Bloggarkiv

Sjömännens hårda tillvaro

Under däck

Livet ombord på de stora örlogsfartygen på 1500- och 1600-talet var hårt och ofta rent livsfarligt.
Fynd från vraken efter förlista fartyg hjälper oss att få en bild av sjömännens pressade tillvaro.
Katarina Villner berättar deras spännande historia i boken ”Under däck : Mary Rose – Vasa – Kronan” (Medströms, 2012).

Mary Rose var ett brittiskt skepp som förliste 1545. Vasa sjönk i Stockholms hamn på sin jungfruresa 1628, och regalskeppet Kronan exploderade under ett sjöslag i Östersjön 1676. Mary Rose och Vasa har bärgats, och från Kronan har man bärgat en hel del arkeologiska fynd.

Villner har varit informationschef för Vasamuseet, Sjöhistoriska museet i Stockholm och Marinmuseum i Karlskrona, och hon är mycket kunnig i ämnet. Stora delar av boken berör sjukdomshistoria och den läkekonst som man använde sig av för att försöka kurera de sjuka.

Manskapet hade en daglig mat- och dryckranson. Varje man ombord på Mary Rose tilldelades 4,5 liter öl om dagen, medan sjömännen på Vasa fick nöja sig med 2,5 liter. Det behövdes för att skölja ned all salt mat. Ölen dracks ur laggade trästånkor. Man har hittat sådana ombord på Vasa.

Under däck” ger oss fascinerande inblickar i vardagslivet ombord på dessa stora skepp.
Sjukdomsepidemier var ett vanligt gissel. Viceamiral Henrik Fleming blev chef över den svenska Östersjöflottan 1628. Hans brev och rapporter till Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna beskriver problemen ombord på fartygen. På åtta skepp var mer än en tredjedel av sjömännen sjuka. De led av ”huwodt werck, fråssa, hidtzig bensiucke, skelvan, skörbiuken, halss schulsten, blodtsotten, hidtzig siuckdom.” Dessutom är det en sådan stank om bord på skeppen att han inte kan beskriva den, säger Fleming.

Ett helt kapitel behandlar barberarens yrkesroll och arbetssätt. Under sjöstrider var det barberaren som skulle utföra nödamputationer. Skott från kanoner och musköter orsakade svåra skador. Vid förfrysning kunde sjömännen få kallbrand, och även då var amputation ofta en nödvändig åtgärd.

Barberaren hade en träkista med verktyg. Flera sådana fynd har gjorts ombord på de tre vraken. På Mary Rose fann man en hel kista med ca 60 olika föremål.

En vanlig behandlingsform ombord var åderlåtning och koppning. Man hade särskilda koppglas eller kopphorn. En populär medicin under 1500- och 1600-talen var teriak, en mix av allehanda ingredienser, bl a orientaliska kryddor och olika droger. Ibland förekom ormkött i teriak.

Hur länge skulle en nutida svensk stå ut med livet ombord på dessa skepp? Sjömännens hårda liv är svårt för oss att riktigt fatta idag.
”Under däck”
är både en sjöfarts- och en medicinhistorisk bok, där vi kommer nära örlogsskeppens manskap. Boken är levande, välskriven och rikt illustrerad.  Rekommenderas.

Under däck i bibliotekets katalog

Minnesgömmor

Minnesgömmor

Samtidsarkeologi, vad är det? Arkeologer letar väl efter föremål som är flera sekler gamla? Inte nödvändigtvis.

Mats Burström är professor i arkeologi vid Stockholms universitet och har skrivit boken ”Minnesgömmor : berättelser om föremål gömda i jorden i Estland under andra världskriget” (Nordic Academic Press, 2012).
I förordet skriver han: ”tingen har ofta visat sig vittna om en annan historia än den som återfinns i andra typer av källor”. De föremål som människor lämnat efter sig säger alltid något om dem. Vi kommer nära dem och deras liv. Ofta är det människor som inte inte gjort så mycket väsen av sig i den stora historien.
Minnesgömmor” är en bok för dig som gillar att läsa om ”den lilla historien”, alltså enskilda personers och familjers öden. Här kan du läsa berättelser som annars bara förmedlas inom de familjer som boken handlar om.

Sedan Estland först ockuperats av och sedan införlivats i Sovjetunionen 1940 avbröts den estniska självständigheten. Den ryska ockupationen var hård. Många ester mördades eller deporterades. Sedan kom den tyska ockupationen 1941-44, som även den var brutal. Då drabbades även judarna i Estland. När ryssarna återvände 1944 hade många ester kämpat mot Röda armén. En massflykt av ester ägde rum. Man tror att 70.000 ester flydde, de flesta till Tyskland och Sverige. Familjer flydde nattetid i små fiskebåtar. Innan de lämnade sina hem hade de i allmänhet grävt ned föremål som de inte kunde ta med sig. Ofta räknade man med att snart kunna återvända, men så blev det inte.

Det är föremålen som står i centrum för denna bok. Alla har vi någon gång hittat en sak därhemma som vi inte sett på länge. Plötsligt kan föremålet frammana minnen av händelser och personer.

Människor har i alla tider grävt ned sina skatter när ofärd hotat. Ibland har de som gömt sakerna inte kunnat hämta dem igen. Idag kan vi därför hitta ståtliga skattgömmor från t ex vikingatiden. Spillingsskatten på Gotland är ett sådant exempel.
Esternas nedgrävda föremål var dock sällan värdesaker. Det kunde vara vardagsföremål som husgeråd, böcker, fotografier, klockor, glas och en del annat. En sorts hemlig kunskap om dessa ”familjeskatter” fördes sedan vidare i de estniska familjer som efter kriget bosatte sig i Sverige. En dag hoppades man kunna återvända och ta hand om släktens föremål. I och med att Estland på nytt blev självständigt 1991 kunde många resa tillbaka för att försöka hitta det som gömts 50 år tidigare.

Det är dessa berättelser du kan läsa om i ”Minnesgömmor”, och det är intressanta och ibland riktigt spännande historier vi får ta del av. De familjer som hittat och återfått sina gömda föremål har dem mycket kära. Men inte sällan har det visat sig vara svårare än väntat att hitta de ställen där skatterna grävdes ned. Landskapet har förändrats och ibland har det byggts hus på området.

Minnesgömmor” är en fascinerande bok, som lätt väcker tankar och funderingar. Om du hastigt var tvungen att fly och behövde gömma viktiga saker som du inte kunde ta med dig, hur skulle du göra? Och vilka saker skulle vara så viktiga att du ville gömma dem?

Minnesgömmor i bibliotekets katalog

Karoliner x 2 på biblioteket

Karolinen som aldrig gav upp

Två tisdagar i oktober anordnar Östersunds bibliotek programkvällar om Armfeldts karoliner.

Först ut är författarna Jakob Jakobsson och Anna Guttorp, som berättar om sin nya bok ”Johan Henrik Frisenheim – karolinen som aldrig gav upp” (Recito, 2013).
”Johan Henrik Frisenheim ägnade en stor del av sitt liv åt en hopplös kamp för rädda den svenska stormakten. Det kostade honom hans förmögenhet och 20 år av hans liv. Han var en man med makt och inflytande, men också med empati för vanligt folk, rättvisepatos och sinne för väsentligheter” skriver författarna.

Östersunds bibliotek, tisdag 15 oktober kl 19:00. Fri entré.

Anders Hansson om Armfeldts karoliner

En vecka senare är det dags för Anders Hansson, 1. arkeolog, Jamtli. Han berättar om Armfeldts karoliner 1718 och den ödesdigra marschen över fjället, som kostade tusentals människor livet. Av 5000 man återstod efter marschen endast 1500. Det är en av de största manskapsförluster som ägt rum i den svenska militärhistorien.

Jämtlands Fältartilleri visar karolineruniformer.

Östersunds bibliotek, tisdag 22 oktober kl 18:00. Fri entré.
Ett samarrangemang med Jämt-Trönderska föreningen Armfeldts karoliner samt Jämtlands Fältartilleri.

Mera om istidskonst

Ice age art

British Museums stora utställning av istidskonst öppnades i februari, och den har jag tidigare berättat om här i bloggen. I den utställningen visas ca 130 föremål som alla är minst 10.000 år gamla. ”Ice Age Art” har blivit en publiksuccé och museet har fått utöka dess öppettider.

Vi som inte befinner oss i London kan nu ta del av utställningen via en förträfflig bok. Den heter ”Ice age art : arrival of the modern mind” av Jill Cook (British Museum Press, 2013).

Boken är mycket fin och omfattar över 280 sidor. Den är rikt illustrerad. Här kan du läsa om några av människans allra äldsta bevarade konstföremål. Se skulpturer, ristningar och andra verk som är mellan 40.000 och 10.000 år gamla. Föremålen är skurna ur mammutbetar, skulpterade av sten, inristade i renhorn… det är verkligen fantastiskt att se dem.

Det är först nu som man har börjat se på dessa fynd ur ett konstnärligt perspektiv. Tidigare var de bara arkeologiska fynd. I den här boken visas också hur dessa urgamla konstföremål inspirerat 1900-talskonstnärer.

Författaren Jill Cook är Senior Curator på British Museums förhistoriska avdelning. Engelskan är inte alltför svår. Boken är indelad i ungefärliga tidsperioder, och börjar alltså med de äldsta konstverken för att sedan närma sig de yngsta. Samtidigt är det en tematisk indelning, där exempelvis kvinnoavbildningar och djurmotiv får egna kapitel.


Venus från Willendorf

Det mest kända av dessa fynd är Venus från Willendorf, en 11 cm hög kvinnofigurin som hittades 1908 på en ca 25.000 år gammal senpaleolotisk boplats i nuvarande Österrike. Figurinen föreställer en naken kvinna med mycket kraftigt markerade kvinnliga former och detaljerad frisyr. Vissa tror att det är en avbildning av en gudinna, andra att det är en kvinnlig arketyp.

Den kanske äldsta skulpturen man känner till är lejonmannen från Hohlenstein, en ca 30 cm hög figur som en gång skars ut ur en mammutbete. Figuren kan vara 40.000 år gammal.

”Ice age art” är en suggestiv och fascinerande bok. Alla konstverken är mycket professionellt fotograferade, i ett ljus som framhäver deras skönhet och detaljrikedom. Man slås av de många skickliga avbildningarna av olika djur. Ofta har konstnärerna lyckats fånga djurets rörelse på ett fantastiskt sätt.

Läs den här boken och få nya insikter om vår äldsta historia. Verkligen en inspirerande bok.

Ice age art i bibliotekets katalog

British Museums utställning Ice Age Art

Tutankhamuns grav

Tyldesley, J - Tutankhamens förbannelse - 13049625

Om någon hade frågat forntidens egyptiska historieskrivare om vilken farao som flera tusen år senare skulle vara den mest berömde, hade alla gissat fel. Farao Tutanchamun, pojkkungen som dog vid endast 18 års ålder år 1339 f.Kr., hade en relativt obetydlig historisk roll. Hans stora berömmelse idag beror helt och hållet på upptäckten av hans kungagrav i Konungarnas dal 1922. Det var den enda kungliga graven där som inte hade plundrats redan under antiken.

Vi har begränsad kunskap om Tutankhamuns liv. Faktum är att vi inte ens har en enhetlig stavning av hans namn. Jag har identifierat minst sex olika stavningsvarianter av namnet. I denna text använder jag den variant som NE valt, nämligen Tutankhamun, med -kh- och -un.

Joyce Tyldesley är brittisk egyptolog. Nu finns hennes bok ”Tutankhamens förbannelse : den oändliga historien om en egyptisk kung” på svenska (Norstedts, 2013). Sedan tidigare finns det även andra böcker av henne i ämnet egyptologi.

Det här är berättelsen om hur den brittiske arkeologen Howard Carter upptäckte Tutankhamuns grav, med alla sina skatter, i november 1922. Graven hade visserligen varit utsatt för tidig plundring, men endast i liten skala. Det var den viktigaste arkeologiska upptäckten under hela 1900-talet.

Tyldesley har delat upp boken i två halvor, först själva fyndet av graven och vad vi vet om Tutankhamuns liv och regeringstid, och sedan om det som hände efter gravfyndet : egyptologisk vurm och succéutställningar. Den här indelningen är väl inte helt självklar, jag tycker att det är svårt att dela upp hela den här historien på det viset. Hur som helst är skildringen intressant.


Farao Tutankhamuns gyllene mask, som väger 11 kilo. Denna ikoniska mask, förutom pyramiderna och sfinxen, är för många människor själva symbolen för det forntida Egypten.

Den verkliga huvudpersonen i boken är arkeologen Howard Carter. De inledande avsnitten i boken beskriver sökandet efter Tutankhamuns grav (som i sig inte alls var bortglömd, men däremot platsen), och alla turer kring upptäckten. De praktiska problemen med att ta reda på alla ömtåliga och värdefulla fynd, samt hanteringen av all plötslig uppståndelse från världens media, skildras inlevelsefullt. Carter hade inte en tillräckligt smidig personlighet för att kunna hantera alla konflikter på skilda plan som sedan följde.

I kapitlet om gravfynden kan vi exempelvis läsa om de textilier man fann. Textilierna nämns sällan, så det är kul att få veta mera om dem. Det man dock saknade i graven var texter av olika slag. Där fanns inget bibliotek, eller något annat i textväg som kunde ge mer information om faraos liv och tid.

Lite förvånande är det att läsa hur ”halvslarvigt” man behandlade själva kungamumien. Mumien hade fastnat i en innerkista, och för att kunna få ut den delades Tutankhamuns kropp upp i flera bitar.

Eftersom vår kunskap om Tutankhamuns person är bristfällig får forskarna lägga pussel med den information som finns. Mycket tyder på att Tutankhamun var son till Akhenaton, en av det gamla Egyptens mest radikala härskare. Han försökte ersätta den polyteistiska religionen med en monoteistisk, och införa en absolut kungamakt. Efter Akhenatons död återställde översteprästerna den gamla religionen, och Tutankhamuns roll i detta är oklar.

Tyldesley har ett alltför långt avsnitt i boken om alla teorier kring Tutankhamuns eventuella släktförhållanden. Detta kunde ha kortats avsevärt. Sidan 181-215 kan du därför raskt passera om du inte är specialintresserad, och istället gå direkt till författarens slutliga rekonstruktion av släktbanden, som kommer sedan.
Eftersom Tutankhamun dog ung finns det teorier som går ut på att han blev mördad. Undersökningar av mumien visar dock att Tutankhamun led av dålig hälsa. En troligare dödsorsak är någon form av olycka, kanske under jakt.

Den som tror att hela boken ska handla om den påstådda förbannelse som skulle ha tagit livet av ett stort antal personer sedan graven upptäckts kommer att bli besviken. Tyldesley använder uttrycket ”Tutankhamuns förbannelse” på ett vidare sätt och i flera betydelser. En del menar att den riktiga förbannelsen är vår fixering vid Tutankhamun, på bekostnad av alla andra, mer intressanta personligheter i egyptisk historia. De spektakulära teorierna om ”dödliga förbannelser” i graven gör Tyldesley grundligt slarvsylta av. Någon sådan inskription fanns inte ens i faraos grav.

Det ges ut väldigt mycket böcker om egyptologi, framför allt på engelska. Men ytterst få av dessa översätts till svenska. Detta är en av de bästa nyare egyptologiska böckerna och jag tycker att det är mycket bra att den nu översatts.
Tyldesleys bok är en bra sammanfattning av vad vi idag vet om Tutankhamun, och en spännande skildring av hur graven upptäcktes.

Tutankhamens förbannelse i bibliotekets katalog

För dig som vill ha en översikt över alla de fantastiska fynd man gjorde i graven, med massor av bilder, kan jag rekommendera den färgsprakande ”The complete Tutankhamun : the king, the tomb, the royal treasure” av Nicholas Reeves (Thames & Hudson, 2007). Även den finns att låna på biblioteket.

Spillingsskatten på Gotland

Spillingsskatten

1999 fann man på Gotland världens hittills största silverskatt från vikingatiden. I skatten fanns 67 kilo mynt och smycken av silver. Dessutom hittades en stor mängd bronsföremål, däribland delar av ett dryckeshorn. Enbart bronsdelarna vägde 20 kilo. Bonden som hittade skatten fick över 2 miljoner kronor i hittelön.

Om den här magnifika skatten kan du läsa mera i boken ”Spillingsskatten : Gotland i vikingatidens världshandel” (Länsmuseet på Gotland, 2008). Sex olika artiklar, skrivna av olika experter, belyser skatten och den vikingatida handeln. Fyndet sätts in ett sammanhang. Hur kom det sig att så mycket silver samlades på ett ställe, och varifrån kom silvret från början? Hur såg handelsvägarna ut?

Skatten hittades vid Spillings gård nära Slite. Den låg i en åker, utan några som helst synliga spår ovan mark. Skatten innehöll över 14.000 mynt, de flesta från Orienten. Dessutom fanns här 300 armringar. Bronsföremålen har baltiskt ursprung. Smyckena har gotländsk tillverkning.

Det måste alltså ha funnits ett stort kontakt- och handelsnät kring Östersjön. Hela 78% av alla orientaliska mynt som påträffats i Sverige har hittats just på Gotland. Spillings gård ligger intill Bogeviken, som liksom Slite under vikingatiden bör ha varit en viktig hamn.

Mängden silver i Spillingsskatten skulle ha räckt till att betala hela Gotlands skatt till den svenske kungen i ca fem år, och för samma gård i hela 8000 år! Så det är en skatt av enormt värde.

Fyndet har väckt stort internationellt intresse. Man har hittat verkligt unika mynt, bl a det s k ”Mosemyntet”,och ännu har inte alla de 14.000 mynten hunnit gås igenom. Hittills har man konstaterat att det äldsta myntet är från 539 och det yngsta från 870-871.

En artikel tar upp den vikingatida gården i Spillings. Vem kan ha bott där, och hur såg gården ut?
Här kan du läsa om hur arkeologerna lägger pussel och bit för bit försöker ta fram en bild av hur det kan ha sett ut här för mer än 1000 år sedan. Och det är en tämligen liten del av hela åkern som ännu undersökts.

I kapitlet ”Gotland och omvärlden” beskrivs hur gotlänningarna under vikingatiden skapade sig en speciell roll i Östersjöområdet. Ett annat avsnitt tar upp den europeiska ekonom in och handeln under den äldre vikingatiden.

Boken är rikt illustrerad med många fina foton. En spännande och fantasieggande bok, som gör att man funderar på hur många ännu oupptäckta nedgrävda skatter som kan finnas i jorden.

 Spillingsskatten i bibliotekets katalog

Kensingtonstenen

Kensington 1898

Kensingtonstenen är en av världens mest kända runstenar. Den hittades i Minnesota, USA, år 1898 av svenskamerikanen Olof Öhman, under en trädrot på sin farm.
Runorna på denna sten berättar en fantastisk historia. En grupp nordbor hade rest långt in i Amerika på 1360-talet, långt innan Columbus kom.
Det tråkiga är att stenen med stor sannolikhet inte är äkta. Runologer och språkforskare dömde ut den redan från början, men stenen har alltid haft sina anhängare, vissa av dem mycket engagerade.

Mats G Larsson berättar stenens fantastiska historia i sin senaste bok ”Kensington 1898 : runfyndet som gäckade världen” (Atlantis, 2012).
Larsson är docent i arkeologi och specialist på vikingatiden. Han har tidigare skrivit ett stort antal böcker i ämnet, alla läsvärda och intressanta, så även denna bok.

Stenen är ca 75 cm lång, 40 cm bred och 15 cm tjock. Dess runinskrift innehåller runor som länge inte varit kända i något annat känt runalfabet, bl a flera tecken för siffror.
Enligt dess inskrift ska nordbornas besök i Nordamerikas inland ha gjorts 1362.

Larsson berättar målande om alla turer kring stenen, om alla undersökningar av den, om anhängare och kritiker. Vi möter i boken flera intressanta personligheter, t ex Hjalmar Holand, den hängivne norskamerikanen som köpte stenen av upphittaren Öhman och som lyckades få den utställd på Smithsonian Institution 1948.
Larsson går också igenom argumenten för och emot stenens äkthet. Han har själv deltagit i offentliga debatter om stenen, då som företrädare för sidan som menar att stenen inte är äkta. Jag tycker att Larsson ger en så objektiv bild som möjligt av bevisläget.
Riktigt intressant blir det när han beskriver upptäckten 2004 av ett dokument om dalrunor, där exempelvis de mystiska sifferrunorna beskrivs. Detta dokument är från 1880-talet och hittades i Sverige.
Om nu stenen är en förfalskning, vem eller vilka låg bakom tilltaget? Här finns också en fascinerande berättelse med diverse teorier.

”Kensington 1898” är spännande som en deckare, en riktig bladvändare. Själv sträckläste jag boken på en dag. Underhållande och tankeväckande. En bra bok som dessutom stimulerar läsarens kritiska tänkande.

I Minnesota har man varit helt opåverkad av runologernas kritiska synpunkter. Stenen är en stor lokal sevärdhet och finns idag utställd på The Runestone Museum i Alexandria.

Kensington 1898 i bibliotekets katalog

360 graders bild av stenen

Årets bok om svensk historia

Vikingatidens härskare

Nättidningen Svensk historia har genomfört sin årliga läsaromröstning ”Årets bok om svensk historia”.
2012 års vinnare blev en titel inom arkeologi, ”Vikingatidens härskare” av Anna Lihammer (Historiska media, 2012). Den fick 23% av rösterna.
Själv har jag ännu inte läst den, så jag kan inte skriva något mera om boken i dagsläget. Men den ser intressant ut.

Svensk historia: Årets bok om svensk historia 2012

Historiska media: Vikingatidens härskare

Vikingatidens härskare i bibliotekets katalog

Rikard Lejonhjärta

Rikard Lejonhjärta

En pågående trend just nu inom arkeologin tycks vara att undersöka avlidna regenters kvarlevor. Här i Sverige har vi kunnat läsa om jakten på Magnus Ladulås grav, som man hittills inte funnit. I Storbritannien fann man nyligen Rikard III:s skelett under en p-plats i Leicester.
Dagens kungliga arkeologiska nyhet handlar om Rikard Lejonhjärta, kung av England 1189-1199. Vi associerar honom kanske idag främst med legenden om Robin Hood och berättelsen om Ivanhoe.

Traditionellt har Rikard Lejonhjärta (Richard I the Lionheart) setts som lite av en brittisk hjältekung. Han var en av ledarna för det tredje korståget.
En vanlig uppfattning bland moderna bedömare är dock att Rikard var en av Englands sämre kungar. Under sin tioåriga regeringsperiod tillbringade han sammanlagt endast ett halvår i England. Större delen av sin regeringstid ägnade han sig åt militära fälttåg, först i det Heliga landet och sedan i Frankrike. Däremellan satt han som fånge hos den tysk-romerske kejsaren 1192-94. Britterna fick loss honom först efter att ha betalat en mycket hög lösensumma.

1199 dog Rikard under en belägring av den lilla franska borgen Chalus-Chabrol. Han träffades av en pil, skjuten av borgens försvarare. Rikards kropp delades upp och begravdes på flera ställen, något som var vanligt på medeltiden beträffande högreståndspersoner. Hjärtat balsamerades och begravdes i Rouen, inälvorna i Chalus och själva kroppen i klostret Fontevraud i Anjou.

Dagens nyhet är att man undersökt Rikards balsamerade hjärta, som återfanns i en blylåda på 1800-talet. Nu har det mesta av hjärtat förvandlats till ett grått pulver, men det har ändå kunnat undersökas av experter.
En medeltida legend har gjort gällande att Rikard dödades med en förgiftad pil. Hjärtundersökningen har kunnat visa att detta troligen är felaktigt.
Underökningen har också kunna visa hittills okända faktauppgifter om balsameringsprocessen vid denna tid.

BBC News har en utförlig artikel i ämnet.
BBC News: Richard the Lionheart’s mummified heart analyzed

Lästips:
Tidigare har jag bloggat om en bok om Eleonore av Akvitanien, som var mor till Rikard Lejonhjärta.

Mumiekongressen

Mumiekongressen

Dagens boktips är en fascinerande bok om mumier, och om de forskare som ägnar sina liv åt att forska kring mumier.

Mumiekongressen” av Heather Pringle (Forum, 2002)  är en oavbrutet fascinerande bok om mumier och om de forskare som ägnar sitt liv åt att studera dem. Boken tar sin början vid en stor kongress för dessa forskare, där författaren Heather Pringle träffar intressanta personer.

I boken beskrivs dels olika typer av mumiefynd från skilda delar av världen, och dels får vi en historisk exposé över hur människor i alla tider har intresserat sig för mumier. Här finns många historiska anekdoter i ämnet.

Det är intressant att läsa om hur studier på sedan länge avlidna människor kan hjälpa oss som lever idag.
Mumiekongressen” är ett spännande läsäventyr på liv och död.

Mumiekongressen i bibliotekets katalog

Att pussla ihop en runsten

Runstenspussel

Birkaprojektets blogg kan vi läsa om hur man mödosamt pusslat ihop delar av en splittrad runsten. Fragment efter fragment har lagts ihop. Detta var inget vanligt pussel – varje bit är ca 30 cm tjock och inget man lyfter i en handvändning. Det krävs flera personer för att flytta en enda bit.

Det första runstensfragmentet hittades redan på 1870-talet på Björkö. Men det är först nu som man lyckats sätta ihop nio olika fragment, som uppenbarligen hör ihop. Man har även lyckats tyda en del av runinskriften. Man tror att den här runstenen  ursprungligen har varit över två meter hög.

Läs mera, och kolla in bilder:

Birkaprojektet: En runsten växer fram

K-Blogg (RAÄ): Runstenspusslet lagt

Historiska hemligheter

Historiska hemligheter

Då och då görs nya spännande arkeologiska fynd. Det senaste var fyndet av den brittiske kung Rikard III:s gravplats. Men historien är fylld av hemligheter och gåtor som ännu ej lösts.

I Ian Wilsons bok ”Historiska hemligheter” (Rabén & Sjögren, 1988) kan du läsa spännande berättelser om ännu oupptäckta historiska platser, gravar, skeppsvrak och skattgömmor. Här finns också skildringar av de försök som gjorts att finna dessa.

Boken är visserligen 25 år gammal, men det mesta av det som beskrivs är fortfarande oupptäckt.
Vad jag kan se är det främst två av kapitlen som är föråldrade, dels det om Kinas förste kejsares grav och Terrakottaarmén, och dels det om bergsbestigarna Mallory & Irvine.

”Historiska hemligheter” är indelad i fyra huvudavsnitt: Oupptäckta platser, oupptäckta gravar, oupptäckta vrak och oupptäckta skatter.
Det märks att boken främst är skriven för en brittisk läsekrets eftersom visst fokus läggs på händelser kopplade till brittisk historia. Men det gör inte så mycket. Här finns gott om fantasieggande artiklar om allehanda saker som ännu inte upptäckts.

Några av de mest kända gravplatserna som ännu är oupptäckta är t ex Attila, Alexander den store och Kleopatra. Var låg egentligen slagfältet vid Alesia, där romarna besegrade gallerna? Kan det finns något kvar av Columbus flaggskepp Santa Maria och i så fall var? Och finns det någon möjlighet att idag hitta de brittiska kronjuvelerna som kung Johan utan land tappade bort i en tidvattenvåg år 1216?

Historiska hemligheter i bibliotekets katalog

Istidskonst

Två renar, inristade i en benbit.

Idag öppnas utställningen ”Ice Age ArtBritish Museum i London.
Där visas ca 130 konstföremål som är minst 10.000 år gamla. Vissa är ännu äldre.
Det rör sig om några av de äldsta bevarade konstföremål som människor har skapat. Här finns den kanske äldsta skulptutren man känner till: Lejonmannen från Hohlenstein-Stadel. Han skars ut ur en mammutbete som är minst 40.000 år gammal.
Det är först på senare tid som man har börjat se dessa föremål som konstverk. Tidigare var de bara arkeologiska fynd. Länge ansågs det att konsten som begrepp började först med antikens högkulturer. Utställningar som ”Ice Age Art” hjälper oss att se det konstnärliga i dessa gamla föremål.
Konstverken i utställningen har inlånats från 15 olika museer. ”Ice Age Art” visas t o m 26 maj.

British Museum: Ice Age Art

The Telegraph
Ice Age Art: recension
Ice Age Art: bildgalleri

The Guardian
Ice Age Art – recension

Rikard III nu identifierad

Rikard III

Talesmän för Leicesters universitet tillkännagav igår att de kvarlevor man hittade i höstas under en parkeringsplats i staden med största sannolikhet är kung Rikard III:s.
Med hjälp av avancerad DNA-teknik har man lyckats identifiera skelettet. Dessutom har man funnit skador på skelettet som stämmer överens med de som Rikard III ska ha fått när han stupade vid slaget vid Bosworth Field 1485. Skelettet har tio skador, varav hela åtta i huvudet. Den avlidne kungen led även av skolios och hade en krökt ryggrad.

För en historisk bakgrund till sökandet efter Rikard III:s gravplats, se mina tidigare blogginlägg i ämnet:
120827: Rikard III:s grav söks under p-plats
120913: Rikard III funnen?

Tack vare ren slump undgick gravplatsen att förstöras under byggnadsarbeten på 1800-talet. Det var ”only inches” som räddade honom då. Rikards fötter klipptes dock av vid detta tillfälle.

Rikard III kommer senare att ombegravas i Leicesters katedral.
Dessutom ska man återskapa hans utseende. Det finns nämligen inget samtida bevarat porträtt av kungen, bara senare kopior. Flera av dessa har försökt förstärka ett elakt utseende hos kungen, helt enligt de segrande Tudorkungarnas propaganda.

BBC News har en mycket utförlig artikel om identifieringen:
Richard III dig: DNA tests confirms bones are king’s

Här finns också ett bildspel:
Richard III: The twisted bones that reveal a king

The Telegraph har en intressant grafik över fyndplatsen:
How Richard III:s grave was discovered

Nu kan man avgöra hår- och ögonfärg från skelett

Ett typiskt skelettfynd

Otroligt men sant: En holländsk-polsk forskargrupp hävdar att man nu funnit en metod att avgöra hår- och ögonfärg från gamla skelett. Man har använt sig av DNA-teknik som ursprungligen utvecklats för rättsmedicinska ändamål.

Gruppen har undersökt 24 olika ställen i den mänskliga arvsmassan. Dessa ställens variationer avgör hår- och ögonfärg. DNA-informationen försämras givetvis med tiden, men prov som tagits från tänder och benbitar visar att det finns kvar tillräckligt mycket DNA-information, förutsatt att delarna är i bra skick. Än så länge vet man dock inte hur gamla skelett maximalt kan vara för att man ska kunna ta fram den här informationen.

Källa: Smithsonian.com

Forskargruppens resultat publiceras i en artikel i tidskriften Investigative Genetics. En kortversion av artikeln finns att läsa online.

%d bloggare gillar detta: