 i den serien.

Gustaf de Laval i bibliotekets katalog

En slavs berättelse

12 Years a Slave

Vid Oscargalan 2014 hade filmen ”12 Years a Slave” nominerats till nio Oscar. Filmen tilldelades tre statyetter, bl a den för Bästa film.

Filmen baseras på boken ”12 Years a Slave” av Solomon Northup. Den utgavs första gången 1853.
Det är berättelsen om Northups eget liv. Han föddes som en fri man i New York, men kidnappades i Washington och tillbringade sedan 12 år som slav på olika platser i Louisiana. Till sist lyckades hans vänner och bekanta i New York utverka hans frigivning.

12 Years a Slave

Boken kom ut bara ett år efter att Harriet Beecher Stowes berömda roman ”Uncle Tom’s Cabin” (”Onkel Toms stuga”) släppts, och blev en stor succé. Northups bok var dedicerad till Stowe och såldes i mer än 30.000 exemplar.

”12 Years a Slave” är känd för att beskriva många detaljer om slavhandeln och om slavarnas liv i USA vid denna tid. Särskilt intressant är det faktum att Northup alltså var född fri, och i boken kunde jämföra sitt liv som slav med det i frihet.

Northup höll sedan ett dussintal föredrag i nordöstra USA om sitt liv och om sin bok. Man vet att han levde 1863, men därefter försvinner han ur historien och man vet inte när eller hur han dog.

”12 Years a Slave” tycks aldrig ha blivit översatt till svenska. Bokens upphovsrätt har numera gått ut, vilket innebär att den på flera webbplatser finns tillgänglig som gratis e-bok.
Den finaste e-boksversionen är den hos Public Domain Review, som digitaliserat en utgåva från 1859.
”12 Years a Slave” finns även som gratis e-bok hos Project Gutenberg.

Nästan samtligas nedgång och fall

Nästan samtligas nedgång och fall

Bland alla böcker inom historia finns det några som är roligare än andra. En av dessa är ”Nästan samtligas nedgång och fall” av Will Cuppy (Norstedts, 1989).

Will Cuppy (1884-1949) var en amerikansk litteraturkritiker och humorist, som under många år bl a skrev för tidskriften The New Yorker. Hans krönikor var mycket uppskattade.

Bokens originaltitel är ”The Decline and Fall of Practically Everybody”. Cuppy började skriva den 1933 och den var nästan klar när han avled 16 år senare. Efter ytterligare 40 år gavs boken ut på svenska.

Denna bok är Cuppys mest kända verk. Den består av 25 satiriska och humoristiska personporträtt av historiska personer. Alla texter är skrivna i en kåserande och ibland litet vanvördig stil. Ca en tredjedel av personporträtten beskriver personer från antiken. Cuppy hade i sitt skrivande hunnit fram till 1700-talet, så inga 1800-talspersoner finns därför med i boken.

Detta är en bok för dig som gillar historiska anekdoter och kuriosa. Cuppys stil är den där bildade, men underhållande, ungefär som ett program av De lärde i Lund. Han är särskilt bra på att inleda sina kapitel på kul sätt.

Småtrevlig och rolig. Man kan läsa flera kapitel i blandad ordning, efter tycke och smak.

Nästan samtligas nedgång och fall i bibliotekets katalog

Svenska kraftkarlar

Vi var starkare förr

I slutet av 1800-talet blev det mycket populärt att gå och se på kraftkarlar. Dessa starka män var sin tids idrottsstjärnor och uppträdde på cirkusar, varietéer och marknader. De böjde metall, slet av trossar eller lyfte människor och djur. Det var ett verkligt folknöje. Intresset för kraftkarlarna höll i sig under första halvan av 1900-talet, men falnade sedan.
Idag är många av dessa en gång så kända kraftkarlar ganska bortglömda. Men i den underhållande boken ”Vi var starkare förr : svenska kraftkarlar i ord och bild” av Olle Backman (Santérus, 2008) möter vi dem igen.

I boken kan du läsa om 20 olika kraftkarlar. Många av dem hade sina egna specialiteter och fick intressanta livsöden.

svenska_kraftekvilibrister

Den mest kände av kraftkarlarna var Arvid Andersson, ”Starke Arvid”, som kanske var starkast av dem alla. Han bildade 1895 en duo tillsammans med kraftgymnasten Axel Rylander och blev professionell. De kallade sig ”Svenska kraftekvilibrister” eller ”Lejonmänniskorna”. De satte upp spektakulära scenshower. Ett av Starke Arvids mest imponerande nummer var att på sin panna balansera en hel plattform med ett piano och pianist. Införandet av förbud mot spritservering i föreställningslokalerna vållade dock problem. Arvid reste till USA. År 1900 utmanade Arvid ryskamerikanen Rolandow i New York, om titeln världens starkaste man. Trots att tävlingen var upplagd till Rolandows favör lyckades Arvid besegra honom.

I den här fascinerande boken kan du också läsa om ”Calle Sven” som höll på att omkomma i en brottningsmatch mot en 600 kilo tung svartbjörn.
Läs om August Wilhelm Johnson, ”Lejonet från Skandinavien” som gav världens starkaste man, fransk-kanadensaren Louis Cyr, sitt livs hårdaste match vid en tävling i Chicago.
Läs om Gustaf Edman, som är den mest storvuxne svensken genom tiderna. Han var 2,45 lång och hade 56 i skonummer. När han kom längs byvägen sprang barnen och gömde sig.
Oscar Wahlund kalldes ”The Swedish Hercules” och lyfte hästar och t o m en hel orkester på 15 personer – samtidigt som orkestern spelade ”The Star-Spangled Banner”.

Vilka prestationer dessa kraftkarlar utförde! Det var otroligt imponerande. Skivstängerna som användes för 100 år sedan var mycket mer svåranvända än dagens smidiga skivstänger, vilket gör kraftkarlarnas rekord ännu mer respektingivande. Tänk om man hade fått vara på plats och se några av dessa nummer i verkligheten.

Backman skriver kul och underhållande, och boken är riktigt rolig att läsa. Den är dessutom illustrerad med många samtida foton. Rekommenderas!

Vi var starkare förr i bibliotekets katalog

En uppväxt i Gulag

Jag var barn i Gulag

Julian Better föddes i Moskvas ökända Butyrkifängelse, mitt under Josef Stalins värsta utrensningar. Hans far avrättades fyra dagar efter sonens födelse, och Julians mor dömdes till fem år i Gulag för spionage. Julian tillbringade sedan sina sju första levnadsår i Gulag på olika barnhem. ”Jag var barn i Gulag : ett vittnesbörd” (Bonniers, 2013) är hans berättelse om denna barndom.

”Jag var barn i Gulag” är en omskakande och gripande berättelse. Boken är liten till formatet och omfattar inte ens 200 sidor. Omslaget är något oansenligt. Men detta är en bok som du ständigt kommer att bära med dig i ditt minne sedan du läst den.

Det är barnets perspektiv som gör boken så otroligt stark. ”Folkfiendernas” barn som tvingades växa upp i Gulag visste inte av något annat. Men de blev bestulna på sin barndom och sina föräldrar.

Betters berättelse är lågmäld och ibland fragmentarisk, men ofta påfallande detaljerad.
Något av det som griper läsaren allra mest är författarens kärleksfulla beskrivning av sin mor. Efter flera års kamp lyckades hon till sist få Julian hämtad från det hemska barnhemmet och placerad i en fattig fosterfamilj i sin egen närhet. Människans överlevnadsinstinkt är kraftfull, vilket tydligt framgår av ”Jag var barn i Gulag”. Boken har ett efterord av författaren Ola Larsmo.
”Terrorns svartvita värld får färger och blir verklig, svårare att skjuta ifrån sig” skriver Larsmo i efterordet.

Idag lever Julian Better i Täby. Han har arbetat på KTH och som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

”Jag var barn i Gulag” är en stor läsupplevelse. Det är en stark, viktig och gripande bok som många bör läsa. Den kan också användas i skolor.

Jag var barn i Gulag i bibliotekets katalog

Kvinnliga spioner

Kvinnliga spioner

Under andra världskriget fanns det många spioner i Norden. Många av dem var kvinnor. De kunde vara skådespelerskor, dansare, journalister eller hushållerskor. Inte sällan var de unga och attraktiva. Några blev agenter av ideologiska orsaker, medan andra blev det för att tjäna pengar. Vissa gav sig in i spionbranschen för att rädda familjemedlemmar från fångenskap.

Tore Pryser, professor i historia vid högskolan i Lillehammer i Norge, har skrivit deras historia i ”Kvinnliga spioner : agenter i Norden under andra världskriget” (Natur & Kultur, 2009).

Detta är ett ämne som tidigare faktiskt inte är så omskrivet i bokform. Tack vare att hemligstämplade dokument på senare år blivit frisläppta blir det möjligt att se vilka insatser spionerna gjorde. Flera av dem var mycket effektiva.

Pryser tar upp ganska många spioner i sin bok. Nästan 40 olika kvinnoöden beskrivs på knappt 240 sidor, så det blir en ganska översiktlig skildring av varje fall. Här möter vi några namn som vi kanske känner igen sedan förut (Jane Horney, Sonja Wigert, grevinnan Amelie Posse) men de övriga är nog nya bekantskaper för de flesta läsare.

I det neutrala Sverige kunde kvinnliga agenter från olika länder samla in viktig faktainformation. I Norge och Danmark var många engagerade i motståndsrörelsen, medan andra mest fungerade som lockbeten för tyskarna, eller var infiltratörer. En del av kvinnorna blev efter kriget utpekade som förrädare.

Här hittar du flera riktigt spännande berättelser, men varje kapitel är ganska kort och kanske vill man veta mera om något av fallen. I slutet av boken finns en litteraturlista där man kan hitta fler lästips i ämnet. Boken är sparsamt illustrerad med svartvita foton.

”Kvinnliga spioner” är intressant och upplysande, om än något kortfattad i de enskilda fallen.

Kvinnliga spioner i bibliotekets katalog

Carl Gustaf von Rosen

Dödsorsak Ogaden

Den som är medelålders och uppåt minns säkert greven och flygaren Carl Gustaf von Rosen (1909-1977).
Under ca 40 år gjorde han stora insatser för att hjälpa nödställda i Afrika, och hans flygarkarriär var verkligen imponerande.

Nu finns en stor och läsvärd bok om Carl Gustaf von Rosen, ”Dödsorsak Ogaden : om flyg och politik med Carl Gustaf von Rosen i Afrika” av Heli von Rosen (Atlantis, 2013). Heli von Rosen är gift med Carl Gustaf von Rosens son Eric och har själv arbetat med flyghjälp i organisationen Air Mula, som Carl Gustaf von Rosen startade.

När man läser denna bok slås man av hur pass mycket en enda engagerad människa faktiskt kan göra för att förändra saker och ting.

Carl Gustaf von Rosen växte upp i en privilegierad adlig miljö på slottet Rockelstad i Sörmland. Han blev tidigt flygintresserad och deltog under 1930-talet i flyguppvisningar. 1935 kom han för första gången till Etiopien, eller Abessinien som det då hette. Där tjänstgjorde han som ambulansflygare för Röda korset, och han deltog sedan i finska vinterkriget. Under 1940-talet blev von Rosen chef för hela det etiopiska flygvapnet.

Hans humanitära insatser i Afrika på 1960- och 1970-talet är kanske de mest kända: Kongo 1960-62, Biafra 1969, Etiopien 1974. Von Rosens specialitet blev de spektakulära matbombningarna. Ingenting fick vara omöjligt, ansåg von Rosen. Det skulle alltid finnas ett sätt att kunna hjälpa nödställda människor, det gällde bara att hitta det.

Carl Gustaf von Rosen dödades i ett anfall av den somaliska armén i Ogadenprovinsen 1977, i färd med att evakuera hjälparbetare.

Dödsorsak Ogaden är inte en renodlad biografi. Här kan vi också läsa om den politiska historien, om kejsaren Haile Selassie, om Afrikas moderna historia, och vi får inte minst veta hur pass svårt von Rosens uppdrag faktiskt var och hur han lyckades övervinna de flesta av hindren för att få hjälpverksamheten till stånd. Ibland var situationen rent kaotisk. Här finns gott om dramatik och äventyr.
Boken är rikt illustrerad med foton, många från von Rosens eget privata bildarkiv.

Var Carl Gustaf von Rosen en hjälte? Det kanske han på sätt och vis var, men framför allt var han en engagerad medmänniska som fick saker uträttade. Läs den här boken och se vad en enda person kan åstadkomma.

Dödsorsak Ogaden i bibliotekets katalog

Andrées expedition

Ballongen Örnen

Sommaren 1897 begav sig ingenjör Salomon August Andrées polarexpedition iväg från Spetsbergen i en vätgasballong med sikte på Nordpolen. Det var en våghalsig idé, men expeditionen var dödsdömd redan från början. De två andra deltagarna var fysikern Nils Strindberg och väg- och vatteningenjören Knut Frænkel.

Sedan ballongen först blivit omöjlig att styra och sedan kraschat, befann sig de tre männen i Andrées grupp i en snövit mardrömssituation. Deras kunskaper om arktiska förhållanden var paradoxalt nog minimala.

Först 1930 hittades männens kvarlevor av en ren slump på den lilla ön Vitön. Deras infrusna dagbok och fotografier vittnade om deras strapatser. Slädarna de drog vägde hundratals kilo, och till sist insåg de att de måste planera för övervintring. På Vitön upphörde sedan alla anteckningar.
Fyndet av resterna efter Andrées expedition blev en världssensation. De tre männen fick en ståtlig nationalistisk paradbegravning.

Denna olycksaliga expedition har under åren intresserat många. Per Olof Sundman skrev på 1960-talet flera böcker om expeditionen. Den mest kända är ”Ingenjör Andrées luftfärd” som senare även filmatiserades i regi av Jan Troell. I Gränna ligger Andréemuseet, där man idag kan se flera av fynden från Vitön. Även de har utgivit flera böcker om expeditionen. Så det är ingen brist på litteratur i ämnet.

Det finns dock fortfarande olösta frågor. Vad hände egentligen på Vitön? Varför dog de tre männen trots att de hade stora mängder proviant, ammunition och tre fungerande gevär?

Expeditionen

Läkaren och författaren Bea Uusma har fascinerats av Andrée-expeditionens öde i ca 15 år. Resultatet är hennes bok ”Expeditionen : min kärlekshistoria. Illustrerad utgåva” (Norstedts, 2013).

Boken är en berättelse som löper parallellt över flera plan. Vi får följa Uusmas mödosamma försök att ta reda på vad som egentligen hände. Hon besöker arkiv, reser till Nordpolen med isbrytare, över packisen med helikopter, och till sist kommer hon fram till den lilla ön Vitön.

Undertiteln ”Min kärlekshistoria” är central. Uusmas egen kärlek till berättelsen och till driften att lösa gåtan om hur de tre männen dog, och den nyförlovade Nils Strindbergs kärlek till sin fästmö Anna Charlier.
I ”Expeditionen” berättas växelvis historien om Uusmas eget sökande och om expeditionens öde, bit för bit. Vi får läsa Nils Strindbergs brev till sin Anna och citat ur Andrées dagbok.

Uusma försöker ta reda på vad de tre expeditionsmedlemmarna dog av. Hon går tillbaka till källorna, undersöker och kommenterar alla dödsorsaker och kan avfärda en del vanliga teorier som exempelvis trikinförgiftning. Uusma kommer dessutom med en del nya intressanta uppgifter som ingen lagt fram tidigare. Boken ger inte något slutligt svar (vilket troligen inte heller är möjligt), men beskriver ett troligt händelseförlopp. Läsaren kan t o m följa expeditionen dag för dag i ett spännande avsnitt, uppställt i tabellform.

Expeditionen” finns i två versioner, men det är den illustrerade utgåvan du bör läsa. Den här utgåvan är fantastiskt snygg och ett exempel på mycket framstående bokformgivning. Bokens hela layout med text, färger, kartor och foton gör den till ett allkonstverk och en läsupplevelse på flera plan.

Bea Uusmas ”Expeditionen : min kärlekshistoria” belönades med Augustpriset för Årets svenska fackbok 2013.

Expeditionen i bibliotekets katalog

Erik-jansarna i Bishop Hill

De lydiga kreaturen i Bishop Hill

Självutnämnda sektledare är inget nytt fenomen. Falska profeter har regelbundet dykt upp i historien. Ofta har det rört sig om udda personer på flera olika sätt.

Författaren och tv-producenten Björn Fontander har skrivit en intressant och läsvärd bok om en av de mest ryktbara och originella svenska sektledarna, Erik Jansson och hans rörelse Erik-jansarna: ”De lydiga kreaturen i Bishop Hill : en religiös fanatikers uppgång och fall” (Carlssons, 2011).

Bonden Erik Jansson (1808-1850) från Biskopskulla i Uppland grundade ett utopiskt kollektiv i Illinois, USA. Han beskrivs som en religiös fanatiker med storhetsvansinne, som utmanade kyrkan med sina läror och inte minst med sitt språkbruk. Han var känd för att kunna tala i fyra-fem timmar utan uppehåll, svor ofta och kunde kalla kyrkan för ”Babylons sköka”, prästerna ”Satans redskap” och fosterlandet ”Djävlanästet”. Jansson samlade många anhängare, särskilt i Hälsingland.
Hans rörelse var en protest mot Svenska kyrkans hårda regelverk vid mitten av 1800-talet. Bara prästvigda fick dela ut nattvard, gudstjänsterna krävde obligatorisk närvaro och husförhören i byarna kunde vara fruktade.

Janssons kyrkokritik och spektakulära protester, t ex tändande av offentliga bokbål med Luthers skrifter, gjorde att han hotades av fängelsestraff. Under falskt namn utvandrade han därför till USA tillsammans med över tusen anhängare. De hamnade i Illinois, där Jansson och hans erik-jansare ville grunda ”ett nytt Jerusalem” under namnet Bishop Hill.

Kolonin fungerade ett tag, men kolerautbrott, ekonomiska problem och avhopp försvagade Janssons grupp. 1850 mördades han av en tidigare lärjunge. Kolonin vanstyrdes sedan av snikna personer, innan den upplöstes 1861.

Fontander berättar historien om erik jansismen i en halvt skönlitterär form, vilket är ett lyckat stilgrepp som passar i sammanhanget. Författaren har rest till dagens Bishop Hill och intervjuat ättlingar till erik-jansarna.
Boken är lättläst och det är sådan där bok som man läser under spänning, fast man vet hur det går på slutet. Ibland är boken rena thrillern.

Historien om erik-jansismen är en väldigt udda och säregen episod i svensk väckelsehistoria.
Fontanders bok avslutas med ett avsnitt om Selma Lagerlöf och Nåsbönderna, och hennes roman ”Jerusalem”, som ju berättar en snarlik historia.

”De lydiga kreaturen i Bishop Hill” är en välskriven och medryckande bok, som snabbt engagerar läsaren. Det är lätt att dra paralleller till sekter i vår egen tid. Rekommenderas.

De lydiga kreaturen i Bishop Hill i bibliotekets katalog

Giuseppe Verdi 200 år

Giuseppe Verdi

Nu i oktober är det 200 år sedan den italienske kompositören Giuseppe Verdi föddes.
Verdi brukar kallas för världens mest spelade tonsättare och gjorde sig främst känd som kompositör av operor. Många av våra mest välkända operastycken kommer just från Verdi-operor.

Giuseppe Verdi (1813-1901) kom från en fattig landsbygdsmiljö nära Busseto i norra Italien. I många avseenden var han raka motsatsen till sin jämnårige kollega Richard Wagner. Medan Wagner var äregirig och hade ett extremt starkt ego, hade Verdi en mera nobel och blygsam personlighet.

Sedan Verdi bosatt sig i Milano började han komponera operor. Debutoperan Oberto kom 1839, och under 1840-talet kom flera verk som gjorde Verdi berömd, exempelvis Nabucco (Nebukadnessar) med ”Fångarnas kör”, Macbeth och Il corsaro. Dessa tidiga operor är heroiska och nationalistiska. Verdi blev tidigt engagerad i frågan om Italiens enande och han blev en person som många såg som en nationalsymbol att samlas kring. Att gå och lyssna till Verdis operor var folknöjen.

Under 1850-talet kom stora verk som Rigoletto, Il Trovatore, La Traviata, Un ballo in maschera (Maskeradbalen). Verdi reste en hel del och bodde under långa perioder i Paris.

Verdis operor kännetecknas av ofta melodramatiska libretton med starka intriger. Han bröt med den traditionella ”nummeroperan” och lät musiken bilda en dramatisk enhet. Verdis fortsättning av den italienska bel canto-traditionen brukar framhållas.

Ett tag var han mycket produktiv och släppte nya operor med täta mellanrum. Ibland fick han problem med censuren, både av politiska och moraliska skäl. ”Maskeradbalen” handlar egentligen om mordet på Gustav III, men operor om kungamord under det revolutionära 1800-talet föll inte i god jord. Handlingen i operan fick därför ändras. Den som utsätts för ett attentat är istället en guvernör i Boston.

1859 utbröt andra italienska frihetskriget. Kungariket Sardinien strävade efter att ena de italienska staterna och fick stöd av Frankrike, som såg en möjlighet att erövra franskspråkiga områden vid gränsen. Under tre månader 1859 pågick Sardinien/Frankrikes krig mot Österrike. Kriget kulminerade i det blodiga slaget vid Solferino, där över 300.000 soldater deltog. (Erfarenheterna från slaget vid Solferino fick senare schweizaren Henri Dunant att grunda Röda korset).
Kungariket Lombardiet-Venetien annekterades av Sardinien, och Frankrike fick Övre Savojen och Nice.

Verdi nominerades sedan till ledamot till det första italienska parlamentet 1860. Han var också närvarande då Viktor Emanuel II 1861 utropades till Italiens förste kung. Verdi fick då inte så mycket tid över till komposition. Ödets makt från 1862 blev den första operan på några år.

1867 köpte Verdi gården Sant’Agata i den region han växte upp i. Där bodde han sedan resten av sitt liv och intresserade sig för lantbruk och trädgårdsodling.

Verdis sena operor tillhör hans bästa. Den franska grand operan Don Carlos kom 1867, och Aida uruppfördes 1871 till invigningen av en italiensk teater i Kairo. Storverken Otello (1887) och Falstaff (1893) har libretto av Arrigo Boito.
Förutom operor skrev Verdi även sakral musik, bl a ett Requiem och ett Stabat Mater.

Verdi av KuhnerVerdi av Hardcastle

På biblioteket kan du låna biografier om Verdi. Det var dock ett tag sedan det senast utgavs något om honom på svenska. Den senaste biografin ingår i Normas tonsättarserie (”Giuseppe Verdi” av Hans Kühner, 1979). Det finns dock äldre titlar, t ex Verdi” av Pierre Petit (Nordiska musikförlaget, 1972). På engelska finns en fräsch och trivsam biografi: ”Verdi and his operas” av Robert Hardcastle (Spellmount, 1996).

Givetvis kan du låna Verdis musik på biblioteket. Alla de kända operorna finns att låna på musik-cd, och ett tiotal av dem finns också att låna som musik-DVD. Den som vill följa med i handlingen på allvar kan dessutom låna operornas libretton som separata böcker.

Karoliner x 2 på biblioteket

Karolinen som aldrig gav upp

Två tisdagar i oktober anordnar Östersunds bibliotek programkvällar om Armfeldts karoliner.

Först ut är författarna Jakob Jakobsson och Anna Guttorp, som berättar om sin nya bok ”Johan Henrik Frisenheim – karolinen som aldrig gav upp” (Recito, 2013).
”Johan Henrik Frisenheim ägnade en stor del av sitt liv åt en hopplös kamp för rädda den svenska stormakten. Det kostade honom hans förmögenhet och 20 år av hans liv. Han var en man med makt och inflytande, men också med empati för vanligt folk, rättvisepatos och sinne för väsentligheter” skriver författarna.

Östersunds bibliotek, tisdag 15 oktober kl 19:00. Fri entré.

Anders Hansson om Armfeldts karoliner

En vecka senare är det dags för Anders Hansson, 1. arkeolog, Jamtli. Han berättar om Armfeldts karoliner 1718 och den ödesdigra marschen över fjället, som kostade tusentals människor livet. Av 5000 man återstod efter marschen endast 1500. Det är en av de största manskapsförluster som ägt rum i den svenska militärhistorien.

Jämtlands Fältartilleri visar karolineruniformer.

Östersunds bibliotek, tisdag 22 oktober kl 18:00. Fri entré.
Ett samarrangemang med Jämt-Trönderska föreningen Armfeldts karoliner samt Jämtlands Fältartilleri.

Bisarra britter

Bisarra britter

Här i Sverige finns många anglofiler. Brittiska tv-serier som Downton Abbey lockar storpublik, och Jane Austens böcker läses mer än någonsin. Det genuint brittiska är det som lockar.
Vissa historiska britter har varit excentriska och litet speciella. Några av dem kan du möta i essäsamlingen ”Bisarra britter” av Knut Hæger (AWE-Gebers, 1980).

Knut Hæger (1925-1984) var docent och kirurg. Han var också en av ”de lärde i Lund”. I hans bokproduktion hittar vi medcinhistoriska verk, men också flera böcker om brittisk historia, exempelvis denna.

Ordet ”bisarra” i titeln är valt i betydelsen underlig eller excentrisk. Och flera av dessa britter var definitivt annorlunda.

Först möter vi Samuel Pepys, författare till den berömda 1600-talsdagboken som bl a beskriver Londons pestutbrott 1665 och efterföljande brand 1666.
Sedan läser vi om William Bligh, kaptenen på HMS Bounty. Han är en av de få brittiska sjöofficerare som upplevt hela tre myterier. Vad säger det oss om hans ledarskap?

Ett intressant kapitel handlar om William Pitt d.ä., en av 1700-talets största brittiska statsmän. Som utrikesminister var han ansvarig för krigföringen under sjuårskriget 1754-63. Den egensinnige och envise Pitt var med om att inleda Storbritanniens guldålder. Ett av hans kända citat lyder ”I am sure I can save the country. No one else can.”

En annan udda statsman var Viscount Henry John Temple Palmerston, utrikesminister i flera omgångar på 1830- och 1840-talet. På grund av sitt självständiga agerande hamnade han konsekvent i konflikt med drottning Victoria och tvingades till sist avgå. Palmerston var under lång tid en diplomatisk gigant i Europa.

Den lärde Hæger har en underhållande, personlig och kåserande stil som gör att boken är kul att läsa, både för anglofiler men även för alla andra.
Den innehåller inte bara biografier. Några kapitel handlar om brittisk mentalitet, om staden Oxford och om Londons ”ruskiga ställen”.
Sådana här böcker skrivs inte längre. Men de finns som tur är att låna på biblioteket.

Bisarra britter i bibliotekets katalog

Caligula

Den romerske kejsaren Caligula (12-41 e.Kr.) är en av de härskare som av eftervärlden fått sämst eftermäle. Hans rykte är genuint dåligt. Caligulas namn har i snart 2000 år symboliserat depraverad tyranni.
Historierna om hans utsvävningar och nycker är många. Han sägs ha haft storhetsvansinne, ha varit incestuös, haft onormala relationer med husdjur, låtit avrätta folk av rent nöje och en hel del annat. En av de mest spridda historierna går ut på att han ska ha utsett sin häst till konsul. Caligula ses av vissa historiker som det första exemplet på ”kejsarvansinne”.

Men finns det någon sanning i de gamla historierna, eller är det bara ett försök från hans efterträdare att svärta ned honom? Hur kan vi veta vad som kan vara sant?
BBC News Magazine
undersöker saken i en intressant artikel:
”Does Caligula reserve his bad reputation?”

Kejsarbiografier

En av de främsta källorna till många av de klassiska historierna om Caligula, vars kejsartid endast varade i knappt fyra år, är Gajus Suetonius Tranquillus (76-138) berömda verk De vita duodecim Caesarum libri VIII (”Åtta böcker om tolv kejsares liv”) senast utgiven på svenska i fräsch nyöversättning av Ingemar Lagerström: ”Kejsarbiografier” (Wahlström & Widstrands klassikerserie, 2001), som var den första kompletta översättningen till svenska av verket på ca 150 år.

Suetonius stil är ganska skvallrig, men oerhört underhållande. Ett exempel på hur biografi och historia under antiken ansågs tillhöra samma genre. Suetonius är en ren personhistoriker, och den yttre romerska historien berörs bara när det är motiverat ur den omskrivne personens perspektiv. Denna volym innehåller som sagt alla tolv kejsarbiografier, inklusive den om Caligula, och inleds med biografin över Julius Caesar och avslutas med den om Domitianus. ”Kejsarbiografier” är ett av världslitteraturens mest underhållande verk. Rekommenderas.

Kejsarbiografier i bibliotekets katalog

Winston Churchill före 1939

Winston Churchill del 1

Winston Churchill är en av 1900-talets mest kända och tongivande personer. Han är också en av de mest omskrivna. Få personer, om ens någon, har varit föremål för så många biografier som han. Den officiella brittiska Churchill-biografin är ett jätteverk som omfattar mer än 8.000 sidor. Då har vi inte medräknat alla supplementband som fortfarande är under utgivning.
Här i Sverige har vi inte lika många Churchill-biografier. Men nu kan du läsa en riktigt bra biografi om Churchill, skriven av historikern Bengt Liljegren: ”Winston Churchill. Del 1. 1874-1939” (Historiska media, 2013).

Liljegren har tidigare skrivit uppskattade biografier över så pass skilda personer som Alexander den store, Hitler, Karl XII och rockgruppen Pink Floyd. Inför denna bok läste han in sig på den enorma mängden Churchill-litteratur som finns. Resultatet är en briljant, rapp och modern skildring av en av 1900-talets stora gestalter.

Många svenskar tänker nog uteslutande på Churchill som den store ledaren under andra världskriget. Men när kriget bröt ut 1939 var Churchill redan 65 år, alltså i pensionsåldern, och hade då en lång och dramatisk politisk karriär bakom sig. Någon har sagt att om Churchill hade avlidit innan krigsutbrottet skulle han idag ha setts som en föredetting och en marginalfigur i historien.

Vad vet den genomsnittlige svensken idag om Churchill? Jag tror att det i första hand är just ledarrollen under andra världskriget, att han var en framstående talare, att han var en stor konsument av alkohol och cigarrer och att han associeras med V-tecknet. Detta är dock bara en mindre del av den dramatiska och ofta äventyrliga historien om denne man.
Liljegrens bok visar att Winston Churchill var en komplex person med både goda och dåliga sidor. Boken är mycket väl anpassad för svenska läsare.


Winston Churchill som 26-åring.

Winston Spencer Churchill (1874-1965) föddes rakt in i den engelska högaristokratin. Hela sitt liv skulle han komma att ha imperialistiska åsikter, som ofta ansågs gammalmodiga. Han hade en för sin klass ganska typisk barndom, med frånvarande föräldrar, utbildning på internatskolor, tidvis struliga ungdomsår. Efter militärutbildning blev han krigskorrespondent under boerkriget. Där tillfångatogs han och lyckades med en spektakulär rymning, som gjorde honom känd och berömd – en tidig hjältefigur.

Tidigt upptäckte han sin talang för att skriva. Hela sitt liv kunde Churchill leva gott på sitt skrivande, först i tidningar och sedan i bokform. Få personer har åstadkommit en så stor mängd text som Churchill, skriver Liljegren. Tal, artiklar, brev, biografier, historiska flerbandsverk… det finns en närmast ofantligt stor dokumentation.

Winston Churchill hade en nära relation med sin hustru Clementine. De brevväxlade ständigt och i dessa brev är Winston väldigt öppen. Han var henne trogen och hade inga utomäktenskapliga affärer, något som inte var alltför vanligt i hans kretsar.

Churchill inledde tidigt en politisk karriär. Han skulle komma att sitta i det brittiska parlamentet under hela 64 år. Hans politiska karriär var som en berg- och dalbana, med stora framgångar som avlöstes av kraftiga nederlag. Han bytte parti inte mindre än två gånger! Churchill var känd för sin envishet, vilket gjorde det svårt att placera in honom i en partiorganisation. Ofta gick hans åsikter tvärt emot omgivningens, men han vek sig aldrig och argumenterade konsekvent för sin sak, oavsett hur starkt motståndet kunde vara. Han sågs som excentrisk, ibland som en relik från en annan tid. Flera gånger dödförklarades hans politiska karriär, men han lyckades alltid på något sätt komma tillbaka.

Churchills retoriska förmåga var fantastisk. Han var en av 1900-talets allra främsta talare. Alla hans tal var noggrant nedskrivna i förväg, och de finns bevarade och kan läsas än idag. I bokform omfattar de ca en hyllmeter och innehåller många klassiska citat.

Dessutom var hans arbetskapacitet helt enorm, och hans sociala förmåga var välkänd. Ingen glömde ett möte med Churchill.

Churchill odlade sin egen mytbildning. En av hans stora succéer var sin egen självbiografi över sin ungdom, ”My early years” (”Min ungdom”), som är underhållande men friserad. ”History will be kind to me – for I intend to write it” sade han.

Churchill begick dock flera misstag, och vissa av dem fick dramatiska konsekvenser.

Under första världskriget var han marinminister och var en av de huvudansvariga för det stora misslyckandet vid halvön Gallipoli i Turkiet 1915. En halv miljon man dog (fördelat på båda sidor) och Churchill fick avgå.

Efter segern i första världskriget hade britterna fått expansionsmöjligheter i Mellanöstern. Som kolonialminister beslutade Churchill 1921 att inrätta det nya landet Irak och sätta en brittiskvänlig kung som dess regent. Detta och andra relaterade beslut fattades helt utan hänsyn till de etniska folkslag och religiösa grupper som fanns i området. Problemen från denna tid lever kvar i våra dagars politiska situation i Mellanöstern.

Under sin tid som finansminister återinförde Churchill 1925 guldmyntfoten, i strid med råd från ekonomen John M Keynes. Det innebar att pundet knöts till en fysisk mängd i guldreserven, och uppvärderades. Det medförde stagnation i den brittiska ekonomin. Exportmöjligheterna försämrades, arbetslösheten steg och svåra konflikter på arbetsmarknaden utbröt.

Det är lätt att en biografi över Churchill per automatik blir hyllande. Något som är väldigt bra med Liljegrens bok är att den även lyfter fram Churchills negativa egenskaper.

Empati var inte någon av Churchills främsta sidor. Han hade också rasistiska åsikter, inte minst när det gällde Indien. Churchill var en stenhård motståndare till att ge Indien ökat självstyre, och ogillade Gandhi starkt. Hans åsikter om färgade och kineser kan idag inte heller ses som särskilt politiskt korrekta. Churchill var också hela tiden motståndare till kvinnlig rösträtt. Men han var ett barn av sin tid, en tid då det brittiska imperiet under drottning Victoria styrde världen. Så såg i alla fall britterna det.

En av Churchills stora förtjänster var att han var bland de första att varna för Hitler och nazismen. Det var en samförståndsanda som rådde på 30-talet, men Churchill var konsekvent i sitt fördömande av utvecklingen i Tyskland.

Liljegrens bok slutar den 3 september 1939, då Churchill utses till marinminister. Fortsättningen följer i nästa del, som planeras utkomma under 2014. Jag ser redan fram emot att få läsa den.

Detta är en strålande, välskriven och mycket underhållande biografi över en av 1900-talets största personligheter. Jag tycker särskilt om Liljegrens fina språk. En stor läsupplevelse. Rekommenderas varmt.

Winston Churchill. Del 1. 1874-1939 i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: