Böckernas händer och fötter

Bokspänne på inkunabel (1495). Zetterströmska biblioteket. Östersund.

Den nederländska bokhistoriska bloggen Medievalbooks postar många intressanta inlägg om medeltida litteratur och om läsning.

Ett av de senaste inläggen handlar om böckernas händer och fötter. Det är inte så konstigt som det först kan låta.

Innan boktryckarkonsten hade introducerats i Europa var böckerna i allmänhet stora och ofta tunga. De var också dyrbara och fanns endast i ett fåtal exemplar per titel. Att handskriva en kopia av en bok tog tid.

De flesta böcker var skrivna på pergament. Detta material har en tendens att krulla ihop sig. Böckerna behövde därför vara ordentligt tillslutna när de inte användes. Därför uppfanns bokspännen i metall. Med dessa kunde man knäppa ihop boken, ungefär som med ett nutida mobilfodral med knapp. Detta gjorde att boken effektivt hölls ihop och förhindrade också att fukt kom in mellan sidorna.

Dessa bokspännen kunde vara konstnärligt utformade, ibland som händer och fingrar.
(Se bilder i Medievalbooks)

Men fötterna då? Även bokens fötter uppkom på grund av ett praktiskt behov.

Böcker kunde ofta förvaras på snedställda pulpethyllor. Ibland kunde böckerna även vara fastkedjade. Det var en sorts tidigt stöldskydd för bibliotek och andra boksamlingar. En fastkedjad bok kallas ”liber catenatus”.

Böckerna lästes då vid dessa pulpethyllor, i stående skick. För att inte sidorna skulle skadas av läsningsaktiviteten (bindningen kunde skadas, så att sidorna lossnade) uppfann man fötter. Dessa utgjordes av små metallpiggar som fästes nedtill på bokens pärmkanter. Man kan jämföra med metallfötterna under en modern resväska.

Det intressanta är att boken här sågs som ett objekt, ett hjälpmedel vars praktiska användning kunde förbättras genom extra tillbehör som händer och fötter.

Medievalbooks: Hugging a medieval book