Nazisternas konststölder

Plundrarna

Mellan 1933 och 1945 stal nazisterna miljontals konstverk. På direkt order från Hitler sändes specialförband ut, vars enda uppgift var att plundra de ockuperade länderna på konstskatter. Många av konstverken var tänkta att efter kriget samlas i Hitlers planerade Führermuseum i Linz i Österrike.

Efter krigsslutet återfann man stora delar av all stulen konst, men mycket var borta. Idag pågår ett stort arbete med att spåra de försvunna konstverken. En del av dem har visat sig hänga i framstående museer.

Författaren och journalisten Anders Rydell har skrivit boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Ordfront, 2013). Det är den första svenska bok som tar upp detta ämne.
Den är skriven i reportagebokens form, med växlingar i tid.
Plundrarna” handlar dels om nazisternas besatthet av konst, och dels om dagens arbete med att försöka återställa de stulna konstverken till de ursprungliga ägarna och deras ättlingar.

I boken beskrivs målande hur nazisterna systematiskt plundrade andra länder på attraktiv konst, och hur de samtidigt bekämpade den samtida konst de ansåg ”degenererad” (”Entartete Kunst”).
Många av konstverken stals från judiska familjer, andra från museer och kyrkor. Plundringen skedde på flera plan. Hitler hade i allmänhet första val, för det som skulle reserveras för hans Führermuseum, men samtidigt försåg sig t ex Göring med eget rov. Många tågvagnar med stöldgods transporterades till Tyskland. De mest värdefulla föremålen gömdes sedan för att vara säkra för bombangrepp och bränder.
Ibland uttog tyskarna en sorts hämnd för tidigare stölder, t ex Napoleons konstrov på 1800-talet. Det var en målmedveten vilja att utplåna andra kulturer. På flera håll, t ex i Sovjetunionen och Polen, förstörde nazisterna medvetet den konst och kultur som inte intresserade dem.

I slutet av kriget utsåg de allierade specialstyrkor, vars uppdrag var att leta rätt på den bortrövade konsten och sätta den i säkerhet. Den mest kända av dessa var en amerikansk enhet som kallades The Monuments Men. I en saltgruva i österrikiska Altaussee fann man en enorm konstskatt. Här fanns bl a det berömda Gentaltaret, ett 1400-talsarbete från Belgien.
Den första beräkningen visade att det i gruvan fanns 6577 målningar, 954 grafiska tryck, 137 skulpturer, 129 vapen och rustningar, 1700 lådor med böcker och 283 lådor med ospecificerat innehåll. Detta var det största samlade fyndet, men det fanns många fler depåer. Att ta reda på allt detta, katalogisera det, för att sedan återlämna det till de rättmätiga ägarna var ett stort arbete.

Det är först på senare tid som man på allvar börjat ta itu med det svåra arbetet att återställa denna stulna konst. Välkända verk som Gentaltaret visste alla varifrån de kom, så de återlämnades direkt efter krigsslutet. Men andra fall är inte lika lätta.
Rydell beskriver i boken den juridiska process som idag pågår, vars syfte är att spåra upp och återlämna all stulen konst. Flera komplicerade rättstvister har ägt rum. Hitler och Göring katalogiserade allt de stal, men i många andra fall gjordes inte detta, vilket gör proceduren mycket svårare. Dessutom handlar det om att erkänna skuld, något få museer vill göra.

Ett längre avsnitt i ”Plundrarna” handlar om tavlan ”Blumengarten” av Emil Nolde, som i god tro köptes av Moderna museet i Stockholm i slutet av 1960-talet. Den juridiska processen kring denna tavla pågick i flera år och positionerna var länge helt låsta innan man lyckades komma fram till en lösning.

Konst har alltid stulits i krigstid. Under t ex 1600-talet var detta legitimerat, men senare stiftades lagar som förbjöd konststölder. Samtidigt är världens museer fyllda av saker som mer eller mindre kan ses som stöldgods. Ska vi se nazisternas stölder som mer allvarliga än t ex rövade egyptiska föremål? Detta är moraliska frågor som tas upp i Rydells bok. I Ryssland är den konst som togs från Nazityskland fortfarande en känslig fråga. Ryssarna anser att de har rätt att behålla den som kompensation för den förstörelse som de drabbades av under andra världskriget. En del av nazisternas rövade konst stals i ett senare skede av ryssarna under Röda arméns framryckning.
Vem är offer och vem är förövare? Flera länder i Östeuropa ser sig själva som offer både för Nazityskland och Sovjetunionen.

Det finns amerikanska advokatbyråer som specialiserat sig på dessa konstnärliga repatrieringsfrågor. I vissa fall har familjer lyckats få tillbaka sina stulna konstverk, men ändå fått sälja dem på auktion för att ha råd att betala räkningen till advokatbyrån.

Plundrarna” är en intressant och mycket läsvärd bok som ställer viktiga frågor. Rydell skriver bra, och ibland är boken rena thrillern.
En brist är dock att boken helt saknar illustrationer, trots att den tar upp så många namngivna konstverk.

Plundrarna i bibliotekets katalog

Annonser

About Thomas

Bibliotekarie vid Östersunds bibliotek.

Posted on 19 december, 2013, in Andra världskriget, Konst and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: