Kategoriarkiv: Vetenskap

Uppfinningarnas tidsålder

Uppfinningarnas tidsålder

Vetenskapens och teknikens utveckling under de senaste 200 åren har varit oerhörd. De människor som levde kring år 1800 kunde knappast ana den snabba utveckling som skulle följa.

Om teknikhistoria finns det sedan tidigare en hel del litteratur. Nu har det utkommit en riktigt bra historisk översikt över hela den tekniska utvecklingen: ”Uppfinningarnas tidsålder” (Bonniers, 2012). Boken ingår i serien ”Historiens vändpunkter” som jag tidigare tipsat om här i bloggen.

Den är, precis som övriga titlar i serien, skrivna av ett danskt författarteam och ser ut som en sorts ”tidskrift deluxe” med ett fantastiskt bildmaterial.

Boken börjar med de äldsta tekniska upptäckterna. Första kapitlet heter ”Eldens tid”. Men tiden före 1786 avhandlas på mindre än 30 sidor. Nästan hela boken handlar om de senaste 225 årens teknikhistoria.

Året 1786 ses som startpunkten för människans utforskande av elektriciteten. Det var då som den italienske anatomiprofessorn Galvani med hjälp av en metallbåge lyckades få en död grodas ben att sprattla till. Galvani trodde att han hade upptäckt en särskild ”animalisk elektricitet”, vilket dock var en missuppfattning. Men experimenten banade väg för fysikern Alessandro Voltas första batteri.

Sedan kom ångmaskinen, telefonen och järnvägen. Allt detta berättas mycket informativt och underhållande, med massor av illustrationer.
Läs om James Watts första ångmaskin, om patentstriderna kring uppfinnandet av telefonen, och läs om hur järnvägen förändrade människors levnadssätt. 1800-talets människor var förbluffade över hur snabbt man plötsligt kunde förflytta sig med hjälp av tåget.

Något annat vi kanske inte tänker på varje dag är hur viktigt det är att ha ett fungerande avloppssystem i en stad. Här kan du läsa om det första moderna kloaksystemet, som byggdes i London på 1860-talet.

Särskilda kapitel handlar om flyget, automobilen och om det moderna stålmaterialet. Givetvis kan du även läsa om rymdfart. Boken avslutas med vår tids forskning gällande människans överlevnad i extrema miljöer som polarområden och rymden.

En spännande, bläddervänlig och intressant teknikhistorisk bok, som även har ett användbart register.

Uppfinningarnas tidsålder i bibliotekets katalog

1816 – året utan sommar

2012 års sommarväder blev kanske inte vad vi hoppades på. Men 1816 var det ännu värre. Det året har gått till historien som ”Året utan sommar”.

Orsaken till det hela var vulkanen Mount Tamboras enorma utbrott i nuvarande Indonesien, som började i april 1815 och pågick i ett halvår. Det är det mest kraftfulla vulkanutbrott som inträffat på jorden sedan antiken.

Stoftet i atmosfären medförde i Europa och Nordamerika en markant temperatursänkning och missväxt. Skördarna slog fel. Matpriserna steg och hungersnöd utbröt. Vintern 1816-1817 var extremt kall och det kalla vädret fortsatte även under sommaren 1817.

Uttrycket ”1800-frös-ihjäl” kommer från 1816 års kyliga väder.

Året utan sommar medförde dock några intressanta kulturella följder.

Den stora mängden aska i atmosfären gjorde att solnedgångar kunde se riktigt effektfulla ut. Man tror att konstnären J.M.W. Turner härigenom fick inspiration till sina typiska gulaktiga landskapsmålningar.

Under den kalla och regniga sommaren 1816 besöktes Lord Byron av Mary Shelley, 18 år, och hennes partner (och senare man) Percy Bysshe Shelley. Han bodde vid Génève-sjön i Schweiz. De satt mest inne eftersom man inte kunde gå ut. De hittade på historier för varandra. Den mest kända av dessa berättelser var Mary Shelleys Frankenstein; or, The Modern Prometheus”, som sedan publicerades i bokform 1818.

Läs mera:
About.com – The year without a summer
Science Daily: Year without summer

Venuspassagen

Jakten på Venus

Den 6 juni 2012 var det senaste datumet för en sällsynt astronomisk händelse – Venuspassagen. Planeten Venus passerade då över solskivan och syntes som en liten prick. Eftersom jordens och Venus planetbanor inte ligger i samma plan kan man inte ens se Venuspassagen varje sekel. Passagerna äger rum i par med åtta års mellanrum, men det är mellan 105 och 121 år mellan varje tillfälle.

På 1760-talet var observationerna av Venuspassagerna 1761 och 1769 det första globala vetenskapliga samarbetet. Genom att vid olika platser på jordklotet noggrant observera tidpunkten för Venus färd över solskivan ville man kunna beräkna avståndet mellan jorden och Solen.

Andrea Wulfs bok ”Jakten på Venus” (Leopard, 2012) berättar historien om dessa entusiastiska och engagerade vetenskapsmän och deras äventyr för att nå sitt mål.

1760-talet var inte den bästa tidpunkten för att skicka iväg astronomer till svårtillgängliga platser – sjuårskriget rasade och resor både till sjöss och till lands var farliga även i fredstid. Dessutom var observationerna helt beroende av att man hade exakt longitud för den plats man befann sig på, och flera års förberedelser och resande kunde spolieras av molnigt väder under Venuspassagens dag.

Det var astronomen Edmond Halley som först lade fram idén om gemensamma observationer av Venuspassagen, på utvalda platser på jorden. Halley hann själv avlida innan det blev dags, men vetenskapsakademierna i London, Paris, St Petersburg och Stockholm inledde ett samarbete. Här var Pehr Wilhelm Wargentin en viktig person, och han ledde planeringen av de svenska observationerna. Britterna och fransmännen ville använda sig av sina kolonier som lämpliga platser dit de sände sina astronomer. Helst skulle platserna ligga så långt norrut respektive söderut som möjligt. Nationell prestige medverkade till att man inte ville visa sig ”sämre” än kollegorna i andra länder.

Venuspassagen den 6 juni 1761 observerades sålunda av ett stort antal astronomer på olika platser: Tobolsk i Sibirien, Godahoppsudden, Kajaani i Finland, S:t Helena, Newfoundland, m fl. Vissa av astronomerna hade fått vara med om svåra strapatser innan de nått sina resmål, och ändå visste de inte om det skulle vara soligt eller molnigt på den aktuella dagen.

Erfarenheterna från 1761 användes vid planerandet av nästa tillfälle, den 3 juni 1769. Denna gång skickades James Cook iväg med sitt skepp Endeavour ända till Tahiti i Söderhavet. Den franske astronomen Chappe lyckades efter många äventyrliga turer ta sig till det då spanska Baja California och se Venuspassagen där, bara för att strax efteråt avlida i fläcktyfus. Men han var den ende som hade lyckats se båda Venuspassagerna i sin helhet. Den jesuitiske astronomen Hell såg 1769 års passage på den nordnorska ön Vardö.

Andra hade inte samma tur, exempelvis den franske astronomen Le Gentil. Under nio år reste han kors och tvärs i tusentals mil över oceaner, trotsade många faror, riskerade sitt liv flera gånger, men lyckades ändå missa båda Venuspassagerna på grund av molnigt väder. När han äntligen kom hem till Frankrike igen 1771 upptäckte han att hans arvingar hade dödförklarat honom, och att han hade mist sin plats i vetenskapsakademien.

Det här är en fascinerade och dessutom underhållande bok. Det vetenskapliga samarbete som vi idag ser som självklart tog sin början med dessa Venusprojekt. Dessutom förde resorna med sig andra bieffekter. Astronomerna hade åtföljts av andra vetenskapsmän på resorna, t ex botaniker och kartografer. Kartor över dittills outforskade områden och kuster togs fram. Kapten Cook hade ombord på Endeavour med sig över 3600 arter av torkade växter, som hemma i Storbritannien sedan studerades av botaniker. Väldiga delar av det stora Ryssland utforskades för första gången.
Det var nu som de stora geografiska upptäcktsresorna också började inkludera vetenskapsmän.

Av alla dessa vinklar och siffror hade det kunnat bli en torr text, men Andrea Wulf lyckas på ett mycket bra sätt göra materialet både lättillgängligt och spännande. ”Jakten på Venus” är en trivsam, lärorik och intressant bok i ämnet vetenskapshistoria.

2012 var Venuspassagen fortfarande föremål för vetenskapliga studier, men i mer specialiserad form. Nästa gång Venus passerar solskivan är i december 2117.

Jakten på Venus i bibliotekets katalog

Boken som ingen läste

Boken som ingen läste

Håll med om att ”Boken som ingen läste” är en bra boktitel. Man blir genast nyfiken. Vilken bok? Vem skrev den? Varför lästes den inte?

”Boken som ingen läste : i spåren av Copernicus revolution” (Norstedts, 2005) är skriven av Owen Gingerich, Harvard-professor i astronomi och vetenskapshistoria.

Den här boken handlar om den polske astronomen Nicolaus Copernicus (1473-1543) och hans banbrytande verk De revolutionibus orbium coelestium libri VI (‘Sex böcker om de himmelska kretsloppen’), som utgavs i sin första upplaga 1543.

Medeltidens världsbild gick ut på att jorden låg i universums centrum, och att alla övriga himlakroppar roterade kring jorden. Denna s k ptolemeiska världsbild hade dock stora brister. Planeterna tycktes t ex röra sig i slingor på himlen. Hurs kulle man få ihop det med bilden av planetbanornas perfekta cirklar? Copernicus lade i sin bok fram en radikal lösning på astronomins problem – det är solen som är universums medelpunkt, inte jorden, som i stället kretsar kring solen tillsammans med de andra planeterna, och jorden roterar dessutom runt sin egen axel på ett dygn.

Copernicus världssystem var matematiskt mycket användbart, även om det var långt ifrån alla som trodde på det. Under motreformationen började den katolska kyrkan bekämpa Copernicus system av religiösa skäl. Det utgavs nya utgåvor av hans bok, där censuren hade ingripit.

Copernicus ”De revolutionibus” är en av historiens viktigaste böcker. På 1950-talet hävdade författaren Arthur Koestler att det ändå var en bok som ”ingen hade läst” ens under dess samtid. Owen Gingerich, författaren till den här boken, bestämde sig för att motbevisa Koestlers påstående. ”Boken som ingen läste” är berättelsen om Gingerichs jakt på alla de exemplar av ”De revolutionibus” som finns i bibliotek runt om i världen. Astronomerna på 1500- och 1600-talen gjorde nämligen ofta anteckningar i sina böcker och tack vare dessa kan man följa enskilda böckers väg – hur de har bytt ägare genom seklerna.

Till sist hade Gingerich lyckats dokumentera nästan 600 exemplar av ”De revolutionibus” i sin första och andra upplaga. I den här boken kan vi följa hans jakt på alla dessa exemplar, som pågått under många decennier, och se hur pusselbit läggs till pusselbit. Under vägen fick han också assistera i flera fall av identifiering. Det utbjöds exemplar av Copernicus bok till försäljning på olika håll, och ibland kunde Gingerich konstatera att det i själva verket var ett stulet exemplar som egentligen tillhörde ett bibliotek någhonstans.

Det kan slås fast att Koestler hade fel. Copernicus bok lästes visst, och en hel del av ägarnas anteckningar i böckerna är riktigt intressanta.

Boken är fascinerande av flera skäl. Det är en inblick i den vetenskapliga värld som fanns i Europa på 1500-talet och av Copernicus och hans samtidas tänkesätt. Samtidigt är det en beskrivning av alla de mödor som ligger bakom forskningsarbete. Små detaljer som till en början verkar vara obetydliga visar sig senare vara mycket viktiga (Ibland fick Gingerich resa till samma bibliotek flera gånger för att kolla upp saker i ett exemplar som han redan hade tittat på en gång).

Det är också en berättelse om böckers öden under hundratals år, om bokhistoria och om hur spåren efter 1500-talets ägare till böckerna fortfarande kan berätta spännande saker för oss.

En originell och läsvärd bok om vetenskaps- och bokhistoria.

Boken som ingen läste i bibliotekets katalog

Leonardo da Vincis anatomiska teckningar

Leonardo-utställning i London

Leonardo da Vincis geniala mångsidighet är välkänd.
Bland hans efterlämnade material finns mängder av anatomiska teckningar. Dagens experter menar att Leonardo var flera hundra år före sin tid när det gäller observation och förståelse av den mänskliga anatomin. Bland annat gjorde han den första korrekta och kända avbildningen av en mänsklig ryggrad.

BBC News har publicerat en intressant artikel där man jämför Leonardos teckningar från sent 1400-tal med dagens digitala 3D-bilder. Leonardos sinne för detaljer var fenomenalt.

Leonardo da Vinci : How accurate were his anatomy drawings?

Queen’s Gallery i Buckingham Palace i London öppnar i dagarna en utställning, där man kan se flera av Leonardos anatomiska teckningar. Detta är den största utställning av detta slag som någonsin visats. På utställningens webbplats finns en hel del bilder.

Leonardo : anatomist

Historiska förfalskningar

På lögnens väg

Läs om förfalskade texter från antiken till våra dagar. Falska runor, dagböcker och protokoll samlas i denna bok.

Ingemar Carlssons bok ”På lögnens väg : historiska bedrägerier och dokumentförfalskningar” (Historiska media, 1999) är en fascinerande bok om historiska bedrägerier och förfalskningar av texter och dokument.
Det finns fler exempel på detta än vad man tror. I ”På lögnens väg” får vi veta mera om flera av dessa förfalskningsfall.
På 1980-talet påstods det t ex att man hade hittat Hitlers dittills okända dagböcker, som såldes för stora pengar innan det avslöjades att allt var en bluff.
Man kanske tänker sig att förfalskningar är ett modernt påfund, men redan under antiken förfalskade man texter.

”På lögnens väg” är mycket underhållande att läsa. Den stimulerar dessutom ett kritiskt tänkande hos läsaren. En både rolig och lärorik bok.

På lögnens väg i bibliotekets katalog

Astronomins historia före teleskopet

Himlens väktare

När astronomins historia ska berättas brukar man ofta göra ett stort hopp från Ptolemaios på 100-talet e Kr till Kopernikus på 1500-talet. Det är som om ingenting hade hänt inom astronomin under ett och ett halvt årtusende. Inget kunde vara mera felaktigt. Astronomerna utanför Europa har nästan alltid uteslutits i historieskrivningen.
Vetenskapsjournalisten Ulrika Engström berättar deras historia i boken ”Himlens väktare: astronomins historia före teleskopet” (Leopard, 2011).

Det var indierna som upptäckte oändligheten, 2000 år före alla andra. De uppfann också ett talsystem som gjorde att det oändliga kunde beskrivas.
På 1200-talet konstruerade den kinesiske ingenjören Guo Shou Jing en skuggmätare med vilken han kunde beräkna årets längd häpnadsväckande exakt.
I samma veva, i nuvarande Iran, höll den persiske astronomen al-Tusi på att ta fram en helt ny modell av planetsystemet.

Detta är bara några av alla de intressanta episoder i astronomins utomeuropeiska historia som förmedlas i den här boken.  Det är först halvvägs in i boken som Europas astronomihistoria introduceras, med Platon, Hipparchos och Ptolemaios. Den sistnämndes stora verk Almagest, där det fastslås att jorden är universums centrum kring vilket alla övriga himlakroppar kretsar, är en av historiens mest inflytelserika böcker. Det skulle dröja ända till 1500-talet innan detta började förändras, då Kopernikus heliocentriska världsbild presenterades.
Ett av bokens bästa avsnitt handlar om hur Kopernikus efter flera vedermödor till sist lyckades få sin bok utgiven.

Den här bokens stora förtjänst är att den sätter samman astronomihistorien i världens olika delar till en tydlig helhet. Här finns saker som de flesta svenska läsare tidigare inte känner till. Dessutom är boken bra berättad. Trivsam och upplysande. Den stimulerar också till fördjupad läsning. Själv blev jag efter läsningen mer nyfiken på exempelvis Johannes Keplers liv.

Himlens väktare i bibliotekets katalog

Medeltida träsnitt som visar Ptolemaios geocentriska världsbild, med solen, månen och planeterna kretsande kring jorden, i perfekta cirklar och i skilda sfärer.

Amundsen på Sydpolen

Scott & Amundsen Amundsens bilder

Idag är det exakt 100 år sedan Roald Amundsen (1872-1928) blev den förste att besöka Sydpolen på Antarktis.

Kapplöpningen mot Sydpolen är välkänd. Amundsen tävlade med britten Robert Scott (1868-1912) och hann före Scott till polen med ungefär en månad. Amundsen döpte sitt läger till Polheim.
Scott och hans fyra följeslagare omkom på återresan.
Amundsens bedrift att ha nått Sydpolen tillkännagavs i mars 1912, då han nått Tasmanien och kunde skicka telegram därifrån.

Det finns flera böcker om kapplöpningen mot Sydpolen och om Amundsen.

Roland Huntfords ”Scott och Amundsen” (Bonniers, 1980) skildrar på nästan 500 sidor hela den dramatiska historien. Många bilder och kartor.
Scott och Amundsen i bibliotekets katalog

Under expeditionerna togs många fotografier. Fler av dessa har utgivits i bokform, t ex i ”Amundsens bilder” (Bonniers, 1988). Här finns foton från flera av Amundsens expeditioner och resor, och givetvis från färden till Sydpolen. I boken kommer man nära polarresenärernas vardag.
Amundsens bilder i bibliotekets katalog

En isbyst föreställande Amundsen har idag avtäckts på Sydpolen av Norges statsminister Jens Stoltenberg.
DN 111214

Men trots dagens moderna hjälpmedel var det inte lätt att ta sig dit.
DN 111213

Lästips på internet:
The race to the Pole (BBC History)

Vetenskapliga fejder

Scientific feuds

Vetenskapens historia är inte bara fylld av banbrytande upptäckter av begåvade tänkare, utan också av bittra bråk och fejder. Vissa vetenskapsmän var dödsfiender.
I den här boken, ”Scientific feuds” (2010) av Joel Levy, presenteras de mest kända av dessa fejder.
Det är ingen sträckläsningsbok, utan snarare en där man hoppar in var man vill och läser de kapitel som verkar intressanta.
Boken är indelad i fyra huvudavsnitt: Earth sciences, Evolution and paleobiology, Biology and medicine samt Physics, astronomy and maths.

Här får vi spännande redogörelser för alla bråk kring Wegener och kontinentaldriften, om Freud mot Jung, om Edisons och Teslas kamp kring växelström och likström, och en hel del annat.
Särskilt intressant tyckte jag att de astronomiska avsnitten var. Läs om rättegången mot Galilei, om Tycho Brahes fiendskap med ”long-nosed Ursus” och om Newtons sätt att hantera sina antagonister.

Scientific feuds i bibliotekets katalog

<span>%d</span> bloggare gillar detta: