Bloggarkiv

Nazisternas konststölder

Plundrarna

Mellan 1933 och 1945 stal nazisterna miljontals konstverk. På direkt order från Hitler sändes specialförband ut, vars enda uppgift var att plundra de ockuperade länderna på konstskatter. Många av konstverken var tänkta att efter kriget samlas i Hitlers planerade Führermuseum i Linz i Österrike.

Efter krigsslutet återfann man stora delar av all stulen konst, men mycket var borta. Idag pågår ett stort arbete med att spåra de försvunna konstverken. En del av dem har visat sig hänga i framstående museer.

Författaren och journalisten Anders Rydell har skrivit boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Ordfront, 2013). Det är den första svenska bok som tar upp detta ämne.
Den är skriven i reportagebokens form, med växlingar i tid.
Plundrarna” handlar dels om nazisternas besatthet av konst, och dels om dagens arbete med att försöka återställa de stulna konstverken till de ursprungliga ägarna och deras ättlingar.

I boken beskrivs målande hur nazisterna systematiskt plundrade andra länder på attraktiv konst, och hur de samtidigt bekämpade den samtida konst de ansåg ”degenererad” (”Entartete Kunst”).
Många av konstverken stals från judiska familjer, andra från museer och kyrkor. Plundringen skedde på flera plan. Hitler hade i allmänhet första val, för det som skulle reserveras för hans Führermuseum, men samtidigt försåg sig t ex Göring med eget rov. Många tågvagnar med stöldgods transporterades till Tyskland. De mest värdefulla föremålen gömdes sedan för att vara säkra för bombangrepp och bränder.
Ibland uttog tyskarna en sorts hämnd för tidigare stölder, t ex Napoleons konstrov på 1800-talet. Det var en målmedveten vilja att utplåna andra kulturer. På flera håll, t ex i Sovjetunionen och Polen, förstörde nazisterna medvetet den konst och kultur som inte intresserade dem.

I slutet av kriget utsåg de allierade specialstyrkor, vars uppdrag var att leta rätt på den bortrövade konsten och sätta den i säkerhet. Den mest kända av dessa var en amerikansk enhet som kallades The Monuments Men. I en saltgruva i österrikiska Altaussee fann man en enorm konstskatt. Här fanns bl a det berömda Gentaltaret, ett 1400-talsarbete från Belgien.
Den första beräkningen visade att det i gruvan fanns 6577 målningar, 954 grafiska tryck, 137 skulpturer, 129 vapen och rustningar, 1700 lådor med böcker och 283 lådor med ospecificerat innehåll. Detta var det största samlade fyndet, men det fanns många fler depåer. Att ta reda på allt detta, katalogisera det, för att sedan återlämna det till de rättmätiga ägarna var ett stort arbete.

Det är först på senare tid som man på allvar börjat ta itu med det svåra arbetet att återställa denna stulna konst. Välkända verk som Gentaltaret visste alla varifrån de kom, så de återlämnades direkt efter krigsslutet. Men andra fall är inte lika lätta.
Rydell beskriver i boken den juridiska process som idag pågår, vars syfte är att spåra upp och återlämna all stulen konst. Flera komplicerade rättstvister har ägt rum. Hitler och Göring katalogiserade allt de stal, men i många andra fall gjordes inte detta, vilket gör proceduren mycket svårare. Dessutom handlar det om att erkänna skuld, något få museer vill göra.

Ett längre avsnitt i ”Plundrarna” handlar om tavlan ”Blumengarten” av Emil Nolde, som i god tro köptes av Moderna museet i Stockholm i slutet av 1960-talet. Den juridiska processen kring denna tavla pågick i flera år och positionerna var länge helt låsta innan man lyckades komma fram till en lösning.

Konst har alltid stulits i krigstid. Under t ex 1600-talet var detta legitimerat, men senare stiftades lagar som förbjöd konststölder. Samtidigt är världens museer fyllda av saker som mer eller mindre kan ses som stöldgods. Ska vi se nazisternas stölder som mer allvarliga än t ex rövade egyptiska föremål? Detta är moraliska frågor som tas upp i Rydells bok. I Ryssland är den konst som togs från Nazityskland fortfarande en känslig fråga. Ryssarna anser att de har rätt att behålla den som kompensation för den förstörelse som de drabbades av under andra världskriget. En del av nazisternas rövade konst stals i ett senare skede av ryssarna under Röda arméns framryckning.
Vem är offer och vem är förövare? Flera länder i Östeuropa ser sig själva som offer både för Nazityskland och Sovjetunionen.

Det finns amerikanska advokatbyråer som specialiserat sig på dessa konstnärliga repatrieringsfrågor. I vissa fall har familjer lyckats få tillbaka sina stulna konstverk, men ändå fått sälja dem på auktion för att ha råd att betala räkningen till advokatbyrån.

Plundrarna” är en intressant och mycket läsvärd bok som ställer viktiga frågor. Rydell skriver bra, och ibland är boken rena thrillern.
En brist är dock att boken helt saknar illustrationer, trots att den tar upp så många namngivna konstverk.

Plundrarna i bibliotekets katalog

Hitler für alle

Hitler für alle

Det är lätt att kunna bli litet trött på andra världskriget. Vårt intresse för Hitler och nazismen tycks inte avta. Faktum är att führern finns med överallt i vår populärkulturella samtid. Han dyker upp i filmer, böcker, tv-program, serier, spel m m. Det verkar dessutom som att en Hitlerbild eller ett hakkors kan hjälpa till att sälja böcker. Nästa gång du går in i en bokhandel, räkna alla böcker som har en sådan bild på omslaget.

Den nyutkomna antologin ”Hitler für alle : populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen” (Carlssons, 2012) tar upp dessa frågeställningar.

Hur påverkar det oss att andra världskriget och nazismen förekommer i så många olika populärkulturella sammanhang? Får man skämta om nazismen? Vad är politiskt korrekt?

Omslaget föreställer en katt med en mustaschliknande fläck, samt ett järnkors och officersmössa. Det är ett konstverk från 2009 av Niels Bonde. Konstnären har inspirerats av webbplatsen ”Cats that look like Hitler”.

”Hitler für alle” är resultatet av en workshop av forskarna Tanja Schult och Eva Kingsepp, som doktorerat i ämnet. Boken består av uppsatser av olika författare. Den tar upp historiemedvetande och minneskultur. En intressant artikel tar upp problem som lärare kan stöta på i dagens skola när de undervisar om Förintelsen. Ett annat kapitel handlar om hur seriefiguren Rocky censurerades när författaren Martin Kellerman ville driva med antisemitism. Vi kan också läsa om hur nazismens symboler frikopplas från sin historiska kontext för att användas i diverse konstnärliga sammanhang, ofta provokativt.

Ett återkommande problemfokus i boken är Hitlerhumorn. När vi skämtar om nazismen, trivialiserar vi då indirekt nazismens brott? Givetvis är det inget nytt att komiker skämtat om nazismen, det gjorde ju Charlie Chaplin i ”Diktatorn” redan 1940. Men idag har Hitlerhumorn blivit en egen genre. De som skämtar nu är en generation som inte upplevt kriget. Tänk bara på videoklippet från filmen ”Der Untergang” som försetts med nya textremsor och finns i hundratals varianter på Youtube.

Boken är lite ojämn och spretar en del emellanåt, men grundidén är bra, tankeväckande och intressant.

”Hitler für alle” i bibliotekets katalog

75 år sedan Anschluss

Det är 75 år sedan ”Anschluss”, Nazitysklands annektering av Österrrike.
Det var den 12 mars 1938 som tyska trupper marscherade in över gränsen, och dagen därpå förkunnade Hitler att Österrike ”återförenats” med det tyska riket.

I samband med detta har den berömda österrikiska orkestern Wiener Philharmoniker medgivit att många av deras musiker var medlemmar i nazistpartiet. Två var t o m medlemmar i SS. Sju judiska orkestermedlemmar mördades i dödsläger och nio andra drevs i landsflykt.
Denna mindre smickrande orkesterhistoria har länge varit känd av forskare, men orkesterns talesmän har tidigare inte velat gå ut offentligt med dessa uppgifter. Nu publicerar man dock källmaterial på sin webbplats.

TT: Nazistiskt förflutet klarläggs i Wien

Die Wiener Philharmoniker in der NS-Zeit (ännu endast på tyska, men översättningar till engelska är på gång)

Sven Hedin och Adolf Hitler

Vi som beundrade varandra så mycket

För 60 år sedan dog Sven Hedin (1865-1952). Han var en av Sveriges främsta upptäcktsresande och äventyrare kring förra sekelskiftet, och dessutom en mycket framstående tecknare och kartograf. Han satt även i Svenska Akademien och var dessutom den siste i Sverige som adlades.

Men idag är Sven Hedin främst förknippad med nazismen. Han hade starkt konservativa värderingar och var en stor beundrare av Adolf Hitler. Inte ens efter krigsslutet ändrade Hedin uppfattning. Hur kunde det bli så?

Axel Odelberg är journalist och författare. I boken ”Äventyr på riktigt” (Norstedts, 2008) berättade han historien om Sven Hedins forskningsexpeditioner och äventyrliga strapatser i Asien.
I sin nya bok ”Vi som beundrade varandra så mycket : Sven Hedin och Adolf Hitler” (Norstedts, 2012) fokuserar han helt på Hedins kontakter med Nazityskland. Resultatet har blivit en mycket intressant och läsvärd bok.

Sven Hedins forskningsresor och äventyr resulterade i många böcker, som översattes till alla de stora språken. En av många som läste böckerna och fascinerades av Hedin var den unge Adolf Hitler. När nazisterna tagit makten tog Hitler kontakt med Hedin. De beundrade varandra och Odelberg beskriver målande hur de överöste varandra med smicker. Samtidigt tog allt fler personer i Sverige avstånd från Sven Hedin. Vilhelm Moberg ansåg att Hedin borde lämna Svenska Akademien.

Odelberg beskriver i boken hur Hedin även fungerade som en informatör åt den svenska regeringen. Eftersom Hedin kunde röra sig i de högsta tyska kretsarna var han en av de som kunde meddela hur man i Tyskland tänkte i olika frågor. Hedin sände sina rapporter med kurirpost till svenska UD.

Hedin försvarade nästan allt Hitler tog sig för, utom judeförföljelserna. Den hyllningsbok om Tredje riket han skrev fick därför inte ges ut i Tyskland. Men det påverkade inte Hedins omdöme om Führern. Inte ens vid krigsslutet ändrade han sig.

Hur förklarade han då avslöjandena om koncentrationslägren? Bildbevisen publicerades i alla tidningar vid krigsslutet. Hedin kunde inte tro att hans fina vänner i den tyska ledningen kunde ha gjort sig skyldiga till detta. Han ansåg att det måste ha varit folk längre ned i hierarkin som var ansvariga, och att de blivit ”provocerade”.

Efter Hitlers död skrev Hedin hans dödsruna i DN. Där skrev han att Hitler var ”en av de största män världshistorien ägt”. Hans beundran av Hitler stod Hedin dyrt. Han blev alltmer isolerad och vännerna färre och färre. Men han gjorde aldrig avbön.

Detta är en välskriven och tankeväckande bok. Det är lätt för oss som lever idag och har alla svar att fördöma de som stod på tyskarnas sida. Vår dom över de som sympatiserade med nazisterna är idag hård. Men hur tänkte en sådan människa? Hur kunde en sådan framstående person som Sven Hedin vara så okritisk? Det är också viktigt att minnas att Sverige i början av 1900-talet var starkt tyskinfluerat. Axel Odelbergs bok är intressant läsning för oss alla.

Vi som beundrade varandra så mycket i bibliotekets katalog

Kan tillägga att i princip alla utgivna böcker av Sven Hedin finns att låna på biblioteket, både hans reseskildringar, forskningstitlar och politiska böcker. De är dock placerade i magasinet.

Hitlers granne berättar

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inträffade Kristallnatten. Det var en omfattande judepogrom som var iscensatt av de nazityska myndigheterna. Judiska affärer och synagogor förstördes över hela Tyskland och i Österrike.  Ca 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, och ca 1 500 föll offer för förföljelser under de följande dagarna.

BBC News har träffat och intervjuat Edgar Feuchtwanger, idag 88 år. Som barn upplevde han när Adolf Hitler flyttade in på den gata i Múnchen där han bodde. Hitler hyrde på Prinzregentenplatz 16 en niorummare på 300 kvadratmeter.

”Hitler brukade komma till München på helgerna” berättar Feuchtwanger. ”Man kunde se att han var hemma eftersom det stod så många bilar utanför”.

BBC News: A Jewish childhood on Hitler’s street

Neville Chamberlain

Fred?

Vi känner ju till andra världskriget mycket väl. Under årens lopp har vi tagit del av filmer, tv-serier, böcker och annat om detta oerhört uppmärksammade ämne. Vi vet vad Hitler var ute efter, vi känner till nazismens ideologi, vi har fakta om Förintelsen, och mycket annat. Vi har helt enkelt facit. Men det hade inte de som levde på 30- och 40-talet. Därför kan läsning av samtida litteratur från den här tiden ge nya och intressanta perspektiv.

Stuart Hodgsons biografi om Neville Chamberlain, ”Fred?” (Fritzes, 1939) visar på den osäkra situation som rådde 1939. Hade Chamberlain säkrat freden eller ej?

Neville Chamberlain (1869-1940) var brittisk konservativ premiärminister 1937-40. I den hotfulla utrikespolitiska situation som rådde 1938 sökte han samförstånd med Tyskland och Italien. Han ville stödja de fredsvänliga krafter som han ansåg fanns i Berlin.

Peace in our time! - Chamberlain vid återkomsten från München

30 september 1938 ingicks den s k Münchenöverenskommelsen, som bl a gick ut på att Tjeckoslovakien tvingades avträda det tyskspråkiga Sudetområdet till Tyskland. När Chamberlain kom hem från München visade han stolt upp avtalet och utropade ”Peace in our time!” Freden i Europa hade garanterats.

I efterhand har Chamberlains eftergiftspolitik setts som ett stort misslyckande. I mars 1939 annekterade Tyskland resten av Tjeckoslovakien, och när Polen anfölls 1 september 1939 förklarade Storbritannien Tyskland krig. Strategin hade misslyckats. Chamberlain övervägde ändå länge en förhandlingsfred med tyskarna. Under våren 1940 tvingades Chamberlain avgå och ersattes av Winston Churchill. Chamberlain dog några månader senare i cancer.

Stuart Hogdsons biografi om Chamberlain heter i original ”The man who made the peace” och beskriver hans liv och karriär. Boken är hyllande och rakt genom positiv. Münchenöverenskommelsen beskrivs som ”en milstolpe i historien, inte bara i Englands och Tysklands historia, utan i världshistorien”.
Vidare: ”Nya krig kunna hota (…) Men då skola människorna reagera på samma sätt som nu, och nästa gång skall det bli lättare att organisera motståndet mot kriget. Den erfarenheten är det stora pris som vunnits.”
Boken verkar vara utgiven i början av 1939, innan Tysklands annektering av Tjeckoslovakien.

Det är lätt för oss att kritisera den här hyllande inställningen. Vi vet ju hur det gick. Men då kunde man inte veta säkert hur det skulle gå. Boken ger en tankeväckande inblick in i historiens tittfönster. I början av 1939 hoppades man på fred, något som den här biografin ger ett tydligt uttryck för.

Många andra samtida böcker från andra världskrigets dagar finns i bibliotekets magasin.

Fred? i bibliotekets katalog

Tredje rikets myter

Tredje rikets myter

Det finns en stor mytbildning kring nazismen och Hitlertyskland. Det tredje riket byggde själv upp en stor flora av legender och myter. I vår tid matas vi dessutom med allehanda filmer, tv-serier, romaner osv om tredje riket. Till sist blir det svårt att skilja fakta från fiktion.

Peter Olausson driver webbplatsen Faktoider.nu och har under ett flertal år samlat texter kring faktoider, dvs osanningar och missuppfattningar i olika ämnen. Hans bok ”Tredje rikets myter” (Forum, 2011) beskriver faktoider och rent falska påståenden kring nazismen.
Författaren har strävat efter att vara ganska heltäckande i ämnet, så därför finns många aspekter av myter med i boken.

Först avhandlas nazismens egenskapade mytbildning, t ex dolkstötslegenden, de olika raslärorna och kulten av de egna martyrerna. Sedan övergår boken till att behandla andras felaktiga uppfattningar om saker kring tredje riket. Ett långt kapitel handlar såldes om nazisternas ”Wunderwaffen” (”undervapen”) som skulle vända krigslyckan. Och hur var det egentligen med Hitlers atombomb? Här får vi veta att nazisterna inte var i närheten av att utveckla någon sådan, trots att amerikanerna hela tiden trodde det.

Här finns kapitel om så vitt skilda saker som tysk fysik, ockult nazism, tredje rikets relation till kyrkan, Albert Speers Germania och givetvis om Förintelsen.
Ett annat kapitel handlar om myter i efterhand. Här kan du läsa om nazisternas flygande tefat och om hemliga baser i Antarktis (jo, det finns folk som tror på detta!).

Eftersom boken vill spänna över ett så stort ämnesområde och dessutom ta med nästan allt i mytväg blir den något spretig. Författaren gillar dessutom långa meningar med flera bisatser, ibland även med parenteser. Texten kan därför emellanåt vara något tungläst, men innehållet är intressant.
Olausson vill gå till botten med flera av de mytiska påståenden som spridits och strävar efter att hitta källorna till dem, något som inte alltid går.

”Tredje rikets myter” avslutas med en utmärkt genomgång av författarens källmaterial, för den som vill läsa mera. Han varnar också för vissa ”opålitliga” memoarböcker.

Tredje rikets myter i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: