Bloggarkiv

Hög status på 1700-talet

Ett ståndsmässigt liv

Vår tids statuskonsumtion för lånade pengar är ingenting nytt. På 1700-talet var det adeln som förväntades leva ståndsmässigt. Om livsstilen hos en högadlig familj vid denna tid kan du läsa i Johanna Ilmakunnas omfångsrika bok ”Ett ståndsmässigt liv : familjen von Fersens livsstil på 1700-talet” (Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis, 2012).

Adeln i Sverige (som ju inkluderade Finland) under 1700-talet var verkligen inte stor. Man tror att den uppgick till ca 10.000. Ändå var det adeln som hade störst samhällsinflytande. Denna position skulle alltså manifesteras och visas upp. Adelns livsstil var en viktig ståndsmarkör. Som adelsman förväntades man ha ett förfinat uppträdande och konsumera den tidens lyxvaror. Dessutom förväntades man vara måttfull. Samtidigt var det långt ifrån säkert att de faktiska inkomsterna svarade mot den konsumtionsnivå man ville visa upp. Många adelsfamiljer blev djupt skuldsatta.

Johanna Ilmakunnas har doktorerat på detta ämne, och den här boken är en bearbetad och utökad version av hennes avhandling. Som exempelfamilj har hon valt familjen von Fersen, och det är tre generationer von Fersen som står i fokus för skildringen.

Greve Hans von Fersen (1683-1736) var officer och ämbetsman. Hans söner Carl von Fersen (1716-1786) och Axel von Fersen d.ä. (1719-1794) var hovmän och statsmän, och den sistnämndes son Axel von Fersen d.y. (1755-1810) var militär och diplomat. Han är den mest kände av alla von Fersen.

För en adelsman fanns det i huvudsak tre tänkbara karriärer: officer, civil ämbetsman eller hovman. Att arbeta vid hovet ansågs finast. Störst trygghet hade de familjer med en stor andel ärvd jord. Hade man många slott och herrgårdar gav det en bra ekonomi. Det gick också att få inkomster genom uthyrning. Sönerna försörjdes i allmänhet av fadern. Ogifta kvinnor var dock omyndiga.

Den konsumtion man förväntades hålla krävde mycket pengar. Det helst talrika tjänstefolket skulle ha lön (åtminstone de utbildade – pigor och drängar fick nöja sig med kost och logi), man skulle resa ståndsmässigt med vagn och hästar, klä sig i det senaste modet, göra utbildningsresor, kunna konversera och helt enkelt svara mot den bild man hade byggt upp åt sig själv. Inom adeln förekom dessutom en frekvent låneverksamhet. Det kunde vara stora summor som lånades. Mer än 6% ränta fick man dock inte ta ut.

Här finns intressanta kapitel om äktenskapets sociala betydelse, hur man uppfostrade sina adliga barn, vilka livsnjutningar en adelsman tilläts ägna sig åt (snusandet var t ex på modet under 1700-talet), hur adelsdamerna förväntades leva, hur palatsen planerades och sköttes, vilket tjänstefolk man hade, och ett rejält avsnitt om finansieringen av hela denna extravaganta livsstil.

I boken finns en beskrivning av Axel von Fersen d.ä.:s begravning 1794, som var extremt överdådigt påkostad. Det var en ceremoni som skulle manifestera makten och inflytandet.

”Ett ståndsmässigt liv” är en rejäl bok som bitvis är något tungläst, men den innehåller en hel del intressanta och spännande skildringar av de här privilegierade personernas livsstil, med mängder av detaljer. Att revolutionens tidevarv skulle komma så småningom är inte så konstigt när man läser denna bok.

En fascinerande bok om tre generationer von Fersen. Rekommenderas till dig som är intresserad av svenskt 1700-tal och av historisk lyxkonsumtion.

Ett ståndsmässigt liv i bibliotekets katalog

En resa i Sverige på 1670-talet

Sverige under år 1674

Dagens tips är en spännande och underhållande reseskildring från 1670-talets Sverige – ”Sverige under år 1674” av Lorenzo Magalotti (Rediviva, 1986).

Lorenzo Magalotti (1637-1712) var italiensk vetenskapsman och diplomat. Han besökte Sverige under år 1674 och hade tidigare skrivit rapporter från andra europeiska länder.

Magalottis reseberättelse från Sverige är mångsidig och mycket intressant. Han berättar om ekonomi och samhällsförhållanden, om kungafamiljen, om maktstrider inom adeln, handelsfrågor och mycket annat.
Det är fascinerande att läsa denna reseberättelse från ett Sverige som fanns för snart 350 år sedan. Texten är dessutom ofta väldigt underhållande.

Magalottis reseskildring är berömd och gavs ut på svenska 1912. En faksimilutgåva utkom 1986. Den är illustrerad med samtida laveringar, flera av dem i färg.
Magalottis beskrivningar av stormaktstidens svenskar kan vara dråpliga och riktigt kul att läsa.

Exempel på ett citat ur boken:
”Förutom att svenskarna äro lättrogna, äro de också tungrodda, misstänksamma och högdragna samt kunna icke bevara en hemlighet. De äro ock lata samt långsamma i att fatta beslut om det, som de böra göra. (…)
Allt detta hindrar dock icke, att det i Sverige finnes män av klokt och upplyst omdöme. (…)
Nu för tiden äro svenskarna icke blott tappra och hyfsade, egenskaper som man förr icke mötte norr om den 50:e breddgraden, utan man finner bland dem sådana, som erkännes vara artiga, snillrika, lärda, och som ha, jag kan nästan säga, högst förfinade umgängesformer.”

Sverige under år 1674 i bibliotekets katalog

Froissarts krönika

Slaget vid Crécy

Historieskrivning var förr i världen en konstform. Historien skulle just berättas, inte analyseras. Det är en av anledningarna till att dagens historiker ibland får problem med gamla krönikor från t ex medeltiden. Hur sann kan man säga att krönikan är? Oavsett vilket, så erbjuder gamla krönikor riktigt bra berättelser och mustiga läsäventyr.

Froissarts krönika

Jean Froissart (ca 1333-1405) var fransk poet och historieskrivare. I början av 1370-talet började han skriva på ett väldigt verk, en krönika över fransk samtidshistoria.

Froissart reviderade sin krönika vid ett flertal tillfällen. Hans ambition var att få med allt, vilket gjorde att den växte till enorma dimensioner. Till sist kom den att bestå av flera olika delar. En utgåva från 1870-talet omfattar hela 26 volymer.

I stort sett är krönikan en kronologisk berättelse om allt om den västeuropeiska feodaladelns äventyr som Froissart tyckte var intressant, högt och lågt om vartannat.

Man brukar säga att Froissart är hundraårskrigets store skildrare.
Hundraårskriget var, som vi minns, den stora kraftmätningen mellan England och Frankrike mellan 1337 och 1453. Man stred om de engelska kungarnas länsinnehav i Frankrike, och de gjorde även anspråk på den franska tronen.

Av naturliga skäl skildrar Froissart endast den första halvan av hundraårskriget.
Hela krönikan finns utgiven på de stora språken, men på svenska finns endast ett litet urval, ”Krönika” (Natur och Kulturs klassikerserie, 1961), i urval och översättning av Lorenz von Numers.

De här läsvärda berättelserna är som en medeltida gobeläng, myllrande av personer, färger och detaljer. Här finns höviska och ädla riddare, sköna damer, våldsamma sammandrabbningar, vackra seder och många riktigt goda historier. Detta är verkligen historieberättande.

Froissart skrev även poesi och en stor riddarroman, men det är för den här omfattande historiska krönikan som han har blivit legendarisk.

Froissarts Krönika i bibliotekets katalog

Vill du läsa mer om Jean Froissart kan jag tipsa om Frans G Bengtssons essä ”Froissart”, som ingår i essäsamlingen ”Silversköldarna” (1931)

”Froissart är glad av sig och tycker om alla människor – utom gnidare och tyskar, vill det synas – och från grubbel och tungsinne är han kemiskt fri.” skriver Frans G Bengtsson.

Silversköldarna i bibliotekets katalog

En mindre del av Froissarts krönika finns att läsa online som gratis e-bok, på engelska.
Det är samlingsvolymen ”Chronicle and Romance” (The Harvard classics, 1910). Innehåller förutom Froissart även texter av Malory och Holinshed.
Här kan du t ex läsa avsnitten om slaget vid Crécy och om Wat Tylers uppror.

Läs Chronicle and Romance som e-bok

Dueller och fäktning

Korsade klingor

För oss känns nog en duell tämligen gammaldags. Att känna sig förorättad och sedan utmana någon på duell, med värja eller pistol, tycks otidsenligt. Men länge var duellerandet en ständig realitet för äldre tiders adelsmän. De skulle hela tiden vara förberedda på att försvara sin heder med vapen i hand. Värjan skulle alltid finnas vid adelsmannens sida eftersom den var en klassmarkör.

Om detta, och mycket mera, kan du läsa i Henning Österbergs  bok ”Korsade klingor : om fäktningens och duellerandets historia” (Atlantis, 2010).
Adelsmännen var tvungna att lära sig fäktning. Vid hoven fanns fäktmästare som utvecklade fäkttekniker.

Boken utgår från svenska och nordiska perspektiv, vilket är ett stort plus. Läs om fäktarfamiljen Porath, om berömda dueller och hur statsmakten försökte stoppa duellerandet, oftast utan att lyckas. De tyska sabelduellerna gick ibland ut på att skaffa sig vanprydande ärr, som fungerade som en statussymbol.

Den mest berömda nordiska duellen är den där den dansk-norske amiralen Tordenskiold dog 1720 och den får ett eget kapitel i boken. Dessutom får vi en intressant redogörelse för Lasse Lucidors död på krogen Fimmelstången i Gamla stan 1674 (Lasse Lucidor är den hittills ende svenske författare som omkommit i ett krogslagsmål). Det berättas också om de första svenska fäktklubbarna på 1800-talet.

Österberg är själv fäktare  och tidigare landslagsman i värja.  Boken är intressant och innehåller en hel del spännande historier och detaljer. Ett mindre antal illustrationer.

Korsade klingor i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: