Bloggarkiv

Arvet från Mesopotamien

Arvet och arvtagarna

Det område som en gång kallades Mesopotamien är idag krigshärjat.
Här uppkom mänsklighetens äldsta högkulturer, vars rön och uppfinningar än idag är en naturlig del av vår vardag.

Det finns dock märkligt få nyare böcker på svenska om Mesopotamiens högkulturer.
Det är därför mycket glädjande att läsa ”Arvet och arvtagarna : fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola & Lennart Warring (Natur & Kultur, 2015). Den här fina boken är ett bra exempel på hur även böcker i litet format kan ha ett stort innehåll.

Författarna Kantola och Warring har tidigare tagit fram nyöversättningar av klassiker som Gilgamesh-eposet och ”Inanna – skymningens drottning(tidigare rekommenderad här i bloggen).

I Mesopotamien har många civilisationer avlöst varandra.
Sumererna uppfann skrivkonsten ca 4000 f.Kr, och tog fram den första skönlitteraturen. De skapade också en statsförvaltning. Babylonierna utvecklade astronomi och juridik. Deras huvudstad Babylon blev den första internationella metropolen, en multikulturell storstad med kanske 150.000 invånare.

Allt detta förvaltades och vidareutvecklades av assyrier, perser, araber och andra.
Den vetenskapliga revolutionen som startats i Babylonien och Assyrien blev en viktig drivkraft för uppkomsten av den grekiska filosofin och vetenskapen.

Mesopotamiens femtusenåriga lärdomstradition är den längsta som någonsin funnits på jorden. Den gick under först med mongolernas invasion på 1200-talet.

Araberna erövrade det mesopotamiska området under 600-talet. De upptäckte en rik lärdom i form av filosofi, vetenskap och läkekonst, och satte igång ett stort översättningsarbete, då verk på grekiska, syriska och andra språk översattes till arabiska. I ”Arvet och arvtagarna” påminns vi om att det var genom de arabiska översättningarna av den grekiska vetenskapliga litteraturen som medeltidens européer kunde ta del av det grekiska arvet. Dessutom påpekar författarna att det var assyriska intellektuella som utförde detta översättningsarbete. De kommenterade och förklarade de klassiska verken, och bidrog med egna texter.

Ett flertal stora forskningsprojekt pågår idag, i vilka man vill sätta in de tolkade kilskriftstexterna i sitt historiska sammanhang. En hel del av detta består i digitalisering av de antika källtexterna.

Arvet och arvtagarna” är en mycket bra och välskriven bok. Den är både lättläst och allmänbildande. Ett av författarnas syften med boken är att visa hur antikens filosofi inte började i Grekland, utan hade sin föregångare i Mesopotamien. Dessutom visar man hur de filosofiska frågor man funderade över för så länge sedan än idag har sin aktualitet.
Boken är också utmärkt disponerad. Efter en introduktion följer separerade avsnitt om folkslagen, om deras gudar, om litteraturen, om vetenskapen och om filosofin.

Här finns ett riktigt bra avsnitt om det sumeriska Gilgamesh-eposet, som vi idag ser som människans äldsta skönlitterära verk. Vi får veta att dagens forskare anser att Gilgamesh troligen var en verklig historisk person, som levde ca 2800-2700 f.Kr.
Här kan du också läsa om babyloniernas Enuma Elish, den viktigaste skapelseberättelsen från Mesopotamien. Den har tidigare tagits upp här i bloggen.

I avsnittet om vetenskap kan du läsa om tidig matematik, om de äldsta horoskopen, om sfärernas musik, om läkekonst och medicin. Författarna betonar utvecklingslinjer och samband mellan olika civilisationers upptäckter.

Läs om världens äldsta filosofiska text, en sumerisk skrift som innehåller levnadsråd från ca 2500 f.Kr. I avsnittet om filosofi blommar ”Arvet och arvtagarna” ut på allvar. Här får vi ta del av forntida tankar som ibland känns förvånansvärt moderna., t ex ”Du skall inte tjäna tingen, tingen ska tjäna dig.”

I västerlandet har ofta grekernas kultur setts som startpunkten för det mesta. I boken lägger författarna fram tre möjliga förklaringar till varför de mesopotamiska kulturerna ibland glömts bort i sammanhanget.
Grekland låg närmare Europa i både tid och rum. Den kulturen fanns kvar till skillnad från de i Mesopotamien, som utplånades. De grekiska filosoferna och författarna är kända till namnet, medan de enskilda mesopotamiska författarna förblivit anonyma.

Fortfarande saknar mycket av denna tids litteratur moderna översättningar. Det tycks således finnas mycket kvar att upptäcka.

Läs gärna denna fina och folkbildande bok, som ger oss en ökad insikt och förståelse för de enorma kulturella och historiska värden som finns i det mesopotamiska området, och gör att vi förstår hur viktigt det är att dessa bevaras. Detta är allas vår gemensamma kulturhistoria.

Arvet och arvtagarna i bibliotekets katalog

Tillplattat

Påståendet att ”på medeltiden trodde man att jorden var platt” är en av de vanligaste historiska missuppfattningarna. Bara under den senaste månaden har jag vid ett par tillfällen stött på denna helt felaktiga föreställning.

I böcker om vanliga missuppfattningar brukar detta ofta finnas med. Historikern Dick Harrison har flera gånger tagit upp det i sin blogg på SvD, och nu i veckan gjorde han det ännu en gång.
Dick Harrison: Nej, ingen trodde att jorden var platt

Redan under antiken hade man kommit fram till att jorden var sfärisk. Däremot hade man skilda teorier om hur stor jorden är, hur stor ekvatorns omkrets är, o s v.

Missuppfattningen om att medeltidens människor trodde att jorden var platt har sitt ursprung i den nedsvärtning av medeltiden som förekom främst under 1700- och 1800-talen. Medeltiden kallades för mörk, och det hävdades att de som levde då var mindre vetande.

Se också Medievalists.net: ”Ironing out the myth of the flat Earth”

Den intresserade kan läsa mera om allt detta i t ex denna bok:
Dick Harrison: ”Skapelsens geografi : föreställningar om rymd och rum i medeltidens Europa” (Ordfront, 1998)
Skapelsens geografi i bibliotekets katalog

Människan och kalendern

Kalendern

Vår tid är kanske den mest tidsfixerade av alla historiska epoker. Tid och klockslag mäts och noteras hela tiden, ibland ned till minsta nanosekund. Våra förfäder skulle ha blivit förvånade över detta, eftersom deras tidsuppfattning var helt annorlunda än vår. Om tideräkningen genom historien finns det mycket intressant att läsa.

”Kalendern : människans 5000-åriga kamp att rätta klockan efter himlen – och vart de tio försvunna dagarna tog vägen” av David Ewing Duncan (W&W, 1999) handlar om tideräkningens historia.

I förordet spekulerar Duncan om huruvida vår besatthet av tidmätning kan ha att göra med att vi är medvetna om vår egen dödlighet och vår utmätta tid.

Under 5000 år har människan försökt mäta tiden på olika sätt. Läs om hur man genom seklerna försökt fastslå solårets längd. Det har varit en utmaning att försöka fastställa det så exakt som möjligt.

Här finns många kul historier och anekdoter. Läs denna bok om du vill veta varför t ex februari är den kalendermånad som har minst antal dagar… eller om du vill veta varför munken Dionysios Exiguus felräkning år 532 fortfarande påverkar vår dagliga tillvaro.

Den här boken är oavbrutet fascinerande. Hur kunde världen någonsin enas om vilken dag det var? Och hur kunde man konstruera en så bra tidmätare som möjligt? Här kan du läsa om den mekaniska klockan.

I boken finns givetvis ett eget kapitel om införandet av den gregorianska kalendern i Europa. Ett antal dagar försvann ur kalendern och många krävde tillbaka dessa ”försvunna dagar”.

En sådan här bok kan lätt fastna i den västerländska historien, men Duncan tar också upp kulturerna i Asien och Mellanöstern. Minns t ex att det var indierna som konstruerade decimalsystemet med en liten ring som tecken för noll.

Spännande läsning som sträcker sig över en period av tusentals år.

Kalendern i bibliotekets katalog

Mercators glober

Mercators glober - Skandinavien

På bibliotek och arkiv över hela världen pågår ständigt olika digitaliseringsprojekt. Det innebär att man kan hitta mycket spännande, och ibland även oväntade, saker online.

Dagens digitala resurstips är två Mercator-glober från 1500-talet som finns på Harvard-universitetet i Cambridge, Massachusetts, USA. Harvard är USA:s äldsta universitet och har också landets äldsta bibliotek.

Gerhard (Gerardus) Mercator (1512-1594) var en av världens mest berömda kartografer. Han uppfann den kartografiska projektion som än idag bär hans namn. Här i bloggen har jag tidigare tagit upp Mercator.

Förutom plana kartor lät han även tillverka glober. Hans jordglob från 1541 var banbrytande i och med att den bröt mot den traditionella ptolemeiska världsbilden. Amerika återgavs som en egen kontinent, och nya upptäckter i Europa, Afrika och Asien hade tagits med. Dessa glober var även de största som dittills tillverkats och mätte 42 cm. De tillverkades och såldes i par – en jordglob och en himmelsglob, och nådde en stor publik. Idag känner man endast till 22 kvarvarande exemplar av detta globpar.

Harvard har digitaliserat sina glober. Högupplösta bilder av dem finns att kika på, och man kan välja vilket område på dem som man vill studera närmare. Här ovan avbildas Skandinavien med Island.

På himmelsgloben kan du välja vilken stjärnbild du vill se. Man behöver dock känna till stjärnbildernas latinska namn (t ex Ursa major för Stora björnen).

The Mercator globes at the Harvard map collection

Tycho Brahes Ven

Historien om en ö

I veckan sände SVT:s Vetenskapens värld ett danskt reportage om forskare som försökt ta reda på vad astronomen Tycho Brahe (1546-1601) dog av.

Tycho Brahe är en av historiens mest kända skåningar, och han förknippas framför allt med ön Ven i Öresund, 4.5 km utanför den skånska kusten.

Brahe föddes på Knutstorp under Skånes danska tid. Han slog igenom som astronom 1572 då han upptäckte en supernova i stjärnbilden Cassiopeja.
1576 erbjöds Tycho Brahe Ven som förläning av den danske kungen Fredrik II. Där lät han uppföra slottet Uraniborg och ett stort observatoriekomplex, Stjärneborg.
Sedan Fredrik II avlidit uppstod en konflikt mellan Tycho Brahe och den nya danska regimen. Brahe hade misskött en del av sina tjänster som länsherre. 1597 lämnade han Ven och reste till Prag, där han dog 1601.

Ön Ven blev svensk i samband med Roskildefreden 1658, trots att dess äganderätt inte reglerades i fredstraktaten. Den var strategiskt viktig och Sveriges äganderätt till ön klargjordes i Köpenhamnsfreden 1660.

Ven har en intressant historia. En av de senare böckerna om ön är Åke Jönssons ”Historien om en ö : Hven : från sagornas ö till turisternas” (Arena, 1999).
Ven är endast 7.5 kvadratkm stor och bebos av ca 360 personer. Ön domineras av en ca 45 m hög platå av moränlera. Det pågår en ständig nedbrytning av öns branta stup.
Här ligger en gammal kyrka, St Ibb, med en magnifik utsikt över Öresund. Den har fungerat som landmärke för generationer av sjömän. Den är idag en populär bröllopskyrka.
Tycho Brahe-museet på Ven

Stjärneborg idag

Tycho Brahes byggnader revs troligen i början av 1600-talet och det som finns kvar idag är främst kryptorna. Dessa kan man besöka idag. Noggrant rekonstruerade kopior av Tycho Brahes instrument har satts upp där.

Tycho Brahe-museet : Stjärneborg

Åke Jönssons ”Historien om en ö” är en trivsam bok som inte bara handlar om Tycho Brahe, även om flera kapitel givetvis berör Uraniborg och Stjärneborg.
Öns strategiska läge gjorde att den i början av 1800-talet blev föremål för vidlyftiga militära byggnadsplaner. Men det blev inget av med dessa.

Här finns ett intressant kapitel om öns s k ”frihetspelare” Det är en minnessten som rests till minne av en kunglig resolution från 1848 som slog fast att bönderna på Ven slapp skattskyldighet.

Läs också om kungliga harjakter, om fisket, om fartygen, båtarna och den begynnande turistnäringen, och givetvis om öns signaturmelodi ”Flicka från Backafall” av Gabriel Jönsson.
Ven har även varit konstnärernas och författarnas ö. Alice Lyttkens bodde t ex på Ven under ett antal år och har skrivit två böcker om Ven.

Historien om en ö i bibliotekets katalog

Tidens historia

Tidfens historia

Idag är det många som uppmärksammar att det är den 12/12 2012. Man kan skriva datumet 121212 och roa sig med att göra något skoj just kl 12:12.
Något av det som mest kännetecknar vår egen tidsålder är vår starka fixering vid och beroende av tiden. Så var det inte under andra tidsepoker.

Om tidsuppfattnngar genom historien kan du läsa i den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens bok ”Tidens historia” (Atlantis, 2000).

Faktum är att det är svårt att ens definiera tiden. Vad är egentligen tid? Ordet kan betyda både varaktighet och tidpunkt. Man kan vinna eller förlora tid. Man vad är det man vinner? Tiden är det som mäts av tidmätarna. Utan tidmätare skulle det inte finnas någon tid i mera bestämd mening.
Människan observerade tidigt naturens och universums egna kretslopp.

Eriksen beskriver tiden ur flera vinklar: kulturhistoriskt, socialt, filosofiskt. I boken kan du läsa om hur man uppfattat tiden under skilda epoker.
Antikens filosofer funderade över tidsbegreppet. I ”Fysiken” slår Aristoteles fast att tid dels är något som har funnits men inte längre finns, dels något som kommer att finnas men som ännu inte finns. Kan man säga att tiden i sig finns, när de delar den består av ännu inte finns?

I ”Tidens historia” får vi t ex veta hur den kristna tideräkningen förändrade människors tidsuppfattning i västvärlden.
Eriksen påpekar också att det var den moderna tidsålderns inträde och sekulariseringen som gjorde tiden till ett problem. När tron på evigheten och yttersta domen försvann förlorade tiden sin bestämda mening.
Här finns också kapitel om tidmätarna, om bilden av urverket som en universalmodell och hur klockor och ur så småningom blev en massmarknadsvara. Järnvägen med sitt krav på tabellers exakthet var en viktig anledning till införandet av enhetstid i Sverige och andra länder.

Eriksen visar också på skillnaden mellan cyklisk tid och lineär tid. Extra intressant med tanke på alla vanföreställningar om att Mayakalendern ”ska ta slut” senare denna månad, och att världen därför ska gå under. Mayaindianernas cykliska tidsuppfattning är en helt annan än t ex kristendomens linjära (dvs att tiden har en början och ett slut). Föreställningar om tidens slut är långt ifrån nya. Kristendomen har en förkärlek för talet 1000, och begreppet ”tusenårsrike” är välkänt. Allt detta kan du läsa mera om i Trond Berg Eriksens intressanta bok. Jag rekommenderar att du ger den en del av din tid.

Tidens historia i bibliotekets katalog

Stjärnbildernas kulturhistoria

Himlavalvets sällsamheter

Så här års kan vi få uppleva stjärnklara kvällar. När vi blickar upp mot natthimlen ser vi många stjärnbilder. Men vilka var det som döpte stjärnbilderna, och varför?

I Peter Nilsons lärorika och fascinerande bok ”Himlavalvets sällsamheter : en resa genom myter och historia” (Rabén & Sjögren, 1977 – finns även i senare upplagor) får vi veta kulturhistorien bakom alla våra välkända stjärnbilder.
Peter Nilson berättar levande och lättläst om Karlavagnen, Orion, Cassiopeja och alla de andra stjärnbilderna och förklarar varför de heter som de gör.
De flesta stjärnbilderna bär namn från den grekiska och romerska mytologin, men stjärnhimlens namn bär också spår av babylonier, egyptier och andra.
Boken speglar också astronomins historia genom tiderna. Läs om astronomer och stjärntydare från alla tider.

Efter att ha läst denna bok vill man gärna gå ut någon kväll och kolla in diverse saker på stjärnhimlen.

Himlavalvets sällsamheter i bibliotekets katalog

Venuspassagen

Jakten på Venus

Den 6 juni 2012 var det senaste datumet för en sällsynt astronomisk händelse – Venuspassagen. Planeten Venus passerade då över solskivan och syntes som en liten prick. Eftersom jordens och Venus planetbanor inte ligger i samma plan kan man inte ens se Venuspassagen varje sekel. Passagerna äger rum i par med åtta års mellanrum, men det är mellan 105 och 121 år mellan varje tillfälle.

På 1760-talet var observationerna av Venuspassagerna 1761 och 1769 det första globala vetenskapliga samarbetet. Genom att vid olika platser på jordklotet noggrant observera tidpunkten för Venus färd över solskivan ville man kunna beräkna avståndet mellan jorden och Solen.

Andrea Wulfs bok ”Jakten på Venus” (Leopard, 2012) berättar historien om dessa entusiastiska och engagerade vetenskapsmän och deras äventyr för att nå sitt mål.

1760-talet var inte den bästa tidpunkten för att skicka iväg astronomer till svårtillgängliga platser – sjuårskriget rasade och resor både till sjöss och till lands var farliga även i fredstid. Dessutom var observationerna helt beroende av att man hade exakt longitud för den plats man befann sig på, och flera års förberedelser och resande kunde spolieras av molnigt väder under Venuspassagens dag.

Det var astronomen Edmond Halley som först lade fram idén om gemensamma observationer av Venuspassagen, på utvalda platser på jorden. Halley hann själv avlida innan det blev dags, men vetenskapsakademierna i London, Paris, St Petersburg och Stockholm inledde ett samarbete. Här var Pehr Wilhelm Wargentin en viktig person, och han ledde planeringen av de svenska observationerna. Britterna och fransmännen ville använda sig av sina kolonier som lämpliga platser dit de sände sina astronomer. Helst skulle platserna ligga så långt norrut respektive söderut som möjligt. Nationell prestige medverkade till att man inte ville visa sig ”sämre” än kollegorna i andra länder.

Venuspassagen den 6 juni 1761 observerades sålunda av ett stort antal astronomer på olika platser: Tobolsk i Sibirien, Godahoppsudden, Kajaani i Finland, S:t Helena, Newfoundland, m fl. Vissa av astronomerna hade fått vara med om svåra strapatser innan de nått sina resmål, och ändå visste de inte om det skulle vara soligt eller molnigt på den aktuella dagen.

Erfarenheterna från 1761 användes vid planerandet av nästa tillfälle, den 3 juni 1769. Denna gång skickades James Cook iväg med sitt skepp Endeavour ända till Tahiti i Söderhavet. Den franske astronomen Chappe lyckades efter många äventyrliga turer ta sig till det då spanska Baja California och se Venuspassagen där, bara för att strax efteråt avlida i fläcktyfus. Men han var den ende som hade lyckats se båda Venuspassagerna i sin helhet. Den jesuitiske astronomen Hell såg 1769 års passage på den nordnorska ön Vardö.

Andra hade inte samma tur, exempelvis den franske astronomen Le Gentil. Under nio år reste han kors och tvärs i tusentals mil över oceaner, trotsade många faror, riskerade sitt liv flera gånger, men lyckades ändå missa båda Venuspassagerna på grund av molnigt väder. När han äntligen kom hem till Frankrike igen 1771 upptäckte han att hans arvingar hade dödförklarat honom, och att han hade mist sin plats i vetenskapsakademien.

Det här är en fascinerade och dessutom underhållande bok. Det vetenskapliga samarbete som vi idag ser som självklart tog sin början med dessa Venusprojekt. Dessutom förde resorna med sig andra bieffekter. Astronomerna hade åtföljts av andra vetenskapsmän på resorna, t ex botaniker och kartografer. Kartor över dittills outforskade områden och kuster togs fram. Kapten Cook hade ombord på Endeavour med sig över 3600 arter av torkade växter, som hemma i Storbritannien sedan studerades av botaniker. Väldiga delar av det stora Ryssland utforskades för första gången.
Det var nu som de stora geografiska upptäcktsresorna också började inkludera vetenskapsmän.

Av alla dessa vinklar och siffror hade det kunnat bli en torr text, men Andrea Wulf lyckas på ett mycket bra sätt göra materialet både lättillgängligt och spännande. ”Jakten på Venus” är en trivsam, lärorik och intressant bok i ämnet vetenskapshistoria.

2012 var Venuspassagen fortfarande föremål för vetenskapliga studier, men i mer specialiserad form. Nästa gång Venus passerar solskivan är i december 2117.

Jakten på Venus i bibliotekets katalog

Boken som ingen läste

Boken som ingen läste

Håll med om att ”Boken som ingen läste” är en bra boktitel. Man blir genast nyfiken. Vilken bok? Vem skrev den? Varför lästes den inte?

”Boken som ingen läste : i spåren av Copernicus revolution” (Norstedts, 2005) är skriven av Owen Gingerich, Harvard-professor i astronomi och vetenskapshistoria.

Den här boken handlar om den polske astronomen Nicolaus Copernicus (1473-1543) och hans banbrytande verk De revolutionibus orbium coelestium libri VI (‘Sex böcker om de himmelska kretsloppen’), som utgavs i sin första upplaga 1543.

Medeltidens världsbild gick ut på att jorden låg i universums centrum, och att alla övriga himlakroppar roterade kring jorden. Denna s k ptolemeiska världsbild hade dock stora brister. Planeterna tycktes t ex röra sig i slingor på himlen. Hurs kulle man få ihop det med bilden av planetbanornas perfekta cirklar? Copernicus lade i sin bok fram en radikal lösning på astronomins problem – det är solen som är universums medelpunkt, inte jorden, som i stället kretsar kring solen tillsammans med de andra planeterna, och jorden roterar dessutom runt sin egen axel på ett dygn.

Copernicus världssystem var matematiskt mycket användbart, även om det var långt ifrån alla som trodde på det. Under motreformationen började den katolska kyrkan bekämpa Copernicus system av religiösa skäl. Det utgavs nya utgåvor av hans bok, där censuren hade ingripit.

Copernicus ”De revolutionibus” är en av historiens viktigaste böcker. På 1950-talet hävdade författaren Arthur Koestler att det ändå var en bok som ”ingen hade läst” ens under dess samtid. Owen Gingerich, författaren till den här boken, bestämde sig för att motbevisa Koestlers påstående. ”Boken som ingen läste” är berättelsen om Gingerichs jakt på alla de exemplar av ”De revolutionibus” som finns i bibliotek runt om i världen. Astronomerna på 1500- och 1600-talen gjorde nämligen ofta anteckningar i sina böcker och tack vare dessa kan man följa enskilda böckers väg – hur de har bytt ägare genom seklerna.

Till sist hade Gingerich lyckats dokumentera nästan 600 exemplar av ”De revolutionibus” i sin första och andra upplaga. I den här boken kan vi följa hans jakt på alla dessa exemplar, som pågått under många decennier, och se hur pusselbit läggs till pusselbit. Under vägen fick han också assistera i flera fall av identifiering. Det utbjöds exemplar av Copernicus bok till försäljning på olika håll, och ibland kunde Gingerich konstatera att det i själva verket var ett stulet exemplar som egentligen tillhörde ett bibliotek någhonstans.

Det kan slås fast att Koestler hade fel. Copernicus bok lästes visst, och en hel del av ägarnas anteckningar i böckerna är riktigt intressanta.

Boken är fascinerande av flera skäl. Det är en inblick i den vetenskapliga värld som fanns i Europa på 1500-talet och av Copernicus och hans samtidas tänkesätt. Samtidigt är det en beskrivning av alla de mödor som ligger bakom forskningsarbete. Små detaljer som till en början verkar vara obetydliga visar sig senare vara mycket viktiga (Ibland fick Gingerich resa till samma bibliotek flera gånger för att kolla upp saker i ett exemplar som han redan hade tittat på en gång).

Det är också en berättelse om böckers öden under hundratals år, om bokhistoria och om hur spåren efter 1500-talets ägare till böckerna fortfarande kan berätta spännande saker för oss.

En originell och läsvärd bok om vetenskaps- och bokhistoria.

Boken som ingen läste i bibliotekets katalog

Unika Maya-fynd

Arkeologer i Guatemala har gjort överraskande fynd. Man har hittat väggmålningar från mayaindianerna, vilket i sig är extremt ovanligt.

Men ännu mer intressant är att man här nu har hittat de äldsta kända astronomiska tabeller som mayaindianerna tog fram. De härstammar från tidigt 800-tal. Rummet där man fann målningarna tros ha varit ett skrivrum för lärda, ett sorts skriptorium. Den astronomiska kalendern användes för att förutse kommande månförmörkelser.

Fyndet gjordes i staden Xultuns ruiner. Detta är första gången man funnit mayaindianernas alla astronomiska cykler samlade på ett enda ställe. Tillsammans täcker de en period ca 7000 år in i framtiden.

Under senare år har det utkommit böcker och annat som hävdar att mayaindianernas kalender tar slut i december 2012 och att världens undergång därför skulle vara nära förestående. Denna teori bygger på ett missförstånd vid tolkning av mayaindianernas tidscykler. I och med det färska fyndet kan undergångsteorierna därmed vara desarmerade för gott, åtminstone för några tusental år framåt.

Dr William Saturno vid Bostons universitet är expert på mayaindianerna. Han citeras av BBC News:

”The ancient Maya predicted the world would continue, that 7,000 years from now, things would be exactly like this.” 

”We keep looking for endings. The Maya were looking for a guarantee that nothing would change. It’s an entirely different mindset.”

BBC News: Mayan art and calendar at Xultun stun arcaeologists

Telegraph: The world may not end soon predicts newly found Mayan calendar

Astronomins historia före teleskopet

Himlens väktare

När astronomins historia ska berättas brukar man ofta göra ett stort hopp från Ptolemaios på 100-talet e Kr till Kopernikus på 1500-talet. Det är som om ingenting hade hänt inom astronomin under ett och ett halvt årtusende. Inget kunde vara mera felaktigt. Astronomerna utanför Europa har nästan alltid uteslutits i historieskrivningen.
Vetenskapsjournalisten Ulrika Engström berättar deras historia i boken ”Himlens väktare: astronomins historia före teleskopet” (Leopard, 2011).

Det var indierna som upptäckte oändligheten, 2000 år före alla andra. De uppfann också ett talsystem som gjorde att det oändliga kunde beskrivas.
På 1200-talet konstruerade den kinesiske ingenjören Guo Shou Jing en skuggmätare med vilken han kunde beräkna årets längd häpnadsväckande exakt.
I samma veva, i nuvarande Iran, höll den persiske astronomen al-Tusi på att ta fram en helt ny modell av planetsystemet.

Detta är bara några av alla de intressanta episoder i astronomins utomeuropeiska historia som förmedlas i den här boken.  Det är först halvvägs in i boken som Europas astronomihistoria introduceras, med Platon, Hipparchos och Ptolemaios. Den sistnämndes stora verk Almagest, där det fastslås att jorden är universums centrum kring vilket alla övriga himlakroppar kretsar, är en av historiens mest inflytelserika böcker. Det skulle dröja ända till 1500-talet innan detta började förändras, då Kopernikus heliocentriska världsbild presenterades.
Ett av bokens bästa avsnitt handlar om hur Kopernikus efter flera vedermödor till sist lyckades få sin bok utgiven.

Den här bokens stora förtjänst är att den sätter samman astronomihistorien i världens olika delar till en tydlig helhet. Här finns saker som de flesta svenska läsare tidigare inte känner till. Dessutom är boken bra berättad. Trivsam och upplysande. Den stimulerar också till fördjupad läsning. Själv blev jag efter läsningen mer nyfiken på exempelvis Johannes Keplers liv.

Himlens väktare i bibliotekets katalog

Medeltida träsnitt som visar Ptolemaios geocentriska världsbild, med solen, månen och planeterna kretsande kring jorden, i perfekta cirklar och i skilda sfärer.

%d bloggare gillar detta: