Bloggarkiv

Johan Runius

Johan Runius

För 300 år sedan var Johan Runius en av Sveriges mest kända poeter. Idag är han dock lite bortglömd.

Johan Runius (1679-1713) var fattig prästson från Västergötland. Han fick avbryta sina studier i Uppsala för att arbeta som informator hos överste Gabriel Lilliehöök af Fårdala.
Bland Runius uppdrag ingick då att uppvakta familjemedlemmar och vänner med s k tillfällespoesi. Hit brukar man räkna hyllningsdikter, bröllopsverser m m. Runius gjorde sig snart känd som en framstående rimkonstnär och anlitades som festskald. Han var en versteknisk virtuos som behärskade många versmått. Samtiden berömde hans skicklighet.

Han försörjde sig som informator i olika adelsfamiljer fram till 1713, då han äntligen kunde börja leva på sitt skrivande. Runius hann dock inte glädjas särskilt länge åt detta eftersom han avled samma år, endast 34 år gammal.

Johan Runius ligger begravd på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm. På samma kyrkogård vilar Lasse Lucidor, Erik Johan Stagnelius och Evert Taube.

Efter Runius död utgavs hans samlade verk i Dudaim, tre delar (1714-15).
Under 1900-talet har sedan Runius samlade skrifter utgivits på nytt, i fyra band, ”Samlade skrifter” (1934-55).

Det är ofta riktigt underhållande att läsa Runius hyllningsverser. Man fångas av hans finurliga rimteknik och påhittighet. Ännu 300 år senare kan han ge oss nutida läsare flera goda skratt. Bland de så typiskt inställsamma fraserna hittar man också kluriga, kreativa och ibland även lite vågade infall.
Läs t ex den här: ”At här falskhet mycket öfwas”

Allt detta material finns tillgängligt som gratis e-böcker hos Litteraturbanken.

Böckerna finns också att låna på biblioteket.

Johan Runius - en biografi

Magnus von Platen (1920-2002) skrev en biografi om Runius: ”Johan Runius : en biografi” (W&W, 1954). Det är en akademisk avhandling med ganska många fotnoter och hänvisningar, men här framträder Runius som person genom sina många verser. Han har varit inspirationskälla för senare författare som Dalin och Bellman.
Von Platen blev senare litteraturprofessor vid Umeå universitet.

Johan Runius: en biografi i bibliotekets katalog

John Keats

John Keats

Den brittiske poeten John Keats (1795-1821) blev bara 25 år gammal. Han levde under romantiken och var samtida med Lord Byron och Percy Bysshe Shelley, men är i Sverige inte lika känd som de andra två. Keats, som var utbildad läkare, fick egentligen berömmelse först efter sin död. Ganska lite av Keats verk finns översatt till svenska.
Det brukar ibland sägas om Keats att av alla engelskspråkiga romantiska poeter var han den som föddes sist och dog först.

Ett namn skrivet i vatten

Nu kan du läsa en intressant biografi om honom, ”Ett namn skrivet i vatten : romantikens medicin i John Keats poesi” av Carl Lindgren (Carlssons, 2013). Faktum är att det är den första boken om Keats på svenska som utgivits sedan 1935.

Författaren Carl Lindgren är läkare och litteraturvetare, och i den här boken beskrivs både Keats liv och diktning. Faktum är att det tar halva boken innan han kommer in på Keats författarskap.
Lindgren inleder med att beskriva romantikens världsbild. Typiska element är t ex idealiseringen av kvinnan och en stark religiositet. Vi får också veta hur man såg på vetenskap under denna period. Sedan beskrivs Keats medicinska studier och hans tid som läkare, innan hans litterära bana tog vid.
Keats drabbades sedan av tuberkulos, en sjukdom som han även dog av i Rom 1821. Det sista avsnittet i Keats liv har Lindgren således kallat ”Patienten Keats”.

Denna bok är intressant på flera plan. Dels är det en biografi över en romantisk författare som hittills i Sverige har varit litet av en doldis, och dels är det en bild av medicinen och läkarens tillvaro för 200 år sedan. Under den här tiden gjordes stora landvinningar just inom medicinens område.

Samtidigt drar Lindgren paralleller mellan humaniora och naturvetenskap och visar på de likheter som han menar finns mellan litteratur och medicin. Både inom litteraturen och inom medicinen behöver man kunna gå utanför sig själv och kunna tolka, förstå och formulera känslostämningar, skriver Lindgren.

Berättelsen innehåller hela tiden talrika citat ur Keats verk.
Hans mest kända dikter är ”Ode to a Nightingale” och ”Ode to a Grecian urn”.
Keats är också känd för många fina citat, t ex ”Det sköna är det sanna”, eller i original

” ‘Beauty is truth, truth beauty,’
- that is all ye know on earth,
and all ye need to know.”
(Ode to a Grecian Urn, 1819)

”A thing of beauty is a joy for ever:
Its loveliness increases; it will never
Pass into nothingness.
(Endymion, 1818)

Lindgren hittar i dikterna flera intressanta hänsyftningar på Keats läkarkarriär. Keats hade också botanisk och farmakologisk kunskap, så läsaren får dessutom information om diverse läkeväxter och örter.
Boken är även väl illustrerad, ofta med författarens egna foton.

Keats grav i Rom

Keats begravdes på den icke-katolska kyrkogården i Rom. Hans sista vilja var att gravstenen inte skulle ha vare sig hans namn eller ha några årtal. På stenen skulle det stå: ”Here lies One whose Name was writ in Water.”  Detta skedde också och än idag kan man på hans gravsten läsa dessa ord.

”Ett namn skrivet i vatten” är en bra tvärvetenskaplig bok, som kan läsas både som litterär biografi och som medicinhistoria. Välskriven och läsvärd, och med bra tidsfärg.
Jag fick veta massor om Keats och om romantiken som jag inte visste tidigare, exempelvis ett kul avsnitt om den engelska läkarutbildningen i början av 1800-talet.

Ett namn skrivet i vatten i bibliotekets katalog

John Keats verk finns tillgängliga som gratis nedladdningsbara e-böcker hos Project Gutenberg.

På svenska finns tyvärr endast ett fåtal översättningar av Keats verk.
Keats sonetter utgavs på svenska 1984 under titeln ”Den okände Keats”, i översättning av Sven Christer Swahn. Den boken finns att låna på biblioteket.

Barockpoeten Jacob Frese

Avsked från världen

Det fanns en tid då barockskalden Jacob Frese var en av de mest lästa svenskspråkiga poeterna från första halvan av 1700-talet, men idag är han nog ganska bortglömd.
Nu presenteras han för dagens publik med den lilla trevliga samlingsboken ”Avsked från världen” (Ellerströms, Lilla serien, nr 47, 2012).

Jacob Frese (1691-1729) kom från Viborg i Finland. I samband med sina studier i Åbo började han skriva tillfällesdikter. Sedan ryssarna erövrat Viborg 1710 flyttade Frese till Stockholm. Där blev han kanslist vid det kungliga kansliet. 1715 firades på Riddarhuset Karl XII:s hemkomst. Då hade Frese fått uppdraget att vara festskald.

Under större delen av sitt liv led Frese av dålig hälsa. 1712 drabbades han av ”skälvesot”, en häftig frossa som sedan återkom varje vår resten av hans liv. Han brukade då årligen skriva en ny dikt om sjukdomen. Dessa samlades sedan i en svit: ”Verser i sjukdom vid åtskilliga vårtider”
Frese skrev både andliga och världsliga dikter. Ofta är de präglade av vemod och resignation. Han har en personlig stil och här finns också en del naturlyrik.

Men döden var ständigt närvarande för den här tidens människor. 1710 drabbades Stockholm av ett stort pestutbrott och stora delar av stadens befolkning dog. Samtidigt stupade många i Karl XII:s ryska krigståg. Nederlaget vid Poltava 1709 var ett hårt slag.

Urvalet i ”Avsked från världen” har gjorts av Daniel Möller, fil.dr i litteraturvetenskap och forskare i barockens poesi. Han har också skrivit en utmärkt presentation av Frese, som inleder boken.
Frese blev en inspirationskälla för flera av romantikerna 100 år senare, t ex Atterbom och Stagnelius.

I dikten ”Över oförfarna läkare” klagar Frese över den medicinska behandling han fick.

O usla hjälpare, som lärt om intet mera,
Dock patientens pung och hälsa att purgera,
Som knappast veten vart ens sjukdom välva vill,
Förrän den sjuke satt båd’ liv och hälsa till!

Läs gärna Jacob Frese – en personlig röst från ett Sverige för 300 år sedan.

Avsked från världen i bibliotekets katalog

Andelige Och Werldslige Dikter

Jacob Freses verk finns givetvis även att läsa online som gratis e-böcker hos Litteraturbanken, och då i faksimil.
Här finns fem diktsamlingar av Frese, alla utgivna under 1720-talet.

Sverige

Idag 6 juni firar vi Sveriges nationaldag. Lyssna till Jussi Björlings inspelning av ”Sverige”.

Sverige” är en dikt av Verner von Heidenstam, som tonsattes av Wilhelm Stenhammar.
Den här sången tillkom med anledning av att en kommitté hade utlyst en tävling om en ny svensk nationalsång. 1899 publicerades i Dagens Nyheter tre texter. En av dessa var ”Sverige” av Heidenstam. Idén var sedan att tonsättningar av dessa texter skulle skickas in till tävlingen.

I april 1901 anordnades en konsert i Musikaliska Akademiens stora sal, där tio av bidragen framfördes. Man skulle kunna se detta som en sorts tidig melodifestival. Det enda bidrag som sedan kom att leva vidare från denna nationalsångstävling var just ”Sverige” i tonsättning av Stenhammar.

Det visade sig snart att ”Sverige” inte kunde användas som nationalsång eftersom den från början var komponerad för fyrstämmig kör, och dessutom ansågs svårsjungen. ”Sverige” ingår i Heidenstams diktcykel ”Ett folk”. Stenhammar tonsatte sedan hela diktcykeln.

Varför är då just 6 juni Sveriges nationaldag? 6 juni fick status som nationaldag först 1983, och blev helgdag 2005. Gustav Vasas val till svensk kung ägde rum den 6 juni 1523 vid riksdagen i Strängnäs, och undertecknandet av 1809 års regeringsform skedde också den 6 juni. Men dessa händelser kanske inte ses som tillräckligt ”stora” för att vara anledning till firande?

Mattias Warg har skrivit en utmärkt artikel om varför 1809 års regeringsform är väl värd att högtidlighålla. Det är ”som om händelserna 1809 uppmanar oss att både vårda vår frihet och utveckla den vidare. Varje år, med blommor i trädgårdarna och flaggorna i topp”, skriver han.
ÖP 130603: Därför är 6 juni något att fira

En gratulationsskrift från 1773

fagnad_1773_1 by Historiskt
fagnad_1773_1, a photo by Historiskt on Flickr.

Idag är det många som gratuleras på sin studentdag.
Häromveckan fick vi på biblioteket en förfrågan på en av våra gamla gratulations- och hyllningsskrifter. Det gällde en liten broschyr på fyra sidor:
”Fägnads-betygelse, då herrar philosophiæ candidaterne Carl Adam Fagerroth, Magnus Stagnelius och Aron Dahlerus kröntes till philosophiaæ magistrar, i Upsala den 17 junii 1773”
Skriften innehåller en gratulationsvers och sitter inbunden i en volym tillsammans med andra gratulationsskrifter från 1700-talet (”Fägnad” är ett gammalt ord för glädje).

Den mest kände av de tre nyblivna Uppsalamagistrarna som hyllades genom denna skrift var Magnus Stagnelius (1746-1829), sedermera kyrkoherde och hedersprost i Gärdslösa, Öland, och senare biskop i Kalmar. Dessutom var han far till poeten Erik Johan Stagnelius (1793-1823).
Den gamle biskopen hade rykte om sig att vara mycket sträng och barsk. Folkskollärare Daniel Nyström berättar om honom i sin självbiografi: ”Det fans prester, som för okunnighet straffade konfirmationsungdomen med käppen, och mina föräldrar sade sig veta, hurusom kyrkoherden i Gärdslösa (sedermera biskopen i Kalmar stift Stagnelius, fader till skalden S.) tuktade okunnig nattvardsungdom med läderpiska, endast för förseelsen att icke kunna.” (Årsböcker i svensk undervisningshistoria, III, 1921)

Alla tre studenterna i gratulationsskriften valde en kyrklig bana. De andra två då?
Carl Adam Fagerroth (1748-1792) blev komminister i Kalmar. Aron Dahlerus (1747-1796) blev pastor i Segerstads församling, Mörbylånga på Öland.

Gratulationsversen kan läsas i sin helhet på bilderna i bloggens bildarkiv hos Flickr.

Japansk poesi

Den hostande göken

I många kulturer står poesin i betydligt högre kurs än här i Sverige. Poesin kan ibland vara en integrerad del i nationalkulturen. Så är det i exempelvis Japan.

Lars Vargö är svensk ambassadör i Japan. Han har givit ut flera böcker med japanskt tema. Den senaste heter ”Den hostande göken : en poetisk resa i harmonins örike ; den japanska lyriken” (Carlssons, 2012). Medge att bara titeln ”Den hostande göken” väcker ett intresse.

Vargö är förutom diplomat också översättare. Han har introducerat flera japanska lyriker på svenska. I den här boken berättar han om den japanska lyrikens historia. Genom hela boken finns talrika dikter, alla översatta av Vargö själv.

Ambitionen är inte att göra en litteraturhistoriskt heltäckande genomgång, utan att presentera ett urval av poesi som författaren själv uppskattar.

Det var under den kinesiska Tang-dynastin som lyriken fick stort anseende i Japan. För att få en framskjuten tjänst krävdes det att den sökande klarade ett test av lyrikkunskaper. Detta hänger kvar än idag i Japan. Kunskap i klassisk poesi kan ge fördelar.

För oss svenskar är det kanske haikun som vi först associerar med japansk poesi. Men det finns många fler stilar. I boken får vi bekanta oss med mästaren Basho, som levde på 1600-talet (och vars haiku-dikt bl a gav Bond-författaren Ian Fleming boktiteln ”Man lever bara två gånger” (”You only live twice”).

Vargö guidar oss genom över 1000 år av poesi, fram till modern tid.
Han berättar inlevelsefullt om japanska skrivtecken, om dess olika uttal, om hur politisk historia har påverkat poesin – kejsare, samurajer, klaner och krigsherrar har satt spår.

Idag är intresset för japansk kultur och för det japanska språket stort i Sverige.
Det här är en bra och kunskapsrik bok som ger oss nya perspektiv på Japan och japansk historia. Dessutom är den fylld av mängder av vackra dikter. Tyvärr saknar dock boken ett praktiskt register.

Den hostande göken i bibliotekets katalog

Anna Maria Lenngren

Anna Maria Lenngren

Vid sidan av Carl Michael Bellman är Anna Maria Lenngren (1754-1817) den av våra 1700-talspoeter som har blivit mest läst och beundrad av eftervärlden. Torkel Stålmarck har nu skrivit en biografi över henne, ”Anna Maria Lenngren : granris och blåklint” (Carlsson, 2011). Det är den första biografi om Lenngren som utgivits på evigheter.
Varför undertiteln? Jo, Stålmarck säger i förordet att Lenngrens poesi liknar granris och blåklint genom att ”den doftar, den fägnar ögat, men den även sticks” (ett citat från 1844).

Anna Maria Lenngren ville inte synas. Under hennes livstid utgavs aldrig någon bok med hennes texter under öppet författarnamn. Inte heller i Stockholms Posten, tidens ledande tidning, där hon var en ledande skribent främst under 1790-talet, publicerades hennes dikter med författarnamn. Trots detta var det många i Stockholm som förstod vem författaren var.

Lenngrens kvickhet, ironi, medkänsla och humor har fångat läsare i över 200 år. Hennes dikter är än idag fortfarande osedvanligt fräscha, vilket är mer än man kan säga om många andra under 1700-talet upphöjda poeters verk.
Lenngren kom från Uppsala. Hemmet var fattigt men intellektuellt vitalt, skriver Stålmarck. Hon började sin karriär som översättare för hovteatern och som leverantör av tidningsvers. Sedan slog hon igenom 1775 med ”Thé-Conseillen”. Året därpå blev hon medlem i det lärda sällskapet Utile Dulci. 1780 gifte hon sig med Carl Peter Lenngren och valde sedan att specialisera sig på satiren och den anekdotiska och epigrammatiska dikten. Hon ville inte idealisera i sin diktning, utan ville skildra vardagen.

Hon levde i brytningstiden mellan den gustavianska och den romantiska tiden, och hon var mycket bra på att driva med adeln, med hyckleri och dubbelmoral. Hon hade dock inget till övers för de unga romantikerna, som hon också kritiserade i sin diktning.

Efter hennes död gav maken ut hennes dikter under den märkliga titeln ”Skalde-försök” (1819), en titel som Svenska Akademien genast vände sig emot. Lenngren hade flera gånger varit på tal att väljas in i Akademien, vilket dock ej hade skett.

Anna Maria Lenngren

Några av hennes mest kända dikter:
”Pojkarne” (med sin välbekanta öppningsrad ”Jag mins den ljufva tiden, jag mins den som i går”) (1797)

”Porträtterne” (en fenomenal satir över adeln) (1796)

”Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon” (1798)
Här manar hon den unga kvinnan att inte ägna alltför mycket tid åt läsning på det ”at saucen ej må fräsa öfwer.” Eftervärlden har funderat på om detta var ironiskt menat eller ej.

Läs Anna Maria Lenngrens dikter i Litteraturbanken

Det här är en trivsam biografi om en av våra mest omtyckta historiska författare. Här får vi också en god bild av den tid Lenngren levde och verkade i. Dessutom blir man sugen på att läsa mera av hennes texter. Vilken tur att de så enkelt finns att få tag i online via Litteraturbanken!

Anna Maria Lenngren : granris och blåklint i bibliotekets katalog

Längtan till landet

Herman Sätherberg

En av våra mest omtyckta vårsånger heter ”Längtan till landet”, men är mer känd under namnet ”Vintern rasat ut” eftersom sången inleds med de orden.

”Längtan till landet” är en dikt som skrevs av Herman Sätherberg (1812-1897). Han var egentligen läkare med ortopedi som specialitet. Sätherberg blev internationellt känd för sina insatser som ortoped och sjukgymnast. Han räddade bl a Ortopediska institutet från nedläggning.

Sätherberg skrev även dikter, ofta präglade av naturlyrik. ”Längtan till landet” ingår i samlingen ”Jägarens hvila” (1838).
Förutom denna dikt finns två andra Sätherberg-sånger som lever kvar än idag: ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln”) och”Studentsång”, båda tonsatta av prins Gustaf.
”Längtan till landet” tonsattes av Otto Lindblad, som även komponerade ”Kungssången”.

Sätherberg skrev dessutom en stor diktcykel om Carl von Linné, ”Blomsterkonungen : bilder ur Linnés lif” (1879, 25 sånger), reseskildringar, lustspel och skådespel.

Läs Jägarens hvila som gratis e-bok i Litteraturbanken


LÄNGTAN TILL LANDET av Herman Sätherberg

Wintern rasat ut bland våra fjällar;
Drifvans blommor smälta ned och dö;
Himlen ler i vårens ljusa qvällar;
Solen kysser lif i skog och sjö.
Snart är sommarn här; i purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande,
Ligga ängarne i dagens lågor,
Och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! helsen glada vindar
Ut till landet, ut till fåglarne,
Att jag älskar dem; till björk till lindar,
Sjö och berg, jag vill dem återse;
Se dem än, som i min barndoms stunder;
Följa bäckens dans till klarnad sjö,
Trastens sång i furuskogens lunder,
Vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Lyssna vill jag huru vinden susar
Uti halfutspruckna björkars lund,
Spegla mig i sjön der Anden krusar
Med sin köl det månbeglänsta sund,
Och i famnen af naturen drömma
Wårens dröm, som ingen tröttat än,
Och min sorg i jagtens lund förglömma ,
Fri, som skyn der uppå himmelen. –

Forsen kastar sig i hafvets sköte:
Se hur vild! med hvilken stämmas dån!
Är det ej som hela Mälarn göte
Åter, på en gång, sitt rika lån? –
Och han är likväl så hög om qvällen,
Som om morgonen, och tusen år
Fylla honom kanske än, från fjällen,
Lika rik och herrlig hvarje vår.

Och med hvarje Maj hans holmar gunga
Sina kronor i dess klara våg,
Och i hvarje vår hans fåglar sjunga
Lika ömt, med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela verlden svärmar,
Sköna Vår! blott jag ej le med dig?
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
Var dock fordom nog att locka mig.

Nej, åt landet Bröder! Tjädern knäpper
Nu hvar morgon i sin furulund.
Hvad, om jägarn kopplet varsamt släpper,
Blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade:
Friskt och herrligt hornens toner gå!
Den som hjerta nu att jaga hade,
Endast på en timma eller två!

Lyriska idrottshyllningar

Solglitter över svarta djup

Idrott och sport värderas mycket högt i vårt samhälle. Den är ständigt närvarande och stora idrottsprestationer hyllas mer än något annat. Våra dagars idrottsrörelse är dock ett sent påfund. Hur såg man på idrott i forna dagar? Före 1900-talet var det i antikens Grekland som idrotten hade en motsvarande stark ställning. Även då hyllade man sina segrare, men på ett helt annat sätt – genom lyrik och poesi.

Sture Linnérs ”Solglitter över svarta djup : Pindaros segerdikter – idrottspoesi om liv och död” (Norstedts, 2010) handlar om poeten Pindaros, en av antikens mest uppskattade diktare.

Sture Linnér (1917-2010) var professor i litteratur och grekiska, och har skrivit många böcker om antikens Grekland. Han var under 1950-talet dessutom biträdande generalsekreterare i FN och Dag Hammarskjölds personlige representant. Detta blev en av hans sista böcker.

Pindaros (ca 518-438 f.Kr.) kom från Thebe. Han var antikens störste författare av hyllningslyrik i de panhellenska idrottstävlingarna och anses vara en av världslitteraturens allra största lyriker.
När Alexander den store lät skövla Thebe skonade han endast ett hus: Pindaros hem.
Pindaros tillhör de antika grekiska författare vars verk är bevarade till väldigt stor del. Hela 45 av hans oden finns kvar. Det är betydligt mera än vad som finns bevarat av andra samtida lyriker.

Som Linnér visar i denna briljanta bok handlar Pindaros dikter inte bara om segrarnas idrottsliga prestationer. För honom visade tävlingarna personliga egenskaper hos vinnaren, både fysiska och själsliga. Pindaros länkar samman den faktiska segern med gudarnas tidlösa värld. Det är livets yttersta frågor som han skriver om: lidandet, åldrandet, döden.
Pindaros har en mörk och fatalistisk livssyn. Människan drivs hjälplöst av ödet. Men då gudarna skänker henne ära och ljus kan hon känna ögonblick av lycka. Boktiteln ”Solglitter över svarta djup” är välfunnen.

Om Pindaros eget liv vet vi ytterst litet. Vi vet mera om idrotten. Linnér inleder boken med en detaljerad och mycket intressant beskrivning av de antika idrottstävlingarna. De gamla olympiska spelen var de viktigaste tävlingarna, men inte de enda. Löpning, brottning och boxning var tidiga grenar, liksom mångkamp och kappkörning med vagn. I de panhellenska spelen tävlade man även i musik.

Det här över 60 sidor långa avsnittet om hur spelen gick till är bland det bästa jag läst om antikens idrott. Det ger en bra bakgrund och ökad förståelse av Pindaros dikter.

Det är en fröjd att läsa Sture Linnér. Inte många författare kan visa upp en sådan lärdom kombinerad med berättarglädje. Visst är det en fördel om man som läsare känner till åtminstone grunderna i grekisk mytologi, men Linnérs språk och associationer genom tid och rum är en njutning i sig att läsa.

Man vet inte hur odena framfördes. Sjöngs och dansades de fram av kören på scenen? Eller sjöngs de av diktaren till ackompanjemang? Vi saknar den dimensionen, men vi har texterna, som är fascinerande att läsa.

Hur skulle en hyllningsdikt till t ex Usain Bolt se ut idag? Svårt att svara på, men den skulle nästan säkert vara sponsrad.

Eftersom den här boken utgår från Pindaros segerdikter är den på biblioteket placerad på hyllan för litteraturhistoria, vilket är lite synd eftersom den som är intresserad av idrottshistoria då lätt kan missa den. Men sådant är klassifikationssystemet.

Detta är en mycket bra bok som jag varmt kan rekommendera.

Solglitter över svarta djup i bibliotekets katalog

Olympiska och pythiska oden

Vill du läsa Pindaros hyllningsoden i sin helhet så finns de i rätt färsk nyöversättning av Ingvar Björkeson: ”Olympiska och pythiska oden” (Natur & kulturs klassikerserie, 2008).
Det är den första kompletta utgivningen på svenska av Pindaros samtliga olympiska och pythiska oden (Det finns även andra färska utgåvor av Pindaros verk, men just de olympiska odena återfinns här).

Olympiska och pythiska oden i bibliotekets katalog

Evert Taubes värld

Evert Taubes värld

Det har skrivits mängder av böcker om Evert Taube. Ofta har det varit rena biografiska skildringar, andra gånger mer akademiska verk.
En av de bästa böckerna på senare år som utgivits om Taube är David Anthins ”Evert Taubes värld : boken” (Atlantis, 2012).

Evert Taube borde kanske inte behöva någon närmare presentation, kan man tycka. Han är en nationalskald, den svenska sommarens store skildrare, den personifierade synonymen för sjömansvisan, osv. Men tiden går. Den som är i medelåldern och uppåt har i allmänhet egna minnen av och egna relationer till Taubes verk och framträdanden. Man kan kanske även många av vistexterna utantill. Men för yngre personer är kanske Taube bara ett namn. Då är den här boken en alldeles utmärkt guide till Taube och hans värld.

Författaren David Anthin disputerade 2007 med en omfattande avhandling som handlade om Taube som scenartist. ”Evert Taubes värld” är en mycket mer populärvetenskaplig bok, som fokuserar på Taubes litterära verk och som presenterar dem i sitt sammanhang. Du kan här också läsa om de roller som diktaren och estradören Taube skapade åt sig själv.
Boken är en följeslagare till en utställning med samma namn, som visats på Liseberg i Göteborg.

”Evert Taubes värld” är utmärkt disponerad. Den är uppdelad i åtta olika kapitel.
Det biografiska kapitlet ”Så länge skutan kan gå” sammanfattar Evert Taubes liv på 44 sidor och är en perfekt introduktion till honom.

Mitt favoritkapitel i boken är ”På gott och ont”, där Anthin tar itu med de fördomar och felaktiga uppfattningar om Taube som ibland sprids. Det påstås emellanåt att Taube var manschauvinist, att han egentligen var en landkrabba som tillbringade liten tid till sjöss, att han ”stal” sin musik och att hans verk skulle vara passé. Alla dessa fördomar bemöts på ett sakligt och lysande sätt i detta kapitel.

Här finns ett helt kapitel bara om ”Möte i monsunen”, ett om Taubes sjömansromantik, ett om hustrun Astris roll som sångmö och ett om Taube som skildrare av den svenska sommaren.

Trevlig och intressant läsning i en väldigt användbar, balanserad och bra bok. Dessutom är den fint formgiven med många illustrationer och foton, och inte minst lagom lång. Jag tycker dessutom om Anthins språk och tilltal. Rekommenderas.

Evert Taubes värld i bibliotekets katalog

Kan tillägga att även David Anthins tjocka avhandling om Taube som scenartist, Evert Taubes scener” (Ellerström, 2007), finns att låna på biblioteket. Den boken är dock mer akademisk och omfattar över 800 sidor.

Viktor Rydbergs Tomten

tomten_1881 by Historiskt
tomten_1881, a photo by Historiskt on Flickr.

Viktor RydbergsTomten” är en av de mest kända svenska dikterna. Den publicerades för första gången i Ny illustrerad tidning, nr 8 1881, som utgavs den 19 februari samma år.

Det är en fascinerande känsla att här på biblioteket faktiskt kunna gå ned i vårt bokmagasin och hämta denna gamla inbundna årgång av Ny illustrerad tidning 1881.

Tomten” har publicerats många gånger, men så här såg den ut när den för första gången presenterades för läsarna.

Läs Viktor Rydbergs ”Tomten” (Projekt Runeberg)

Ny illustrerad tidning

Ny illustrerad tidning började utges 1865. Den utkom med ett nr i veckan och satsade redan från början på illustrationer som en viktig och integrerad del av tidskriften. Bilderna i tidskriften var ofta utförda med xylografi-teknik, men man publicerade även teckningar m m.
Innehållsmässigt då? I Ny illustrerad tidning medverkade regelbundet flera framstående författare och skriftställare. Tidskriften hade ett brett innehåll. I den kunde man läsa artiklar om kultur och historia, noveller och dikter, recensioner av böcker och teaterpjäser och mycket annat.
År 1900 uppgick Ny illustrerad tidning i Ord & Bild.

John Donne

John Donne - Skabrösa elegier

John Donne (1572-1631) var en av de mest kända och lästa engelska diktarna på 1500- och 1600-talet. Märkligt nog har dock Donnes författarskap inte introducerats på svenska förrän nu. Den lilla volymen ”Skabrösa elegier och heliga sonetter” (Ellerströms, 2012) råder bot på denna brist.

John Donne, one of the most famous Metaphysica...

John Donne, one of the most famous Metaphysical Poets. (Photo credit: Wikipedia)

John Donne kom från en högkatolsk familj, något som kunde vara riskabelt i religionsstridernas tidevarv. Han blev som ung känd för sin kärlekspoesi och sin cyniska satir.

Donne gifte sig i hemlighet med Ann More, men hamnade i konflikt med hennes fina familj. Donne kastades i fängelse (tillsammans med prästen som vigde dem, och bröllopsvittnet!) och skrev där några av sina finaste kärleksdikter till sin hustru, med vilken han så småningom fick inte mindre än tolv barn.

John Donnes lyrik kännetecknas också av hans religiösa kamp. 1615 blev han prästvigd i anglikanska kyrkan, och senare blev han domprost i London.
Donnes samtida såg honom som en djärv poet, som vågade bryta mot de konventionella poetiska reglerna. Donnes språk är mycket vardagligt och inte lika högstämt som hos flera av hans samtida poetiska kollegor.

I Ellerströms John Donne-volym har dikterna tolkats till svenska av Gunnar Harding, och han har också skrivit ett intressant förord, som utgör en presentation av Donnes liv och diktning. Som Harding skriver i förordet är Donne en motsatsernas man – ”Hans diktning omfattar det mesta från uppsluppna erotiska skrönor till närmast desperata brottningar med Gud.”

John Donnes mest kända citat är:
”No man is an island, entire of itself; every man is a piece of the continent.”

”Any man’s death diminishes me, because I am involved in Mankind;
And therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.”

Skabrösa elegier och heliga sonetter i bibliotekets katalog

Trots att Donne är en av de mest kända engelska författarna från den här tiden, och som läses än idag, har han alltså inte översatts till svenska förrän nu. I brittisk kultur finns ofta anspelningar på Donne.

John Donne är Lord Peter Wimseys favoritförfattare, enligt Dorothy Sayers böcker. De innehåller talrika citat och hänvisningar till Donnes verk.

Van Morrison sjunger om diktaren i sin ”Rave On, John Donne” (och hänvisar till honom även i andra låtar).

Inanna i nyöversättning

Inanna - skymningens drottning

Inanna var den mäktigaste gudinnan i forntidens sumeriska rike, Sumer.

Sumerernas högkultur blomstrade i Mesopotamien under perioden 4000-2000 f.Kr. Man byggde städer som Uruk och Ur. I Uruk har man gjort det äldsta arkeologiska fyndet av hjulet.

Inanna var en symbol för planeten Venus, och sågs som en stark och krigisk gudinna som kunde besegra allt. Hon var också modergudinna som representerade fruktbarhet. Dessutom var hon androgyn och kunde exempelvis uppträda med skägg. Inannas gudinnepersonlighet var motsägelsefull. Hon kunde agera på många skilda sätt och ta olika skepnader.

Sumerernas litteratur är mänsklighetens äldsta bevarade texter. Mest känt är det stora Gilgamesh-eposet, senast utgivet i svensk nyöversättning 2001.

Berättelserna om Inanna är dominerande i sumerernas litteratur. I boken ”Inanna : skymningens drottning” (Atlantis, 2011) presenteras texterna om Inanna i en fräsch nyöversättning av Lennart Warring och Tania Kantola, samma par som översatte Gilgamesh-eposet.

Hela boken omfattar endast 138 sidor, men man anar det enorma arbete som ligger bakom utgivningen. Översättarna har eftersträvat en poetiskt läsbar stil på svenska, utan att ordagrant översätta varje ord i originaltexten. Poesiöversättning är ju alltid en form av tolkning. Det här har man lyckats väl med. Texterna är suggestiva och tankeväckande. I boken finns också ett mycket intressant avsnitt med kommentarer, där du kan läsa mera om vad vi idag vet om sumererna och deras kultur.

Modergudinnan Inanna förekommer i texterna ofta tillsammans med herde- och växtlighetsguden Dumuzi. Kärleken mellan dessa två kulminerade i ett rituellt och heligt bröllop, och besjöngs i kärlekssånger som återges i den här boken. Här finns likheter med Höga visan i Bibeln.

En av de idag mest kända berättelserna om Inanna är den om hennes nedstigning i underjorden. Här finns mängder av symbolik som man kan tolka på olika sätt. Hennes väg till underjorden motsvarar planeten Venus väg över stjärnhimlen. Venus är kvällsstjärna, försvinner under horisonten och återkommer som morgonstjärna tre dagar senare. En sorts återuppståndelse.

Läs dessa mångtusenåriga texter och tänk över hur fantastiskt det är att de har bevarats, att vi kan ge oss på att tolka dem, och fundera ett tag över vad de förmedlar från de människor som levde i Sumer för så länge sedan.

Vilka delar av vår litteratur kommer att finnas kvar om 4000 år, och kommer framtidens läsare att kunna ta del av den? I så fall, vad ska den litteraturen säga om vår tid? Intressanta tankar och frågor.

Inanna: skymningens drottning i bibliotekets katalog

Blommor, dans och gudar

Blommor, dans och gudar

Vad är det första vi förknippar med aztekerna? Förmodligen är det inte poesi. Ändå är det just det som Anders Ruuths lilla fina bok handlar om. ”Blommor, dans och gudar : poesi och samhälle i aztekernas tid” (Carlsson, 2006) är en liten men innehållsrik bok om aztekerna.

Aztekerna var ett indianfolk som under perioden från 1300-talet till 1500-talet utvecklade ett stort statssamhälle i nuvarande Mexico. De underkuvade andra indianfolk, som fick betala tribut till aztekerna. Deras huvudstad, Tenochtitlan, var enorm för sin tid. Där levde ca 250.000 människor. De spanska erövrarna som anlände dit på 1500-talet var imponerade av stadens skönhet.

I aztekernas kultur fanns krig och grymhet, men också konst, musik, dans, poesi och blommor. Av särskilt intresse för oss idag är kanske att det var via aztekernas bruk av kakao som spanjorerna förde chokladen till Europa.

Den första halvan av boken beskriver aztekernas samhälle och tänkesätt. Sedan är det dags för poesin. Aztekernas dikter är ofta episka och fyllda av meditationer över livet. Man var också mycket förtjust i blommor och fåglar. Här finns också vemod och tankar kring döden och livet efter detta.

Bokens sista 30 sidor består av aztekiska dikter, översatta från spanskan.

Ett smakprov:

Röda fågel med böjlig hals!
Ung och livlig
visar du upp din blomgirland.
Oh moder!
Ljuva, härliga kvinna,
dyrbara blomma av rostad majs,
jag lånar dig endast,
du skall överges,
du måste gå,
du skall bli avklädd.

(—)

Den utsökta kakaon
har redan skum,
tobaksblomman har delat sig.
Om mitt hjärta så behagar,
skall mitt liv berusas.
Var och en står här,
på jorden,
ni, herrar, mina furstar,
om mitt hjärta så behagar,
skulle det berusas.

Endast jag oroar mig,
jag säger:
Må inte jag gå
till de avkläddas plats.
Mitt liv är mycket dyrbart.
Endast jag är,
jag är en sångare,
av guld är de blommor jag har,
Jag måste överge det,
jag kan endast betrakta mitt hus,
blommorna förblir i rader.

(Tre strofer ur en lång dikt av Tlaltecatzin de Cuauhchinanco, skriven på 1400-talet)

Blommor, dans och gudar i bibliotekets katalog

Diktaren på tronen

Diktaren på tronen

Hur många svenskar har hört talas om den spanske kungen Alfonso X? Förmodligen inte särskilt många. På kontinenten är han välkänd, men hos oss har vi inte lika bra koll på spansk medeltida historia.

Kung Alfonso X regerade över Kastilien, en stor del av den iberiska halvön, under ca 30 år: 1252-1284. Han var en stor kulturpersonlighet som skrev poesi och även var aktiv på andra områden. Alfonso är utgångspunkten för historikern Michael Nordbergs senaste bok ”Diktaren på tronen : spanskt 1200-tal : tre kulturers samexistens” (Hjalmarson & Högberg, 2011). Det är dock ingen ren biografi, utan mer en lärorik berättelse om spansk högmedeltid.

Det medeltida Spanien är intressant av flera skäl. Det var en unik kultur där muslimer, judar och kristna levde sida vid sida under lång tid under ömsesidig respekt. Spansk medeltida kultur är därför till stora delar en blandkultur.
Nordberg belyser många delar av den spanska samhället i sin välskrivna bok. Här finns också flera av Alfonsos egna dikter, s k cantigas, återgivna. De flesta av dem har numera tonsatts och finns utgivna på cd.

Alfonso var den kung som såg till att kastilianska (numera kallat spanska) blev officiellt språk i landet. Han var också en viktig lagstiftare.

Michael Nordberg har tidigare skrivit bl a ”Den dynamiska medeltiden” (1984) och ”I kung Magnus tid” (1995). Hans böcker är genomgående mycket välskrivna och trivsamma.

Diktaren på tronen i bibliotekets katalog

%d bloggers like this: