Venuspassagen

Jakten på Venus

Den 6 juni 2012 var det senaste datumet för en sällsynt astronomisk händelse – Venuspassagen. Planeten Venus passerade då över solskivan och syntes som en liten prick. Eftersom jordens och Venus planetbanor inte ligger i samma plan kan man inte ens se Venuspassagen varje sekel. Passagerna äger rum i par med åtta års mellanrum, men det är mellan 105 och 121 år mellan varje tillfälle.

På 1760-talet var observationerna av Venuspassagerna 1761 och 1769 det första globala vetenskapliga samarbetet. Genom att vid olika platser på jordklotet noggrant observera tidpunkten för Venus färd över solskivan ville man kunna beräkna avståndet mellan jorden och Solen.

Andrea Wulfs bok ”Jakten på Venus” (Leopard, 2012) berättar historien om dessa entusiastiska och engagerade vetenskapsmän och deras äventyr för att nå sitt mål.

1760-talet var inte den bästa tidpunkten för att skicka iväg astronomer till svårtillgängliga platser – sjuårskriget rasade och resor både till sjöss och till lands var farliga även i fredstid. Dessutom var observationerna helt beroende av att man hade exakt longitud för den plats man befann sig på, och flera års förberedelser och resande kunde spolieras av molnigt väder under Venuspassagens dag.

Det var astronomen Edmond Halley som först lade fram idén om gemensamma observationer av Venuspassagen, på utvalda platser på jorden. Halley hann själv avlida innan det blev dags, men vetenskapsakademierna i London, Paris, St Petersburg och Stockholm inledde ett samarbete. Här var Pehr Wilhelm Wargentin en viktig person, och han ledde planeringen av de svenska observationerna. Britterna och fransmännen ville använda sig av sina kolonier som lämpliga platser dit de sände sina astronomer. Helst skulle platserna ligga så långt norrut respektive söderut som möjligt. Nationell prestige medverkade till att man inte ville visa sig ”sämre” än kollegorna i andra länder.

Venuspassagen den 6 juni 1761 observerades sålunda av ett stort antal astronomer på olika platser: Tobolsk i Sibirien, Godahoppsudden, Kajaani i Finland, S:t Helena, Newfoundland, m fl. Vissa av astronomerna hade fått vara med om svåra strapatser innan de nått sina resmål, och ändå visste de inte om det skulle vara soligt eller molnigt på den aktuella dagen.

Erfarenheterna från 1761 användes vid planerandet av nästa tillfälle, den 3 juni 1769. Denna gång skickades James Cook iväg med sitt skepp Endeavour ända till Tahiti i Söderhavet. Den franske astronomen Chappe lyckades efter många äventyrliga turer ta sig till det då spanska Baja California och se Venuspassagen där, bara för att strax efteråt avlida i fläcktyfus. Men han var den ende som hade lyckats se båda Venuspassagerna i sin helhet. Den jesuitiske astronomen Hell såg 1769 års passage på den nordnorska ön Vardö.

Andra hade inte samma tur, exempelvis den franske astronomen Le Gentil. Under nio år reste han kors och tvärs i tusentals mil över oceaner, trotsade många faror, riskerade sitt liv flera gånger, men lyckades ändå missa båda Venuspassagerna på grund av molnigt väder. När han äntligen kom hem till Frankrike igen 1771 upptäckte han att hans arvingar hade dödförklarat honom, och att han hade mist sin plats i vetenskapsakademien.

Det här är en fascinerade och dessutom underhållande bok. Det vetenskapliga samarbete som vi idag ser som självklart tog sin början med dessa Venusprojekt. Dessutom förde resorna med sig andra bieffekter. Astronomerna hade åtföljts av andra vetenskapsmän på resorna, t ex botaniker och kartografer. Kartor över dittills outforskade områden och kuster togs fram. Kapten Cook hade ombord på Endeavour med sig över 3600 arter av torkade växter, som hemma i Storbritannien sedan studerades av botaniker. Väldiga delar av det stora Ryssland utforskades för första gången.
Det var nu som de stora geografiska upptäcktsresorna också började inkludera vetenskapsmän.

Av alla dessa vinklar och siffror hade det kunnat bli en torr text, men Andrea Wulf lyckas på ett mycket bra sätt göra materialet både lättillgängligt och spännande. ”Jakten på Venus” är en trivsam, lärorik och intressant bok i ämnet vetenskapshistoria.

2012 var Venuspassagen fortfarande föremål för vetenskapliga studier, men i mer specialiserad form. Nästa gång Venus passerar solskivan är i december 2117.

Jakten på Venus i bibliotekets katalog

Annonser

About Thomas

Bibliotekarie vid Östersunds bibliotek.

Posted on 19 juli, 2012, in Vetenskap and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: