Kategoriarkiv: Sverige

Pestråd från 1638

Pestskrift från 1638

Numera kan vi oroa oss för mycket, dock ej för pesten. Pestsjukdomar var däremot ett återkommande gissel för tidigare generationer.
En av de första riktiga upplysningsskrifterna om pesten som framställdes i Sverige var ”Een kort berättelse, huru man sigh i pesti-lentz tijder förhålla skal … ” , skriven av Andreas Palmcron (som hette Sparman innan han adlades).
Den utgavs 1638, och trycktes om i samband med senare pestepidemier 1652 och 1710.
(Se även det tidigare blogginläggetPesten i Stockholm 1710”)

Andreas Palmcron (1609-58) var livmedikus åt både drottning Kristina och kung Karl X Gustav.
Han utgav också en annan folkbildande medicinsk bok, ”Sundhetzens speghel, vthi hwilken man beskodhar sundhetzens natur, förnämste orsakerne til alla siukdomar, som sundheten förstöra plägha” (1642). Det var den mest omfattande skriften om förebyggande hälsovård som dittills utgivits på svenska.

Medikamenter mot pest, 1638

Pestskriften från 1638 är en liten skrift på 24 sidor, och är en sammanfattning av samtidens syn på hur sjukdomen skulle förebyggas och behandlas. Ett genomgående tema är att man ska undvika dålig lukt. Innan upptäckten av virus och bakterier trodde man att många sjukdomar spreds genom luften, och det gällde då att vädra ordentligt för att bli av med den onda lukten. Man försökte också få patienterna att svettas ut det onda genom att inta olika typer av medikamenter. Ett av kapitlen heter ”Huru man sin Kropp ifrå öfwerflödige Wätskor reensa skal”.
I slutet av skriften finns en lista på medikamenter som säljs på apotek i Stockholm.

1638 års utgåva av Palmcrons pestskrift finns bevarad i minst fyra exemplar, varav ett finns i Zetterströmska biblioteket. Här finns också senare utgåvor av titeln, samt ”Sundhetzens spegel”.

 

1800-talshumor

Anekdot-lexikon

Av en ren slump fann jag en liten speciell bok nere i Östersunds biblioteks bokmagasin. Boken ser ganska oansenlig ut, men titeln väckte genast mitt intresse. Den heter ”Anekdot-lexikon” och är tryckt i Stockholm 1846. Ingen upphovsman finns angiven.

Detta visar sig vara första halvan av ett tvåbandsverk (band 2 saknas dock hos oss), och förtecknar diverse mer eller mindre lustiga anekdoter. De är indexerade efter lämpligt uppslagsord: ”Barberare”, ”Carl XII”, ”Eldsvåda”, ”Godt köp”, och så vidare. Detta första band sträcker sig t o m bokstaven L.

Boken är verkligen inte stor till formatet (95 x 135 mm), men den omfattar hela 656 sidor.
Troligen är boken relativt sällsynt idag. I databasen Libris finns den endast registrerad på två bibliotek: KB och Nordiska museet.

En hel del av uppslagsorden utgörs av personnamn. Relativt många av anekdoterna är knutna till kungligheter, biskopar och andra på den tiden kända personer. Här finns också några Bellmanhistorier.

Frågan är då om dessa historier fortfarande är roliga, 170 år senare. Jag vill hävda att åtminstone vissa av dem fortfarande håller god klass. Här presenteras några utvalda smakprov.

Uppslagsordet ”Boklån”:
Anekdot om boklån, 1846

Uppslagsordet ”Gentleman”:
Anekdot om gentleman, 1846

Uppslagsordet ”Kronan”:
Anekdot om Kronan, 1846

Uppslagsordet ”Byxtyg”:
Anekdot om byxtyg, 1846

 

Carl von Linnés tankar om öl

Anmärkningar om öl

Carl von Linné (1707-1778), Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, skrev mängder av material. Han intresserade sig inte bara för botanik utan också för t ex mat, dryck och hälsa.
En av hans mest populära texter är hans ”Anmärkningar om öl” (1763), som nu digitaliserats i sin helhet av Litteraturbanken. Texten är hämtad från Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar, vol. 24.

Det mest kända citatet ur Linnés öl-text är detta:
”Starka arbetare måste hafwa godt öl, om de skola uthärda, ty utaf watn, thé och coffe blifwa de utmärglade.”

Linné förklarar att vatten är människans äldsta dryck, följd av mjölk. Sedan kommer ölet.
Linné beskriver ingredienserna. När han kommer till humlen, heter det:

”Imedlertid har man nu funnit af förfarenheten, at, ehuru nära slägt humlen är med hampa, skada dock humlens kåd-agtiga delar långt mindre, äro ock wida tjenligare til dricka, än porssen, som förut i Swerige brukades och gjorde mycken hufwudwärk.”

Ett särskilt avsnitt ägnas åt jästen. Linné tyckte inte om röksmak i öl, och det skulle heller inte vara för starkt:

”Starkt dricka och alt för starkt öl gjör kroppen däst och tung samt på slutet andetäppa. Surt öl gjör magsyra, pussighet, blekhet, colique och mjältsot. ”

Linné var ju en van resenär. Att komma till platser där ölbryggningen inte var tillräckligt utvecklad var problematiskt, ansåg han:

”Det är ganska beswärligt at resa på de orter, der folket ej lärdt brygga, utan der man wid hwart ombyte af drickat skal fruchta för en ny sjukdom.”

Det är roligt att se den här kända texten i digital version. Läs gärna hela ”Anmärkningar om öl” hos Litteraturbanken. Samtidigt kan du öva dig på att läsa 1700-talssvenska. Det är inte så svårt som det först kanske verkar.

 

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

Gustav Vasas krönika av Peder Svart

Gustav Vasas krönika

Vi har alla hört berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, och ursprunget till det första Vasaloppet.
Den enda samtida källan till dessa uppgifter är Peder Svarts krönika om kungen, som tillkom kring 1560.
Nu finns den att läsa i nyutgåva och med moderniserat språk, Peder Svart: ”Gustav Vasas krönika” (Mimer, 2014).

Peder Svart (död 1562) var biskop i Västerås och hette egentligen Peder Andræ. Vi känner inte till mycket om hans liv, Han gjorde kyrklig karriär och blev Gustav Vasas hovpredikant. 1558 fick han kungens uppdrag att skriva ett svar på en dansk rimkrönika. Han skrev också ett liktal över Gustav Vasa.

”Gustav Vasas krönika” är skriven på ett mustigt och underhållande språk och skildrar kungens liv fram till 1534. Här kan man läsa om t ex äventyren i Dalarna och om reformationsriksdagen.

Krönikan är starkt kungavänlig och ger den bild av Gustav Vasa som han själv ville visa upp. Troligen har kungen själv dikterat delar av krönikan för Peder Svart. Den består av delar av skriftligt material från det kungliga arkivet, blandat med berättelser från diverse muntlig tradition.

Krönikan är inte historiskt pålitlig, men den har stora litterära förtjänster, som andra krönikor saknar. Eftersom den är den enda samtida källan till vissa perioder i kungens liv har den ändå använts flitigt i äldre svensk historieskrivning.

Det är roligt att se en ny och fräsch utgåva av detta klassiska verk. Språket har lätt moderniserats, men behåller fortfarande 1500-talsprägeln. Vid läsningen kanske detta känns litet ovant till en början, men efter ett tag har man som läsare vant sig.
”Det har nog egentligen aldrig rått någon tvekan om att krönikan har en politisk tendens. (…) Det är samtidigt tendensen som skänker ett litterärt verk dess kraft” skriver redaktören Mikael Mosesson i nyutgåvans förord. En ordlista finns med i slutet av boken.

Men hur var det nu med Vasaloppet? Peder Svart berättar:

”Dalekarlaner befruktade nu storlige att Götstaff redo skulle vara dragen över fjället till Nöriges, gjorde efter Lasse Olsons och Jnge Michelsons råd, och sände en åstad benämnd Engelbrecht med någre andre skidekarlar de där genom natt och dag droge genom skogen med samma värv, och funne Götstaff överst uppe i Lima.
De upptäckte strax sitt värv bedjandes honom för Guds skull, att han nu ville vända om igen, komma dem till hjälp och undsättning, de ville nu gärna endräktelige icke allenast tillsäja honom huldskap troskap manskap och lydno, utan ock våga och uppsätta med honom liv och blod. Så följde han dem tillbaka igen till Moora. ”

Gustav Vasas krönika (nyutgåva, 2014) i bibliotekets katalog

 

Flytande palats

Flytande palats

”Ingenting kan vara mer imponerande, ej heller mer ägnat att förhärliga Konungens majestät än att hans fartyg bär den praktfullaste utsmyckning som skådats på haven.”
Så sade Ludvig XIV:s minister Colbert om de franska örlogsfartygen och hur viktigt det var att deras konstnärliga utsmyckning var så rik som möjligt.

Hans Soops fina bok ”Flytande palats : utsmyckning av äldre svenska örlogsfartyg” (Signum/Atlantis, 2007) är en av de första i sitt slag som ger en sammanfattande bild av hur svenska örlogsskepp pryddes med snidade och målade träskulpturer som symboliskt skulle glorifiera konungen, hans ätt och nationen Sverige.

Hans Soop är f d intendent vid Sjöhistoriska museet och har aktivt arbetat med konserveringen av regalskeppet Vasa. Han disputerade 1986 med en avhandling om Vasas skulpturer.

Boken inleds med ett par kortfattade avsnitt om skepp från brons- och järnålder, vikingatid och medeltid. Få skeppsutsmyckningar har bevarats från denna tid. Vi har dock hällristningar, bildstenar och ett fåtal fynd av vikingaskepp att studera.

Bokens tyngdpunkt ligger istället på perioden från 1500-talet till 1800-talet. Det görs även utblickar till andra länders skeppsutsmyckning. Särskilt gäller det i kapitlet om 1500-talet, där ett flertal kända elisabetanska fartyg beskrivs. Även avsnitt om Frankrike och Nederländerna ingår i boken.

Det var under Vasatiden som den svenska örlogsflottan byggdes upp. Sedan har vi stormaktstiden, där Vasa är ett praktfullt exempel på ett överdådigt utsmyckat kungligt fartyg. Bokens avslutande kapitel om den Gustavianska tiden samt 1800-talet är riktigt intressanta.

Den som vill läsa om gamla galjonsfigurer hittar här både faktauppgifter och fina foton.
En galjonsfigur var en snidad eller skulpterad figur på förstäven på äldre fartyg, som ofta föreställde någon mytologisk figur med anknytning till fartygets namn

Skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman lät bygga Gustaf III:s linjeskepp i Karlskrona, och fregatterna utsmyckades med Johan Törnströms galjonsfigurer. Törnströms yrkestitel var amiralitetsbildhuggare, och hans galjonsfigurer är av mycket hög konstnärlig klass.
Här kan vi se bilder från skonerten Amphion. Det var Gustaf III:s älskade lustjakt. Delar av Amphion har bevarats och finns idag att se på Sjöhistoriska museet.

Många av de fint utsmyckade fartygen har inte överlevt till våra dagar. De sköts kanske sönder eller sprängdes i luften under sjöslag, och om de klarade sig blev de så småningom omoderna och uttjänta. Då kunde de kasseras och huggas upp på varvet. Men det finns en hel del konstruktionsritningar och skisser bevarade, så att vi idag kan få ett begrepp om hur fartygen kan ha sett ut.

”Flytande palats” är en riktigt fin bok i stort format. Artiklarna är genomgående läsvärda och intressanta, och kräver inga egentliga förkunskaper. På biblioteket hittar du boken under ämnet Konst, skulptur.

Flytande palats i bibliotekets katalog

 

Trafikproblem i Stockholm 1957

Den förlorade melodien

Den ökade bilismen under 1950-talet medförde problem för storstäder som Stockholm, vars stadsplanering inte var anpassad till den ökade trafikmängden. I samband med detta ville man få fler stadsbor att åka med allmänna färdmedel som spårvagn och buss.

I SF:s webbtjänst Filmarkivet kan du se en kampanjfilm från 1957, Den förlorade melodien som beställdes av Svenska Lokaltrafikföreningen. Filmen är 13 minuter lång och regisserades av Gösta Werner (1908-2009), känd kortfilmsregissör och senare filmvetare och professor.

I den här fascinerande filmen, med berättarröst av Torsten ”Farbror Melker” Lilliecrona, får vi en intressant bild av Stockholm såg ut för 58 år sedan. Vi får också ta del av tankar kring den ökade bilismen och hur denna har förändrat 1950-talets stockholmare.

Den som är intresserad av bilhistoria har dessutom i filmen chansen att få se ett antal samtida bilmodeller.

Filmarkivet: Den förlorade melodien (1957)

 

Karin och Carl Larssons brev

Karin! Min engel!

Carl Larsson (1853-1919) var en av våra mest kända konstnärer. Det typiska Carl Larsson-motivet är kärleksfulla avbildningar av familjen och hemmet. Hans hustru Karin Larsson (1859-1928), född Bergöö, känner de flesta igen från många av dessa målningar. Hon var också konstnär, men sedan hon gift sig med Carl 1883 slutade hon snart måla. Sin konstnärliga talang använde hon när hon inredde gården i Sundborn, och hennes textila arbeten var avancerade för sin tid.

Carl och Karin var gifta i 36 år. Under hela den tiden brevväxlade makarna regelbundet, inte minst då Carl ofta var hemifrån på resor. De kunde ibland utbyta brev nästan dagligen.

Ett urval av makarnas brev finns utgivna i boken ”Karin! Karin! Karin! Min engel! : brevväxlingen mellan Karin och Carl Larsson : ett urval” (Bonniers, 2013). Urvalet har gjorts av Per I Gedin.

Breven är djupt personliga. Än en gång slås man av att tidigare generationer verkligen kunde skriva brev. Denna konst har väl idag närmast fallit ur bruk.
Breven i boken kommer från perioden 1882-1915 och de presenteras i kronologisk följd.
Gedin förklarar i förordet att det inte är en vetenskaplig utgåva. Han har valt ut de brev som illustrerar närheten mellan Carl och Karin, och brev som beskriver arbetsliv och vardag.

Detta är en väldigt fin bok på flera sätt. Dels gör brevformen att vi kommer makarna nära, vi känner deras varma känslor för varandra, Carls ständiga behov av stöd och bekräftelse och Karins värme.
Dels är boken mycket fint formgiven med talrika illustrationer både av originalbrev och av konstverk, och dessutom är typografin utsökt.
Gedin kommenterar de flesta breven och sätter in dem i sitt sammanhang. Vi får härigenom också en bra skildring av den här tiden kring sekelskiftet 1900.

Man slås av Carls humörsvängningar. När makarna är skilda åt, längtar han starkt efter Karin. Många av dessa brev är fyllda av stark kärlek. Hans uppfattningar om sin egen konst kan variera påtagligt. Karins brev är mera reserverade, men mycket varma och tillitsfulla.
Carl ger i breven många smeknamn på Karin: ”Hjärtats älsklingstös”, ”Min rena engel”.

Samtidigt visar dessa brev hur långa perioder Carl faktiskt var borta från Sundborn. Vi har kanske en allmän bild av att Carl Larsson står därhemma på gården och målar sina idylliska familjemotiv, men i själva verket var han påfallande ofta bortrest från sin kära familj. Barnens kommentarer skymtar förbi ibland. De tycker att han borde vara hemma oftare. Kanske var det en sorts flykt, kan man undra.

Klart är hur som helst att Carl måste ha varit en komplicerad person att leva med, och att Karin var otroligt tålmodig. Hon födde honom dessutom åtta barn på 16 år…
Förmodligen var det väl också inte helt negativt för Karin att Carl var borta på sina resor. Hon kunde då ägna sig åt egen kreativitet som inredare och formgivare. Idag ses hon som en betydligt djärvare konstnär än Carl.

Carl Larssons sista år blev bittra. I sin självbiografi ”Jag” skriver han att ”Midvinterblotets öde knäckte mig”. Nationalmuseum hade refuserat hans stora målning ”Midvinterblot”. Det köptes inte in av Nationalmuseum förrän 1997. Carl Larsson dog 1919 vid 65 års ålder. Därefter skrev Karin då och då till honom i sin dagbok. Dessa sista brev avslutar boken.

Det här är en väldigt fin och kärleksfull bok, som jag gärna rekommenderar, även för den som inte är det minsta intresserad av Carl Larssons konst.

”Tack för allt, allt, allt! För hela mitt lif, för dina rara ungar! Utan dig funnes jag ej till!”
(Karin i brev till Carl, 8 oktober 1909)

”Karin! Karin! Karin! Min engel!” i bibliotekets katalog

Äldre Västgötalagen finns nu online

Äldre Västgötalagen

Litteraturbanken har låtit digitalisera Äldre Västgötalagen i form av en handskrift från 1290-talet. Äldre Västgötalagen är den äldsta av våra medeltida landskapslagar, och denna handskrift är den tidigast kända fullständiga avskriften av den.

Denna handskrift anses vara den äldsta bevarade boken på svenska språket. Nu finns den alltså digitaliserad hos Litteraturbanken.
Litteraturbanken: Äldre Västgötalagen

Handskriften består av tre olika skrifter som sammanbundits, och språket är fornsvenska.
Man tror att handskriften har använts i Skara domkyrka.

Läs mera om handskriften här:
Kungliga Biblioteket: Västgötalagen

Äldre Västgötalagen finns beskriven och utgiven i olika böcker, t ex dessa, som alla finns att låna på Östersunds bibliotek:
Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text, utgiven av Bruno Sjöros (1919)
Äldre Västgötalagen, utgiven av Elias Wessén (1953)
Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Åke Holmbäck och Elias Wessén, band 5 (1946)

Sveriges rikes lag 1734

1734 års lag

Idag hade jag en intressant fråga i bibliotekets informationsdisk. Den handlade om svensk 1700-talsjuridik. Jag fick ta fram 1734 års lag och slå upp Missgärningsbalken, kap. XL, ”Om Stöld”

1734 års lag: Om stöld

”1.§. Hwar som första gången stiäl gods, eller penningar, öfwer tijo daler; böte tre gånger så mycket, som thet stulne wärdt är. Orkar han ej böta; plichte med kroppen efter stöldens wärde.”

1734 års Sveriges rikes lag var den första lag som gällde över hela landet: både för landsbygden och i städerna. Den ersatte de medeltida lagarna. Det är också den senaste fullständiga lagrevisionen vi haft i Sverige, och indelningen i balkar finns kvar än idag.
Så på sätt och vis kan man säga att 1734 års lag fortfarande används till sin yttre ram, även om hela innehållet gradvis med tiden har bytts ut.

1734 års lag bestod av nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsökningsbalken samt rättegångsbalken.

Lagen innehöll dock ingen konungabalk. Under frihetstiden ansåg man att de grundläggande lagarna om statsskicket inte skulle ingå i den allmänna lagen. Inte heller ingick någon kyrkobalk. Detta berodde på att man 1686 hade instiftat en särskild kyrkolag.

I 1734 års lag kan man hitta en hel del intressanta saker. Avsnittet om sedlighetsbrott innehåller exempelvis dessa anvisningar i Missgärningsbalken, LVII. kapitlet, ”Om Kopleri och Skiörlefnad”:

1734 års lag: Om Kopleri

Det allra mest kända avsnittet i lagen kanske ändå är Byggningabalkens XII. Kapitel, ”Huru Swin må i Ollon-skog släppas”.
Projekt Runeberg: Huru swin må i ollonskog släppas.

Illustrationerna är hämtade ur Östersunds biblioteks exemplar av originalutgåvan av 1734 års lagbok. Den ingår i Zetterströmska biblioteket.

Hela 1734 års lagtext finns att läsa online, digitaliserad från en 1800-talsutgåva.

Svenska kaffeserviser

Svenska kaffeserviser

Kaffedrickande är en integrerad del av den svenska folksjälen. Fikastunden är för många svenskar ett alldeles speciellt ögonblick som man inte vill vara utan.
Föga överraskande innebär detta också att det finns ett stort intresse för både gamla och nya kaffeserviser. Det är vanligt att samla på olika porslinsserier.

I Michél Carlssons och Urban Orzoleks ”Svenska kaffeserviser 1920-1980” (ICA, 2014) presenteras ett hundratal serviser från 1900-talet. Det är en mycket fin och bläddervänlig bok, lämplig inte bara för nostalgiker, kaffeälskare och samlare, utan för vem som helst som uppskattar god formgivning.

I förordet berättar författarna att man inte försökt vara heltäckande, men att man ansträngt sig för att inte bara visa de mest kända serviserna, även om dessa givetvis ges stort utrymme.

Boken inleds med en kortfattad genomgång av de olika fabrikerna: Rörstrand, Gustavsberg, Gefle porslinsfabrik m fl. Sedan presenteras de individuella formgivarna, som ofta inte alls fick ståta med sina namn i samband med de färdiga serviserna.

Större delen av boken består dock av en genomgång av alla kaffeserviserna, som visas i kronologisk ordning efter decennium. Vi får relativt kortfattad information om varje servis, så samlaren behöver nog inhämta kompletterande information även från annat håll.

Orzoleks fotografier är utsökta och ger läsaren en färgsprakande upplevelse. Dessutom är boken fint formgiven av Johan Carpner.

På 150 sidor kan vi givetvis inte få en heltäckande bild av detta ämne, men vilken fenomenal parad av kvalitetsformgivning detta är! Den eftertraktade Zebra-serien finns givetvis med, liksom Koka blå, Mon Amie, Berså, Adam och andra välkända serviser.

Den som befinner sig i början av sitt servis-samlande kan i den här boken får massvis av tips på serier som man kan samla på.

En fin och trivsam bok, som dock gör läsaren något kaffesugen. Är det inte fika snart?

Svenska kaffeserviser i bibliotekets katalog

 

Annonser för herrar, 1892

Annonser för herrar, 1892

Annonser är ofta det som verkligen speglar samtiden. Vi har nog alla någon gång hittat en gammal dagstidning eller tidskrift, börjat bläddra i den, och då ofta fastnat just för annonserna.
Vissa typer av varor och tjänster kan vara påtagligt tidsbundna, liksom namnen på företag och produkter. Dessutom är språkbruket intressant. Annonsutrymmet är alltid begränsat, vilket framtvingar ett kort och ofta slagkraftigt språk.

I boken ”Det hände 1892” (A.-B. Bokverk, 1942) hittade jag en sammanställning över olika annonser just från 1892. Annonserna har det gemensamt att de alla vänder sig direkt till herrar.

Dessa annonser kan vi idag tycka är lustiga, men vilka annonser skulle man sammanställa nu, för en motsvarande sida från 2015? Om 120 år kommer framtidens läsare att tycka att de är minst lika lustiga som vi idag finner 1892 års annonser.

Hetvägg enligt Cajsa Warg

Fettisdagen är traditionellt semlans dag. Innan fastan hade man förr som vana att ”äta upp sig”, och vår semla som vi äter idag är en kvarleva från denna tid. Semlan kallas också fettisdagsbulle och fastlagsbulle.

På 1700-talet kallades den för hetvägg och åts i djup tallrik tillsammans med mjölk. Ordet hetvägg är ett låneord från lågtyskans heetweggen, som betyder varma, kilformade vetebullar.

Cajsa Wargs kokbok (egentligen ”Hjelpreda i hushållet för unga fruentimmer”) beskriver hur man tillagar hetvägg. Nedanstående text är hämtad från 9:e upplagan (1790).

Hetvägg del 1 (1790)

Hetvägg del 2 (1790)

 

Bellmans samlade verk nu online

Carl Michael Bellman

1700-talets svenskar skulle kanske ha blivit förvånade om de hade vetat att Carl Michael Bellman (1740-1795) av eftervärlden skulle komma att ses som seklets mest kände svenske författare. Många av Bellmans samtida författarkollegor är idag i stort sett bortglömda, trots att de under sin livstid var betydligt mer uppburna och hyllade än han. Faktum är att de flesta svenskar idag kan citera åtminstone någon rad av Bellman.

Idag, den 4 februari, fyller Carl Michael Bellman 275 år. Bellmanssällskapet firar detta genom att släppa Bellmans samlade verk online, som gratis tillgängliga e-böcker.

Carl Michael Bellmans samlade verk

Böckerna kan läsas online eller laddas ned som pdf:er. Varför inte ta hem lite Bellman till din dator, platta eller mobil?

Här hittar du givetvis de mest kända samlingsvolymerna Fredmans epistlar och Fredmans sånger (i både äldre och nyare utgåvor), men även annat. Läs t ex Bellmans alla dikter eller hans översättningar.

Bellmans verk finns sedan tidigare även tillgängliga online hos Litteraturbanken.

Detta är ännu ett exempel på hur vårt gemensamma kulturarv kan göras tillgängligt via internet.

Porträttet av Bellman är kanske den mest kända avbildningen av honom. Det målades av Per Krafft 1779.

 

Förbjuden kärlek på 1600-talet

Förbjuden kärlek

Sommaren 1596 reste ärkebiskopen Abraham Angermannus genom socknar i Småland och på Öland. Där ägnade han sig åt en riktig räfst, på order av hertig Karl, som framkallade skräck hos delar av befolkningen. Den kom att kallas ”Mäster Abrahams räfst”.
Ärkebiskopens främsta mål var att rensa ut allt katolskt som kunde finnas kvar, ”påviska seder och villfarelser”. Helgondyrkan och läsning av mässor skulle bort.

Men en annan viktig uppgift för Angermannus var att övervaka moralen och laglydnaden. Den ansågs alldeles för låg, och särskilt gällde det sedligheten.
Reformationen hade gjort att kyrkans syn på sexualmoral hade blivit betydligt strängare. För- och utomäktenskapliga förbindelser fördömdes mycket starkt. Den kärleken var helt förbjuden. Under tidigt 1600-tal avkunnades därför många domar för sedlighetsbrott. Dessa finns dokumenterade i de många domböcker som bevarats.

I Rudolf Thunanders bok ”Förbjuden kärlek : sexualbrott, kärleksmagi och kärleksbrev i 1600-talets Sverige” (Atlantis, 1992) möter vi de människor som levde för 400 år sedan och som drabbades av ärkebiskopens räfst. Genom referaten i domböckerna får de liv och talar till oss.

Efter 1608 skärptes straffet för den som bröt mot sjätte budet. Tidigare hade man dömts till botgöring och böter, men nu blev hor belagt med dödsstraff. Texter ur Bibelns Moseböcker lyftes in i landslagen. I ett tillägg citerades Mose lag: ”Den som hor bedriver med någon mans hustru, den skall döden dö, både horkarlen och horkonan.” Den svenska bondebefolkningen skulle uppfostras och disciplineras.
Det fanns också en stark social kontroll i själva bondesamhället. Det fanns ofta gott om folk som hade lust att anmäla andra sockeninvånare för både det ena och det andra. Ofta, men inte alltid, förvandlades dock dödsstraffet istället till straffarbete eller kroppsstraff.

I ”Förbjuden kärlek” kan du läsa om flera intressanta rättsfall från den här tiden. En vanlig grupp kvinnor som förekommer i domböckerna är knekthustrur. Maken var borta i fält i åratal och hördes ofta inte av under lång tid. Hustrun kunde efter åratal av väntan till sist tro att maken var död. Skulle hon sedan våga inleda en relation med en ny man? I vissa fall återvände maken efter många år, och hustrun med ny man blev anklagade för hor.

I den här läsvärda boken kommer vi 1600-talsmänniskorna nära. Skildringarna är levande och påminner oss om olika tiders skilda syn på moralfrågor. Fascinerande och livfull läsning.

Förbjuden kärlek i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: