Bloggarkiv

Slaget vid Waterloo

Waterloo

I en färsk brittisk undersökning visade det sig att de flesta av dagens unga britter främst associerar namnet ”Waterloo” med antingen Waterloo station eller ABBA:s Eurovisionssegrarlåt. Dessutom konstaterades det att britternas allmänna kunskaper om slaget är påfallande låga.
I år är det 200 år sedan det stora slaget vid Waterloo, det som betydde slutet för Napoleon.

Slaget vid Waterloo 18 juni 1815 är ett av historiens mest kända fältslag. 123.000 fransmän under Napoleon besegrades av en kombinerad brittisk-preussisk här. Britterna under Wellington bestod av 63.000 man och preussarna under Blücher av 117.000 man.

Trots att slaget är så pass berömt har litteraturen om det på svenska inte varit särskilt omfattande.
För den svenske läsare som vill läsa en bra bok om slaget vid Waterloo finns det ett självklart val: Michael Tamelanders ”Waterloo : Belgien 1815” (Norstedts, 2008).

Denna rejäla volym (959 sidor) är inte ett vetenskapligt verk, utan vänder sig till just den som vill veta mera om vad som egentligen hände där i Belgien för 200 år sedan.

Tamelanders ”Waterloo” skildrar hela fälttåget, sett från franskt, brittiskt och preussiskt perspektiv. Det tar nästan 600 sidor innan man kommer fram till själva slaget. På vägen dit har vi fått redogörelser om dåtidens taktik, om soldaternas hårda liv i fält och mycket annat.

Skildringen är skriven i en halvt skönlitterär form med bl a fiktiva dialoger. Ibland känns boken som lite av en dramadokumentär. Det är en populär stil som fungerar mycket bra i en sådan här bok.

Waterloo” är dessutom illustrerad med snygga och nytecknade kartor, vilket underlättar läsningen. Här finns också färgillustrationer av uniformer, och flera avbildningar av samtida målningar.

Det enda som egentligen talar mot den här boken är dess omfång. Nästan 1000 sidor om Waterloo kanske låter mastigt, men texten är lättläst och läsaren behöver egentligen inte ha några stora förkunskaper. Berättelsen om Napoleons väg till Waterloo, och vad som hände där, är oerhört dramatisk och har också skildrats på film flera gånger.

Slaget vid Waterloo har under årens lopp givit upphov till en del funderingar av kontrafaktisk natur. Om vissa saker hade varit annorlunda kunde historien ha tagit en annan vändning.

Tänk om det inte hade regnat så kraftigt natten innan slaget? Då hade de franska trupperna inte haft lika stort besvär med den leriga terrängen när de försökte inta de höjder där britterna förskansat sig.

Tänk om Napoleon hade varit fullt kry dagen för slaget och hade kunnat leda sina trupper personligen istället för att ligga nedbäddad i sjuksängen?

Tänk om marskalk Grouchy hade lyckats förhindra preussarna att nå fram till Waterloo i tid?

Tamelanders ”Waterloo” är rappt skriven, spännande och lättläst. Rekommenderas, inte bara för dig som är intresserad av militärhistoria och fältslag, utan till vem som helst som vill veta mera om Europa för 200 år sedan.

Waterloo i bibliotekets katalog

Artikel i Daily Mail om att tre av fyra britter inte associerar ”Waterloo” till slaget.
Var sjunde tillfrågad tror t o m att det var fransmännen som vann slaget:
Daily Mail 2015-04-16: Three in four are clueless about Waterloo

 

Första världskrigets slagfält – 100 år senare

Första världskriget utbröt för 100 år sedan, och än idag syns spåren efter kriget i Frankrike och Belgien.

Brittiska The Telegraph har publicerat ett mycket suggestivt bildgalleri med foton av första världskrigets slagfält idag.
Det är fotografen Michael St Maur Shell som under sju års tid arbetat med projektet ”Shells of Battle – Land of Peace 14-18”, och bilderna är hämtade därifrån.

The Telegraph: Scarred by war: Battlefield landscapes from First World War 100 years on

 

Skyttegravskrigets fasor

Fasornas krig

Det första världskriget var ett av de värsta krig som människor utkämpat. Idag förknippar vi främst det första världskriget med skyttegravskriget i Flandern, även om kriget utkämpades på många andra fronter och områden. Men skyttegravskriget var så förfärligt i sig självt att ingen hade kunnat föreställa sig det före 1914.
Idag finns inte längre någon kvar i livet som kan berätta om skyttegravarna i Flandern. Hela första världskriget har förpassats till historieböckerna.
Hur kunde soldaterna stå ut i detta nästan ofattbara inferno? Boken ”Fasornas krig : helvetet i skyttegravarna under första världskriget” av den brittiske militärhistorikern John Ellis (Fischer & Co, 2009) beskriver detta.

Britter, fransmän och tyskar fastnade i ett utnötningskrig som skulle pågå i flera år. Läs om soldaternas dagliga liv i skyttegravarna, där de långsamt bröts ned fysiskt och psykiskt.
Boken ger en stark närvarokänsla med hjälp av många citat ur samtida brev och böcker.

Det område som främst britterna grävde ned sig i var mycket sankt, vilket gjorde skyttegravslivet till en ständig kamp mot lera och vatten. Att transportera sig igenom skyttegravarna kunde ta lång tid eftersom man behövde ta sig fram genom lervälling som ibland var mycket djup.
Vidare hade soldaterna en enorm mängd tung utrustning som de tvingades bära med sig. Under långa perioder såg de ofta inte till någon fiende, och ägnade sig åt ändlösa handräckningspass och fältarbeten.

De ständiga granatattackerna kunde ibland driva soldater till nära galenskap. Under första världskriget utvecklades dessutom gasgranater. Innan man utvecklade skyddsmaterial för detta orsakade gaserna fruktansvärda skador och utdragen dödskamp för de som drabbades.
Offensiver mot fiendens skyttegravar förekom, men de medförde oftast enorma förluster, där tusentals man kunde falla för fiendens kulsprutor på mycket kort tid.

Som om inte själva kriget var tillräckligt plågsamt behövde soldaterna dessutom bekämpa naturens egna plågor som extremt långa regnperioder, loppor, löss, råttor och flugor. Man kunde drabbas av ”skyttegravsfot”, som berodde på att man i timmar eller dagar befunnit sig i stående position, utan att kunna ta av sig sina blöta strumpor och kängor. Symptomen påminde om förfrysning och kallbrand.
Många beskriver det främsta minnet av skyttegravskriget som en enda massiv stank. De fruktansvärda förhållandena med all enorm mängd av smuts, sopor, latrininnehåll, förruttnelse från döda människor och djur, otvättade kroppar och kläder, besprutningsmedel, gas och mycket annat var givetvis grogrund för sjukdomar och epidemier.

Soldaterna var helt avskurna från det vanliga stadslivet varifrån de hade kommit. Det extrema i deras frontsituation gjorde att det utvecklades egna regler och rutiner, för att stå ut.
I boken skildras också vardagen bakom frontlinjen och hur soldaterna kunde fördriva tiden med hasardspel, musikliv och annat. Du kan också läsa om den usla kvaliteten på den mat som soldaterna fick som ransoner. Vissa kex var så hårda att de var omöjliga att spräcka ens med tillhyggen, och näringsvärdet var lågt.

Det enda goda som kom fram i kriget tycks vara den starka kamratskap och vänskap som skapades bland arméernas frontsoldater. Den skildras mycket väl i Ellis bok.
Detta är en omskakande, stark och viktig skildring av den vardag som första världskrigets soldater var tvungna att utstå. Miljoner dog, men många överlevde och blev för alltid förändrade av sina upplevelser.

Fasornas krig i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: